DIG-Music

Han fick första riktiga jazzkick av Stan Getz svenska inspelning av Ack Värmeland Du sköna. 45 år senare och vid drygt 60 års ålder, spelar saxofonisten Bertil Jonasson in sin första jazzskiva. I våras kom ”Jonas” tredje cd, som framför allt är en hyllning till Lars Gullin.

Han heter Bertil Jonasson, men kallas aldrig annat än ”Jonas”. En numera 67 årig västeråsare som i hela sitt liv älskat jazzmusik. Ett jazzintresse som tändes när han som tonåring växte upp i Dals-Långed och där råkade höra en skiva där Stan Getz spelade Ack Värmeland Du Sköna.

Så det blev tenorsaxofon även för Jonas, som i slutet av 50-talet flyttade till Borås. Där han då till och med fick testa sitt jazzkunnande tillsammans med spelkamrater som pianisten Åke Johansson och trumslagaren Pelle Hultén.

Erik Norström inspirerade

Det var också i Borås Jonas först kom i kontakt med tenorsaxkollegan Erik Norström.

– Erik var min första och fortfarande största inspiration, berättar Jonas. Jag försökte på alla sätt låta som Erik och det finns nog en hel del kvar av det fortfarande. Erik har också sedan den tiden varit en mycket god vän och vi håller ständigt kontakt.

Så mycket renodlad jazzmusik blev det dock inte för Jonas. Under många år var han medlem i Mats Rampes Orkester, ett välkänt och populärt dansband i Boråstrakten. I den musik man spelade fanns dock avsevärt mera jazzrytm än i dagens dansbandsmusik.

Motsvarande musikaliska inriktning hade också klaviaturspelaren Börge Lindgren, som blev Jonas näste kapellmästare. I och med engagemanget i Börges Musikanterna flyttade Jonas 1974 till Västerås, som sedan dess varit hemorten. Under de närmast 15 åren blev det mycket resande. Musikanterna etablerade sig nämligen som ett av mellan-Sveriges allra populäraste dansband. Trots att repertoaren rymde en hel del jazzmusik, som exempelvis ett Börgearrangemang av Four Brothers. Där Jonas släpptes loss som saxsolist. Tre LP spelade också bandet in under åren.

Lyft med Magnus Lindgren

Men i början av 90-talet lade Jonas av med dansbandsjobbet och började istället att försöka ta tillvara alla chanser att spela ren jazzmusik. Ett lyft blev det när trumslagaren Peter Stenson (Bobos bror) 1994 drog igång en sextett med Jonas, hans unge saxofonkollega Magnus Lindgren (Börges son), trombonisten Thomas Hultén, pianisten Mats Olsson och basisten Jonas Forsberg. Dessutom bjöds ibland Erik Norström in som extra solist.

–Det var redan då en upplevelse att höra Magnus spela och man insåg snabbt att han skulle utvecklas till något alldeles extra, säger Jonas. Det är ju också helt fantastisk musik han skriver.

Jonas hade länge gått och drömt om att få spela in en egen skiva. Men insåg att något skivbolag knappast skulle komma med ett erbjudande. Men ett litet arv öppnade möjligheten och i oktober 2000 hade han samlat sin drömkvintett för inspelning i Radio Västmanlands studio. Det noggrant utvalda medspelarna var pianisten Kjell Öhman, gitarristen Christer Palmquist, basisten Hans Backenroth och trumslagaren Johan Löfcrantz. Producent och arrangör: Börge Lindgren.

Tre cd på fem år

Turn Around ( For Leaf Records) blev resultatet och mottagandet från skribenter och publik högst positivt. Vilket smakade mer för tre år därefter kom It´s true (Prophone) och i våras I hope it´s spring for you (Four Leaf Records). Det sistnämnda en Lars Gullinmelodi, liksom Kärlekens ögon och Bossa på tå. Där då förstås Jonas spelar barytonsax och dessutom förstärks Gullinkänslan av Jan Allans trumpet.

– Jag har alltid varit förtjust i Lars Gullin men intresset har ökat ju mer jag fått chans att lyssna på hans musik. Sedan jag kom med senaste skivan har jag bland annat fått en massa spännande material från Gullinsällskapet. Så just nu känner jag att spela in en skiva med bara Lars Gullinkompositioner. Men efter tre cd på fem år får jag försöka ligga lite lågt ett tag.

– Men jag hoppas förstås att få fortsätta att åka runt och spela på landets jazzklubbar tillsammans med ”min skivkvintett” med Jan Allan, Kjell Öhman, Hans Backenroth och Joakim Ekberg. Samtliga är ju mycket efterfrågade och upptagna, men när exempelvis Jan Allan inte kunnat ställa upp har jag hittills haft tur att få Karl Olandersson som ersättare.

Text och foto: Gunnar Holmberg

(Artikeln först publicerad i DIG Jazz 1/2007)

Artiklar om

musiker och grupper: