AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKARmångsidig och ytterst begåvad
kompositör och arrangör
Billy Strayhorn
Out of the Shadows
(Storyville/Plugged, 7 cd + dvd)
Billy Strayhorn (1915-1967), pianist, arrangör och kompositör, stod under hela sin karriär i skuggan av Duke Ellington. Av somliga kallades han till och med för ”Ellingtons alter ego”, och det är ställt utom allt tvivel att han hade en mycket stor, för att inte säga avgörande, betydelse för Dukes framgångar. Någon har räknat ut att Billy bidrog med cirka 300 kompositioner till Ellington-bandets repertoar.
Samarbetet med Duke började 1939 och pågick med några få avbrott, ända fram till Billys bortgång i cancer 1967. Att Strayhorn inte fick den erkänsla han så väl var värd har många orsaker. En av dem är det välkända faktum att Ellington gärna kapade åt sig äran själv. Det har såväl Johnny Hodges som Cootie Williams och Lawrence Brown vittnat om. Andra anledningar till Strayhorns relativa anonymitet är att han var ytterst blyg och dessutom alkoholiserad och öppet homosexuell, något som i det pryda USA betraktades som både skandalöst och synnerligen motbjudande.
Oerhört kunnige och rutinerade Anders Stefansen, som har sammanställt materialet och producerat Storyville-boxen ”Out of the Shadows”, har uppenbarligen inte haft som mål att åstadkomma en ”The best of-samling”. Istället har han velat visa på, och påminna om, hur väl en rad av Strayhorns mycket personliga och fina kompositioner lämpar sig jazzbruk i största allmänhet. Och hur de har använts, och fortfarande används, av musiker som man inte i första hand förknippar med den Ellingtonska repertoaren.
Utsökt med pianisten Billy Strayhorn
På den första cd:n i boxen får vi primärt stifta bekantskap med pianisten Billy Strayhorn. Bland annat i tio utsökta nummer som han spelade in tillsammans med basisten Michel Gaudry och Paris String Quartet i Frankrike 1961. Samtliga har tidigare funnits utgivna på United Artists-LP:n ”The Peaceful Side”, ett album som sedan länge i det närmaste är omöjligt att få fatt i. Dessutom får vi höra Billy spela dubbelpiano med Ellington i sex upptagningar från 1945, 1946 och 1950, bland annat tre olika versioner av ”Tonk”, vilket är mycket intressant. Dels för att man här, på nära håll, kan höra hur influerad Strayhorn var av Dukes sätt att använda pianot men lika mycket för att det också fanns markanta skillnader i deras sätt att uttrycka sig. Tekniskt var Strayhorn överlägsen sin äldre kollega och det märks, inte minst på anslaget, att han i motsats till Ellington hade en genuin klassisk bakgrund.
CD 2 bjuder på inte mindre än 20 Strayhorn-kompositioner med Ellington-bandet, inspelade mellan 1939 och 1967. Plattan inleds med ”Something to Live for”, som var det Billy-alster som först spelades in av Duke på skiva. Här är det dock inte ”originalversionen” vi får höra utan en utsökt liveupptagning gjord på Ritz Carlton i Boston den 26 juli 1939. Den musikaliska kvalitén i fortsättningen av plattan är lite blandad. Men vi bjuds på makalöst spel av Johnny Hodges lite här och var och får även höra Ben Webster i god form i ”Just A-Sittin and A-Rockin´” under ett tillfälligt återbesök i orkestern i början av 1949. Skivan avslutas med en makalös ”Blood Count
, gjord några veckor före den mest kända versionen som återfinns på albumet ”And His Mother Called Him Bill”.
På skiva nummer 3 får vi höra en rad grupper tolka mer eller mindre kända Strayhorn-alster. Clark Terry, som spenderade åtta år av sitt liv i The Duke Ellington Orchestra, bjuder med sin kvartett på en fin liveversion av ”Take the A-Train”. Ben Webster, med belgisk uppbackning, och Jesper Thilo tolkar var för sig ”Chelsea Bridge” och Johnny Griffin klipper till med en ovanligt långsam och mycket fin version av ”Isfahan”. En annan saxofonist, lite längre från både Ellington och Strayhorn, James Spaulding, har valt att, tillsammans med Cedar Walton, Steve Nelson, Sam Jones och Billy Higgins, precis som Terry, spela ”Take the A-Train”. Festligt och massor av toner. Andra som hyllar Swee´ Pea - som var Strayhorns smeknamn - på cd 3 är Teddy Wilson, Mary Lou Williams, Art Tatum, Horace Parlan, Roy Eldridge och Vic Dickenson. Ett par inspelningar med Delta Rhythm Boys, gjorda i Köpenhamn 1984, har också slunkit med. Dem hade vi klarat oss gott utan.
Välklingande och njutbart med holländsk storband
En sann njutning är det att spela igenom cd 4 och lyssna på The Dutch Jazz Orchestra under ledning av trumpetaren Ack van Rooijen i hela 16 kompositioner och arrangemang signerade Strayhorn. Det ytterst välklingande bandet innehåller gräddan av Hollands jazzmusiker och inget av det material man har givit sig på är skrivet för Ellingtons orkester. Somligt framförs här för första gången på skiva. Ett av styckena, ”Everything is Copasetic”, som inleder paraden är skrivet 1962 för en dansgrupp som inte oväntat hette just The Copasetics. ”Hip”, ”Blue House” och ”Hipper-Bug” är skrivna tjugo år tidigare men bär tydligt Billys signum. Ett av de få nummer på plattan som alla Ellington-vänner förmodligen känner igen är ”Pretty Girl”, som 1957 dök upp i sviten ”Such Sweet Thunder” under namnet ”Star-Crossed Lovers”. En annan gammal skivbekant är ”Anatomy of a Murder”, som i ett helt annat arrangemang kunde höras i filmen som hette likadant som låten. Den som har grävt fram de unika arrangemangen är en musikforskare vid namn Walter van de Leur. Han borde allra minst hedras med en staty i både Amsterdam och Harlem! Materialet har tidigare varit tillgängligt på skivmärket ChallengeRecords.
Billy Strayhorn på svenska och danska
CD 5 har fått titeln ”Billy Strayhorn played by Scandinavians”. Och precis så är det förstås. Till att börja med får vi ta del av sju nummer som spelades in av Sveriges Radio i januari 1995 under ledning av Lennart Åberg. Repertoaren är originell och
välvald, samtliga ballader utom ”Upper Manhattan Medical Group”. Mest ovanlig torde Strayhorns 40-talskomposition ”Portrait of a Silk Thread” vara. Den hade aldrig tidigare spelats in på skiva förrän ovan nämnde Walter van de Leur hittade den och lät bevara den med hjälp av The Dutch Jazz Orchestra. Flitigast solister är Lennart själv, Bobo Stenson och Rolf Ericson. Särskilt Bobo är magnifik. En annan svensk grupp, anförd av Göteborgsbasisten Kjell Jansson och med Erik Norström som tenorsaxsolist, bjuder på ”Three and Six”, som under ett annat namn, ”Wounded Love”, skrevs av Billy i början av 50-talet för en teatergrupp i New York.
Resten av innehållet på cd 5 är danskt. Tre upptagningar är gjorda i Copenhagen Jazzhouse 1997 med Jesper Lundgaards och Bob Rockwells gemensamma kvartett. Ett annat är förevigat i Sun Studio i Köpenhamn, där Hans Ulriks barytonsax kan höras tillsammans med Kjeld Lauritsens hammondorgel i en alldeles utsökt ”Blood Count”. Plattans topp! Inget av det danska materialet har tidigare varit tillgängligt på skiva utan har ställts till förfogande av herrar Lundgaard och Lauritsen.
Ken Peplowski en ypperlig klarinettist
Ken Peplowski, utrustad med såväl klarinett som tenorsaxofon, är huvudperson på cd 6. I elva av skivans tolv nummer låter han höra sig i såväl duo- som kvartettformat tillsammans med tre engelska kollegor, pianisten John Horler, gitarristen Phil Lee och trumslagaren Alec Dankworth. Den senare är för övrigt son till John Dankworth och
Cleo Laine, om någon undrar. Inspelningarna är gjorda i London 2006 och 2007 och har tidigare funnits att införskaffa på skivmärket Mainstream. Även Ken har letat fram ett Strayhorn-opus som aldrig tidigare har framförts på skiva, ”No One Knows”. Det lär ha skrivits redan 1954 men inte ”copyrightats” förrän tretton år senare. Ett annat nummer, ett mycket fint sådant dessutom, som spelades in med Barney Bigard som solist 1939 men som enligt uppgift bara varit utgivet i Frankrike, ”Noir Bleu”, framförs av gitarristen Phil Lee helt på egen hand.
Peplowski, som började sin bana som saxofonist en gång i världen, har med åren blivit en ypperlig klarinettist med en ton och teknik som sannerligen imponerar. Ändå känns det då och då som det blir lite väl mycket av det goda.
På cd 7 har tenorsaxofonisten Harry Allen övertagit Ken Peplowskis roll. Det har han gjort med den äran. Han tolkar 14 Strayhorn-kompositioner på sitt eget, tidlösa sätt tillsammans med gitarristen Chris Flory, pianisten Keith Ingham, basisten Dennis Erwin och trumslagaren Chuck Riggs. Samtliga nummer har tidigare varit tillgängliga på skiva. Denna gång på Jazzology-etiketten. Inspelningarna är gjorda 1993. Även här rör det sig mestadels om inte alltför slitna Strayhorn-melodier. ”Smada” och ”Snibor” till exempel, bägge döpta efter två populära discjockeys, Joe Adams och Fred Robins. Vänd bara på efternamnen, om ni grunnar över hur det hör ihop. Det är alltså klassiskt tenorsaxspel vi får ta del av med smak av både Ben Webster och Paul Gonsalves. Och kanske lite Scott Hamilton. Förutom friskt och fint men ändå respektfullt spel av Allen visar Ingham att han är en pianist av högsta kvalitet. I ”Balcony Serenade”, hämtad ur ”Perfume Suite” från 1944, är han rent av lysande.
Billy Strayhorn solist med Ellingtonbandet
DVD:n, 
slutligen, låter oss ta del av fyra nummer från ett Ellington-besök 1965 – i svartvitt - där Billy Strayhorn för ovanlighetens skull får beträda estraden och vara solist i sin egen ”Take the A-Train”. Kul, intressant och lite annorlunda. Synd bara att man ser Paul Gonsalves sova djupt och att Johnny Hodges tycks ägna sig åt att sortera innehållet i sin plånbok. Vad Strayhorn har för sig struntar man uppenbarligen i. Men i ”Chelsea Bridge” har Gonsalves vaknat och spelar mycket fin och känslig tenorsax. Och Hodges gör förstås inte bort sig som solist i ”Passion Flower”.
Clark Terry visar sedan att han kan göra god och festlig cirkus av ”Satin Doll” tillsammans med Duke Jordan, Svend-Erik Nörregaard och – inte minst – Jimmy Woode Jr i en upptagning från Jazzhus Montmartre, varpå Jordan spelar mästarpiano i ett medley bestående av ”Lush Life” och ”Solitude”. Sedan får vi se och höra originalbesättningen av Delta Rhythm Boys av årgång 1951 i ”Take the A-Train”, och det går inte av för hackor. Ett kärt återseende för många kan man tänka! Hela kalaset avslutas, som sig bör, av The Famous Duke Ellington Orchestra, denna gång av 1962 års modell, i ”Satin Doll” och, givevis, ”Take the A-Train”.
Den här boxen är naturligtvis på många sätt ytterst värdefull. Den visar vilken personlig, mångsidig, kunnig och ytterst begåvad kompositör och arrangör William Thomas Strayhorn var. Att man inte redan tidigare har lyckats åstadkomma något liknande ens i det land som såg Billy födas, leva och verka i är märkligt.
Heja Danmark!
Jan Olsson
Bilder på Billy Strayhorn och Duke Ellington från skivboxéns texthäfte.
Ny dubbel-cd
Duke Ellington
& His Orchestra
In Gröna Lund 1963
(Storyville/Plugged, 2-cd)
Ny bok
Duke: A Life of Duke
Ellington”
av Terry Teachout
Se recension
George Lewis
Keeper of the Flame
Box med 8 cd
Svensk
jazzhistoria 
Läs om
Bengt HallbergBosse Broberg
Bernt Rosengren
Jan Allan
Georg Riedel
Klassiska
skivomslag
93 skivomslag
med Lars Gullin.
Mer än 500 recensioner.
Alla med DIG-betyg.
Senaste skivnyheterna
Svensk jazz
Jazzsång
Internationell jazz
Historia/Återutgivningar
Diggat på skiva!
med olika jazzprofiler:
Svenska
jazzmusiker
DIG Jazz presenterar
musiker och grupper:
Fredrik Ljungkvist
Fredrik Norén
Magnus Broo
Magnus Lindgren
Magnus Öström
AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR