DIG Jazz

Jazzfilm är en sak. Men jazz på film kan vara, och är ofta, nåt helt annat. I den mycket eleganta och synnerligen välproducerade boxen ”Jazz on Film…Film Noir” har de bägge engelsmännen Jason Lee Lazell och Selwyn Harris samlat på sig musik från ljudbanden till sju amerikanska filmer ur just den genre som brukar kallas ”film noir”. ”Film noir” är en ganska diffus och ursprungligen fransk samlingsbeteckning på lite dystra, cyniska thrillers, oftast i svart-vitt, med mord, skuggor, korruption och förföriska damer, som gjordes under 1940- och 50-talen. Typexempel: ”Sunset Boulevard” och ”Den tredje mannen”.

De sju filmer i vilka Lazell och Harris har botaniserat hette, i tur och ordning, när de visades på våra svenska biografer ”Linje lusta”, ”Heta pengar”, ”Mannen med den gyllene armen”, ”Segerns sötma”, ”En djävulsk fälla”, ”Analys av ett mord” och ”Mot alla odds”. Och det måste konstateras omedelbart: All musik i albumet är inte jazz. Ofta till och med ganska långt därifrån. Men eftersom samtliga filmer utom en är producerade i Hollywood vimlar det av jazzmusiker, först och främst västkustska sådana, i de olika konstellationer som står för välljudet.

Dramatisk musik där Ziggy Elman visar klassen

”Linje lusta”, eller som det stod på affischerna i USA: ”A Streetcar Named Disire”, spelades in 1951, regisserades av Elia Kazan och hade Marlon Brando och Vivien Leigh i huvudrollerna. Den belönades med inte mindre än fyra Oscar-statyetter. Musiken, även den Oscar-nominerad, skrevs av den då 40-årige Alex North, som förutom en massa utmärkt filmmusik också bland annat komponerade ”Revue for Clarinet & Orchestra” på uppdrag av Benny Goodman. Arbetet med ”Linje lusta” var ett av hans första riktigt stora jobb i filmbranschen. Till sin hjälp hade han samlat en orkester, ledd av Ray Heindorf, i vilken trumpetaren Ziggy Elman, tenorsaxofonisten Babe Russin och den Hodges-influerade altsaxofonisten Les Robinson ingick. Eftersom handlingen i filmen utspelar sig i New Orleans har den bitvis dramatiska musiken åtskilliga jazzinslag, som ger inte minst Elman möjligheter att visa vad han går för som solist.

Shorty Rogers med hela sin västkusmffia

Musiken på cd nummer två är hämtad ur två filmer, ”Heta pengar” (1954) och ”Mannen med den gyllene armen” (!955). Den första betitlad ”Private Hell 36” och den andra ”The Man with the Golden Arm” i sina originalversioner. ”Heta pengar”, med Ida Lupino och en rad så kallade B-skådisar i de övriga rollerna, var en lågbudgetsatsning som sannerligen inte har satt några djupare avtryck i filmhistorien. Don Siegel regisserade tillsammans med Lupino, som också hade skrivit manus. Men jazz spelade man på ljudbandet, god sådan till och med, skriven av pianisten Leith Stevens, som under mitten och slutet av 30-talet hade lett ett band som förekom i en mycket populär amerikansk radioshow som hette ”Saturday Night Swing Session”. Arrangörsskapet för ”Heta pengar” hade överlåtits på ingen mindre än Shorty Rogers, som tog hela västkustmaffian till sin hjälp. Pete Candoli, Lennie Niehaus, Bob Cooper, Bob Gordon, Bud Shank och Shelly Manne är bara några av de storheter som medverkade. Under filmens gång strömmar det musik ur såväl radioapparater som jukeboxar. Den förekommer således betydligt mer i förgrunden än som diffus bakgrund. På så sätt var ”Heta pengar” något av en föregångare i genren.

Shelly Manne trummar i kulisserna

Om ”Heta pengar” var en film som gick tämligen obemärkt förbi, så var Otto Premingers ”Mannen med den gyllene armen” raka motsatsen. Vivien Leigh och, inte minst Frank Sinatra, som trummis med grava missbruksproblem, var utmärkta i sina roller. Men tyvärr var Elmer Bernsteins ”jazzmusik” både torftig och ganska sparsamt förekommande. Detta trots att Shorty Rogers även denna gång stod för huvudparten av arrangemangen och såg till att såväl storband som mindre konstellationer, bland annat hans eget Giants, fanns med på lönelistan. Den enda som har fullt upp när det gäller att visa sina färdigheter är inte oväntat Shelly Manne. Det är han som trummar bakom kulisserna när Sinatra ser ut att göra det på vita duken.

Elmer Bernstein stod också för en del av musiken till Alexander McKenricks ”Segerns sötma” (1957). Men han hade stor och god hjälp av trummisen Chico Hamilton och cellisten Fred Katz. Även i denna film är en av huvudfigurerna musiker. Gitarrist närmare bestämt, vilket gav John Pisano, som på den tiden ingick i Hamiltons kvintett, en hel del att bestyra. Övriga medlemmar i gruppen var ovan nämnde Katz, rörblåsaren Paul Horn och basisten Carson Smith. Men det förekommer också ett större band på ljudbandet. Det anförs omväxlande av Leo Shuken och Jack Hayes och innehåller bland andra Frank Rosolino, Herb Geller, Pete Candoli och den, som det verkar, överallt närvarnade Shelly Manne.

Grandiosa arrangemang får musikerna att briljera

”En djävulsk fälla” (1959) regisserades av den i alla avseenden store jazzvännen Orson Welles, som också själv hade kapat åt sig en av huvudrollerna. Filmen innehöll massor av musik signerad Henry Mancini, som några år senare skulle skörda stora framgångar i och med kassasuccéer som, till exempel, ”Frukost på Tiffany´s”, ”Charade” och ”Victor/Vicoria”. När den först visades togs den emot ganska svalt. Men när den några år senare klipptes om efter Welles anvisningar (och dessvärre också efter Welles bortgång) höjdes dem till skyarna av en enig kritikerkår. Och den typiska Mancini-musiken, som delvis har arrangerats av Russ Garcia, är grandios och ger de jazzmusiker som står i kö för att visa upp sig rika möjligheter att briljera. Bland dem som får komma till tals vid solistmikrofonen kan nämnas tenorsaxofonisten Plas Johnson (Mancinis specielle favorit, även kallad The Pink Panther), vibrafonisten Red Norvo, gitarristen Barney Kelssel och – givetvis – Shelly Manne.

Renodlad jazzmusik av bästa märke

Duke Ellington svarade för musiken till Otto Premingers på sin tid mycket kontroversiella ”Analys av ett mord” (1959) och medverkar även i en liten roll som sig själv. Här handlar det om renodlad jazzmusik av bästa märke och många av The Dukes kompositioner står sig väl i fristående skick. ”Soundtracket” har, med all rätt, givits ut åtskilliga gånger av Sony och en av kompositionerna, som också användes som ledmotiv i filmen, ingick en period i Gerry Mulligans Concert Jazz Bands repertoar med titeln ”I´m Gonna Go Fishin´”. Bland dem som medverkade i Ellingtons band under filminspelningen kan nämnas Clark Terry, Shorty Baker, Ray Nance, Paul Gonsalves, Harry Carney, Jimmy Hamilton och Johnny Hodges. I ett nummer framträder också Billy Strayhorn som pianosolist. Huvudrollerna i filmens spelas av Lee Remick och James Stewart, som i en scen också klinkar lite piano.

Många jazzstorheter men mest utflykter i "third stream"

Slutligen får vi ta del av den musik John Lewis &tv) skrev för Robert Wises ”Mot alla odds” (1959) och som en gång fanns på en United Artists-LP som idag står högt i kurs bland samlare. Det var andra gången Lewis levererade filmmusik – första försöket gjorde han två år tidigare. Då hette filmen, som regisserades av Roger Vadim, ”No Sun in Venice”. ”Mot alla odds” är en gangsterhistoria med Robert Ryan, Shelley Winters och Harry Belafonte i huvudrollerna. Inte oväntat spelar Belafonte en bluessångare som också trakterar vibrafon. Soundtracket är fullt av utomordentliga kompositioner som senare spelades in av The Modern Jazz Quartet. Till exempel titelnumret, ”Odds Against Tomorrow”, ”A Cold Wind is Blowing” och den underbara valsen ”Skating in Central Park”. Men den som väntar sig att få höra särskilt mycket jazz i filmmusiken kommer säkert att känna sig besviken. Med storheter som Bill Evans, Jim Hall och Milt Jackson i orkestern blir ju förväntningarna rätt stora. Istället får vi ta del av en rad utflykter i den musik som kallades ”third stream” och man anar Gunther Schuller nånstans i bakgrunden. Men visst, Milt Jacksons vibrafon i ”Skating i Central Park” går inte av för hackor!

Sammantaget är boxen ”Jazz on Film…Film Noir” mycket förnämlig. Välgjord, genomtänkt, musikaliskt hyperintressant och väl värd att skaffa. Det bifogade texthäftet innehåller dessutom mycken intressant läsning. Men – som säkert har framgått – särskilt mycket jazz bjuds vi inte på. Men massor av jazzmusiker!

På texthäftets näst sista sida talas det om, att man håller på att jobba med en ”volym två”, som ska heta ”Jazz on Film…The Rebels & The Beats” och som kommer att innehålla musiken ur filmer som ”The Wild One”, ”I Want to Live”, ”The Subterraneans” och ”Paris Blues”. Den ser vi fram emot!

Jan Olsson

Artiklar om

musiker och grupper: