JAZZNYHETER AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR | |||
Duke Ellington på Gröna Lund 1963. DIG Jazz recenserar en aktuell dubbel-cd. | |||
|
Ny cd/ dvdbox Out of the Shadows , 7 cd + dvd
Svensk jazzhistoria Läs om Bengt HallbergBosse Broberg
Klassiska skivomslag 93 skivomslag med Lars Gullin.
Mer än 500 recensioner. Alla med DIG-betyg. Senaste skivnyheterna Svensk jazz Jazzsång Internationell jazz
|
Svenska jazzmusiker DIG Jazz presenterar musiker och grupper: Fredrik Ljungkvist Magnus Broo |
|
Skön påminnelse om en oförglömlig jazzsommar Duke Ellington & His Orchestra In Gröna Lund 1963 (Storyville/Plugged, 2-cd) |
|||
Duke Ellington & His Orchestra Turné i Sverige juni 1963: 1/6 Västerås. 2/6 Örebro. 3/6 Karlstad.4-9/6 Stockholm, Gröna Lund.11/6 Gävle. 12/6 Borlänge.13/6 Norrköping. 14/6 Värnamo.15/6 Halmstad.16/6 Karlshamn. 19/6 Malmö. 21/6 Uddevalla.22/6 Huskvarna. 23/6 Mjölby |
|||
Ny bok om Duke Ellington | |||
Intressant, kontroversiellt och läsvärt om Duke Ellington ”Duke: A Life of Duke Ellington” av Terry Teachout (Gotham Books). Inbunden, 483 sidor, illustrerad. Terry Teachout är till vardags teaterkritiker på The Wall Street Journal i New York. Han är också amatörmusiker med ett brinnande intresse för jazzmusik. Bland hans tidigare böcker kan nämnas den mycket uppmärksammade ”Pops: A Life of Louis Armstrong”, som gavs ut 2009 och numera även finns att inhandla i pocketupplaga. Teachouts senaste verk, ”Duke: A Life of Duke Ellington”, har fullt förståeligt väckt stor uppståndelse, och till och med viss vrede, hos åtskilliga trogna Ellington-fans. Boken är nämligen, allt som oftast, tämligen kontroversiell. I sin uppenbara strävan att ge ett så allsidigt och fullständigt porträtt som möjligt av geniet Edward Kennedy Ellington från Washington D.C. har författaren nämligen inte för ett ögonblick väjt för en rad obehagliga sanningar. En del av dem kunde han faktiskt gladeligen ha hoppat över, eftersom de knappast har haft någon större betydelse för den musik som Duke skapade och så generöst försåg oss med. Som att han, bland annat, sov med papiljotter för att hålla håret rakt, att han var en obotlig klädsnobb och att han var rädd för flyg, båtar, gult notpapper och folk som visslade. Och att han hade oändliga och trassliga fruntimmersaffärer. Teachout låter oss följa Duke Ellington från vaggan till graven. År för år, och ibland nästan dag för dag, får vi ta del av vad som händer stort och smått, intressant och mindre intressant. Och åtskilligt utrymme ges, åtminstone inledningsvis, åt Irving Mills stora betydelse för Dukes karriär. Det var ju Mills som ”skapade” Duke Ellington, Hertigen. Det var han som skaffade jobben, skötte PR, kontakter och ekonomi, bestämde hur Duke skulle uppträda, klä sig, tänka och tycka och som även bidrog med en rad musikaliska idéer, skrev texter och döpte kompositioner. Åtminstone under åren fram till 1938, då samarbetet upphörde. Naturligtvis ägnas också åtskilliga sidor i boken åt Billy Strayhorn, som bidrog till Ellington-bandets repertoar med cirka trehundra(!) kompositioner och som ibland har kallats Dukes ”alter ego”, ett epitet som Teachout med kraft protesterar emot. Olikheterna mellan de bägge kollegorna var betydligt fler än likheterna, hävdar han. På det personliga planet tycks även de bägge giganterna ha varit minst sagt disparata. Under långa perioder var de till och med ovänner. Frostiga var också Dukes relationer med åtskilliga av orkestermedlemmarna. Johnny Hodges och Ellington lär, till exempel, inte ha växlat ett enda ord med varandra under ett års tid och Lawrence Brown hatade, enligt Teachout, sin boss som pesten. En av anledningarna till den något begränsade uppskattning som många av musikerna hyste gentemot sin firade kapellmästare - förutom att han aldrig ”släppte till” något av sig själv var att han gladeligen stal deras kompositioner och kallade dem sina egna. Ibland kunde han, som kompensation, sticka till dem några dollar. Men i alla fall… Cootie Williams hävdade bestämt, att det var han som var upphovsman till ”Concerto for Cootie”. Ben Webster var lika säker på att det var han som borde stå som kompositör till ”Cotton Tail”. Och av någon anledning tycktes Duke alltid ”glömma” att det var Otto Hardwicke som var den som åtminstone totade ihop största delen av ”In a Sentimental Mood”, som till att börja med benämndes ”Paradise”. Samme Hardwicke komponerade förresten, tillsammans med Lawrence Brown, ”Sophisticated Lady” medan Johnny Hodges var den som bidrog med ”I Let a Song Go Out of My Heart” och ”Don´t Get Around Much Anymore”. Och ”Mood Indigo” hade Barney Bigard med sig från New Orleans när han anslöt 1927. Vad som är sant och vad som är lögn lär förbli en gåta. Kanske ligger sanningen, som så ofta annars, någonstans mitt emellan? Teachout tar dock Ellington i försvar. Han hävdar bestämt att Duke fångade upp, förädlade, kompletterade och systematiserade de tämligen ofullbordade melodisnuttar som han hörde sina musiker spela och gav dem dess slutliga och definitiva form. Utan hans mästerliga sätt att bearbeta och arrangera musiken hade den aldrig blivit vad den blev. Att Duke var ett odiskutabelt geni hävdar han bestämt. Åren kring 1940, den så kallade storhetsepoken, avhandlas förstås ingående liksom sviterna, Carnegie Hall-konserterna, en rad turnéer inte minst i Europa - och Dukes tämligen misslyckade försök att slå sig in på Broadway. Givetvis ägnas också åtskilligt utrymme åt den sensationella ”comebacken” i samband med Newportfestivalen 1956, då Paul Gonsalves fick sitt stora genombrott, efter de tämligen magra åren från mitten av 40-talet och tio år framåt. Ellingtons så kallade Sacred Concerts får dock relativt begränsat utrymme i boken. Bortsett från ”den andra konserten”, i vilken Alice Babs medverkade, tillhörde de inte det man mest och helst bör minnas av den store Duke Ellington tycker Terry Teachout. Musiken var bara sisådär, texterna urusla och medlemmarna i orkestern lät mest trötta och ointresserade. Slutligen låter oss Teachout få veta att Ellington vid sin bortgång i lungcancer i maj 1974 var utfattig. Trots att han hade sålt rättigheterna till ”sina” kompositioner var han skyldig de amerikanska skattemyndigheterna mellan 600 000 och 700 000 dollar. Han konstaterar också att ingen stor musiker har varit hemligare än Duke Ellington. Ingen, absolut ingen, kände honom. Kanske var det så? Terry Teachouts mycket ambitiösa och synnerligen genomarbetade ”Duke: A Life of Duke Ellington” är givetvis högst läsvärd. Men för att få en mer balanserad bild av denne, en av jazzens obestridliga giganter, bör man nog även ta del av vad andra skrivit om honom. Och man ska förstås också läsa Dukes egen ”Music is My Mistress”. Jan Olssom |
|||
JAZZNYHETER AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR | |||