Jan Olsson är bl a jazzkrönikör i Skånska Dagbladet.

Göran Olson skriver även om jazz i Gefle Dagblad och Orkesterjournalen.

Miles "Second Great Quintet "

ett MÅSTE -och fortsättning följer

Miles Davis Quintet

Live in Europe 1967

(Columbia Legacy/Sony – 3 cd + 1 dvd)

Miles Davis Second Great Quintet brukar den kallas, den grupp som Miles anförde mellan hösten 1964 och våren 1968 och som förutom Davis själv bestod av Wayne Shorter, Herbie Hancock, Ron Carter och Tony Williams. Med den gjorde skivbolaget Columbia en rad fenomenala studioinspelningar, som resulterade i, till exempel, albumen ”E.S.P.”, ”Miles Smiles”, ”Sorcerer” och ”Nefertiti”. Några få liveplattor gjordes också, ”Miles in Berlin” och ”At Plugged Nickel, Chicago”. Men på det stora hela har just denna period hittills varit dåligt dokumenterad när det gäller just konsertupptagningar. Tills nu!

Nu har nämligen Sony, som numera äger Columbia, till alla Miles Davis många vänners stora glädje, sett till att göra något åt detta genanta tomrum. Den första biten på vägen har man tagit i och med releasen av albumet ”Live in Europé 1967”, som även har begåvats med undertiteln ”The Bootleg Series Vol. 1”. Det består av tre fullmatade cd-skivor, inspelade i Antwerpen, Köpenhamn och Paris inom loppet av tio höstkvällar hösten 1967, och en dvd, inspelad några kvällar senare i Karlsruhe och Stockholm. Upptagningarna är gjorda av de olika ländernas radio- och TV-bolag. Somligt har i och för sig varit tillgängligt tidigare på ljudmässigt tämligen miserabla piratutgåvor. Men nu har man, alltså Sony, sett till att få använda originalbanden, vilket gör att ljudet är det bästa tänkbara. Dvd:n är, precis som cd-skivorna, näst intill unik, eftersom den tidigare endast har varit tillgänglig för den som är ägare till den ”Miles-låda” med hela 70 cd, som kom härom året.

Miles och hans mannar begav sig på hösten 1967, under promotorn George Weins ledning, ut på en månadslång turné i Europa. Sjutton städer besöktes, och i konsertpaketet ingick, förutom Davis kvintett, bland andra Thelonious Monk, Gary Burton och Sarah Vaughan. Med sig i bagaget hade Miles en till största delen ny repertoar. En del av den hade vi i och för sig redan hört på de ovan nämnda albumen, men borta var, med några få undantag, gamla käpphästar som ”So What”, ”Sid´s Ahead” och ”Four”. Nu öppnade man varje konsert med Davis ”Agitation” (från ”E.S.P.”) och fortsatte med (Shorters) ”Footprints” (från ”Miles Smiles”). Och låtvalet verkade vara nära nog identiskt vid varje konsert. Men här upphör likheterna. I stället för att utveckla bandet genom att variera repertoaren, som man hade gjort tidigare, sökte man nu istället, kväll efter kväll, finna nya harmoniska, melodiska och rytmiska möjligheter i samma kompositioner. Såväl ”Agitation” som ”Footprints” och ”Round Midnight” får vi höra tre gånger i albumet, men den ena versionen är inte den andra lik. Nya vägar och infall prövas och risker tas på löpande band. Oerhört intressant och fascinerande! Och gamla ”The Theme”, som brukar avsluta konserterna eller signalera att det är dags för paus, får vi ta del av både som den lät i Antwerpen och i Paris. I Antwerpen blev den drygt en minut lång och i Paris åtta och en halv...

Kvintetten lät förstås efter tre års nära samarbete precis så fint som man kan förmoda. Miles spelade mästerligt och som vanligt valde han lika omsorgsfullt de toner han skulle spela som de han inte skulle spela. Och Shorter, som på några år hade moderniserat sitt spel åtskilligt, var mer spännande än någonsin tidigare. Ett stort plus måste också sättas för blott 21-årige Tony Williams, vars trumspel och sätt att emellanåt ta ledningen och peka ut riktningen, var något alldeles extra. Miles hade många utsökta trummisar genom åren, men frågan är om inte Williams var den som passade honom allra bäst.

”Live in Europé, vol. 1” är ett MÅSTE för alla Miles-vänner. Så det är bara att plocka fram portmonnän och bege sig till platthandlaren. Och en fortsättning lär komma, lovar producenterna Michael Cuscuna och Richard Seidel!

Jan Olsson

The Complete Columbia

Album Collection

(Columbia/Legacy, 70 cd + 1 dvd)

Så har den då äntligen kommit ut i handeln, den länge omtalade och “definitiva” boxen med samtliga 52 album, en del enkla och andra dubbla, som Miles Davis spelade in på Columbia-etiketten mellan 1955 och 1985.  Plus en cd med den musik Miles, som 23-åring, bjöd på, tillsammans med bland andra Tadd Dameron och James Moody, vid jazzfestivalen i Paris redan 1949.

Allt är snyggt och prydligt samlat på 70 cd-skivor som givetvis har emballerats i sina gamla ”originalomslag”, alltså de som en gång prydde LP-utgåvorna. I boxen ligger också en tidigare outgiven dvd med två ypperliga konsertupptagningar i svart-vitt från 1967. På den får vi se och höra Davis ”andra” legendariska kvintett, alltså den med Wayne Shorter, Herbie Hancock, Ron Carter och Tony Williams. Inspelningarna är gjorda i Stockholm och Karlsruhe. Som om inte det skulle vara nog har man även packat med en informativ, högst läs- och tittvärd bok, i cd-format, med 250 sidor innehållande det allra mesta man vill veta både om Miles och samtliga skivor. 

Ungefär 3 000 kronor lär man få punga ut med hos platthandlaren om man vill investera i Miles Davis-lådan. Mycket pengar kan man tycka, men givetvis åtskilligt billigare än att springa ut och köpa alla plattor var för sig. Något som i och för sig – och vid närmare eftertanke –förmodligen är helt omöjligt, eftersom flera av dem är utgångna vid det här laget och bara finns att uppbringa antikvariskt. Problemet är väl bara att många av oss har det mesta förut… Men so what? Man lever bara en gång, och bättre jazzmusik än så här får man nog leta länge efter.

Varje gång bolagen frestar oss med nya utgåvor, brukar de givetvis se till att ”komplettera” med en del tidigare outgivet material, vilket gör att vi bara ”måste” köpa dem. Så är det förstås också den här gången. Men inte så mycket som man kanske hade kunnat tro och hoppas. Fast alla som gillar 70-tals-Miles hoppar givetvis högt av glädje över att man har plockat med hela den ofta omtalade konserten från rockfestivalen på engelska Isle of Wight. Där bestod Miles band, förutom honom själv, av Gary Bartz, Chick Corea, Keith Jarrett, Dave Holland, Jack DeJohnette och Airto Moreira. Den musiken lär aldrig tidigare ha funnits ute mer än på en dvd-film (”Miles Electric: Different Kind of Blue”).

Annat för den som vill ha ”allt” dyker upp på den dubbel-cd som innehåller albumet ”We Want Miles” från 1981. Där har de snälla producenterna, Daniel Baumgarten och Richard Seidel, också plockat med tre nummer som tidigare bara varit utgivna i Japan på en numera utgången platta betitlad ”Miles! Miles! Miles!”. Man har också här och var petat in en del - dock inte allt - material som endast har varit tillgängligt tidigare i en del av de exklusiva boxar man gav ut med början för cirka 15 år sedan, men som i de flesta fall tyvärr inte längre finns att få fatt i.

Innehållet i Miles Davis ”Complete Columbia Album Collection” speglar naturligtvis på ett alldeles utmärkt sätt en av jazzens allra största – enligt många till och med den allra största - och mest betydande musikers banbrytande insatser. Men det ger samtidigt även en god bild av en hel musikforms fantastiska utveckling under 30 år. Utan Miles Davis skulle inte jazzen låta som den gör idag. Hans betydelse var, och är fortfarande, kolossal!

Jan Olsson 

Miles och John Scofield går på knock!

Miles Davis                 

Warsaw Concert 1983

(Immortal, såvöl cd som dvd)

Miles funk-fusion-rock-jazzgrupp 1983 var en av hans intressantaste sammansättningar under hans senare karriär. Han gick ur tiden 1991. Vid sidan av trumpeten hörs han även som synthspelare. Miles medmusiker har begynnande stjärnstatus. Rörblåsare är Bill Evans, John Scofield är gitarrist. Vid keyboardet Robert Irving, el-basen hanterar Darryl Jones, trumslagare är Al Foster och gruppen rundas av med det rytmiska fenomenet percussionisten Mino Cinelu. Vilket team! Hur många musiker är det egentligen som tagit sin examen i Miles universitet? Listan kan göras oändligt lång.

Konserten i Warsaw fyller en dubbel-cd, den finns även på DVD. Livekonserten håller hög Miles-klass där mästaren själv är på ett lysande spelhumör. På skiva ett imponerar han stort bland annat i Star People, Speak och That´s Right. Scofield sträcker också ut ordentligt med det energiladdade inspirerande kompet som studsmatta.

Öppning i skiva två är Speak där Scofield och Evans ligger på topp.

Jean Pierre som var en hit vid den här tiden får en omtumlande tappning som fångar publiken i ett järngrepp som svarar upp med ett högljutt bifall i slutänden. Ett annat nummer som även grabbar tag är Unknown S där Darryl Jones fantastiska elbas formar en groove tillsammans med Foster och Minelu som har få motsvarigheter även dryga tjugofem år senare. Den frenesin fortsätter även i Speak där Scofield och Miles går på knock och taggar omgivningen. Rycks med gör Evans intensiva sopransax och Irvings synth som var en viktig accent vid den här tiden i Miles konstruktioner.

Men det är Miles sagolika spel som anger musikens kurs. Han är magnifik konserten igenom. Har jazzen haft någon större innovatör oavsett tidsepok?

Göran Olson

John Coltrane,

Cannonball Adderley,

Miles Davis och

Bill Evans vid
inspelningen av
Kind of Blue våren 1959.

Foto:Sony Music

– en milstolpe i jazzhistorien!

Miles Davis

Kind of Blue 50th Anniversary

I vår blir det precis 50 år sedan jazzhistoriens mest omskrivna skivinspelning ägde rum. Den resulterade också i ett av de mest sålda jazzalbumen någonsin, av många - såväl kritiker som musiker och konsumenter i största allmänhet - betraktar som det viktigaste, mest omtumlande och kanske också allra bästa som åstadkommits i jazzväg i en skivstudio.

Jag talar naturligtvis om Miles Davis epokgörande Kind of Blue, vars innehåll skapades i Columbias berömda trästudio på 30:e Gatan i New York, dels på eftermiddagen den 2 mars 1959 och dels sju veckor senare på samma ställe. Förutom Miles trumpet får vi vid båda tillfällena höra Cannonball Adderleys altsaxofon, John Coltranes tenorsax, Paul Chambers bas och Jimmy Cobbs trummor. Pianist vid den första sessionen var Bill Evans och vid den andra Wynton Kelly.

Inspelningarna resulterade i en LP med fem nummer, ”So What”, ”Freddie Freeloader”, ”Blue in Green”, ”All Blues” och ”Flamenco Sketches”. Den totala speltiden var cirka 45 minuter. Att påstå att plattan slog ned som en bomb, när den nådde oss någon gång på hösten 1959, är en underdrift. Den förändrade faktiskt hela vår syn på detta med jazzmusik och innebar en oerhörd triumf för Miles Davis. I och med Kind of Blue introducerade han ett modalt sätt att improvisera på, som innebar en fullständig revolution och en nyvunnen frihet med massor av möjligheter. Inte bara för alla utövande jazzmusiker utan dessutom för musiker som var verksamma i andra genrer, inte minst inom popen.

Det sägs att Miles inte hade berättat för sina medmusiker i förväg vad som skulle spelas. Allt skulle ske intuitivt, tyckte han. Och resultatet blev alltså lysande. Stämningen i studion var avspänd och skön och alla var på bästa tänkbara humör, har Jimmy Cobb – den ende som lever idag i sextetten - berättat i en intervju. Att det verkligen var så också bevisas av det faktum att samtliga nummer är förstatagningar. Producenten Irving Townsend bad i och för sig om en alternativ tagning på ”Flamenco Sketches”. Fast den hamnade i arkivet, eftersom såväl Davis som Townsend föredrog den första versionen.

Det kollektiva improviserandet och samspelet mellan medlemmarna i Miles Davis sextett är rakt igenom Kind of Blue fullständigt makalöst. Likaså samtliga soloinsatser. Man kan bara beklaga att Bill Evans, vars betydelse för slutresultatet knappast kan underskattas, inte var medlem i gruppen mer än cirka fem månader. Han hade faktiskt lämnat sextetten redan då Kind of Blue spelades in, men han ombads av Miles att vara med ändå.   

Det stora skivbolaget Sony BMG, som numera sitter på Columbias ovärderliga skatter, beslutade redan för ett par år sedan att fira Kind of Blues 50-årsjubileum så värdigt som möjligt. Det har man nu bland annat gjort genom att släppa en lite annorlunda och mycket elegant box betitlad ”Kind of Blue 50th Anniversary”. Den innehåller två cd, en dvd, den gamla ”original-LP:n” pressad på blå vinyl, en inbunden, mycket påkostad se- och läsvärd, 60-sidig bok, en affisch och ett kuvert med foton – allt exklusivt och smakfullt förpackat.

Cd nummer ett innehåller naturligtvis de fem numren från originalutgåvan av Kind of Blue. Dessutom finns där den alternativa tagningen av ”Freddie Freeloader” och en massa festligt och intressant mellansnack i vilket såväl musikerna som studiopersonalen deltar. För säkerhets skull finns dessa ”prator” nedtecknade i den medföljande boken. På den andra cd:n har man samlat samtliga fem övriga studioupptagningar som finns bevarade med kombinationen Davis-Adderley-Coltrane-Evans-Chambers-Cobb. Dessa spelades in i maj 1958 i samma studio som Kind of Blue och producerades av Cal Lampley. På sluttampen har man lagt till en drygt 17 minuter lång, tidigare reguljärt outgiven, mycket inspirerad konsertupptagning från Holland av ”So What”. På denna finns dock inte Adderley med och vid pianot sitter Wynton Kelly.

På den nära en och en halv timme långa dvd:n, ”Celebrating a Masterpiece: Kind of Blue”, kan man beskåda största delen av Columbias husfotograf Don Hunsteins svart-vita dokumentation av de bägge inspelningstillfällena. Dessutom får vi, samtidigt som vi beskådar alla foton och filmsnuttar, höra Miles, förstås, utdrag ur några radiointervjuer med Evans och Adderley samt kommentarer och reflektioner av bland annat Ron Carter, Jimmy Cobb, Bill Cosby, Carlos Santana, John Scofield, Horace Silver och Herbie Hancock.  Man har också plockat med hela ”Robert Herridge Theater: The Sound of Miles Davis”, CBS vid det här laget klassiska, halvtimmeslånga TV-program, som spelades in 1959 och sändes året därpå.

”Kind of Blue 50th Anniversary” är, trots att det faktiskt återstår ett halvår innan det är dags att jubilera, givetvis Årets återutgivning - kanske rent av Decenniets och utgör den perfekta presenten till alla med minsta musikintresse. En jazzskivsamling utan åtminstone någon av de Kind of Blue-utgåvor som finns på marknaden är otänkbar!

Jan Olsson    

skapade bara växer och växer!

Miles Davis

The Complete On the Corner Session

(Sony/ Box med 6 cd)

Ingen jazzmusiker har gjort mig så förbannad och så lycklig som Miles Dewey Davis Jr (1926-1991)  En av de stora ”negativa” chockerna kom något år in på 70-talet i och med LP:n ”On the Corner”. Nu var det slut med jazzen, nu var det elektrisk funk à la Sly Stone och James Brown som gällde. Inga riktiga ”låtar”, bara rytmiska figurer, som upprepades, vreds och vändes. Och Davis lät ofta trumpeten ligga ouppackad och slog sig ned vid orgeln istället. Det som kom ut ur högtalarna var mest hip-hop och acid-jazz, tio år innan de beteckningarna ens var uppfunna.

Nu har ”On the Corner” kommit ut igen, komplett och med massor av tidigare outgivet material hämtat från 16 olika inspelningstillfällen mellan 1972 och 1975. En del fanns förstås med på den ursprungliga ”On the Corner”-plattan och ett och annat ingick i de album som hette ”Get Up with It” och ”Big Fun”.. För att vara exakt får vi i alla fall ta del av tolv helt ”nya” nummer och fyra som inte förrän nu har funnits annat än i synnerligen beskuret skick. All denna grannlåt är samlad i en av de snyggaste boxar som någonsin producerats med hela sex cd och en mycket informativ och läsvärd liten bok. Hela härligheten har – förstås - döpts till ”The Complete On the Corner Sessions” och den sammanlagda speltiden är nära sju timmar.

Massor av musiker, förutom Miles själv, deltar i övningarna. Till exempel Chick Corea, Herbie Hancock, Bennie Maupin, Dave Liebman, Lonnie Liston Smith, Michael Henderson, Sonny Fortune, John McLaughlin och de bägge fantastiska trumslagarna Jack DeJohnette och Billy Hart. Och det märkliga är, att trots att inspelningarna är över 30 år gamla låter de fortfarande helfräscha.

Det som då, för drygt tre decennier sedan alltså, var fullständigt obegripligt för oss renläriga jazzentusiaster framstår idag i en betydligt mer förklarad dager. Det vi puritaner trodde var effektsökeri och en massa kommersiella eftergifter börjar nu så smått få rakt motsatt innebörd. Miles visste uppenbarligen precis vad han gjorde och var lika kompromisslös och seriös som någonsin tidigare. Det var alltså bara vi som inte hängde med. Precis som vanligt alltså, när det gällde Miles Davis.

Jag gillar inte allt på ”The Complete On the Corner Sessions”. En del är aningen tjatigt och annat är lite svårsmält. Men somligt är riktigt, riktigt festligt. Varje gång jag lyssnar hittar jag sånt som är nytt och krytt. Och jag är fullständigt övertygad om att jag kommer att gilla musiken mer och mer varje gång jag konfronteras med den. Den kräver åtskilliga genomlyssningar, men precis som nästan allt annat Miles skapade, handlar det om musik som bara växer och växer.

Jan Olsson 

Jan Olsson är bland annat jazzkrönikör i Skånska Dagbladet.

The Legendary

Prestige Quintet Sessions

(Prestige) 

Kvintetten har på något sätt alltid varit jazzens idealkostellation. Med fem man har man kunnat skapa fullödiga klanger och spännande kontraster genom hela jazzhistorien. Samtidigt är numerären ganska ”lagom” att turnera med och hålla ordning på – det sista inte alldeles oviktigt. När jag tittar i min skivsamling finner jag åtskilliga album med just kvintetter, anförda av jazzens storheter. Men tre kvintetter framstår som lite mer väsentliga än alla de andra, nämligen Louis Armstrongs Hot Five, Charlie Parkers kvintett och – inte minst – Miles Davis första kvintett, den med John Coltrane och Red Garland.

Under de senaste åren har Sony/Columbia formligen överöst oss med Miles Davis-boxar, den ena mer fantastisk än den andra. Nu har även Universal blandat sig i leken och försett oss med en 4-cd-box med samtliga de studioinspelningar Miles gjorde under 1955 och 1956 på Prestige-etiketten. Hela kalaset har tidigare varit tillgängligt på plattorna ”The New Miles Davis Quintet”, ”Workin´”, ”Steamin´”, ”Relaxin´” och ”Cookin´”. Men här har man filat ytterligare på ljudkvalitén, vilket gör musiken mer hörvärd än någonsin. Dessutom har man sorterat alltihop i kronologisk ordning. Som grädde på moset innehåller boxen, på en separat cd, åtta tidigare outgivna upptagningar hämtade från TV- och radioinspelningar.

Personligen betraktar jag just dessa inspelningar som något av det allra bästa som någonsin spelats in på skiva. Davis, som sedan tiden hos Parker åtta år tidigare och experimentet med det kollektiva men ack så kortlivade så kallade tubabandet, hade letat efter sina egna uttrycksmedel, hade nått sitt första stora delmål. Hans luftiga, långlinjiga sätt att frasera på är en fröjd att lyssna till, och den glödhete John Coltrane, nästan helt okänd innan han kom till Miles på trummisen Philly Joe Jones inrådan, är det idealiska komplementet. Rytmgruppen, slutligen, med den svängige pianoeleganten Red Garland, basisten Paul Chambers och Philly Joe är fullständigt perfekt i sammanhanget.

Miles Davis gjorde ett bejublat framträdande vid Newport-festivalen sommaren 1955 och fick i och med det sitt stora kommersiella genombrott. Det medförde att han, hur märkligt det än låter, kontrakterades av såväl Columbia som Prestige. Det innebar förstås också att ”Prestige-kvintetten” gjorde några inspelningar även för Columbia. Men Miles spel på Prestige-plattorna är mer inspirerat, vilket möjligen kan bero på att stämningen i studion passade Miles bättre. I motsats till Columbia-upptagningarna handlade det också om enbart förstatagningar. Inga omtagningar förekom alltså, vilket medförde att en och annan miss från Coltranes sida förekommer. Men det överser man gärna med, eftersom helheten ändå är oemotståndlig.

Två av de ”nya” numren är hämtade från Steve Allens ”Tonight Show”, och Allen själv står för en riktigt töntig introduktion. Dessutom är inte ljudkvalitén den allra bästa. Fast vad gör det, när musiken är lysande? Ytterligare två låtar är inspelade på The Blue Note i Philadelphia. De fyra återstående numren kommer från Café Bohemia i New York och ”hör egentligen inte hit”. De spelades nämligen in i maj 1958 med Bill Evans på piano i stället för Garland. Men som komplement försvarar de givetvis sin plats i albumet ändå.

Bättre jazzmusik på platta finns bara inte!

Jan Olsson

Jan Olsson är bland annat jazzkrönikör i Skånska Dagbladet.

The Cellar Door Sessions 1970

(Sony, box 6 cd)

Knappast någon musiker har dokumenterats så heltäckande och flitigt som Miles Davis. Och efter hans bortgång i september 1991 har man putsat upp och givit ut nästan allt han samlade på sig.

Sonys senaste Miles Davis-utgåva är denna box med sex cd, som är upptagningar från fyra kvällar på The Cellar Door i Washington. Där man då får ta del av den sextett Miles ledde strax för julen 1970 och i vilken saxofonisten Gary Bartz, gitarristen John McLaughlin, basisten Michael Henderson, trumslagaren Jack deJohnette, slagverkaren Airto Moreira och -kanske framför allt- pianisten och på den tiden även elorganisten Keith Jarrett ingick.

Boxen visar vilken urkraft, spelglädje och äventyrslusta som kännetecknade den "elektriska" grupp som Miles anförde just då och som tidigare har varit förhållandevis magert dokumenterad. Det enda jag kan påminna mig ha hört med exakt samma manskap -och inspelat vid samma tillfälle- är delar av dubbel-LPn "Live-Evil". Den som är lycklig ägare till det albumet får här alltså lite "tårta på tårta". Men det är inte svårt att stå ut med, eftersom man dessutom får sig till livs ytterligare fyra timmars vidunderlig musik som aldrig tidigare funnits tillgänglig på skiva.

Den som är riktig renlärig och principfast kanske inte vill kalla Miles musik från den här elektrifierade perioden för jazz. Kanske vore funk eller rock en bättre beteckning. Eller lika bra i alla fall. Fast egentligen är det allt detta på en och samma gång i en lycklig, färgsprakande symbios. Och att det var hela 35 år sedan musiken skapades är svårt att fatta. Men det visar på sitt sätt hur långt före allt och alla Miles var. Att man förutom all musik också undfärgnas med en hel del intressant läsning, bland annat intervjuer med samtliga Miles spelkamrater under gästspelet på The Cellar Door gör givetvis inte boxen mindre attraktiv.

Om någon frågar om musiken är lättlyssnad är svaret ett rungande NEJ! Stökig? Ja, mycket! Insmickrande? Absolut inte! Häftig? Ja, så in i vassen! Uppkäftig? Ja, visst!

Jan Olsson

Jan Olsson är bland annat jazzkrönikör i Skånska Dagbladet.

Miles Davis

Round About Midnight

(Columbia Legacy/2 cd)

LP:n “`Round About Midnight”, inspelad 1955, innebar Miles Davis debut på Columbia-etiketten. Skivan, med Miles första “klassiska” kvintett, den med John Coltrane, Red Garland, Paul Chambers och Philly Joe Jones, blev en milstolpe i jazzhistorien och har givits ut åtskilliga gånger, först på LP och senare på cd. Nu har den kommit igen, denna gång som en del av en dubbel-cd. Platta ett är identisk med den utgåva som kom 2001 och innehöll inte mindre än fyra magnifika ”bonusnummer”.

Platta två, däremot, bjuder på en sensationell nyhet, som torde få varje Miles-fan att sätta i halsen av upphetsning: en tidigare outgiven konsertupptagning från februari 1956 i Civic Auditorium i Pasadena, Kalifornien. Den repertoar kvintetten presenterar för publiken känner vi till största delen igen från gruppens Prestige-inspelningar. Men att få höra, till exempel, ”Salt Peanuts” ”Woody´n You” och ”It Never Entered My Mind” i live-versioner är något alldeles extra. Davis själv är i mycket gott slag liksom Red Garland, en av pianohistoriens mest underskattade solister och ackompanjatörer. Även Coltrane är i prima form, och man frapperas över hur mycket han, under den här perioden, hade att tacka Sonny Rollins för.

Som extra grädde på moset har man plockat med en grandios ”`Round About Midnight” med Miles i sällskap med Thelonious Monk, Percy Heath och Connie Kay. Inspelningen är gjord vid 1955 års Newport-festival, och i laguppställningen i texthäftet påstås det att även Gerry Mulligan och Zoot Sims medverkar. Det är möjligt att de fanns med på estraden, men i så fall var de – fullt förståeligt - förstummade av Miles fina spel.

Jan Olsson

Jan Olsson är bland annat jazzkrönikör i Skånska Dagbladet.

Miles Davis

In Europe

Sony fortsätter att glädja oss med sina ideliga återutgivningar av Miles Davis-material. Man putsar upp, stuvar om lite grand och hittar faktiskt då och då även en och annan nyhet. På dessa fem cd finns dock ingenting som inte tidigare varit utgivet. Förpackningarna kan ibland vara nya, men musiken är den gamla vanliga, tack och lov. Och lika välkommen är den varje gång, eftersom det allra mesta faktiskt handlar om jazzhistoria av väsentligaste slag

De fyra första plattorna är samtliga kvintettinspelningar, gjorda 1963 och 1964. Det innebär att rytmsektionen, med ett enda undantag, består av den formidabla trion Herbie Hancock, Ron Carter och Tony Williams. Undantaget är ”I Fall in Love Too Easily” på samlings-cd:n ”The Best of Seven Steps”. Där spelar Victor Feldman piano och Frank Butler trummor. Tenorsaxofonisterna som bildar frontlinje tillsammans med Miles skiftar dock. På ”In Europe” och ”Four & More” heter tenoristen George Coleman, på ”In Berlin” Wayne Shorter och på det nummer på ”The Best of Seven Steps” som hämtats från LP:n ”Miles in Tokyo” får vi höra spelar Sam Rivers.

”Jack Johnson” gjordes några år senare än de övriga fyra skivorna, 1970, då Miles hade kommit in i en ny och elektronisk fas i sin fantastiska karriär under vilken han ständigt plogade upp nya vägar. Hancock är fortfarande kvar och trakterar orgel, men nya medlemmar i gruppen är saxofonisten Steve Grossman, gitarristen John McLaughlin, elbasisten Michael Henderson och trummisen Billy Cobham.

Miles spelar underbar trumpet på kvintettskivorna, kanske bättre än någonsin. Han verkar trivas storartat och musicerar med en skärpa, melodisk fantasi och rytmisk elegans som saknar motstycke. I Shorter, som finns med på Berlin-konserten och just hade tagit över stafettpinnen efter Sam Rivers, hade Davis funnit sin idealiska partner. Inte bara som instrumentalist utan även som kompositör. På Berlin-plattan spelar man dock ”gamla” inkörda låtar, till exempel ”Milestones”, ”Autumn Leaves” och ”Walkin´”.

Den som vill lägga sig till med Miles kompletta, högklassiga produktion på skiva mellan april 1963 och september 1964 bör kanske fundera på att investera i 7-cd-boxen ”Seven Steps – The Complete Columbia Recordings of 1963-1964”, ur vilken innehållet på de fyra första plattorna här ovan är hämtade. Full belåtenhet garanteras.

Jan Olsson

Jan Olsson är bland annat jazzkrönikör i Skånska Dagbladet.

Milan 1964

(Impro-Jazz DVD)

European Toor 1967

(Impro-Jazz DVD)

Miles Davis, trumpet, Wayne Shorter, sax, Herbie Hancock, piano, Ron Carter, bas, Tony Williams, trummor.

Såväl musikaliskt som rent personligt måste Miles Davis ha haft en av sina mest harmoniska  perioder i mitten av 60-talet. Hur skall man annars förklara att han från sommaren 1964 till sommaren 1968, alltså fyra år, lyckades hålla igång exakt samma grupp, vilket väl få ses som anmärkningsvärt med tanke på hans ombytlighet. Och det var ju eller vilka musiker som helst som han omgav sig med under de här åren, nämligen saxofonisten Wayne Shorter, 24, Herbie Hancock, 24, Ron Carter, 27, och Tony  Williams, 18. Siffrorna efter namn är alltså åldern när de 1964 inledde sina karriärer i den då 38-årige Miles Davis Quintet.

Miles hade då också  ett helt år redan spelat med komptrion Hancock, Carter, Williams, men med George Coleman som kvintettens saxofonist. Där hans val av den då endast 17-årige trumslagaren Tony Williams var det som väckte mest sensation.

”Milan 1964” spelades in på Teatro Dell´Arte i Milano 11 oktober 1964, dvs bara några veckor efter en inspelning som gavs ut på uppmärksammad LP med titeln Miles in Berlin. Låtarna kvintetten spelar i Milano är också de vanliga från de här årens Mileskonserter, dvs Autumn Leaves, My Funny Valentine. All Blues, All of You och Joshua. Det sistnämna en låt som pianisten Victor Feldman tagit med sig under en kort sejour i bandet våren 1963.

Det här var ju ett enastående band och musikaliskt  är det svårt att klaga på kvaliteten. Men eftersom det här nu är en dvd, där bilden onekligen har en rätt stor betydelse blir helhetsintrycket rätt blandat. Männen bakom kamerorna var nog inte speciellt engagerade och skärpta den här kvällen och någon jazzkunnig bildproducent fanns knappast på plats med tanke på bildval.

Då är det en helt annan ljud- och bildkvalitet på ”European Tour 1967”, som inleds med en upptagning från Stockholms konserthus 31 oktober 1967. Är personligen  speciellt lycklig över den här dvd-upptäckten eftersom jag hade lyckan att finnas på plats den här kvällen och minns den som en av de verkligt stora jazzupplevelserna. Och den här dryga halvtimmen bekräftar intrycken, Miles & Co bjuder på makalös musik!

Vid den här tiden  hade Miles tagit sig an en mer utmanande repertoar, vilket nog i hög grad påverkats av Wayne Shorter, som ju också var ( och är) en lysande kompositör. Här får man dock bara höra hans Footprints, övriga inslag från Stockholm är Miles egna Agitation, Thelonious Monks Around Midnight och Jimmy Heath´s Gingerbread Boy.

En vecka senare finns bandet på plats i Stadthalle i tyska Karlsruhe, där man återigen får höra Agitation, Footsprints och Gingerbread Boy, men också I fall in love too easily och Walkin´. Miles har bytt från mörk till ljus kostym, men är i lika god spelform, liksom medspelarna. Bild- och ljudmässigt är det också helt OK, bildproducenten lyckas till och med skapa en del eeffektfulla dubbelexponeringar, framför allt på Miles och Tony Williams. Ja, över huvud taget är det i båda dvd-utgåvorna fascinerande att följa den unge Tony Willams spel bakom trummorna.

En naturlig fråga är varför man slagit ihop två relativt korta ( 33+42 minuter) men lyckade konsertavsnitt till en dvd. Varför inte servera hela konserterna på två dvd? Ja, svaret är helt enkelt att det inte finns mer att bjuda på. Miles Davis Quintet ingick nämligen i ett fantastisk turnépaket under rubriken ”Newport Jazz Festival in Europe”, sammansatt och presenterat av promotorlegendaren George Wein. I nio europeiska städer kunde man alltså samma kväll dessutom höra Newport All Stars med Ruby Braff och Buddy Tate, Guitar Workshop med bl a Barney Kessel, Jim Hall och George Benson. Gary Burtons Quartet, Thelonious Monk Octet, Sarah Vaughan med trio, Herbie Mann Quintet och  Archie Shepp Quintet!

Gunnar Holmberg

The Miles Davis Reader

Interviews and featurers from Down Beat Magazine

Edited and compiled; Frank Alkyer  (Hal Leonard Books)

Sedan Miles Davis (1926-91) gick bort har det säkert kommit ut 15-talet böcker som på olika sätt speglar hans musik och personlighet. En har titeln A Miles Davis Reader (Edited by Bill Kirchner/ Smithsonian) och består av en rad olika artiklar om den mytomspunne trumpetaren.

Nya The Miles Davis Reader har i stort sett samma upplägg, men med en avgörande skillnad. Allt innehåll har hämtats från världens näst äldsta jazztidning, amerikanska Down Beat, som startades några månader efter nu 75-årjubilerande Orkesterjournalen. Det har blivit en 360-sidig bok som rymmer alla intervjuer, artiklar, skiv- och konsertrecensioner som publicerats i tidningen  från mitten av 40-talet fram till idag. Självklart finns i boken även en hel del bilder, bland annat presenteras de 17 omslag som haft Miles som huvudperson.

Det här upplägget kräves förstås ingen systematisk läsning från pärm till pärm. Om man känner för det kan man exempelvis börja med att hoppa fram till sidan 183 och The Down Beat Reviews, där samtliga skivrecensioner samlats. Och det är förstås en hel del. Den allra första är en stenkaka med Charlie Parkers Sextett, som spelades in 28 mars 1946. Down Beat har i alla tider satt betyg på de recenserade skivorna och här får Ornithology 2 av 5 möjliga stjärnor och 78-varvarens ”baksida” Night in Tunisia 3 av 5.

Down Beats recensenter var inledningsvis inte  speciellt positiva till Miles trumpetspel, Hans första egna inspelningar fick i allmänhet mellan 1 och 3 stjärnor. Något av ett genombrott blev hans klassiska Walkin´, inspelad1954, som belönades med en 4-a. Sin första 5-poängare plockar han hem året därpå när LPn Birth of the Cool anmäls. Det är alltså  de inspelningar som Miles 1949/50 spelade in med sitt så kallade tubaband. Under fortsatta åren förärades han massor av fullpoängare, bland annat för Live in Stockholm 1960, utgiven av lilla svenska skivbolaget Dragon .

En kul och intressant del är tidningens klassiska Blindfold Test, som Miles ställde upp på vid tre tillfällen, 1955, 1958 och 1964. Legendariske jazzskribenten Leonard Feathers spelade alltså en antal skivor, som Miles fick kommentera och bedöma. Vilka som spelar fick han förstås också lyssna sig fram till. Och lyckades ofta mycket väl.

Vid det första mötet 1955 hade Feather genomgående valt skivor med trumpetsolister, där då den första är Clifford Browns och Art Farmers svenska inspelning av Falling in love with love, med bland annat Bengt Hallberg. Och det är faktiskt Bengt som får mest lovord av Miles.

”The piano player gasses me – I don´t know his name. I´ve been trying to find out his name. He´s from Sweden. I think he made those records with Stan like Dear old Stockholm. I never heard anybody play in a high register like that. So clean, and he swings and plays his own things”.

Vid denna sin första Blindfold Test är den då  29-årige Miles rätt positiv till det mesta som spelas för honom, framför allt hyllar han Louis Armstrong och Duke Ellington.

Något tuffare är han i sin bedömning tre år senare. Men fortfarande är han generös mot dem han verkligen gillar, som pianisten John Lewis och dennes tolkning av ”Varmeland” (Dear old Stockholm)

”I´ll give it 10 stars…On top of that, John loves Sweden, you know. I like John… his interpretation of a song is too much.”

1964, när Leonard Feather återigen laddat upp med en packe skivor, är Miles på sitt sämsta spisarhumör. Två som drabbas alldeles speciellt är pianisten Cecil Taylor och saxofonisten Eric Dolphy. Den sistnämndes inspelning av egna Mary Anne får följande tuffa avrättning;:

”That´s got to be Eric Dolphy, nobody else could sound that bad! The next time I see him I´m going to step on his foot. You print that. I think he is ridiculous. He´s sad.”

Av de åtta skivor som Feather spelar upp är det i alla fall en som Miles ger full poäng, nämligen Stan Getz och Joao Gilbertos Desafinado!

Boken rymmer förstås även flera intervjuer där Miles ger  sina högst personliga synpunkter på såväl sin som andras musik. Och man kan knappast beskylla honom för att vara finkänslig.

Ja, det finns många godbitar i den här innehållsrika boken som kan beställas genom Down Beat och adressen www.downbeat.com Det här är nummer 1 i Down Beat Hall of Fame Series, varför man kan förutsätta att det kommer fler med samma upplägg. De är välkomna. Nästa får gärna porträttera Sonny Rollins, som faktiskt kan visa upp en ännu längre jazzkarriär än Miles. Och fortfarande är högst aktiv.

Gunnar Holmberg