JAZZNYHETER AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR
Duke Ellington på Gröna Lund 1963. DIG Jazz recenserar en aktuell dubbel-cd.


Duke Ellington. Foto:Gunnar Holmberg/DIG Jazz©




Ny cd/ dvdbox

Billy Strayhorn

Out of the Shadows

, 7 cd + dvd




Svensk

jazzhistoria

Läs om

Bengt Hallberg

Bosse Broberg
Bernt Rosengren
Jan Allan
Georg Riedel

Arne Domnérus

Putte Wickman


Harry Arnold

Alice Babs

Lars Gullin

Lars Färnlöf

Börje Fredriksson

Åke Hasselgård

Gunnar "Siljabloo" Nilson

Monica Zetterlund


Klassiska

skivomslag


Lars Gullin Special

DIG Jazz presenterar

93 skivomslag

med Lars Gullin.



Skivnyheter

Mer än 500 recensioner.

Alla med DIG-betyg.


Senaste skivnyheterna
Svensk jazz
Jazzsång

Storband

Klassisk jazz

Internationell jazz
Historia/Återutgivningar


Svenska

jazzmusiker

DIG Jazz presenterar

musiker och grupper:

Amanda Sedgwick

Anders Bergcrantz

Anders Kjellberg

Anders Persson

Andreas Pettersson

Anna Sise

Ann-Sofi Söderqvist

Bent Persson

Bertil Jonasson

Bobo Stenson

Bosse Broberg

Bernt Rosengren

Carin Lundin

Cennet Jönsson

Elin Larsson

Ewan Svensson

Fabian Kallerdahl

Fredrik Kronkvist'

Fredrik Lindborg

Fredrik Ljungkvist
Fredrik Norén

Georg Riedel

Gunnar Lindgren

Gustav Lundgren

Hans Backenroth

Hawk on Flight

Helge Albin

Håkan Rydin

Jack Lidström

Jacob Karlzon

Jan Allan

Jan Slottenäs

Jens Lindgren

Joakim Simonsson

Jonas Kullhammar

Jonas Östholm

Jon Fält

Karl-Martin Almqvist

Karin Hammar
Karl Olandersson

Klas Lindquist

Klas Toresson

Kurt Järnberg

Lars-Göran Ulander

Lennart Åberg

Linda Pettersson

Maggi Olin

Magnus Broo
Magnus Lindgren
Magnus Öström

Margareta Bengtson

Martina Almgren

Martin Sjöstedt

Mathias Algotsson

Mats Öberg

Mika Pohjola

Monica Dominique

NilsJanson

Nils Landgren

Palle Danielsson

Patrik Boman

Per Dywling

Per-Åke Holmlander

Peter Asplund

Peter Fredriksson

Raymond Strid
Rigmor Gustafsson

Rolf Carvenius

Sofia Pettersson

Svante Thuresson

The Stoner/Nils Berg

Torbjörn Zetterberg

Ulf Adåker

Ulf Johansson Werre
Vivian Buczek

Skön påminnelse om 
en oförglömlig jazzsommar

Duke Ellington & His Orchestra

In Gröna Lund 1963

(Storyville/Plugged, 2-cd)
 
Den orkester Duke Ellington turnerade med i våra svenska folkparker sommaren 1963, och som gästade Dans In på Gröna Lund under sex junikvällar, var enligt de flesta förstå-sig-påare den bästa han hade lett efter glansåren kring 1940. Cootie Williams var tillbaka i bandet liksom Lawrence Brown, och saxsektionen, med Russell Procope, Johnny Hodges, Paul Gonsalves, Jimmy Hamilton och Harry Carney var förstås inte fy skam. Dessutom kunde Duke glädja sig åt, om än kortvarigt, att ha en basist av yppersta klass, Ernie Shepherd, och ett friskt svenskt tillskott bland trumpetarna, Rolf Ericson, som bredvid sig hade Eddie Preston, Ray Nance och Williams. Att Mr Ellington trivdes och oftast sprudlade av spelglädje var förståeligt.
 
Själv hörde jag Ellington-bandet i Örebro en knapp vecka innan upptagningen på Gröna Lund gjordes. Jag minns att jag då förvånades över den skärpa och disciplin som rådde i orkestern. Ordning och reda var ju annars inte bandets allra starkaste sida. Men på Gröna Lund gick det tydligen lite slappare till. Åtminstone på kvällen den 8 juni. Ensemblespelet var ganska slarvigt för det mesta och en hel del verkar ha gått på ren rutin – om än en smått fantastisk sådan. Solistinsatserna var också av något varierande kvalitet. Men ibland brände det till ordentligt. Inte minst när Johnny Hodges stegade fram till solistmikrofonen. Han var magnifik i sin egen ”Jeep´s Blues” och Billy Strayhorns ”Star Crossed Lovers” ur sviten ”Such Sweet Thunder”. Trots att han hade spelat bägge numren tusentals gånger tidigare lyckades han få dem att låta daggfriska och lika vackra som någonsin. Cootie Williams gjorde också utomordentligt ifrån sig i sina featurelåtar ”New Concerto for Cootie” och ”Tootie for Cootie”. Alldeles utsökt trumpet, sordinerad och öppen, bjöds också publiken på av Roffe Ericson. Han hade gärna fått visa upp sig lite mer på bekostnad av Ray Nance, var insatser, framför allt på fiol, knappast tillhörde det oförglömliga.
 
Till det mest minnesvärda på de bägge, ur musikaliskt perspektiv, något ojämna plattorna från Duke Ellingtons Gröna Lund-besök hör den drygt 20 minuter långa ”Suite Thursday”, komponerad av Ellington och Billy Strayhorn 1960 på beställning av arrangörerna för jazzfestivalen i Monterey. Musiken är inspirerad av Nobelpristagaren John Steinbecks roman ”Sweet Thursday” (”En underbar torsdag”), vars handling tilldrar sig just i trakterna av Monterey. Musiken är förstklassig och orkestern klingade fint på Grönan. Och solisterna, inte minst Lawrence Brown och Duke själv, var magnifika.
 
Något som gör ”Duke Ellington in Gröna Lund 1963” lite extra hör- och havärd är att vi får åtskilliga tillfällen att höra ”pianisten” Duke Ellington. Dels stod han för ett antal långa introduktioner, inte minst i ”Kinda Dukish”, vilken som vanligt mynnade ut i ”Rockin´ in Rhythm”, och dels fick han, kanske oavsiktligt, servera drygt sex minuter ”Intermission music” i väntan på att orkestermedlemmarna skulle släpa sig tillbaka till sina platser efter pausvila.
 
De bägge plattorna verkar något slarvigt redigerade och ljudkvalitén är inte den allra bästa. Här och var har man, till exempel, ”styrt över” ganska rejält. Men som en skön påminnelse om en oförglömlig jazzsommar är de, trots allt, väl värda att införskaffa.
Jan Olsson 
Även foto Duke Ellington och Ray Nance 1963.

Duke Ellington & His Orchestra

Turné i Sverige juni 1963:

1/6 Västerås. 2/6 Örebro. 3/6 Karlstad.4-9/6 Stockholm, Gröna Lund.11/6 Gävle. 12/6 Borlänge.13/6 Norrköping.

14/6 Värnamo.15/6 Halmstad.16/6 Karlshamn.
17/6 Köpenhamn, Tivoli.18/6 Göteborg, Liseberg.

19/6 Malmö. 21/6 Uddevalla.22/6 Huskvarna. 23/6 Mjölby


Ny bok om Duke Ellington

Intressant, kontroversiellt

och läsvärt om Duke Ellington

 ”Duke: A Life of Duke Ellington”

av Terry Teachout (Gotham Books).

Inbunden, 483 sidor, illustrerad.

 

Terry Teachout är till vardags teaterkritiker på The Wall Street Journal i New York. Han är också amatörmusiker med ett brinnande intresse för jazzmusik. Bland hans tidigare böcker kan nämnas den mycket uppmärksammade ”Pops: A Life of Louis Armstrong”, som gavs ut 2009 och numera även finns att inhandla i pocketupplaga.

 

Teachouts senaste verk, ”Duke: A Life of Duke Ellington”, har fullt förståeligt väckt stor uppståndelse, och till och med viss vrede, hos åtskilliga trogna Ellington-fans. Boken är nämligen, allt som oftast, tämligen kontroversiell. I sin uppenbara strävan att ge ett så allsidigt och fullständigt porträtt som möjligt av geniet Edward Kennedy Ellington från Washington D.C. har författaren nämligen inte för ett ögonblick väjt för en rad obehagliga sanningar. En del av dem kunde han faktiskt gladeligen ha hoppat över, eftersom de knappast har haft någon större betydelse för den musik som Duke skapade och så generöst försåg oss med. Som att han, bland annat, sov med papiljotter för att hålla håret rakt, att han var en obotlig klädsnobb och att han var rädd för flyg, båtar, gult notpapper och folk som visslade. Och att han hade oändliga och trassliga fruntimmersaffärer.

 

Teachout låter oss följa Duke Ellington från vaggan till graven. År för år, och ibland nästan dag för dag, får vi ta del av vad som händer – stort och smått, intressant och mindre intressant. Och åtskilligt utrymme ges, åtminstone inledningsvis, åt Irving Mills stora betydelse för Dukes karriär. Det var ju Mills som ”skapade” Duke Ellington, Hertigen. Det var han som skaffade jobben, skötte PR, kontakter och ekonomi, bestämde hur Duke skulle uppträda, klä sig, tänka och tycka och som även bidrog med en rad musikaliska idéer, skrev texter och döpte kompositioner. Åtminstone under åren fram till 1938, då samarbetet upphörde.

 

Naturligtvis ägnas också åtskilliga sidor i boken åt Billy Strayhorn, som bidrog till Ellington-bandets repertoar med cirka trehundra(!) kompositioner och som ibland har kallats Dukes ”alter ego”, ett epitet som Teachout med kraft protesterar emot. Olikheterna mellan de bägge kollegorna var betydligt fler än likheterna, hävdar han. På det personliga planet tycks även de bägge giganterna ha varit minst sagt disparata. Under långa perioder var de till och med ovänner. Frostiga var också Dukes relationer med åtskilliga av orkestermedlemmarna. Johnny Hodges och Ellington lär, till exempel, inte ha växlat ett enda ord med varandra under ett års tid och Lawrence Brown hatade, enligt Teachout, sin boss som pesten.

 

En av anledningarna till den något begränsade uppskattning som många av musikerna hyste gentemot sin firade kapellmästare - förutom att han aldrig ”släppte till” något av sig själv – var att han gladeligen stal deras kompositioner och kallade dem sina egna. Ibland kunde han, som kompensation, sticka till dem några dollar. Men i alla fall… Cootie Williams hävdade bestämt, att det var han som var upphovsman till ”Concerto for Cootie”. Ben Webster var lika säker på att det var han som borde stå som kompositör till ”Cotton Tail”. Och av någon anledning tycktes Duke alltid ”glömma” att det var Otto Hardwicke som var den som åtminstone totade ihop största delen av ”In a Sentimental Mood”, som till att börja med benämndes ”Paradise”. Samme Hardwicke komponerade förresten, tillsammans med Lawrence Brown, ”Sophisticated Lady” medan Johnny Hodges var den som bidrog med ”I Let a Song Go Out of My Heart” och ”Don´t Get Around Much Anymore”. Och ”Mood Indigo” hade Barney Bigard med sig från New Orleans när han anslöt 1927.

 

Vad som är sant och vad som är lögn lär förbli en gåta. Kanske ligger sanningen, som så ofta annars, någonstans mitt emellan? Teachout tar dock Ellington i försvar. Han hävdar bestämt att Duke fångade upp, förädlade, kompletterade och systematiserade de tämligen ofullbordade melodisnuttar som han hörde sina musiker spela och gav dem dess slutliga och definitiva form. Utan hans mästerliga sätt att bearbeta och arrangera musiken hade den aldrig blivit vad den blev. Att Duke var ett odiskutabelt geni hävdar han bestämt.

 

Åren kring 1940, den så kallade storhetsepoken, avhandlas förstås ingående liksom sviterna, Carnegie Hall-konserterna, en rad turnéer – inte minst i Europa - och Dukes tämligen misslyckade försök att slå sig in på Broadway. Givetvis ägnas också åtskilligt utrymme åt den sensationella ”comebacken” i samband med Newportfestivalen 1956, då Paul Gonsalves fick sitt stora genombrott, efter de tämligen magra åren från mitten av 40-talet och tio år framåt. Ellingtons så kallade Sacred Concerts får dock relativt begränsat utrymme i boken. Bortsett från ”den andra konserten”, i vilken Alice Babs medverkade, tillhörde de inte det man mest och helst bör minnas av den store Duke Ellington tycker Terry Teachout. Musiken var bara sisådär, texterna urusla och medlemmarna i orkestern lät mest trötta och ointresserade.

 

Slutligen låter oss Teachout få veta att Ellington vid sin bortgång i lungcancer i maj 1974 var utfattig. Trots att han hade sålt rättigheterna till ”sina” kompositioner var han skyldig de amerikanska skattemyndigheterna mellan 600 000 och 700 000 dollar. Han konstaterar också att ingen stor musiker har varit hemligare än Duke Ellington. Ingen, absolut ingen, kände honom. Kanske var det så?

 

Terry Teachouts mycket ambitiösa och synnerligen genomarbetade ”Duke: A Life of Duke Ellington” är givetvis högst läsvärd. Men för att få en mer balanserad bild av denne, en av jazzens obestridliga giganter, bör man nog även ta del av vad andra skrivit om honom. Och man ska förstås också läsa Dukes egen ”Music is My Mistress”.

Jan Olssom

JAZZNYHETER AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR