Jan Olsson är bl a jazzkrönikör i Skånska Dagbladet.

Göran Olson skriver även om jazz i Gefle Dagblad och Orkesterjournalen.

Stefan Wistrand är bl a improvisatör (saxofon/basklarinett) och musikbibliotekarie.

A. Suss von Ahn , Miriam Aïda. Miram Aïda(Letras do Brazil) .Karrin Allyson

B. Alice Babs, Alice Babs, Margareta Bengtson ,Margareta Bengtson. Monica Borrfors ,Tine Bruhn ,Vivian Buczek
C Rune Carlsson ,The Charleston Sisters. Freddy Cole

D. Democracy of Jazz , Loïc Dequidt , Steve Dobrogosz & Anna Christoffersson ,

E. Sinne Eeg, Hanna Elmquist ,

F.

G. Roberta Gambardini& Hank Jones , Christina Gustafsson , Christina Gustafsson (my move), Rigmor Gustafsson , Rigmor Gustafsson (Alone with you)

H. Sofi Hellborg , Caroline Henderson

I.

J. Claes Janson , Jaqee & Bohuslän Big Band ,

K.Hayati Kafé , Grethe Kausland. Maria Kvist , Diana Krall, Diana Krall

L. Nils Lindberg/Margareta Bengtsson , Jeanette Lindström ,Abbey Lincoln. Josefine Lindstrand , Lovisa , Carin Lundin , Carin Lundin (Smulor och parafraser) , Kristina Lugn+EST t

M.Katrine Madsen. Katrine Madsen, Katrine Madsen. Carla Marcotulli, Jean-Simon Maurin & Elin Wrede ,Robin McKelle. Robin McKelle ,Jane Monheit. Bob Moreno, Malene Mortensen, Malene Mortensen, China Moses

N. Lina Nyberg & Magnus Lindgren, Lina Nyberg (the Show)

O.

P. Linda Pettersson , Linda Pettersson Bratt/Krister Jonsson ,SoSO & Linda Pettersson Bratt. Sofia Pettersson , Madeleine Peyroux, John Pizzarelli, Nannie Porres

R. Georg Riedel & Vänner ( bl Sara Riedel)

S. Ida Sand ,Dianne Schur, Frank Sinatra . Git Skiöld , , Fredrika Stahl , Cecilia Stalin ,Barbra Streisand . Tierny Sutton, Youn Sun Nah

T Three Small Giants , Zara Tellander , , Svante Thuresson-Katrine Madsen , Viktoria Tolstoy , Viktoria Tolsty (My Russian Soul), Radka Toneff

U.,

V. Vocation. W. Lizz Wright. Y.

Z. Monica Zetterlund. , Monica Zetterlund (box). Å-Ä-Ö.

Jazznyheter Svensk jazz Internationell jazz, Återutgivningar/Jazzhistoria Diggat.Lars Gullin Diggat Miles Davis Jazz på dvd

Miriam Aïda

Letras do Brasil

(Connective)

Att Miram Aïda är en alldeles utmärkt bossatjej är ingen nyhet. Att hon är uppvuxen i Staffanstorp och inte i Rio kan däremot komma som en överraskning för somliga. Inte minst för alla som tog hennes album ”Meu Brasil” till sitt hjärta.

Men ”Letras do Brasil” är på sitt sätt ännu vassare. Framför allt för att alla tolv låtarna utom en är svenska! Till exempel Olrogs ”Violen från Flen”, Barbro Hörbergs ”Ögon känsliga för grönt” och Povel Ramels ”Den sista jäntan”. För att nu inte tala om Edvard Perssons gamla paradnummer ”Jag har bott vid en landsväg”!

Miriam sjunger det allra mesta på portugisiska (texterna signerade Guilem Rodrigues da Silva) och hon blir förstklassigt uppbackad av gitarristen Mats Andersson och slagverkaren Ola Bothzén. Här och var dyker även några gäster upp, bland dem trumpetaren Håkan Hardenberger. Fyndigt och fullständigt oemotståndligt!

Jan Olsson

Ungt, fräscht, rytmiskt - som man blir glad av

The Charleston Sisters

and The Golden Boys  
Celebrating Lambert, Hendricks & Ross

(Charleston Alley Records)

Man blir helt enkelt förbaskat glad av att höra gruppens tre sångerskor och kompmusiker när de oförväget botaniserar i legendariska Lambert, Hendricks & Ross alltid perenna rabatt.

Bakom det långa gruppnamnet döljer sig eller rättare sagt hörs vokalisterna Lisa Östergren, Carolina Wallin Pérez, Lena Swanberg, pianisten Joakim Simonsson, basisten Stefan Stenberg samt trumslagaren Anders Olsson. Alla i den yngre musikergenerationen men som redan nått uppmärksamhet. Bland annat framträdde de vid årets jazzfestival i Umeå. Lena Swanberg är nyutnämnd Monica Zetterlund-stipendiat och hörts på skiva med Ann-Sofi Söderqvist.

Gruppens sång är mycket bra med en fin intonation och rytmisk energi. Det här borde vara något för sommarens festivaler att sikta in sig på- ungt och fräscht. I den medryckande repertoaren finns klassiker som Charleston Alley, Cottontail, In A Mellow Tone, Centerpiece, från början kristnad till Keaster Parade och Oscar Pettifords Swingin´ Till The Girls Come Home.

Göran Olson

Det glimmar till här och var –men lite jazz

Barbra Streisand

(Columbia/Sony)

I och med “Love is the Answer”, som finns att inhandla både som enkel- och dubbel-cd, har Barbra Streisand placerat sig på de amerikanska topplistorna i fem hela decennier! Rekord påstås det.

Meningen var att Miss Streisand i och med sitt nya album skulle bryta sig in på jazzmarknaden. Därför hade hon slagit sig samman med Diana Krall, som står för såväl producentskap som skön bakgrund med sin kvartett på den ena skivan. På den andra sjunger Barbra exakt samma låtar, fast med stor orkester och tämligen smetiga arrangemang signerade Johnny Mandel.

Så mycket jazz blir det tyvärr inte, vilket är att beklaga, eftersom Barbra säkert skulle kunna om hon bara ville – eller vågade. Och den tidigare så näktergalsklara rösten har faktiskt rostat lite med åren och tappat i omfång. Men visst glimmar det till här och var. Som i den underbara ”Here´s to Life”. Albumet är förstås givet på varje Streisand-fans inköpslista.

Jan Olsson

En ny, övertygande stämma med feeling

Suss von Ahn 

Walk Between The Raindrops

(Pyjama Records)

Måste erkänna att när jag fick den här skivan var sångerskan Suss von Ahn i stort totalt okänd för mig. Efter ett antal genomspelningar av skivan har jag en betydligt klarare bild av henne. Hon äger en bra stämma med feeling. Ett komp i botten med pianisten Mathias Algotsson, gitarristen Hasse Johnzon, basisten Martin Sjöstedt och trumslagaren Johan Löfcrantz Ramsay gör hon ett mycket övertygande intryck.

Gruppen ökas ut med blåsare i Walk Between The Raindrops och My Baby Just Cares For Me, Bewitched, Bothered And Bewilded, The Trolley Song samt A Nightingale Sang In Berkeley Square. I den senare titeln och Bewitched, Botrhered And Bewilded hörs också inbjudande violinklanger. Piano spelar Suss I Joni Mitchells Both Sides Now, A Nightingale Sang In Berkeley Square, For Once In My Life, Don´t Cry For Louise och i John Lennons Imagine.

Med andra ord en repertoar som söker sig till olika lyssnarkategorier men som för den sakens skull inte drar ned det goda helhetsintrycket.

Göran Olson

Frank Sinatra

Live at The Meadowlands

(Universal)

Frank Sinatra var 70 år när han konserterade i The Meadowlands Sports Complex i hemstaten New Jersey en marskväll 1986. Rösten var givetvis lite rostigare än under den makalösa Capitolepoken 30 år tidigare. Men bettet, swingkänslan och förmågan att få varje text att låta som om den var specialskriven för just honom fanns i allra högsta grad kvar.

Frankie var, kort sagt, på ett strålande humör den där kvällen. Och orkestern, anförd av ständige följeslagaren Bill Miller, svängde skönt i Nelson Riddles, Don Costas, Billy Mays och Quincy Jones mästerliga arrangemang.

Sångerna var förstås de gamla vanliga. Skåpmat alltså, men lika fräscht och tidlöst som någonsin. ”Nice and Easy”, ”Moonlight in Vermont”, ”I´ve Got You Under My Skin”, ”Someone to Watch over Me”, ”Mack the Knife” och ”New York, New York” är ju, precis som Mr Sinatra himself, av det odödliga slaget.

Jan Olsson

En fantastisk röst -men ingen jazzsångerska

Margareta Bengtson

En gång i Stockholm

(MargArts/Bonnier Amigo)

Margareta Bengtson, en gång Margareta Jalkéus och en femtedel av The Real Group, har en fantastisk röst. Välskolad och vacker men tyvärr även tämligen kall och opersonlig. Hennes första egna album, ”I´m Old Fashioned”, kom för tre år sedan. Och då, liksom den här gången, omgav hon sig med en rad utmärkta, svenska jazzmusiker. Kanske är det där någonstans som felet ligger. För Margareta är ingen jazzsångerska. När hon, på sin nya platta ”En gång i Stockholm”, bland annat ger sig på några låtar i Monica Z:s repertoar fungerar ingenting. Det känns bara fel och hjärtlöst. Margareta är alltså Monicas raka motsats.

Men ibland går det ändå alldeles utmärkt, det måste erkännas. Som i Nils Lindbergs tonsättning av Pär Lagerkvists ”Nu löser solen sitt blonda hår”. Margaretas egna, festliga ”Å i åa ä e ö” (Frödings ordval), i vilken hon får hjälp av sina gamla kompisar i The Real Group, är också väl värd att ta del av. ”Varför ska ja va me?”, där Svante Thuresson dyker upp i studion, känns också helt okay. Kanske är det rent av Svantes förtjänst att Bengtson plötsligt, och lite oväntat, verkar glömma all perfektion och kontroll? I så fall borde han ha fått vara med lite till.

Bland alla fina jazzmusikanter som får visa upp sig vid solistmikrofonen kan nämnas Peter Asplund, Dicken Hedrenius, Peter Fredman och Joakim Milder. Den senare har också skrivit ett par av albumets utmärkta arrangemang.

Jan Olsson

Så himmelskt vackert att man nästan tar till lipen

Radka Toneff

Butterfly

(Curling Legs)

Norska Radka Toneff var en av de mest äkta och personliga jazzsångerskor vi har haft på våra breddgrader. Jag ska aldrig glömma den formliga chock jag fick vid jazzfestivalen i Kristianstad sommaren 1981, när jag hörde henne framträda tillsammans med basisten Arild Andersens grymma trio med Steve Dobrogosz och Alex Riel. Den självutlämnande innerligheten gick rakt till hjärtat. Radka hade en kraft och utstrålning som gjorde att man inte kom undan.

Tyvärr gjorde Radka endast tre skivalbum under sin alltför korta levnad – hon valde att avsluta sitt liv en höstdag 1982, endast 30 år gammal. Efter hennes död har ytterligare tre cd letat sig ut, en livekonsert från Hamburg, ett samlingsalbum och ”Butterfly”, som innehåller tidigare outgivet material, framgrävt bland annat i Norska Radions arkiv. Upptagningarna är gjorda mellan 1977 och 1982 och sex av plattans tolv nummer är inspelade vid jazzfestivalen i Kongsberg 1977, vid vilken Radka stöttades av svenske Lars Jansson vid flygeln, gitarristen Jon Ebersen, Arild Andersen och trumslagaren Jon Christensen. Återstoden har vaskats fram ur NRK:s och Danska Radions gömmor. Även här spelar Andersen bas, medan Jon Balke och Dobrogosz alternerar på pianopallen och Christensen och Riel delar på ansvaret bakom trummorna.

Det musikaliska materialet på ”Butterfly” har Toneff, sin vana trogen, hämtat från vitt skilda håll. Paul Simon har fått bidra med den fantastiska balladen ”It´s Been a Long Long Day” och ”He Ain´t Heavy, He´s My Brother” är, som en del säkert vet, hämtad från Hollies repertoar. Här finns också en komposition av John Surman, ”Like That”, medan ”My One and Only Love”, ”Nature Boy”, ”Black Coffee” och ”Sometime Ago” väl närmast kan betraktas som standards, hämtade ur den outtömliga amerikanska sångboken. Men det är konsekvens i galenskaperna och det känns som att den röda tråden är både stark och hållbar. Nästan allt är, till exempel, så himmelskt vackert att man nästan tar till lipen. Och varje sång tycks känna sig totalt hemma hos Radka, som med sin inlevelse, lågmäldhet och samtidigt både kraftfulla och skira röst får varje ord och tonfall att betyda något.

Som slutkläm på denna ytterst välkomna dokumentation får vi två video-bonus-spår. Ett från Stadsteatern i Norrköping med Radka och symfoniorkester anförd av Lasse Bagge och ett från Oslo med kvintetten Toneff-Balke-Ebersen-Andersen-Riel.

Varför i hela friden får nu inte plattan efter alla superlativer full pott, alltså 5 diggar? Jo, det borde den förstås få, om det hade funnits någon rättvisa här i världen. Men jag kan bara inte få Radkas och Steve Dobrogosz duoalbum ”Fairytales” från 1982 ur skallen. Det albumet är nämligen ännu mer hjärtslitande – om möjlgt.

Jan Olsso

Nannie  Porres     

All The Things You Are
(Dragon)

Den här musiken kom ut på LP 1987 och fick berättigad uppmärksamhet. I det nya formatet dryga tjugo år senare känns den fortfarande dagsaktuell och stimulerande. Den äkthet som präglar Nannies Porres sång och musikernas engagemang berör . Sättningarna varierar med gamla polarna från Jazz Club 57, som tenoristen Bernt Rosengren, trumpetaren Stig Söderqvist, pianisten Claes-Göran Fagerstedt och basisten Torbjörn Hultcrantz. Nannie blandar också sina gracer tillsammans med gitarristerna Jan Oldeus och Christer Karlberg, elbasisten Mats Ahlberg, tenoristen Tommy Koverhult. Trumslagare är Leif Wennerström och Gunnar Smoliansky.

I en omväxlande melodiflora hörs Ray Charles Black Jack, Van Heusens I´ll Only Miss Him When I Think Of Him. Blue Monk, Willow Weep For Me, All The Things You Are, Don´t Explain, Your Love Is So Doggone Good, Lover Come Back To Me, Quiet Nights och That´s All There Is. Nannies sång är hudnära och känslig även när rösten ligger på gränsen till att intonationen går lite snett. Hon förmedlar en genuin jazzfeeling som många av dagens sångerskor är i avsaknad av.

De instrumentala insatserna är också av hög kvalité där jag gärna lyfter fram Christer Karlbergs intimt sköna gitarr och Fagerstedts personliga pianospel. Stig Söderqvists bebop-influerade trumpet övertygar rejält i Willow Weep For Me. Samma superlativer gäller naturligtvis också för Rosengren och Koverhult. Summa summarum, en guldkantad återutgivning som tål att nötas.

Intimt övertygande i de lugna melodierna

Tine Bruhn  

Entranced

(Inenomis Records)

Tine Bruhn är danska med uppväxt i tyska staden Flensburg. Till USA flyttade hon för studier i Boston, och hon har bott i USA i elva år. Efter avslutade studier kom hon till New York 2001. Tillbaka i Europa var Tine våren 2009 då hon turnerade i Tyskland och Danmark.

Tine är en sval rutinerad sångerska som med kristallklar stämma blir intimt övertygande i de lugna avslappnande melodierna. Hennes band är också på samma linje och ansluter tätt till sången. Pianisten David Schächter svarar för ett romantiskt drivet spel. Bredvid honom finns basisten Marco Panascia och skivans mest kända musiker Gregory Hutchinson, som är en trumslagare av klass. Sången ramas in mycket homogent av pianisten Daniela Schächter, basisten Marco Panascia och trumslagaren Gregory Hutchinson. I Joshua Redmans Miles Away och i Tines Baby, Let Me Love Go ansluter trumpetaren Maurice Brown. Tilläggas skall att Tine har även komponerat Tears.

Göran Olson

När Ulf Wakenius stiger fram lyfter musiken

Youn Sun Nah

Voyage

(ACT)

Youn Sun Nah är en 40-årig sångfågel med rötterna i Korea men numera boende i Paris. Hon är utrustad med en vacker och välgymnastiserad röst och tydligen också en viss förmåga att tota ihop små söta låtar. Sex av de tolv nummer på ”Voyage” bär hennes signatur. 

Förmodligen har man tänkt sig på tyska ACT, att Youn Sun Nah ska bli något slags svar på Verves Dianne Krall. Eller kanske en konkurrent till Norah Jones, Jane Monheit och allt vad de heter de väna popjazz-tjejer, som alla låter ungefär likadant och tycks dyka upp i en aldrig sinande ström.

Efter ett tag blir Youn Sun Nahs tämligen manierade och trista sång enbart sövande. Efter ett par låtar har hon både bevisat att hon besitter ett imponerande röstomfång och har svårt att nå fram till den som ska lyssna – åtminstone på platta. Kanske gör hon sig bättre ”live”? Men ett stort plus finns det ändå på ”Voyage”: vår svenske gitarrist Ulf Wakenius. När han tar klivet fram i förgrunden lyfter musiken flera meter! Så man kan förstås köpa albumet för Ulfs skull…

Jan Olsson

Lina Nyberg

The Show

(Moserobie)

“The Show” – ja, det här är faktiskt just det, en show. Alltså en sammanhängande föreställning som inte bara finns på skiva utan som också - efter premiären på Teater Lederman i Stockholm i höstas och ytterligare några övningar på samma ställe under valborgsmässohelgen - ska ges runt om på våra jazzklubbar vad det lider.

Det hela är en spännande tillställning, med Lina Nyberg i huvudrollen. Och ofta är den inte så lite dramatisk. Dessutom är den överraskande, intensiv och stundtals riktigt rolig. Till överraskningarna hör bland annat repertoarvalet. Mitt bland Linas egna alster får vi höra ”Where Did They Go”, som Peggy Lee gjorde succé med i början av 70-talet, det gamla Harry Belafonte-örhänget ”Jamaica Farewell” och en av de allra finaste sångerna i musikalen My Fair Lady, ”I´ve Grown Accustomed to Her Face”. Men allt hänger ihop och känns logiskt. De nödvändiga andningspauserna, för såväl Lina som lyssnaren, svarar pianisten Cecilia Persson för. Hennes kluriga och högst personliga pianoutflykter är perfekta i sammanhanget.

Från början till slut hålls man i ett tämligen stadigt grepp av Lina Nybergs sång och utspel. Att slita sig är nästan omöjligt. Hon släpper bara taget ett par gånger då Persson tar över. Eller då Mattias Ståls vibrafon och Nils Bergs basklarinett plötsligt dyker upp några minuter mitt i ”Jamaica Farewell”. Två personer som inte gör lika mycket väsen av sig, men som märks och känns ändå, är trumslagaren Peter Danemo och basisten Josef Kallerdahl. Deras lyhörda assistans och den senares sporadiska inhopp som solist passar showen som hand i handske..

Att sätta betyg på ”The Show” känns inte riktigt rättvist, eftersom plattan bara utgör en del av en helhet. De visuella inslagen, som alltid är en viktig ingrediens i en show, kan man ju bara fantisera om. Men mersmak får man onekligen, och de klubbar som köper föreställningen kan tveklöst se fram emot en högtidsstund.

Jan Olsson

Christina Gustafsson

”My Move”

(Prophone)

Christina Gustafssons första album, Moments Free, var en sensation. Platta nummer två, My Move, är lika bra. Minst! Omgiven av de bägge förträffliga gitarristerna Max Schultz och Erik Söderlind, basisten Martin Höper och trummisen Calle Rasmussen, har Christina definitivt befäst sin ställning som en av våra allra bästa och mest hörvärda jazzsångerskor. Hon sjunger rakt och enkelt, rytmiskt fantasifullt och med massor av värme.

Repertoaren på My Move är till hälften lånad, till hälften egen. De egna kompositionerna är genomgående mycket begåvade och texterna, skrivna av trion Cecilia Åse och Helena och Stefan Davidsson, är både originella och tänkvärda. Men allra bäst på plattan är kanske ändå James Taylors Your Smiling Face och den harmoniskt och rytmiskt uppfräschade Stormy Weather.

Körtjejerna, som dyker upp här och var, går inte heller av för hackor. Eller vad sägs om Sofia Pettersson, Lina Nyberg och storasyster Rigmor?

Jan Olsson

Linda visar närhet och känsla för texterna

SoSO

& Linda Pettersson Bratt               

Från Det Förgångna

(Ve Leen Music)

Musikerna gör ett mycket kompetent arbete och lägger välavpassad kulör på materialet. Pianisten Hans-Inge Magnussons soloinlägg bidrar till att jazzhältan inte helt försvinner. Mattias Welins bas ger en stadig puls med sina gångar i det låga registret. Mycket effektivt och stiltroget. Han har också svarat för de variationsrika arrangemangen. Trumslagaren Kristofer Johansson ger också karaktär åt de visor som hämtats från 1500-talet och framåt. Skivan är ovanligt kort. De åtta melodiernas speltid är dryga trettio minuter. 

Göran Olson

Musiken är melodisk, dansbar - och röjig

The Quiet Nights Orchestra                               

med Sofie Norling

Chapter One

(QNOCD)

Den unga svenska jazzen är på hugget. Mängder av begåvade instrumentalister har slussats ut på jazzmarknaden de senaste åren med välgjorda skivor i bagaget. Slut är utskicken med hemmagjorda demotejper, ofta med en dålig kvalité. Idag satsar man på ett genomarbetat PR-material - där cd:n är högeffektiv. Ljudupptagningarna är avsevärt bättre och hela produkten har ett professionellare utförande.

I den här lovande, välspelande gruppen ingår trombonisten Peter Fredriksson, saxofonisten Magnus Dölerud, trumpetaren Jonne Bentlöv, pianisten Philip Neterowicz, basisten Peder Waern, trumslagaren Carl Ottosson, percussionisten Jacob Johannesson samt sångerskan Sofie Norling. Gruppen har verkligen fattat innebörden av att ge sig ut på en marknad där konkurrensen är stenhård.  Tre blåsare och komp plus några sånginslag ger en klang som bildar kontrast till alla de kvartetter som kuskar runt på landsvägarna.

Melodierna har en välsittande form med arrangemang från bandet. Smakfulle trombonisten Peter Fredriksson har skrivit merparten av melodierna, bland annat bossan Quiet Nights som Sofie Norling sjunger soft. Sofie gör även en annorlunda version av Fly Me To The Moon samt överraskar med Lars Gullins Swell ( Dyningar) och sin egen Sun. Latinmelodin Looking East indikerar också att musiken är både melodisk och, törs man nämna det, dansbar. Röjer gör man i funkiga The Aggressive där percussionisten sätter ett fint groove.

Göran Olson

Diana Krall

Quiet Nights

(Verve)

Det här är, på sitt sätt, en alldeles utomordentlig platta. Den är perfekt producerad, ytterst välljudande och låtmaterialet - några sköna bossor signerade Antonio Carlos Jobim, en av Burt Bacharachs vassaste skapelser plus ett knippe utsökta ballader hämtade ur The Great American Songbook - går förstås inte av för hackor. Lägg därtill att Diana Krall sjunger med sin mest förföriska stämma och spelar lite ypperligt piano mellan varven.

Men för mig blir hela kalaset ändå lite väl mycket ”slow motion”. Quiet Nights heter plattan och det är precis vad det handlar om. Den passar alltså utmärkt som bakgrund under slöa, sena, sköna kvällar. Det är med andra ord minsta motståndets lag som gäller. Men den musikaliska kvalitén är, som sagt, hög, högre än det mesta vi undfägnas med. Och Dianas sparsmakade pianospel går som vanligt inte av för hackor. Det hade åtminstone jag gärna hört lite mer av på bekostnad av smekande stråkar. En och annan uptempo-låt mellan varven hade heller inte suttit i vägen.

Kanske är det dags för en lite häftigare svängfest nästa gång Diana kliver in i studion. Hoppas det.

Jan Olsson 

Claes Janson

The Best of Ray Charles

(Gazell)

Vem skulle kunna sjunga Ray Charles (1930-2004) bättre och mer innerligt än Claes Janson? Förmodligen ingen! Claes har precis den must och märg i stämman som behövs och både hjärtat och själen fulla av blues. Så resultatet har blivit därefter: en härligt svängig Ray Charles-hyllning i ett knippe odödliga låtar, för evigt knutna till den amerikanska staten Georgias största och häftigaste bidrag till mänskligheten.

Bakom Claes kokar ett superbt storband, omväxlande med en lite mindre grupp, i fina arrangemang av den minst sagt begåvade trummisen Mats Engström. Och solisterna är grymma: Mårten Lundgren trumpet, Klas Toresson tenorsax och Claes Crona piano. Jisses så det svänger! Och i två nummer dyker Georgie Fame upp som gäst.

Kan det bli mycket bättre? Knappast! Ray ler säkert glatt i sin himmel och gungar med.

Jan Olsson

Ganska trevligt i lagom doser -men inte jazz

Josefine Lindstrand

There Will Be Stars

(Caprice)

”There Will Be Stars”, så heter 2009 års Jazz i Sverige-skiva. På den framför 27-åriga Josefine Lindstrand, utbildad vid Fridhems Folkhögskola och Det Rytmiske Musikkonservatorium i Köpenhamn och boende i Stockholm, sina egna tonsättningar av ett dussin dikter av den amerikanska poeten Sara Teasdale. Sött, lite barnsligt, ganska trevligt i lagom doser men tämligen enformigt i längden. Och jazz är det inte – snarare någon slags softad vispop av det slag man har hört till leda under senaste åren. Men det har tydligen blivit inne att kalla nästan vad som helst för jazz på sistone. Kanske ger det någon slags statusstämpel?

Förmår man läsa informationen i texthäftet, vilket faktiskt är möjligt med hjälp av förstoringsglas och lite extra belysning, kan man se att pianisten Jonas Östholm och trumpetaren Gunnar Halle medverkar på plattan. Men ingen av dem ges möjlighet att ta ut svängarna.

Jan Olsson

Läs mer om Josefine Lindstrand

Monica Zetterlund

Original Album Classics

(Sony/BMG, 5 cd i box)

Nu är det Monica Zetterlunds tur att bli ihopbuntad till en box i serien "Original Album Classics", vilket innebär att man kan inhandla fem av hennes album för RCA för sådär 200 kronor! Ursprungligen, och var för sig, hette plattorna ”Monica Z”, ”Varsamt”, ”The Lost Tapes”, ”Det finns dagar” och ”Bill Remembered”. Inspelningarna är gjorda mellan 1960 (”The Lost Tapes”) och 1997 (”Det finns dagar”).

På ”The Lost Tapes” får vi höra Monica som hon lät under ett besök i New York, där Leonard Feather spelade in henne tillsammans med bland andra Zoot Sims, Thad Jones och Jimmy Jones. Inte världens bästa Monica-platta kanske, men onekligen en kul dokumentation. ”Monica Z” kom 1989 och innehåller en rad härliga låtar, till exempel ”Att angöra en brygga”, ”As Time Goes By” och Toots Thielemans fantastiska ”Bedårande sommarvals” i Lasse Bagges utsökta arrangemang.

”Varsamt”, från 1991, blev Monicas största försäljningssuccé någonsin men är kanske den minst intressanta plattan för oss jazzvänner. ”Det finns dagar”, inspelad 1997, är däremot högst hörvärd, inte minst tack vare Jan Sigurds fina melodier och texter.

”Bill Remembered”, på vilken Monica hyllar minnet av Bill Evans, med vilken hon gjorde sin fantastiska ”Waltz for Debby” 1964 (och som dessvärre inte finns med i boxen), är också utmärkt. Inte bara tack vare Monica utan också på grund av bland andra tenorsaxofonisten Ulf Anderssons och pianisten Göran Lindbergs insatser. Det enda trista med Monica Zetterlunds ”Original Album Classics”-box är att man går miste om de oftast läsvärda och informativa texthäften som följde med originalutgåvorna.

Jan Olsson

Se recension av fler Original Album Classics

Jean-Simon Maurin Trio

& Elin Wrede 

Djupa andetag

(Prophone)

Pianisten Jean-Simon Maurin skivdebuterade för tre år sedan med den mycket uppmärksammade ”Rhythm with a Pinch of Something”. Nu är det dags igen - och med samma manskap, det vill säga basisten Martin Lundberg och trummisen Lars ”Bagarn” Andersson. Tillkommit har dock sångerskan Elin Wrede som liksom Simon (han kallas allmänt så) har fått sin musikaliska utbildning bland annat vid Musikhögskolan i Malmö.

Maurin är en mycket sparsmakad musikant, ofta lite eftertänksamt fåtonig och elegant och han besitter ett osedvanligt väl utvecklat sinne för melodi – både som kompositör och improvisatör. På sin förra platta hade han skrivit allt på egen hand och på den nya är samtliga skapelser, utom Van Morrisons ”Moondance”, också hans egna. ”Moondance” är förresten här omdöpt till ”Måndans” och har, liksom sex andra av albumets elva låtar, fått en ypperlig text av Anna Houmann. Tre stycken är rena trionummer och det elfte har faktiskt textsatts av Simons mor, Annalena Maurin. 

Plattan är så nära en fullträff man kan komma, och till den bidrar i allra högsta grad Elin Wrede, som en del kanske har hört tidigare med Jan Lundgren. Hon har en skön och personlig röst, sjunger enkelt, intonerar perfekt och har ett sätt att frasera som låter alldeles självklart. Hon är tveklöst en av vårt lands mest hörvärda jazzsångerskor idag och kommer helt säkert att låta tala en hel del om sig framöver – om hon själv vill.

Jan Olsson

Bra arrangemang ger sången lyft

Hanna Elmquist 

Ferry Yard Road

(Stockholm Jazz Records)

Den svenska jazzen har ett ständigt tillflöde av nyuteximerade sångerskor. En i raden är Hanna Elmquist som 2007 släppte sin första skiva, Old Love New Love. På skiva nummer två backas hon upp av en grupp med saxofonisten Björn Jansson, pianisten Daniel Tilling, basisten Martin Sjöstedt samt trumslagaren Daniel Fredriksson. Björn hörs även med basklarinett.  Det är med andra ord en homogen kärntrupp som får intresset för sången att blekna en aning. En bättre rytmsektion kunde knappast Hanna ha önskat sig. Synd bara att de inte lyfts fram tydligare på konvolutet.

Arrangemangen är bra och ger sången lyft – en sång som pendlar mellan livligt spirituella inslag till några introverta sånger som inte berör. Hela åtta melodier har Hanna och Björn Jansson skrivit vid sidan av Summertime och budskapsmelodin Whisper Not. Summertime, en favorit bland unga sångerskor, har fått mycket stryk genom åren. Den får dock en medryckande skrud där Martins bas har en framskjuten position.

Hanna har en talang som kan utvecklas ytterligare, än svarar hon inte upp mot de ampla lovord som kommit från bland annat jazzklubbsfolket. Det finns en spröd naivitet i rösten som kommer tillkänna i de långsamma melodierna vilket drar ner stabiliteten. Fraseringen är bättre i de snabbare melodierna, där visas också ett temperamentsfullare utspel. Att redan idag, som några avisor gjort, kalla henne för ett stjärnskott är i tidigaste laget. Inte minst i jämförelse med de drivna musiker som medverkar på skivan.

Göran Olson

Snyggt och skickligt men inte mycket jazzvärde

Jane Monheit                                 

The Lovers, The Dreamers And Me

Jane Monheit är en av USA:s innesångerskor just nu. Breaket kom efterdet hon blivit tvåa i Thelonius Monk Institute Vocal Competition. Vid den tiden hade hon studerat vid Manhattan School Of Music. Hennes debutalbum, Never Never Land var på Billboardlistan i ett år och hon utsågs även till årets debutant. 

Jane Monheit är men mycket driven sångerska med ett lättillgängligt romantiskt uttryck som sitter fint till de arrangemang som hon omges av. Skivans pianister Gil Goldstein och Michael Kanan har lagt in både stråkar och tråblåsinstrument  i klangbilden. Skicklige gitarristen Romero Lubambo har även arrangerat. Bland de musiker som medverkar märks basisten Scott Colley, saxofonisten Seamus Blake, vibrafonisten Stefon Harris, gitarristerna Peter Bernstein och Frank Vignola.

Men trots detta stjärngarde är det inte alltför mycket jazzvärde i skivan. Allt snyggt och skickligt gjort men kursen är inställd åt det bredare underhållningshållet vilket också kan ha sitt värde. Lucky To Be Me och I´m Glad There Is You är melodiskt de sånger som ligger jazzen närmast.

Göran Olson

Intimt och avspänt - och svänger fint

Carin Lundin

Smulor och parafraser

(Prophone)

Förra årets Anita O´Day-stipendiat Carin Lundin kommer här – om jag inte har räknat fel – med sitt fjärde album i eget namn. Det roliga med Carin är att hon är fullständigt naturlig och inte krånglar till det för sig. Hon tycks inte ens ha något behov av att vara udda och annorlunda. Det är möjligt att hennes röst inte lämpar sig för operabruk, men det är förstås inte meningen heller. Omfånget är begränsat men det räcker gott till och ger ofta en intim och avspänd stämning som fungerar perfekt. Dessutom svänger hon fint, när hon sätter den sidan till och har utmärkt känsla för både melodiska och textmässiga nyanser.

På ”Smulor och parafraser” sjunger Carin, bortsett från två nummer, enbart på svenska och den utmaningen – för en utmaning är det – klarar hon alldeles utmärkt. Det beror förstås till stor del att hon har valt låtar som har just bra texter. Till exempel Ninne Olssons känsliga översättning av ”I´ll Be Seeing You”. Själv har Carin gjort texten till ”He´s Funny That Way”. Till tre låtar har hon dessutom skrivit såväl text som musik. Hennes mest begåvade egna opus är, tycker jag, ”Min vals”. Annat högst hörvärt på skivan är bröderna Gärdestads ”Ramanagaram” och Lill Lindfors ”Längtans samba”. Men mest udda är otvivelaktigt Jeanna Oterdals och Erik Stams ”Himlen är av stjärnor full”, hämtad ur sångboken Nu ska vi sjunga, som åtminstone en del av oss minns från småskolan.

För uppbackningen på ”Smulor och parafraser” svarar alltid lika smakfullt och svängigt spelande pianisten Mattias Algotssons trio, förstärkt med gitarristen Erik Söderlind och trumpetaren Johan Setterlind, som förmodligen inte kan spela en smaklös fras hur han än försöker.

Jan Olsson 

Romantiskt med välsnidade solon

På "Smulor och parafraser" presenterar sig Carin Lundin mer som en chansonsångerska  än en jazztolkerska även om det finns nummer som hämtats från den bagen. Ofta är det det svenska modersmålet som formar texten vid sidan av engelska. I en melodi prövas franskan, Historie d´un Amour. De svenska texterna har klass. Bland författarna, Bo Bergman, Ted Gärdestad, Birgitta Götestam, Owe Thörnqvist och Carin själv.

Skivan äger en romantisk intimitet där samspelet mellan sång och kompgrupp får en vacker spröd anda. Carins skira röst har en frände i den lyriskt begåvade trumpetaren Johan Setterlind som genomgående levererar välsnidade obligater och soloinsatser. Gitarristen Erik Söderlind är också en välsittande komponent i sammanhanget. Pianist är anpassbare Mathias Algotsson. Mattias Welin är som vanligt Carins husbasist. Trumslagare är den allt oftare förekommande flexible Daniel Fredriksson.

Skivan blev inte speciellt spännande och oförutsägbar. Men den bjöd på en hudnära variant som bäst kommer till sin rätt i en förtrolig miljö där den mjuka veka sången når ut till fullo.

Göran Olson

Frejdig, svängig hyllning till Dinah Washington

China Moses

This One´s for Dinah

(Blue Note)

30-åriga China Moses, född i Los Angeles men boende i Paris, är dotter till jazzsångerskan Dee Dee Bridgewater. Följaktligen är hon gravt miljöskadad och har enligt uppgift inte gjort något annat under sitt vuxna liv än sjungit. Det har varit hiphop, blues och jazz i en enda salig röra. Ungefär samma mönster som morsan har jobbat efter alltså.

På sistone har China glatt sin franska publik med ett frejdigt hyllningsprogram till minne av en av alla tiders häftigaste och festligaste R&B- och jazzsångerskor, Dinah Washington (1924-1963). Succé överallt! I påsk kan hon höras på Ronnie Scott´s i London, vilket kanske kan vara bra att veta för alla frusna svenskar, som ämnar bege sig över kanalen för att möta våren.

På ”This One´s for Dinah” backas Mademoiselle Moses upp av ett ypperligt, lite ruffigt, band anfört av pianisten Raphael Lemonnier. Gissa om det svänger!

Jan Olsson

Ett eget uttryck som visar på intigritet

Jaqee & Bohuslän Big Band                 

(Vara Consert Hall)

Det är inte ofta som en svensk jazzsångerska vid en skivdebut ställer sig i fronten framför ett storband. Dessutom med en repertoar som i huvudsak kommer från Billie Holidays gjorda med små grupper. Men det är precis vad den för mig nästan okända i Uganda födda Jaqee - bosatt i Göteborg- gjort.

Jaqee har vanligtvis hörts bland annat i reggea-sammanhang i hemstaden men nu har hon oförväget och övertygande gjort ett avstamp i jazzfåran som bör låta tala om sig.  Dirigenten Jan Levander har haft orkesterns egna drivna skrivare till sitt förfogande. Det har resulterat i en ambitiös inspelning med många hörvärda instrumentala utvikelser som också ger skivan pregnans. Endast ett arrangemang har lånats in, engelskan Issie Barratts version av Strange Fruit. Övriga skrivare är Christer Olofsson, Niklas Rydh, Ralph Soovik,  Samuel Olsson, Johan Borgström och Mikael Karlsson.

I den framarbetade formen passar Jaqee mer än väl. Hon har ett eget uttryck som visar på personlig intigretet och hon har avstått från att framträda som en effektsökande epigon av den stora Lady Day. Än en gång dokumenteras den amerikanska sångbokens dignitet i en tid då mängder av jazzens vokalutövare mer eller mindre hysteriskt anstränger sig för att agera songwriters. Skivan visar också Bohuslän Big Bands stora jazzpotential.

Göran Olson

Madeleine Peyroux

Bare Bones

(Decca)

Madeleine Peyroux är unik. Hon låter inte som någon annan, utom möjligen som en lättviktsvariant av Billie Holiday då och då. Och hon tycks guschelov vägra att anpassa sig till det gängse mönstret i soft-pop-jazz-genren. Det tackar vi för.

Bare Bones är Madeleines tredje album på fyra år och påminner i mångt och mycket om hennes tidigare alster, Careless Love och Half The Perfect World. Samma typ av enkla, trallvänliga, rullande låtar med shufflekomp, ungefärligen samma musiker, bland dem gitarristen Dean Parks och den förnämlige organisten Larry Goldings, och samma producent, Larry Klein. På många sätt känns det alltså som om man hört alltihop, inklusive de ganska mollstämda texterna, förut.

Det skulle vara kul att höra vad Madeleine Peyroux kan åstadkomma i en genuin jazzomgivning.

Jan Olsson

Såväl texterna som musiken bara växer!

Georg Riedel och Vänner

Hemligheter på vägen

(Footprint/CDA).

Georg Riedels och hans vänners ”Hemligheter på vägen” är ett lite annorlunda album. Det innehåller tio tonsättningar, signerade Riedel, av dikter skrivna av sex vitt skilda poeter, verksamma i Norden under senaste hundra åren. Där finns ständigt Nobelpris-aktuelle Tomas Tranströmer, Pär Lagerkvist, den egensinnige finlandssvenske mångsysslaren Claes Andersson, nationalklenoden Cornelis Vreeswijk, alltid lika underhållande, förbryllande och festliga Kristina Lugn och den alltför tidigt bortgångna, underbara Harriet Löwenhjelm.

Georg Riedels musik blir till ett med texterna – och tvärtom. Och Georgs dotter Sarahs varsamma och känsliga tolkningar av de ibland lite kluriga dikterna, som handlar om kärlek och längtan, gör samstämmigheten och helheten komplett. Hennes sång är ren och klar, naken och självutlämnande, ibland skör och skir som spindelväv. Till det mycket homogena och finstämda helhetsintrycket bidrar också i högsta grad Jacob Karlzons lyhörda pianospel med en harmonisk originalitet som ibland för tankarna till Bill Evans, Jan Allans sordinerade, lyriska trumpet och Joakim Milders vackra och ofta oväntade tenorsaxbroderi. Och så Georgs bas förstås.

”Hemligheter på vägen” är en platta att lyssna på – inte spela som bakgrund under middagen – gång på gång. Såväl texterna som musiken bara växer!

Eftersom det inte är en renodlad jazzplatta får den inget DIG-betyg. Men det framgår förhoppningsvis ändå att det här en musik som varmt rekommenderas alla smakriktningar.

Jan Olsson

Tolkningar med klass och stilistisk känsla

Viktoria Tolstoy                   

My Russian Soul

(ACT)

Nu dras åter en lans för Viktoria Tolstys ryska påbrå. Ställde mig nog så tvivlande till greppet när jag upptäckte en radda ryska kompositörers namn bakom sångtitlarna. Vem hade väntat sig att skivans producent skull vaska fram musik skriven av tungviktare som Tjajkovskij och Rachmaninov. Texterna har i till största delen levererats av  Anna Alerstedt.

Normalt är jag ganska iskall till dylika kopplingar där både originalet och artisten har allt att förlora. Men faktiskt är det här ett stort undantag. Viktoria bjuder på smakfulla tolkningar med klass och stilistisk känsla. Hon är svalt återhållsam utan att bjuda på några större kraftutbrott. För mig är hon framför allt landets främsta jazzsångerska men även om skivan inte bjuder på klockren jazz gör hon en övertygande prestation. Proffsigt utan tendens till att travestera originalen. 

Ett starkt nummer är  Strangers In The Night från musikalen Kismet som baseras på Alexander Borodins Polowetzer Tänze. Välskräddade arrangemang, med öppningar för instrumentalsolon har ritats av förträfflige  pianisten Jacob Karlzon och saxofonisten Joakim Milder. Den senare svarar för stråkarrangemangen.

Som brukligt hos ACT kommer skivans producent, trombonisten Nils Landgren, till solistmiken vilket passar stämningen briljant. I Our Man blir det en fräsch duett mellan Nils och Viktoria. Mycket lyckat. Intim till max blir Viktoria i No News. Maffigt och rytmiskt tungt markerad mynnar skivan ut i Aftermath som hämtats upp från Tschaikovskys Svansjön.

Göran Olson 

Kraft och inlevelse som känns i ryggraden

Viktoria Tolstoys My Russian Soul”är en makalöst fin platta, där Viktoria, med assistans av Nils Landgren, har vaskat fram ett dussin mer eller mindre (ofta mer) kända kompositioner av sina förfäders landsmän. Fem nummer har, till exempel, lånats av Peter Tjajkovskij, ett av Alexander Borodin och ett av Sergej Rachmaninov.

För arrangemangen svarar Jacob Karlzon, som också spelar ypperligt piano mellan varven, och Joakim Milder. Viktoria sjunger ypperligt, med en kraft och inlevelse som känns ända in i ryggraden, och arrangemangen är oftast geniala. Musiken är tidlös och lämpar sig i de flesta fall ypperligt för varligt jazzbruk.

Och att de duger som improvisationsunderlag bevisar Jacob, Joakim, Nisse och accordionisten Lelo Nika. Av alla plattor jag hört genom åren med Viktoria Tolstoy är denna den jag gillar allra mest!

Jan Olsson 

Grethe Kausland

Jazz my way

(Cutting Legs)

Den norska sångerskan och skådespelerskan Grethe Kausland lärde vi känna under 70-talet som en kul Kusin Vitamin i den populära sång- och revygruppen Dizzie Tunes. Hon var söt, rolig och mycket mångsidig.

Men vad vi (alltså jag) inte visste då var att Grethe också var en alldeles utomordentlig jazzsångerska. Inte en sån där som det går tretton på dussinet av idag och som inte har mer med jazz att göra än Towa Carson hade. Utan faktiskt en alldeles äkta jazzsångerska, som behärskade både en stor del av The Great American Songbook och konsten att svänga och improvisera. Dessutom intonerade hon väl och fraserade utsökt. Då och då lät hon som en sprittande glad Billie Holiday, om nu denna liknelse är möjlig.

Att jag skriver i imperfekt beror på att Grethe Kausland tyvärr lämnade den här världen 2007, endast 60 år gammal, efter en tapper kamp mot lungcancer.

Tio av plattans tolv nummer på ”Jazz my way” är hämtade från två radiosändningar som gick ut i etern åren 1983 och –84. På dessa samarbetade Grethe med pianisten Per Husby och, bland andra, den utmärkte basisten Terje Venaas, trumslagaren Espen Rud och - i fem låtar - sångkollegan Georgie Fame. Att alla inblandade hade hjärtans roligt känns tydligt. ”Two Sleepy People”, ”I´m in the Mood for Love” och Blossom Dearies (även hon borta idag) ”Sweet Georgie Fame” är tre pärlor som det gnistrar lite extra om. Förutom allt vokalt välljud får Husby gott om plats att breda ut sig, vilket vi tackar alldeles extra för.

Plattan avslutas med en gripande ”Once upon a Summertime” i vilken Grethe ackompanjeras av endast den fine gitarristen Hallvard Kausland (bror?).

Norge har en fantastisk rad av utsökta jazzsångerskor: Karin Krog, Laila Dahlseth, Magni Wentzel och Radka Toneff är bara några som dyker upp i skallen på mig. Grethe Kausland skulle ha kunnat vara med i samma gäng - om hon hade satsat på det.

Jan Olsson

Allt har den speciella Saxes Galoretouchen

Nils Lindberg

Margareta Bengtson

As We Are

(Prophone)

As We Are innehåller, precis som väntat, en massa underbar musik signerad Nils Lindberg, denne fantasiske kompositör, arrangör och pianist, som på ett genialt sätt har lyckats förena amerikansk bebop med svensk folkton.

Här finns dels ett knippe Lindbergs-klassiker, som ”As You Are”, ”Shall I Compare Thee to A Summer´s Day” och “Blues for Bill” och dels några utsökta, nyskrivna kompositioner. Dessutom har man plockat med Hoagy Carmichaels underbara ballad ”Skylark”. Och allt har den där alldeles speciella lindbergska Saxes Galore-touchen. Solister, förutom Nils, är saxofonisterna Joakim Milder, Hans Åkesson, Håkan Broström och Alberto Pinton. Dessutom medverkar Jan Allan på trumpet och Margareta Bengtsson med sin klockrena, magnifika stämma.

Jag förstår att Nils vill jobba tillsammans med Bengtsson. Som ”instrument” fungerar hon perfekt. På samma sätt som, till exempel, Alice Babs, Lena Jansson och Lena Willemark. Men för min smak är Margareta lite för sval och opersonlig. Musikaliskt når hon fram, men de ofta mycket fina texterna tar inte tag på det sätt jag skulle önska. Kan Margareta Bengtssons problem vara att hon rent av är alltför teknisk och mån om absolut perfektion? Det skulle vara intressant att höra henne släppa loss ordentligt.

Jan Olsson

Välgjort i det lilla comboformat

Three Small Giants                                     

As Silent As Dawn Came

(Satin Steel Music)

As Silent As Dawn Came är en välgjord debut-skiva där möda lagts på arrangemang i det lilla combo-formatet. Gruppen med det originella namnet, som bildades 2004, består av den tonsäkra sångerskan Karina Kampe och tätt intill henne finns basisten Sebastian  Hankers och gitarristen Patric Skog.

Karina och Patric har både studerat i USA. Repertoaren har ett brett spektra med melodier från Paul Simon, Horace Silver, George Gershwin, Stephen Sondheim, Wayne Shorter, John Lennon, Paul McCartney, Wardell Gray och melodier från Karina. Inte hundraprocentigt  jazzklassat men ambitionen är lovvärd.

Allt görs med värme där samspelet sitter väl. Några större djärvheter kan inte noteras men Footprints  har överraskande försetts med text av Karina. Där gör hon också en ordlös utflykt som inte låter så ansträngd som det brukar bli när unga sångerskor ger sig in på scatsång. Ett bra bassolo ingår också i Shorter-melodin. I Wardell Grays Twisted som Annie Ross textade visar Karina fin balans och plats ges för ett bra gitarrsolo. Samspelet mellan bas och gitarr är homogent skivan igenom. Lite på sidan av numren ligger Karinas Breathing Freely med sin country-stämning.

I stort sett en lyckad  skivdebut för de små giganterna även om man inte håller sig på jazzmattan hela tiden.

Göran Olson 

Närhet och känsligt mjukt utspel

Steve Dobrogosz

& Anna Christoffersson               

Rivertime

(Amigo)

För två år sedan släppte pianisten Steve Dobrogosz och göteborgs-sångerskan Anna Christoffersson albumet It´s Always You, som fick ett mycket positivt mottagande. Flera ansåg att skivan helt enkelt var sensationellt bra. Rivertime känns för mig ett snäpp vassare och en värdig uppföljare till debutskivan. Steve har i flera år varit en favoritskrivare för flera av våra främsta svenska sångerskor i det förtroligt intima formatet. Här har han komponerat alla melodier samt svarat för textningen.

Steves melodier har ofta en dragning till gospel men  har även en meditativare inriktning där Annas intima sångsätt smidigt kryper in. Parets samarbete är utsökt. The Perfection är ett anslående bevis på den hudnära stämning som de målar upp. Gospelinslagen har naturligtvis en kraftigare touch där Steves kraftiga ackompanjemang kunde vara hämtat från en svängig synagoga i hans hemland, Amerika, men utan övertoner.

Man placerar inte paret i vilket lokus som helst. De skall avnjutas i en tät förtrolig miljö där deras närhet och känsligt mjuka utspel snabbt når ut och skänker eftertanke.

Göran Olson 

Rytmisk intensitet och heta solon

Sofi Hellborg                                 

Drumming Is Calling

(Ajabu!)

Sofi Hellborg är en vitaminiserande fläkt i det svenska jazzlivet. Hon drar sig inte för att kasta sig mellan jazz, funk och afrikanska beat. Allt görs med en stark rytmisk betoning som lockar till dans. Det känns övertygande och äkta oavsett musikens rötter.

En vistelse i Kamerun satte definitivt spår i hennes musikaliska uttryckssätt - både vokalt och i hennes alt-sopransax. Sedan följde en sejour i London innan hon gjorde ett fjorton år långt stopp i Paris. Det finns en påtaglig nerv i Sofis moderna afrikanska musik. Den inbjuder också till klubbdans vid småtimmarna där även hennes musiker bidrar med rytmisk intensitet och heta solon.

Som sångerska är Sofi verkligen värd att uppmärksammas för sitt mycket personliga utspel och passande frasering. Man kan bara hoppas att hon kommer att visa upp sig lite oftare i vårt land i fortsättningen efter den här lyckade inspelningen i Lund.

Trombonisten Olle Åkerman är en solist som med frenesi ger ut i improvisationer. Gitarristen Magnus Lindeborg, barytonsaxofonisten  Ed Epsteins  och keyboardisten Ola Hedén spetsar också på den kolloristiskt färgade mosaiken. Bandets bottenplatta, rytmmusikerna, har stor del i slutresultatet. Det vill säga basisten Mats Ingvarsson, trumslagaren Jean-Francois Lodovicus samt percussionisten Sal Dibba.

Göran Olson

Personligt med lite småfräck touch

Fredrika Stahl

Tributaries

(Sony) 

Huvudperson på Tributaries är den på sistone mycket uppmärksammade sångfågeln Fredrika Stahl med postadress Helsingborg och Paris. Tributaries, som är ett mycket välproducerat och omväxlande album, är Fredrikas andra platta.

Av skivans tio låtar har Fredrika skrivit hela nio, och det är en sann glädje att kunna konstatera att hon är en synnerligen begåvad kompositör och textförfattare. Många av melodierna är lätta att ta till sig, och texterna är alldeles ovanligt intelligenta och fria från klichéer. Allt är kanske inte jazz, men vaddå?

Fredrika sjunger personligt, mest på engelska men även på franska och svenska, och ibland med den lite småfräcka touch som gjorde att man gillade Lisa Ekdahl, innan allt hon företog sig började låta likadant. Och mademoiselle Stahl har dessutom sett till att omge sig med goda musiker. I ett nummer, ”Pourquoi pas moi?”, dyker en läcker dragspelare vid namn Pascal Pallisco upp och ett par gånger får vi höra flyhänt gitarrspel av Andreas Öberg.

Den bästa låten har dock inte Fredrika skrivit själv, den har hon fått av radarparet Norman Gimbel-Mike Stoller. Kolla gärna in plattan! Jag tror att ni, liksom jag, kommer att gilla den.

Jan Olsson

Miriam Aïda                                                         

Come On Home

(Connective Records)

Alerta Malmö-sångerskan Miriam Aïda är nu framme vid sitt sjätte album. Hon har den här gången valt att framföra jazzstandards mixade med melodier av Stevie Wonder, Jon Hendricks och Bobby ”Blue” Bland.

Hennes trio med pianisten Daniel Tilling, basisten Martin Sjöstedt och trumslagaren Daniel Fredriksson är en stor tillgång som uppbackare och i solistiska utflykter. Gästar gör saxofonisten och flöjtisten Fredrik Kronkvist. Come On Home, titelmelodin, har skrivits av Horace Silver. Texten har Jon Hendricks plitat ihop med säker hand. Han kommer igen i sin helt egna melodi Rainbows End.

Miriam har en utmärkt känsla för melodier som förknippas med budskaps/soulskrivare vilket märks i Nat Adderleys Jive Samba och Handful Of Blues som Dusko Gojkovic och Jimmy Woode samsats om. I den sistnämnda fås också fint flöjtspel av Fredrik Kronkvist. Bluesig till max är Miriam i Bobby ”Blue” Blands feature Two Steps From The Blues. I Cole Porter´s You Be So Nice To Come Home To får Miriam en förnämlig uppbackning av kompet som verkligen visar sin höga klass. A Night In Tunisia, The Man I Love och Skylark är nummer som styrker Miriams jazzfeeling. I Skylark gör Sjöstedt ett åtsittande solo som ger vibbar.

Fredrik Kronkvists brännheta altsax tillhör också skivans många glädjeämnen. Hans flöjt bidrar också till stämningen i Ray Evans/Jay Livingstones Ruby And The Pearl. Inom parentes samma team som snickrade till Nat King Coles jättestora succé Mona Lisa.  

Göran Olson

In Another World

(Prophone)

Huvudpersonen på ”In Another World” (Prophone) är den mycket personliga och ytterst hörvärda sångerskan Sofia Pettersson. Sofia, som många känner sedan hennes tid i Malmö då hon bland annat undervisade vid Jazzinstitutet, bor sedan tio år i Stockholm.

”In Another World” är hennes femte album sedan debuten med ”Oasis” och liksom på förra plattan, den gripande ”Still Here”, svarar hon för samtliga kompositioner och texter. Och man kan verkligen tala om kompositioner. För det hela är ytterst begåvat – och dessutom originellt. För mig är Sofia en av vårt lands mest intressanta jazzsångerskor. Hennes känsliga röst påminner inte om någon annans, hennes timing är perfekt och hon har hela tiden något att berätta.

För snygga bakgrunder på ”In Another World” svarar keyboardisten Petter Bergander, gitarristen Erik Söderlind, basisten Tobias Grenholm, slagverkaren Ola Bothzén och, i var sitt nummer, munspelaren Mattias Ståhl och trumpetaren Tomas Hallonsten.

Jan Olsson

Maria Kvist                       

I Read A Review

(Wide Meadow Music)

Det här är mitt första möte med sångerskan och pianisten Maria Kvist . Hon kommer från Jämtland. Studerat har hon gjort vid Berklee School Of Music i Boston och Musikhögskolan i Stockholm. Örjan Fahlström och Ove Lundin var hennes lärare på Ackis i komposition respektive pianospel.  

Att Maria komponerat skivans material är därför givet. Enda avvikelsen är Michel Petruccianis It´s A Dance. Kombinationen sång-piano är mycket lyckad. Det är en mycket ovanlig mix i vårt land.  Pianospelet är inte enbart av komp-karaktär. Hon intresserar också i sina improvisationer. Maria låter mogen i sina berättelser med sin fina frasering. Samspelet med Linus Kåses altsax är övertygande och sänder tankar till Nancy Wilsons och Cannonball Adderleys klassiska möten i början av 1960-talet. Gruppens koncept med Maria i dubbla roller ger mersmak .

  
Linus Kåse är en intressant solist. Kommer från Helsingborg och bor i Stockholm efter studier på Ackis. Hans ljusa ton har paralleller till Lee Konitz. Basisten Sven-Erik Johansson spelade en gång i tiden med Ulf Adåker men sedan blev det klassiskt spel. Trumslagaren Isak Andersson är ett helt okänt kort som ingår i den ettochetthalvt år gamla gruppen. Han har i likhet med Maria och Linus spelat med Stockholm Vodou Orchestra.

Göran Olson 

Rigmor Gustafsson

Alone with you

(ACT)

Efter att väl tolkat den amerikanska sångboken, utforskat klassiska jazzlåtar, hyllat sångerskekollegan Dionne Warwick och kompositören Michel Legrand  antar Rigmor Gustafsson utmaningen att  presentera sina egna kompositioner och texter. Alone with You (ACT) är titeln på hennes nya cd, där hon svarar för all musik och de flesta texterna. Ett steg som inte är speciellt oväntat, på sina allra första skivor, som In the Light of Day och Plan #46 (Prophone), svarade Rigmor för en stor del kompositionerna.

Det var 1997 Rigmor kom med sin debut-cd och hon har sedan dess fortsatt att meritera sig som en av våra allra mest hörvärda sångerskor. Och den nya skivan bekräftar de goda intrycken från tidigare skivor och liveframträdanden med såväl mindre grupper som storband. Rigmor är en utsökt jazzsångerska, som i mina öron gör sig allra bäst i mera påtagliga svängnummer. Två sådana exempel här är kluriga Special effects, som blivit en favorit, och Don´t do it in here där hennes lätta, naturliga och avspända sång är verkligt övertygande. Ett kännetecken är också känslan för texterna och Rigmor är givetvis inte mindre trovärdig när hon nu förmedlar sina egna ord, som i mera stillsamma låtar som inledande In my world, Still och avslutande titelspåret Alone with you. 

Det allmänt goda intrycket förstärks av Rigmors fyra medmusikanter, dvs  gitarristen Max Schultz, pianisten Jonas Östholm, basisten/producenten  Lars Danielsson och  trumslagaren Eric Harland. Framför allt imponerar Jonas Östholm, som hela tiden lyhört stöttar Rigmor och också bjuder på flera delikata solon. Jag har nu i några år väntat på att Jonas skall komma med en egen skiva och hoppas att den snart är på gång. Ja, på skivans pluskonto lägger man också gärna Max Schultz, som svarar för några engagerade och effektiva gitarrsolon.

Rigmor har på sina senaste skivor visat upp olika sidor av sin personlighet, som dock inte alls avspeglats på skivomslagen. Det är förstås helt OK att ett skivmärke har en sammanhållande och igenkännlig  profil, men  de strikt mallade utgåvor som tyska ACT samlar under den allmängiltiga vinjetten Vocal Jazz väcker ingen nyfikenhet.

Gunnar Holmberg

Linda Pettersson Bratt / Krister Jonsson 

Some Really Nice Songs We Really Like

(Kopasetic)

Kopasic med hemvist Malmö, har på kort tid producerat mycket hörvärda plattor där mestadels musiker från Malmöregionen presenterats. Nu är turen kommen till sångerskan Linda Pettersson som nu också bär tillägget Bratt och gitarristen Krister Jonsson. Båda är uppväxta i Sundsvall men deras vägar korsades för inte alltför länge sedan och skivan spelade de in live och i studio i Malmö där Krister är bosatt – Linda bor numera i Alvesta. Hon var för övrigt en av den kritiske Putte Wickmans svenska favoritsångerskor.

Lindas röst passar i ett slimmat format . En förtrolig back – up ger Kristers följsamma gitarr med välavvägda basgångar och sublima solistiska inpass . Paret har en välavvägd repertoar som bör locka lyssnare med tycke för vackra harmoniska melodier. Då är den amerikanska sångbibeln given i sammanhanget men Olle Adolphsons sällan framförda Snart Stiger Solen samt den traditionella Jag Vet En Dejlig Rosa fogas in. Rosa tolkas glädjande nog utan lånade fjädrar från Monica Zetterlund något som flera svenska artister nu försöker att slå mynt utav. Chaplins Smile griper också tag. Answer Me My Love, även känd som Mutterlein, är ett av skivans smeksammaste nummer. Tempot stiger i en luftig version av On A Clear Day - än snabbare formas That´s All.

Göran Olson 

Ida Sand

Meet me around midnight

(ACT)

Det är inte så lätt att dra publik till jazzevenemang idag. Många av våra yngre musiker får till exempel inte alls så många speltillfällen som de förtjänar. Varje jazzklubbsarrangör vet dock att det brukar gå lite lättare om det är en sångerska med. Sångerskorna används på så vis som ett slags lockbete.

Skivbolaget ACT är en av dem som försöker nå en större publik för jazzen, inte sällan med hjälp av just sångerskor som dragplåster. Alltför ofta sker dock publikanpassningen genom att de mest jazztypiska elementen tonas ner och det lättsmälta lyfts fram. Resultatet blir dock lätt lite strömlinjeformat, utan något som sticker ut. För egen del tror jag inte att detta är någon framkomlig väg för att öka jazzintresset, men jag kan förstås ha fel.

Ida Sand släpper nu sin debutskiva på just ACT och under deras vinjett ”Vocal jazz”. Utan att fördjupa mig i diskussionen om vad som är jazz och inte, så handlar det här i mitt tycke i huvudsak om popballader och underhållningsmusik med lätta stänk av jazz från de ackompanjerade musikerna. Och de som gillar den typen av musik kommer antagligen att gilla den här skivan.

Ida Sand har tidigare mest framträtt i populärsammanhang, och några känner kanske igen henne från På spåret-orkestern. Skivan är välproducerad och hon sjunger bra med en soulig men kanske fortfarande lite opersonlig röst. Om jag låter lite njugg i mina kommentarer, så ska egentligen ingen skugga falla över henne, för hon gör den musik som hon gillar bäst och kan. Det är det faktum att skivan marknadsförs som jazz som gnager lite.

Nils Landgren är producent, spelar trombon och ger även smakprov på sin sång. Bland övriga musiker finns Jan Lundgren piano, Ulf Wakenius gitarr och Lars Danielsson. Urvalet av låtar är inte uttjatat och det är en av den här skivans bra saker.

Roger Rudolfsson  

Alice Babs

As Time Goes By

(Vax Records)

Alldeles lagom till Alice Babs 85-årsdag har Lasse Zackrisson, han som gjorde den fina och mycket uppmärksammade TV-dokumentären ”Naturröstens hemlighet” kommit ut med ytterligare en cd på sitt skivbolag Vax Records. ”As Time Goes By” innehåller Inspelningar som aldrig varit utgivna tidigare, och är gjorda mellan 1960 och 1969. I tio av de 14 låtarna backas Alice upp av Bengt Hallbergs trio. I de återstående fyra numren står ett storband, under ledning av Arne Domnérus. Alltihop är alldeles ofantligt fint, och förutom att Alice sjunger som bara hon kan, bjuder Hallberg på pianospel av absolut högsta klass.

Vad som är alldeles speciellt glädjande för en obotlig svängentusiast är att ”As Time Goes By” är en ren och oförfalskad jazzplatta. Och jag vet inte när jag hörde Alice bättre, mer avspänd och – faktiskt – fräckare(!). Med Swe-Danes kanske någon gång. Det hon gjorde med Ellington är av ett helt annat slag och jämförelser med det känns lite småkorkat att göra. En som kryddar anrättningen lite extra, vid sidan av Alice, Bengt och Dompan, är Svend Asmussen, som dyker upp med elektrisk fela i ett par av storbandsnumren. I John Lewis ”If I Were Eve”, spelar han så stråken glöder!

Repertoaren på ”As Time Goes By” är ytterst välvald med ett för det mesta välkänt, men inte utslitet, material, tillhandahållet av giganter på området som Irving Berlin, bröderna Gershwin och – givetvis – Duke Ellington. Hallberg och Alice själv har också bidragit till grannlåten med ett par egna alster av vilka ”No Words Blues” är en pärla.

Jan Olsson

med Jan Johansson och

Georg Riedels Orkester

Illusion

(Vax Records)

En ny Alice Babs-cd är naturligtvis på sitt sätt en sensation. Ny och ny förresten, det är en sanning med viss modifikation, eftersom innehållet på ”Illusion” är inspelat redan för 41 år sedan. Men av någon outgrundlig anledning har upptagningarna legat och samlat damm på Sveriges Radio sedan dess. Ända tills entusiasten Lasse Zackrisson i Vaxholm letade upp dem.

Georg Riedel har arrangerat hela härligheten, och förutom Alice, som verkligen var i ypperligt slag under mitten av 60-talet, får vi höra en del ljuvlig Jan Johansson och några skvättar Arne Domnérus här och var. Men – och det kanske är viktigt att veta för somliga – ”Illusion” är trots närvaron av svängfolk som Riedel, Johansson och Dompan ingen egentlig jazzplatta, även om det naturligtvis gungar till lite då och då.

Nej, själv kommer jag att utan större tvekan sortera in den i mitt fack för ”visor”. Detta framför allt för att fem av plattans 14 nummer har den blinde, holländske sångaren, musikanten och diktaren Jules de Corte som upphovsman. Översättningarna till svenska är gjorda av ordkonstnären Eric Sandström. Resten är hopknåpat av John Lewis, Reinhold Svensson, Alf Hambe och Riedel och här hittar vi utsökta texter av bland andra Signe Hasso.

”Illusion” kompletterar på ett utmärkt sätt bilden av den ytterst mångsidiga Alice Babs. Jazzen, inte minst det hon gjorde tillsammans med Duke Ellington, var förvisso hennes favoritgren. Men ingen har på ett innerligare och bättre sätt än Alice lyckats förgylla även enkla schlagers och visor av alla de slag, inhemska och importerade. Som gränsöverskridare och kvalitetshöjare har hon varit utan motstycke.

Eftersom skivan inte helt hör hemma i "jazzfacket" sätts inget DIG-betyg, Men som ett utsökt inslag i Alice Babs omfattande produktion är den värd 4 av 5 plus.

Jan Olsson

Underhållningsjazz man kapitulerar för

Robin McKelle   

Modern Antique

(Blue Note)

Sångerskan Robin McKelle kommer från Rochester. Hon passerade Berklee School Of Music i Boston innan hon gjorde en visit i Los Angeles. Åter i Boston bildade hon en egen trio. 2004 uppmärksammades hon i Thelonius Monk Vocal Jazz Competition.

Här har hon lyckan att få sjunga utsökta arrangemang av bland trumpetaren Willie Murillos till ett mycket kompetent storband i bästa Hollywood-Sinatrastil. Det har även lagts in en stråksektion i skivans romantiska partier, som i Day By Day. Därmed också sagt att innehållet lockar med kändisar som Comes Love, Cheek To cheek, Save Your Love For Me, Lover Man och Make Someone Happy. Trots den strikta formen finns det några öppningar för solisterna trumpetaren Joe Magnarelli, tenoristerna Pete Christlieb och Andy Snitzer.

Ryter till gör Robin med besked i Go To Hell. I Lullaby Of Birdland visas jazzådran. Där märks också trumpetaren Wayne Bergerons höjdregister. Oavsett om skivan skall tillföras avdelning underhållningsjazz med sitt upplägg måste man kapitulera inför Robins röst och frasering som i högsta grad är proffsig. I den egna Remember har hon placerat sig vid flygeln omgiven av stråkar som bäddar in hennes uttrycksfulla stämma mycket vackert. Jämfört med plattan Introducing är jazzhalten lägre här men allt håller högsta klass.

Göran Olson 

Christina Gustafsson

Moments Free

(Prophone)

Upphovskvinnan till Moments Free (Prophone) lystrar till namnet Christina Gustafsson. Christina har glatt oss med massor av fin sång i flera år vid det här laget, men det är först nu hon har skivdebuterat. En debut som hon har anledning att känna sig mycket stolt över. Man blir glad ända in i hjärteroten redan i första låten, det bluesigt svängiga titelnumret, och leendet sitter kvar ända tills sista numret har tonat ut efter en knapp timme.

Det var länge sedan jag hörde något så friskt, begåvat och samtidigt okomplicerat. Christina har själv skrivit allt material på plattan utom ”Daydream”, som en del kanske minns i Lovin´ Spoonfuls version för sådär 40 år sen.

Men det är inte nog med att fröken Gustafsson (jodå, hon är lillasyster till Rigmor, om nån undrar) från Värmskog sjunger och skriver ytterst begåvat. Hon har också den goda smaken att omge sig med utmärkta musiker. Gitarristerna Max Schultz och Erik Söderlind är ypperliga var för sig och tillsammans, och Martin Höpers bas och Calle Rasmussons trummor passar perfekt. Lägg till det att pianisten Daniel Karlsson dyker upp då och då liksom Magnus Lindgren, försedd med flöjt och klarinett.

Utan att för ett ögonblick darra på manschetten placerar jag frankt och tveklöst unga Christina i samma division som kollegerna Viktoria (Tolstoy), Margareta (Bengtson). Linda (Pettersson) och Rigmor (syrran). Lägg namnet på minnet, för vi kommer att få höra det ofta i framtiden!

Jan Olsson

Brasil Big Bom

(Caprice )

När sångerskan Lina Nyberg 2001 släppte skivan Brasil sjöng hon brasilianska melodier som hon översatt till svenska. På Brasil Big Bom blandar hon portugisiska och egna svenska texter. Hur väl hon lyckats med konverteringen kan jag ej uttala mig om. Men musikens särprägel finns kvar. Man ändrar inte i första taget på alster från Antonio Carlos Jobim, Edu Lobo och Ivan Lins.

Att Magnus Lindgrens arrangemang ger lyft var väntat. Magnus får dessutom utrymme för sitt eminenta flöjtspel som är ett enda stort utropstecken. Med drivna rörblåsare och intressanta instrumentationer befästs hans rykte som en av våra främsta arrangörer. Det visas bland annat i Linas melodi. Där lockar trombonissan Karin Hammar i ett medryckande latinbeat. Hetta har trumpetaren Patrik Skogh tidigare bjudit på Valentina. Klarinettisten, vem det nu vara månde, i Madalena skall också äras. Gissar på Magnus. Passar in i mixen gör också altsaxofonisten Joakim Rolandsson vars spröda sax är ett utmärkt komplement till Linas svala stämma i den egna En Ton.

Andra viktiga spelare i röravdelningen är Lisen Rylander och den på djupet verkande Alberto Pinton. I Edu Lobos Canto Triste lyfts basisten Christian Spering och fenderspelaren Mathias Landaeus in i fokuset. Arrangemanget, skrivet av Lina, är utsökt där rörblåsarna och bastrombonisten Staffan Findin bidrar till den lyckade klangen . Elvatåget, i original Trem DasOnze, komponerad av Adoniran Barbosa, har i Magnus händer begåvats med ett strålande arrangemang. Summering, sången, arrangemangen och en känslig närhet ger skivan pluspoäng.

Göran Olson *

The Copenhagen Session

(Riviera)

Hayati Kafés rykande färska ”The Copenhagen Session” är ett fullständigt oemotståndligt album. På det visar vår populäre Turkiet-import med glans att han är en jazzsångare och crooner av hög internationell klass, när han sätter den sidan till.

Inte mindre än 14 lika tidlösa som outslitliga örhängen står på repertoaren, bland dem en ”Just One of Those Things”, som borde spelas i radio minst en gång per dygn. Den dansk-svenska uppbackningen är ungefär den bästa man kan hitta. Eller vad sägs om Jan Lundgren piano, Jacob Fischer gitarr och Jesper Lundgaard bas, det vill säga halva Svend Asmussens väl sammansvetsade gäng?

Gissa om det svänger!

Jan Olsson

Straight From My Heart

(Lovestreet Records)

Den här Malmö-producerade skivan bjuder på en ung sångerska som verkligen har talang för jazz men även tål att mixas med sydamerikanska beat. Det sker med lyckat resultat i Jobims åtsittande Meditacão. Innan dess har hon presenterat en medryckande version av Too Close For Comfort  där gästsolisten tenoristen Jesper Thilo släpper loss i ett medryckande  solo. Han är även på hugget i You´ren Driving Me Crazy.

Vivans medmusiker är pianisten Claes Crona. Bas spelar Mattias Hjort. Gitarristen heter  Elias Källvik medan Zoltan Csörsz är trumslagare – en utomordentlig sådan. Det märks bland annat i Feel Like Making Love .

Ett festligt inslag är Horace Silvers Filthy McNasty där Vivian även hänger sig åt scat-sång. Inte alls så tokigt även om en och annan kliché trillar in. Men jazznerven är det inget fel på. Mer av den Silverska varan kommer i The Jordi Grind där Källvik, Crona och Hjort gör ypperliga insatser. Behagligt avspänd är stämningen i Sergio Mendez vackra So Many Stars och Vivians egen bossa Fly Away.

I Cronas Blues For Laila / Lullaby Blues som Dave Castle satt text till spräcker Thilo och bandet  upp ordentligt . Sakta Vi Gå Genom Stan känns överflödig i en annars välproducerad platta . Har det inte gått inflation i Monica Zetterlund hyllningar, kan man undra ? I avrundningslåten Szeptem går  beröm till Källviks vackra gitarrspel bakom den ömma sången.

Let there Be Love

(Telarc)

John Pizzarelli är en sångare och gitarrist i en intim soft stil. Gitarrspelet har säkert influerats av fadern Bucky som även är med i några nummer. Ytterligare en Pizzarelli finns med, Johns lillbrorsa basisten Martin. Med skivan igenom är superbe pianisten Ray Kennedy som gör utsökta ornamenteringar och gracilt utformade solon. Henry Allens tenorsax tillstöter i Everything I Have Is Yours. Ken Peplowskis mjuka klarinett kommer också in på en blixtvisit.

Sången har en mycket framskjuten roll i såväl gamla evergreens som några färskare melodier. Vad sägs om I´m Putting All My Eggs In One Basket som Fred Astarie svängde till med på sin Irving Berlin-skiva. Harry Warren You´ll Never Know tillhör väl inte heller dagens mest  nötta skara. Samma med Vernon Duke´s What Is There To Say. John har komponerat, All I saw Was You och textat Kennedys Our Little Secret.

Det hela kan summeras som ett behagligt tillbakalutad jazzmöte i en förtrolig atmosfär. Här bryts inga gränser utan allt går på väl inkörda spår där sången har klass och charm. Att man inte använder trummor bidrar till den låga ljudnivå som gruppen arbetar i.

Göran Olson

Monica Zetterlund

Sista Gången Du Var Med

(National) 

Monica Zetterlund

med Lasse Bagges Trio

På Café Katalin

torsdag 14 september 1989

(Gazell)

På kort tid har två skivor med Monica Zetterlund dykt upp. I och för sig från två skilda bolag men det blev ändå lite tätt inpå. Efter att först ha lyssnat till Sista Gången Du Var Med som spelades in i Malmö 1995 och på Hultsfredsfestivalen 1996 kändes det faktiskt lite svårt att omedelbart ge sig i kast med besöket på Café Katalin i Uppsala 1989.

Men vill direkt konstatera att trots att det är mer jazz  på Katalinskiva föredrar jag ändå Sista Gången…Varför frågar sig säkert en och annan -jag replikerar med att ljudet på Uppsalakonserten inte är det bästa. Basen ligger genomgående för långt fram – men live och småstökigt är det. Monicas ojämna intonation märks och mellansnacket kan man ha synpunkter på.

Men det var högt i taket och uppsåtet är ärligt. Plus skall ges för melodivalet som gjorts med omsorg. Monica sjunger på svenska och engelska. Svenska textare är Hasse & Tage, Olle Adolphsson och Beppe Wolgers – närmare idealet kan man inte komma. Stockholm Är En Djävla Stad (Corcovado), Att Angöra En Brygga och  Trubbel kan exemplifiera. Att Beppes genialiska rader till Svartvit Calypso finns med var för mig ett efterlängtat återhörande. Hasse & Tages Nobelprisvärdiga text till As Time Goes By måste naturligtvis också vara med. ”Amerikanskan” hålls vid liv i nummer som My Man, He´s Funny That way och The Second Time Around.

Pianisten Lars Bagges trio med basisten Sture Åkerberg och trumslagaren Johan Dielemans som var Monicas huskomp vid den här tiden får även agera på egen hand. Det gör de med besked i John Lewis sällan hörda Milano och operettmelodin Du Är Min Hela Värld.

Monica Zetterlund framträdanden på Victoriateatern i Malmö 1995 och

Hultsfredsfestivalen 1996 spelades också påpassligt in. I Malmö hade hon med sig en grupp där bland annat saxofonisten Fredrik Carlqvist, pianisten Jan Sigurd, som även skrivit flera texter och melodier, och trumslagaren Stubben Kallin ingick. Stråkklanger läggs på i några melodier av Musik i Skånes Kammarorkester. De snygga arrangemangen hade Bo Sylvén skrivit. Han tillhör den inte alltför stora skara i jazzgenren som kan få stråkar att klinga ut.

I Hultsfred är också stråkar med men då har Håkan Andersson arrangerat lika intagande. Konserten på rockfestivalen öppnas tufft med ett fräsigt solo av tenorsaxofonisten Ulf Andersson i Come Rain Or Come Shine. När tempot mojnat kommer Monica in. Även om hon var inne i en fysisk svacka gör hon en stark insats – tack och lov är också jazzfeelingen kvar.

Med sinnliga texter av Sigurd och Olle Adolphson vinner hon inte enbart en arbetsseger utan raderar även bort minnen av de ojämna framträdanden hon gjorde i slutet av karriären. När Monica sjunger då blir det på jazz – svenska men med amerikansk tajming. Måne Över Stureplan  är Stinglåten Moon Over Bourbon Street. Den blir en värdig avslutning på en bevekande återblick. Däremellan har melodier som All The Things You Are –av Olle Adolphsons kallad Allt Det Där Du Har , Trubbel och Var Har Du Varit lirkats fram.

 Göran Olson 

Läs Göran Olsons artikel om Zätas alla jazzskivor 

Lizz Wright

The Orchard

(Verve)

Lizz Wright är en prästdotter från Georgia som här kommer med sitt tredje album och som är döpt till ”The Orchard” . Skivdebut gjorde Lizz för fem år sedan med ”Salt”, som väckte både berättigat och stort uppseende. Den gången hade hon själv skrivit fem av plattans tolv nummer. På ”The Orchard” har hon stått för drygt hälften av materialet.

Lizz Wrights lite rökiga röst är något extra, uttrycksfull och innerlig. Hon är både tuff och kärleksfull på en och samma gång, och det märks att hon är uppfödd på ungefär lika delar gospel och Billie Holiday. Säkert har hon också lärt sig en del från den tid hon turnerade med storheter som Ray Charles, Al Green, Al Jarreau och The Neville Brothers. Resultatet har blivit en personlig syntes av jazz, spirituals och rhythm & blues. Bland de ”inlånade” låtarna på ”The Orchard” sticker särskilt Ike och Tina Turners gamla klassiker ”I Idolize You” och Led Zeppelins ballad ”Thank You” ut lite extra.

Kolla gärna in Lizz Wright! Hon står fortfarande i början av sin karriär men är äkta vara och har alla möjligheter att bli något riktigt stort vad det lider.

Jan Olsson

That Girl !

Featuring Bengt Lindkvist, Jan Allan.

Tommy Johnsson & Wilgot Hansson
( Ladybird / Bonnier Amigo )

Sångerskan Lovisa Lindkvist var en av de första mottagarinnorna när det nyinstiftade Monica Zetterlundstipendiet nyligen delades ut. Hon delade plats med Ann – Kristin Hedmark på prispallen. Frånsett den innersta kretsen hemma i Stockholm är Lovisa totalt okänd i resten av landet. Hon är tjugofem år och har pluggat musik på flera av huvudstadens musikinrättningar. Men det är väl inte uteslutet att hennes far, skivans pianist, keyboardist samt arrangör Bengt Lindkvist, har lotsat in Lovisa på jazzens mjukare stigar.

Det är med en välgjord skiva som Lovisa ger sig tillkänna. Hennes sensibla röst och frasering passar perfekt för jazzens ballader. Balanserat och inlevelsefullt ger hon mycket tilltalande tolkningar av melodier från den städse gröna evergreenens örtagård. Skylark, I Fall In Love Too Easily, Some Other Time, My Romance, When I Fall In Love samt He Was Too Good To Me är brottstycken ur skivans innehåll. That Girl av Bengt Lindkvist är ett inslag som också lämnar spår efter sig.

Lovisa är inte en helt färdig jazzsångerska än men för mig är hon en av de absolut intressantaste råämnen som kommit fram på senare tid. Ansas den här tjejen med omsorg kan det hända saker.Känsligt formgiven är gruppen som följt med in i studion. Måttbeställd är Jan Allans romantiska trumpet. Smidigt flexibla är basisten Tommy Johnsson och trumslagaren Wilgot Hansson. Bengts känsliga piano – keyboard - spel bidrar stark till atmosfären. Det är alltså samma Bengt som en gång i tiden spelade i Putte Wickmans band.

Göran Olson

(Gason)

Sångsextetten Vocation bildades på Musikhögskolan i Stockholm. De har en repertoar som har paralleller till legendariska Gals & Pals vilket borgar för klass. Melodier och texter har en gemytlig blandning med svenska och amerikanska upphovsmän.

Arrangemangen har skrivits av Mikael Råberg, Örjan Fahlström, Anders Berglund, Lars Bagge, Monica Dominique, Darmon Meader, Ann-Marie Henning och gruppmedlemmen Helena Insulander. Helena gör ett utsökt solo i Estate som Hasse Alfredsson textat till Imorron. Han har även del i När Charlie Är Född - den skrevs ihop med Tage Danielsson.

Vocation är ett efterlängtat nytillskott i den svårbemästrade genren. Med fin intonation och jämn balans i stämmorna ger de arrangemangen rättvisa. A cappella - sången får guldstjärna i Almost Like Being In Love. Don Redmans Gee Baby Ain´t I Good To You har ett härligt sug i Mikael Råbergs arr.
Så laguppställningen: Eleonor Ågeryd sopran, Helena Insulander mezzosopran, Josefin Nygren alt, Rolf Pilotti tenor, Jonas Åman baryton och Johan Lundgren bas. Saxofonisten Klas Toresson och pianisten Martin Persson svarar för flera solon av klass. Bas spelar Martin Höper, trumslagare är Jon Persson.

Göran Olson

med Sami Gamedze

(Blue Cross Records)

Democracy of Jazz blev en angenäm, ny bekanskap vid Uppsala Winter Swing i slutet av januari. Nu finns gruppen även dokumenterad på skiva och de positiva intrycken kvarstår,

De två starkaste profilerna är sydafrikanska sångerskan Sani Gamedze och pianisten Jan Strinnholm. Den sistnämnde en välkänd och personlig musikant, som på skiva hörts solo, med trio och i nära duosamarbete med trumpetaren Jan Allan*. Strinnholm svarar också för de flesta av kompositionerna och Gamedze för samtliga elva texter,

Gruppens övriga medlemmar är trumpetaren Hasse Bergfors, basisten Magnus Peterson och trumslagaren Richard Johnson, som samtliga fungerar utmärkt i det här mestadels lyriska sammanhanget. Det är också i de känsliga balladerna som Sani Gamedze övertygar mest. Framför allt Jan Strinnholm, men också Hasse Bergfors, svarar för en hel del fina soloinslag,

Democracy of Jazz är väl värd bekantskap, såväl live som på skiva. Musiken spelades in i Enköping av Lars Johansson, jazz-och ljudkämpen från Morgongåva,

Gunnar Holmberg

*Ett färskt skivexempel på det lyriska och utsökta duosamarbetet mellan trumpetaren Jan Allan och pianisten Jan Strinnholm är The Idea of Sailing (J,A,M, Production).För elva av fjorton kompositioner svarar Jan Strinnholm.

Sings The Music Of Michel Legrand

On My Way To You

(ACT)

Rigmor Gustafssons sång blir mer och mer övertygande. När hon nu har tytt sig till fransmannen Michel Legrands finstämda melodier kan det inte bli annat än succé. Hennes framtoning griper tag in i minsta detalj och det är härligt att höra en sångerska som väljer ett material där melodi och text passar artisten i alla avseenden. Jag garanterar att den här sobra skivan får respons i lyssnarleden. Varligt och mycket charmigt gör Rigmor materialet all rättvisa. Legrands melodier har en given klass men Rigmor får även in ett eget mjukt sound.

I sin omgivning har Rigmor musiker som minutiöst anpassar sig till de känslolägen som tonar fram. Jonas Östholm, Västerås senaste tillskott till den svenska pianoeliten, är en delikates. Vad månde bliva ? Kollegan Daniel Tilling, som är med i fem nummer, är också en tillgång.

Gästspelar gör trombonisten Nils Landgren och Magnus Lindgren som dubblerar med tenor och barytonsax. I melodifloran finns bland annat The Summer Knows, What Are You Doing The Rest Of Your Life ? You Must Believe In Spring, Once Upon A Time och One At A Time.
Göran Olson

Light & Shade

(Nocturne/CDA)

Sångerskan Linda Pettersson är just nu ute på en lång turné med gruppen Up from the Skies, som till tre fjärdedelar var hennes medspelare på hyllade debutskivan Who are you (Touché Music).

Men sedan den spelades in har Linda också kommit med en uppföljare i helt nytt sällskap, nämligen gitarristen Ewan Svensson, franske pianisten Antoine Hervé, basisten Yasuhito Mori pch trumslagaren Magnus Gran. Light & Shade är titeln och det är också en av skivans frächa 15 melodier. Samtliga komponerade av Ewan Svensson och textsatta av saxofonisten Dave Castle, som båda gjort förnämliga och inspirerade jobb.

Hade glädjen att finnas på plats när Linda och Ewan förra våren framförde det här helgjutna programmet live på Fasching och har sedan dess sett fram mot skivan, som väl lever upp till förväntningarna. Den är nämligen i alla avseenden utsökt. Få sångerskor idag har Lindas förmåga att levandegöra en text och dessutom har hon en avspänd, naturlig rytmkänsla.

Lindas medmusikanter förtjänar också många lovord. Ewan Svensson är tveklöst en av landets mest hörvärda gitarrister och Antoine Hervé en angenäm ny bekantskap. Rytmduon Yasuhito Mori och Magnus Gran fungerar förträffligt i sammanhanget, vilket framhävs av den distinkta upptagningen, signerad ljudmästaren Åke Linton.

Light & Shades har blivit en ofta spelad favorit och man önskar att den får en ärlig chans att nå ut till publiken.

Gunnar Holmberg

with Dick Halligan 
How Can I Get To Mars?

(ACT)

Det är inte ofta som det kommer italienska artister till mitt bord. När jag kollade in sångerskan Carla Marcotullis namn på konvolutet slog det mig att hon måste ha relationer till pianisten Rita Marcotulli. Mycket riktig - Carla och Rita är syskon. Carla började sin karriär i operaskrået och framträdde bland annat i New York. Men enligt egen utsago kände hon sig för instängd i den sångformen. Så hon återvände till jazzen där hon tidigare framträtt med Chet Baker som nittonåring.

När hon kom att sjunga den numera i Italien bosatte förre Blood, Sweet & Tears-trombonisten Dick Halligans melodier, initierades ett lyckat samarbete. Sex av hans kompositioner finns med här. Det är en ytterst ambitiös och seriös skiva som producerats. Halligan har också arrangerat för en septet samt de nummer som stråkkvartetten Quartetto Dorico medverkar i. Allt välgjort och tight vilket ger skivan ett fint lyft. Längesedan jag hörde en europeisk sångskiva med en sådan subtil ram.

Carla har en tilldragande stämma som varsamt för ut texterna. Faktiskt lite åt det håll som rutinerade skådespelerskor brukar sjunga. Hoagy Carmichaels I Get Along Without You får stå som exempel. Utan tvekan kommer italienskan att bli en svår konkurrent till alla de sångerskor som nu lanseras ymnigt på ACT- var så säker.

I septetten ingår Halligan som pianist. Andra kända namn är trumslagaren Peter Erskine, rörblåsaren Bob Sheppard och basisten Dave Carpenter. Gitarristen Sandro Gibellinis smakfulla spel bör även observeras.
Göran Olson

Box of Pearls

(Stunt Records)

I Box Of Pearls kan man njuta av ett lyckosamt samspel i den idag nästan glömda duettkonsten med paret danskan Katrine Madsen och Svante Thuresson. En sångstil som var mycket framgångsrik på fyrtio – femtiotalet där kontrastfyllda paret Sarah Vaughan och Billy Eckstine låg på topp. På femtiotalet kom det makalösa paret Betty Carter och Ray Charles. Nu är det kul att höra ett annat sångpar som binder samman text och musik med en glimt i ögonvrån.

Välkända melodier från The American Song Book framförs övertygande. Nyare melodier får också lyster när Katrine och Svante startar sina varianter. Innerligheten i Sondheims Send In The Clowns känns och den originella tappningen av All The Things You Are ger mersmak. Beröm skall Katrine ha för sitt bidrag, den tvåspråkiga Kom Saet Dig Her. Växelspelet är lysande. Homogent musikanteri visas av duons lyhörda följeslagare pianisten Claes Crona, basisten Jesper Bodilsen och trumslagaren Pétur Östlund.

Svantes lätta rytmik och nyanseringsförmåga är det inte många som äger. När han tolkar Don Sebeskys I Remember Bill, pianisten Bill Evans åsyftas, nås en mjuk klimax som går in i porerna. Svänger till gör han i My Shining Hour.

Krispigt tilldragande i det låga registret är Katrine i ensamnumret, Bruno Martinos Estate. Lazy är paret i What A Difference A Day Made. Högt tempo är det i Surrey With The Fringe On Top. Där gör Claes och Jesper solon av klass. Växelsången sitter som en smäck även i Let´s Fall In Love, I Fall In Love Too Easily, We´ll Be Together Again, All The Things You Are, How Long Has This Been Going On och My Shining Hour.

Göran Olson

Monica Borrfors

& Sweet Jazz Trio

Remembering Billie

(Arietta)

På sin andra cd med Sweet Jazz Trio hyllar Monica Borrfors Billie Holiday. Vilka sånger man i första hand förknippar med den oförglömliga Lady Day är givetvis högst personligt. Men bara ett par av de 13 nummer som Borrfors valt att tolka – ”Good Morning Heartache” och ”God Bless the Child” – är för mig oupplösligt förknippade med Billie. Resten fanns, och finns, på de flesta av jazzens vokalartisters repertoar.

Monica Borrfors sjunger sin vana trogen både rent och väl, vilket tyvärr inte alltid är någon självklarhet bland hennes yngre kolleger. Dessvärre visar hon inte prov på den ärlighet och förmåga att göra varje text till sin egen, som var Miss Holidays adelsmärke. Därför blir hela anrättningen tämligen enahanda och till slut riktigt sömnig. Det som ändå gör att man ändå då och då spetsar öronen är Sweet Jazz Trios insatser. Lasse Törnqvist är smakfullheten personifierad med lågmält formfulländat spel, Mats Larssons gitarrspel är lyhört och elegant och Hans Backenroth, slutligen, spelar stadigare bas än någon annan svensk. Dessutom har han upptäckt att det finns en e-sträng på instrumentet.

Jan Olsson

Kristina Lugn-E.S.T.

Jag vill aldrig mer vara ful och ensam

(Atlantis/Amigo)

Kombinationen Kristina Lugn-E.S.T., alltså Esbjörn Svensson Trio, låter naturligtvis inte riktigt klok. Men det är den på sitt sätt. Och Kristina Lugn är också klok. Dessutom är hon rolig och personlig och skriver och säger en massa tänkvärda saker, både för bok- och teaterbruk.

Men på något sätt tycker jag aldrig att Lugns verbala och Svenssons musikaliska poesi möts riktigt. Ibland låter det som om Kristina Lugn läser sina dikter samtidigt som E.S.T. spelar för sig själv i ett angränsande rum. Det ena hakar inte i det andra, som det till exempel gjorde när norrmannen Jan Erik Vold presenterade sin poesi tillsammans med Chet Bakers trumpet någon gång i slutet av 80-talet. Då förstärkte det ena det andra, och det gör det inte här.

Men helt bortsett från den eventuella frånvaron av kommunikation mellan orden och musiken – en uppfattning som givetvis är helt subjektiv - kan man ändå glädjas åt Kristina Lugn och E.S.T. var för sig. Esbjörns och hans kamraters spontana, melodiskapande är en fröjd för örat, och samarbetet och lyhördheten inom trion är minst sagt imponerande. Men allra roligast är det ändå att lyssna till Kristina Lugns kluriga reflektioner, även om de inte har mycket med jazzmusik att göra.

Skivans speltid är snål, endast 28 minuter.

Jan Olsson

Diane Schuur               

Some Other Time

(Heads Up)

Den i Seattle uppväxta blinda sångerskan och pianisten Diane Schuur upptäcktes vid Monterey festivalen 1979 av Stan Getz. Han blev en betydelsefull mentor som även kom att medverka på Dianes första tre album. Sedan har det rullat på för Diane med en skiva varje år. Hon har i första hand The American Song Book som fundament i repertoaren, gärna med dragningar åt den romantiska avdelningen även om kan vara en riktig swinger när så behövs.

Här framträder hon med en kompetent kompgrupp där pianisten Randy Poster, gitarristen Dan Balmer, basisten Scott Steed och trumslagaren Reggie Jackson hörs. Dianes pianospel hörs i två nummer. Sammy Cohns/Jule Stynes It´s Magic  och i The Good Life som Sacha Distel hade ett finger med i.

Det är en mycket välsmord grupp som backar upp sången. Precis som när amerikanska sångare kommer till skott. De genomarbetade arrangemangen med smakfulla instrumentalgarneringar ger skivan pregnans och lyster.  Måste erkänna att jag blev mer imponerad av  Dianes sång här än på tidigare skivor. Hon känns nu mindre stressad och forcerad. Kanske dubbleringen med sång-piano jäktade på det hela. Nu låter det absolut just.

Cecilia Stalin

Straight Up

(Firefly)

Första gången jag hörde – och hörde talas om – sångerskan Cecilia Stalin var förra sommaren, då hon plötsligt dök upp i Charles Tollivers stjärnspäckade storband. Nu vet jag att hon hade Charles som lärare vid New School i New York och att hon dessutom är utbildad vid såväl Skurups Folkhögskola som Musikhögskolan i Stockholm. Vad jag dessutom vet, och som kanske är viktigare, är att den forna Falsterbogräbban är en fullfjädrad och personlig jazzsångerska, tveklöst hemmahörande i vårt lands högsta division.

”Straight Up” är en sensationellt bra debutplatta! I åtta nummer, sex skrivna av Cecilia själv och två lånade, visar hon upp ett imponerande kunnande. Hon fraserar ypperligt, intonerar fint och är rytmiskt mycket vital. Hennes kompositioner och arrangemang är snygga, omväxlande och lätta att ta till sig. Och jag kan inte minnas den dag jag hörde en svensk artist som så naturligt och okonstlat behärskar den ordlösa, improviserade sången. Till sin hjälp har Cecilia sin ordinarie, mycket samspelta grupp med pianisten Adam Forkelid, gitarristen Jonas Edquist, basisten Lars Ekman och trumslagaren Mattias Puttonen. Dessutom medverkar tenorsaxofonisten Karl-Martin Almqvist och trumpetaren Nils Jansson med tidlöst och utsökt spel.

Finner du inte plattan hos din skivhandlare kan du beställa den direkt av Cecilia, www.ceciliastalin.com.

Jan Olsson

Rigmor Gustafsson

Ballad Collection

(Prophone)

Prophone gav ut tre cd med Rigmor Gustafsson mellan 1997 och 2000. De två första, ”In the Light of Day” och ”Plan #46”, producerade Rigmor själv under den tid hon levde och studerade i New York, medan den tredje, ”Live”, gjordes sedan hon återbördats till vårt land. Ur dessa tre album har man nu valt ut tio ballader. Fyra av dem har Gustafsson själv som kompositör, och speciellt hennes ”Winter Poem”, med text av Fredrick Morgan, är mycket hörvärd.
Annars tycker jag mest om de tre numren från ”Live”-albumet, på vilka Rigmor backas upp av tenorsaxofonisten Karl-Martin Almqvist, pianisten Jacob Karlzon, basisten Hans Andersson och trumslagaren Jonas Holgersson. Inte bara för att Rigmor tycks trivas så gott just i det sällskapet utan också för att de blågula musikanterna är överlägsna sina amerikanska kolleger. Jacob Karlzon, till exempel, är fullständigt lysande i ”All the Things You Are”.

Den som inte har Rigmors Prophone-plattor kan på det här viset få några smakprov ur var och en av dem utan att behöva köpa alla tre. Men ännu angelägnare är Rigmors bägge senaste skivor, på Act-etiketten. I all synnerhet Burt Bacharach-hyllningen ”Close to You”, som enligt mitt tycke var förra årets bästa svenska jazzplatta.

Jan Olsson

Sinne Eeg                                                  

Waiting For Dawn

(Calibrated)

En ypperligt ackompanjerande trio med pianisten Lars Jansson, basisten Mads Vinding och trumslagaren Morten Lund backar upp danska sångerskan Sinne Eeg. För mig är hon en ny bekantskap som motsvarar de superlativer som nått mig tidigare.

I likhet med många  danska kolleger har hon en utpräglad personlig framtoning. Hon berör helt enkelt i sin lågmälda profil. Profilen håller även när de går över jazzens gränser - det gör hon ibland. Fraseringen känns naturlig och passar väl in i den lågmälda sorten av jazz. De avslappade balladerna griper tag på ett sätt som tätt ansluts till Lars Janssons skira klanger. Han och de övriga musikern stödjer sången på ett mycket professionellt sätt. Ett förtroligt samspel uppstår som faktiskt kan jämföras med det som nåddes när den tyvärr bortgångna norska sångerskan Radka Toneff och Lars samarbetade i mitten på sjuttiotalet.

Sinne har en finslipad rytmisk känsla det märks  när hon på ett trippande sätt framför  Better Than Anything . Det är ett tema som har paralleller till buskaps-pianisten Bobby Timmons “Dat Dere”. Den enda melodi som inte Sinne skrivit är vackra Detour Ahead. Melodin en välformad final på en platta med en synnerligen stilistiskt medveten  sångerska som lockar till uppföljning.

Göran Olson 

Jeanette Lindström

In The Middle Of This Riddle

(Amigo)

“In The Middle Of This Riddle” är enligt skivbolaget en uppföljare till “Walk”, som kom för två år sedan. Jag känner snarare albumet som en utveckling, eftersom jag tycker att Jeanette Lindström, med den nya skivan, har kommit en bra bit längre på den mycket personliga och inte särskilt breda väg hon valt att vandra. Den här gången har hon skrivit samtliga texter och arrangemang och alla melodier utom en på egen hand, vilket ger slutprodukten en konsekvens och känsla av helhet.

Jeanette, som har en underbart vacker och uttrycksfull röst, arbetar på ”In The Middle Of This Riddle” med samma grupp som på ”Walk”. Trumpet spelar Staffan Svensson, och han är genomgående utmärkt liksom pianisten/keyboardisten Daniel Karlsson. De tre övriga är gitarristen Peter Nylander, basisten Christian Spering och trumspelaren Peter Danemo, alltså idel ädel adel. I ett av skivans tolv nummer byts jazzgruppen ut mot en stråkensemble och två gånger tar Jeanette själv plats vid pianot.

Jag har fortfarande lite svårt för en del av den melankoli jag tycker alltför ofta vilar över både Jeanettes melodier och texter, men jag finner också att de vinner i längden. Och innerst inne har jag en känsla av att hon kan vara på väg mot något stort. Hon är inte framme än, men hon närmar sig. Att hon är en av våra mest spännande sångerskor och skrivare är ställt utom allt tvivel.

 Jan Olsson 

& Hank Jones

You Are There

(EmArcy)

Häromdagen, när jag pliktskyldigast hade satt igång en ny cd med en för mig helt okänd sångerska, for jag nästan bokstavligen upp i taket, lätt chockad och med ett lika häpet som saligt leende på läpparna. Sångerskan heter Roberta Gambarini är från begynnelsen italienska, men sedan tio år bor hon i USA. Plattan heter ”You Are There” (EmArcy) och faktum är, att jag inte har hört ett bättre, nytt sångalbum på den här sidan sekelskiftet!

Men nu ska förstås inte Roberta slicka i sig hela äran. Hälften ska hon dela med sig till pianisten Hank Jones, som spelar vidunderligt piano på plattan, personligt, smakfullt och så vackert att det är ytterst nära att man tar till lipen då och då. Men att Hank, som fyllde 89 för ett par veckor sedan hur märkligt det än kan tyckas, fortfarande spelar bättre än de flesta visste vi förstås redan tidigare. Personligen drar jag mig inte ett ögonblick att utnämna honom till en av jazzens mest hörvärda, nu levande, musikanter. Och i Roberta Gambarini har han funnit sin idealiska partner. Där spelar uppenbarligen varken ursprung eller ålder någon roll. Samarbetet, lyhördheten och den ömsesidiga förståelsen är perfekt.

Repertoaren på ”You Are There” är till stor del hämtad ur The Great American Songbook, men ändå har man inte valt de allra mest slitna numren. Paret Harburg-Schwartz ”I´ll Be Tired of You”, Irving Berlins ”Suppertime” och ”How Are Things in Glocca Morra” ur Finian´s Rainbow är ju precis inget man hör varje dag. Och så har man plockat med några härliga jazzklassiker, ett par låtar av Benny Carter, till exempel, Gigi Gryces ”Reminiscing”, Duke Ellingtons ”Something to Live for” och Billy Strayhorns ”Lush Life”, som så många har förstört genom åren, men som i Gambarini-Jones version blir precis den pärla som Strayhorn förmodligen avsåg, när han skrev den för drygt 70 år sedan.

Hur ska man då beskriva denna Roberta Gambarini sångkonst? Tja, säg det. Hon fraserar ibland som Sarah Vaughan, påminner emellanåt lite grand om Anita O´Day och visar, när hon sätter den sidan till, samma lekfulla svängglädje som Ella Fitzgerald. Dessutom sjunger hon klockrent. Den tjejen har kommit för att stanna. Kolla själva, om ni inte tror mig!

Jan Olsson

Abbey Lincoln

Abbey Sings Abbey               

(Verve)

Abbey Lincoln är en av jazzens djuplodande sångerskor. Med engagemang, ofta ett politiskt sådant, stod hon på barrikaderna tillsammans med dåvarade maken trumslagaren Max Roach.  1960 spelade de in protestskivan Freedom Now Suite. Mer soft var You Gotta Pay The Band från 1991 då hon var omgiven av bland annat Stan Getz, Hank Jones och Charlie Haden.

Nu visas en annan sida av hennes konstnärskap där jazzådran utökas med känsliga närmanden både till tango och till countrystil. Här har Abbey komponerat och textat alla sångerna frånsett Monks Blue Monk. Med Gil Goldsteins accordion i ryggen framförs Throw It Away som ger vibbar till den argentinska tangovarianten. Bälgaspelet färgar också zydeco-melodin And It´s Supposed To Be Love.

 
Men Abbeys lilla grupp innehåller flera starka profiler. Gitarristen Larry Campbell trakterar flera strängavarianter och har en viktig roll. Scott Colleys tydliga bas och cellisten Dave Egger samt varsamt tassande trumslagaren Shawn Pelton stärker var och en på sitt sätt musikens kärna. Något som Abbey´s berättande sång betonar på ett sätt som få sångerskor mäktar idag. Hennes artisteri med den här ovanliga repertoaren är en högtidsstund i melankolisk skrud. Men visst finns det sånger med en glättigare underton, som gospel-countrysången The Merry Dancer.

Göran Olson

Supernatural Love
(Stunt)

Jag har prisat Katrine Madsens sång förr. Nu är det åter dags för Supernatural Love är absolut den bästa platta hon hitintills gjort. Den är välproducerad med ett varmt sound. Proffsigt gjord in i minsta detalj. Helt enkelt en skiva för mysarsoffan. Blandningen av melodier är lyckad.

Skivan öppnas med McCartneys och Lennons I´ll Keep You Satisfied. Paret har också Can´t Buy Me Love med . Titellåten är skriven av Katrine och med text av kollegan Caecilie Norby, som även gästar i melodin. Katrine har även skrivit August Roses, I Got Lost In His Arms och/ Witness . Återstoden hämtas från skrivare som Irving Berlin, Burt Bacharach/Elvis Costello bland annat. På direkten fastnar John Wallowitchs Come A Little Bit Closer. Där kompletterar trumpetaren Peter Asplund och pianisten Henrik Gunde Pedersen med lyriska accenter.

Peter Asplund hörs i flera nummer – hans känsliga spel är en verklig tillgång i sammanhanget. Samma sak med Ulf Wakenius vars gitarr är en läckerhet. Det akustiska spelet är snudd på i nivå med Joe Pass när han gör sina utsmyckningar! Ett kul arrangemang har basisten Jesper Bodilsen gjort på All Or Nothing At All där basen tillsammans med trumslagaren Jonas Johansen och percussionisten Rune Harder Olesen bygger en rytmisk studsmatta. Ett överraskande inslag är Pat Metheny Always & Forever Yours där Deborah Brown skrivit texten. Här märks åter Wakenius kongenialitet. Never Let Me Go är en av de många pärlor som färgas av Katrine värmande stämma. Det gäller även Autumn Nocturne som görs på duo där Katrine sveps in i Wakenius åtsmitande strängar.
Göran Olson

Bobo Moreno

& The Ernie Wilkins Almost Big Band   

Out Of This World

(Stunt)

Den i Danmark uppväxte sångaren Bobo Moreno tillhör kategorin årets glada nyheter. Det händer inte alltför ofta att sångare från andra genrer kliver på jazztåget och lyckas hålla sig kvar. När fick den skandinaviska jazzen ett sådant tillskott senast? Han behövs verkligen i dagsläget då vokalskrået verkligen behöver nytt manligt blod.

Jazzroten har Bobo Moreno tillskansat sig men han kan också övergå till att bli en entertainer där han kan formulera sig som Mel Tormé och  Kurt Elling. Med dussinet  storbandsarrangemang som Ernie Wilkins lämnade efter sig, där vissa korrigeringar gjorts för att passa Almost Big Bands tolv musiker, har Moreno fått en sångmapp som är få förunnad. Wilkins var ju leverantör till världsartister som Sarah Vaughan, Dinah Washington och Joe Williams, så han är lyckligt lottad. 

Moreno radar upp melodier med starka jazzvener. Vad sägs om Milestones, Cherokee, Angel Eyes, Lil Darlin´, How High The Moon,  Roy Krals Stopping The Clock och On Green Dolphin Street?  Riktig bluesshouter är han i Every Day I Have The Blues och Roll´Em Pete.   

Almost Big Band är spänstigt helgjutet. I botten bildar basisten Jesper Lundgaard, trumslagaren Aage Tanggaard samt pianisten Nikolaj Bentzon ett idealiskt komp. Bandets barytonsaxofonist, Per Goldschmidt, är den som förtjänstfullt leder bandet, därtill är han en bra solist i Pepper Adamsidiomet. Bandets solister skall alla ha en dusör.

Göran Olson 

Introducing
(O+ Music / Naxos)

Det här är mitt första möte med den än så länge ganska okända sångerskan Robin McKelle. En högeligen välsjungande tjej från Boston skall tilläggas. Introducing är hennes debutplatta. Vilken debut ! Hon är fullfjädrad ut i fingerspetsarna - rösten är stark och bärig. Hon kan sannerligen äga en scen med sin dösäkra repertoar. Det brukar vara så när amerikanska sångerskor som diat den amerikanska sångboken släpps fram. For All We Know, I´ve Got A World On A String, The Lamp Is Low och Something´s Gotta Give. I You Brought A New Kind Of Love gör Robin en härlig duett med Robbie Wycoff. Även han en debutant att hålla ett framtida öga på.

Det är ett maffigt storband med utsökta arrangemang som lyfter den så övertygande sångerskan som effektivt matchar sin stora omgivning. Den har trumpetaren och arrangören Willie Murillo satt samman med ett sjutusan till band där öppningar lämnas för instrumentala utflykter. Då kan man med fördel kolla in trombonisten Andy Martin, tenoristen Pete Christlieb och klarinettisten Gary Foster för att göra en kort resumé.
Göran Olson

Git Skiöld

You hit the spot

(Soundville)

Git Skiöld är en ringräv. Redan i mitten av 50-talet sjöng hon med Sören Christensens orkester, innan hon fick sitt stora genombrott i Hylands Hörna. Därefter blev det radio, TV, en hel del skivor, krogshower, revyer och jobb som fältartist med folk som Staffan Broms och Leppe Sundevall. Hon har också genom åren samarbetat med, till exempel, Kjell Öhman, Eastmen Five, Joe Newman, Wild Bill Davison, Jan Johansson, Toots Thielemans, Red Mitchell och Bengt Hallberg. För ett par år sedan kom hennes jazzcd ”Precious Time”, och nu är det alltså plattdags igen.

Git har en fyllig och skön röst. Hon sjunger väl och är rytmiskt mycket vital. Dessutom är hon både okonstlad och obesvärad och har den mognad och erfarenhet som gör, att hon kan framföra sina texter med den trovärdighet man saknar hos så många av hennes yngre kolleger. Den repertoar Git har valt att framföra på ”You Hit the Spot” är, precis som på hennes förra cd, till största delen hämtad ur den outtömliga amerikanska sångboken. Undantagen är ett par egna, högst begåvade skapelser, av vilka ”Back Where I Belong” är värd att höras ofta.

För utmärkt uppbackning svarar pianisten Daniel Tillings trio (Daniel har också skrivet samtliga arrangemang) samt trumpetaren Karl Olandersson, tenorsaxofonisten Krister Andersson och gitarristen Claes Askelöf. Idel ädel jazzadel alltså.

Jan Olsson

Diana Krall

From This Moment On

(Verve/Universal)

Diana Kralls förra album, ”The Girl in the Other Room”, gav ett minst sagt blandat intryck. Tom Waits, Bonnie Raitts, Joni Mitchells och maken Elvis Costellos alster må vara hur geniala som helst. Men de passar knappast Krall. På nya cd:n, ”From This Moment On”, är Diana tillbaka på mammas, eller för att vara mer exakt, pappas gata igen. Och det med besked! I en rad välvalda, mer eller mindre – oftast mer – kända pärlor ur den amerikanska sångskatten, klipper hon till med sin allra bästa platta sedan King Cole-hyllningen ”All for You” för drygt tio år sedan. Hennes lite rökiga, sensuella röst passar utmärkt i odödliga örhängen som Rodgers och Harts ”Little Girl Blue”, Irving Berlins ”Isn´t It a Lovely Day” och bröderna Gershwins ”I Was Doing Alright”.

Krall är en utpräglad jazzsångerska som vågar ta ut svängarna ordentligt, såväl rytmiskt som harmoniskt. Hon intonerar utmärkt, trots röstens relativt begränsade omfång, nyanserar föredömligt och får texterna att fungera på ett sätt som sannerligen inte är alldeles vanligt numera, då såväl Sarah, Billie som Carmen har tystnat för gott. Dessutom är hon en ypperlig pianist med drag av både George Shearing som Count Basie.

För uppbackningen på ”From this Moment On” svarar omväxlande Dianas egen kvartett med den utmärkte gitarristen Anthony Wilson och ett av den här planetens bästa storband idag, The Clayton/Hamilton Jazz Orchestra hemmahörande på den amerikanska västkusten. Bland alla fina solister, förutom Krall och Wilson, kan nämnas trumpetaren Terell Stafford och tenorsaxofonisten Rickey Woodard.

Plattan rekommenderas förbehållslöst. För mig är den en av årets absolut bästa jazzskivor. Så här långt.

Malene

(Stunt Records)

Malene är rätt och slätt titeln på den här plattan, som är importerad från andra sidan Sundet. Albumets huvudperson är den 24-åriga sångerskan Malene Mortensen, som nu har begått sin tredje soloskiva.

Jag vet inte någon – åtminstone på våra breddgrader - som på ett mer naturligt och konsekvent sätt har lyckats förena jazztraditionen med de bästa ingredienserna i dagens popmusik. Hon sjunger Branford Marsalis fina ”Another Day” med samma övertygelse och perfekta smak som Eagles klassiska ballad ”Desperado” eller sina egna skapelser. Det finns en påtaglig jazznerv i allt hon gör och hon textar utsökt, intonerar väl och har ett personligt, opretentiöst och konsekvent sätt att ta sig an den repertoar hon har valt.

På sin nya cd stöttas Malene i första hand av en trio med den utsökte pianisten Jacob Christoffersen, basisten Chris Min Doky, som också har producerat hela härligheten, och ”vår egen” trummis Rasmus Kihlberg, som inte kan spela dåligt ens om han försöker. En och annan gäst dyker också upp mellan varven, bland dem tenorsaxofonisten Chris Potter, gitarristen Mike Stern, den japanske trumpetaren Toku och pianisten Kasper Villaume.

Jan Olsson

Rune Carlsson

Tributes

(Dragon)

Rune Carlsson har sedan slutet av 50-talet varit en av våra flitigaste, mest mångkunniga och bästa trumslagare. Han ingick bland annat i Eje Thelins legendariska kvintett. Men han har även varit verksam utanför Sveriges gränser och musicerade bland annat en period flitigt med den internationellt mycket uppmärksammade polske pianisten Krzysztof Komeda. På Gyllene Cirkeln i Stockholm var Rune något av hustrummis på 60-talet och spelade med storheter som Dexter Gordon, Coleman Hawkins, Bill Evans, Lee Konitz och Art Farmer.

Sedan cirka tio år tillbaka har Rune huvudsakligen ägnat sig åt sång, oförfalskad jazzsång, något han givetvis med sin väl utvecklade rytmkänsla och känsla för swing behärskar väl. Han har kanske ingen sångröst som gör att Claes Janson behöver känna sig hotad, och hans teknik är, liksom intonationen, något osäker emellanåt. Men han kompenserar gott bristerna med frejdighet och en oförfalskad kärlek till det material han väljer att framföra.

På ”Tributes”, som är Carlssons tredje vokal-cd, sjunger han elva sånger till vilka en handfull av våra mest begåvade ”moderna” svenska jazzmusiker (bland dem Åke Johansson, Bernt Rosengren och Kjell Jansson) skrivit melodierna. Dave Castle står för de mycket begåvade engelska texterna, som alla har jazzanknytning. Det är frapperande hur sångbara de flesta kompositionerna är. Några av dem är fullständigt lysande, till exempel Rosengrens ”Never Evergreens”, Bertil Lövgrens ”Discovering You” och Johanssons ”Raven Lake”, som vi i sin instrumentala tolkning av Åke själv känner som ”Månsken över Ramnasjön”. Några utsökta soloinsatser förekommer också, framför allt av Bernt Rosengren. Hans tenorsolo i ”Never Evergreens” är värt hela skivpriset.

Jan Olsson  

Karrin Allyson

Footprints

(Concord)

Det här är en sångskiva med överraskande moment . Dit hör de texter som Chris Caswell givit ett antal jazzklassiker, Jon Hendricks har också lämnat bidrag. Dizzy Gillespies Con Alma heter här Something Worth Waiting For i Caswells version. Hank Mobleys The Turnaround har kristnats till I Found The Turnararound, Duke Jordans Jordu har Karrin döpt till Life Is A Groove. Sam Jones Unit 7 har Caswell konverterat till Give Me A Break.

Detta en del av de melodier som Karrin Allyson framför, ibland tillsammans med de sjungande vännerna Nancy King och Jon Hendricks.Allt är snyggt och prydligt hanterat. För mig är det här den platta med Karrin som står mig närmast. Jazzhalten är hög. Tacka för det med sådana upphovsmän!

Karrin är härligt avslappad och rör sig ledigt och naturligt i det genuina melodivalet. I den rörliga I Can´t Say visas fin rytmik. Det gör trumslagaren Todd Strait också för den delen. Ett fullödigt jobb gör pianisten Bruce Barth, såväl som kompare som solist. Basisten Peter Washington är som vanligt en stor tillgång. Bra tenorspel visar Frank Wess i ett par nummer, den förstklassiga flöjten plockas fram i But I Was Cool.

Göran Olson *

Tierney Sutton

On the Other Side

(Telarc/Naxos)

Tierney Sutton är en tjej som har varit med i svängen några år vid det här laget och som är mycket populär på de största jazzklubbarna i New York. Hon började som körsångerska hemma i Wisconsin, där hon föddes för 44 år sedan, och hamnade så småningom på välrenommerade Berklee College of Music i Boston. Skivdebuterade gjorde hon 1999, och så här långt har hon hunnit med sex, eller möjligen sju, egna cd.

Jag har tidigare skrivit om hennes ”Dancing in the Dark” (Telarc), som var en hyllning till Frank Sinatra. Dessvärre måste jag tillstå att jag bara var måttligt förtjust då, men faktum är att skivan har ”vuxit” med tiden. Numera plockar jag ofta fram den. Men jag tycker ännu mer om ”On the Other Side”. Den visar att Miss Sutton är en fullfjädrad jazzsångerska med en hel del eget att komma med. Hennes röst är underbart vacker och välansad och hon har en förmåga att leka med taktarter och rytmer som ibland kan påminna om Anita O´Day.

På sin nya cd sjunger Tierney bara välkända standards, men hon vänder ut och in på dem och plockar fram infallsvinklar och kvaliteter som känns helt nya och fräscha. Som perfekta följeslagare har hon sin ”vanliga” trio, ledd av pianisten Christian Jacob, och i två nummer dyker Jack Sheldon upp med trumpeten i högsta hugg. Dessutom sjunger han, som bara han kan, i ”I Wan´t to Be Happy”.

Kolla gärna in ”On the Other Side”. Det är den värd!

Jan Olsson

Rio de Janerio Blue

(Telarc / Naxos)

Nat King Coles yngste bror Fred föddes 1931. Alltså uppemot tjugofem år efter Nat vars födelseår är ytterst oklart. Därmed en parallell till Louis Armstrong. Paralleller till sin äldre bror har Freddy i form av röstläge, register och frasering. Medfödd talang eller inte så är han en tilltalande artist där mjukjazzens nerv kittlar. Han borde faktiskt vara mer uppmärksammad här i Europa än vad är fallet. Så många sångare av klass vimlar det inte av i jazzens environger. Är det Natsskugga som hindrar ?

Pianospelet är sparsmakat och melodiskt. Freddy är en proffsig entertainer med sinne för att omge sig med musiker som verkligen kan backa upp och göra solistinsatser av klass när öppningar gives. Dit hör tenoristen Eric Alexander, saxofonisten – flöjtisten Lou Marini, trombonisten Angel ” Papo ” Vazquez, basisten George Mraz, keyboardisten - pianisten Arturo O´Farrill och gitarristerna Joe Beck och Curtis Byrd.
Alexander firar triumfer i Cole Porters I Concentrate On You. En annan sång lånad från evergreens rabatten är Bronislaw Kapers Invitation.

Annars är det de mjuka brasilianska rytmerna som bildar basen i den smakfulla mixen som inte enbart passar för hängmatta och som party bakgrund. De luftiga arrangemangen har skrivits av Freddy och O´Farrill.
Göran Olson

Fyra kungar, en dam

och Bohuslän Big Band

Evergreens på svenska

(Capitol)

Bohuslän Big Band är ett av Sveriges, kanske rent av Europas, allra bästa storband. Orkesterns utmärkta och mycket personliga tolkningar av till exempel Lars Janssons, Jukka Linkolas och - inte minst – Frank Zappas musik har med all rätt väckt stor uppmärksamhet. Men den här plattan är något av ett mysterium. Inte för att den är dålig, för det är den inte alls, utan för att den ger ett fullständigt anonymt intryck. BBB behöver inte ta till slitna arrangemang av Frank Foster, Quincy Jones och Ernie Wilkins för att hävda sig. Det är förstås kul att åter få höra, till exempel, Quincys ”Count ´em”, som han skrev för Harry Arnolds radioband för snart 50 år sedan. Men då kan vi ju lika gärna lyssna på originalet, eftersom arrangemanget är det samma.

De fyra kungarna i leken heter Claes Janson, Svante Thuresson, Totta Näslund och Nisse Landgren och damen lystrar till namnet Marie Bergman. Claes får tre låtar på sin lott liksom Svante, medan Totta (som tur är) får nöja sig med en liksom Nisse och Marie. De tre Janson-numren har vi hört tidigare på platta med Claes i huvudrollen, men de fungerar förstås fint, precis som Svantes. Inte minst tack vare utsökta texter av mästare på området som Cornelis Vreeswijk, Olle Adolphson, Bellman och Beppe Wolgers. Att det är Hans Widmark som skrivit texten till ”Ode till Billie” framgår dock ingenstans, vilket är både synd och orättvist.

Nisse Landgren spelar utsökt trombon i Evert Taubes ”Nocturne”, som förgylls ytterligare av Christer Olofssons fina arrangemang. Några av bandets egna solister får också möjlighet att visa upp sig. Bäst lyckas saxofonisterna Ove Ingemarsson och Johan Borgström, pianisten Tommy Kotter och trumpetaren Karl Olandersson. Men vad man vill med plattan är fortfarande ett mysterium…

Jan Olsson

The Lyric
(O + Music/Naxos)

Tenorsaxofonisten Jim Tomlinson står som ledare för en engelsk grupp med pianisten David Newton, basisten Dave Chamberlain och trumslagaren Matt Skelton. Till detta skall läggas, vad jag anser, skivans huvudperson amerikanska sångerskan Stacy Kent. Egentligen borde hon genom sin uppmärksammade medverkan även ha nämnts på skivkonvolutets frontsida. Så blev det inte utan livspartnern Tomlinson ståtar med sitt namn i eget majestät.

Det handlar om romantisk musik där latinfärgade melodier från Jobim och Bonfa blandas med evergreens av klass som If I Were A Bell, My Heart Belongs To Daddy och Star Dust. Staceys intima tunna stämma förmedlar en värmande närhet och det är där skivans kärna finns placerad. Den okomplicerade sångerskan har en stor publik inte minst här i landet vilket är begripligt. Hon är lätt att ta till sig. Tomlinson använder ett påtagligt Getz-inspirerat sound som passar inriktningen men improvisationerna har brister harmoniskt vilket drar ner betyget.

Göran Olson

Viktoria Tolstoy

My Swedish Heart

(ACT)

Somliga svenska jazzmusiker har låtit – och låter – mer svenska än andra. Som kompositörer, arrangörer och/eller improvisatörer har de på något sätt lyckats förena jazzens väsen med det som är genuint blågult. Eller nordiskt i alla fall. Jag tänker på Lars Gullin, Bengt Hallberg, Bengt-Arne Wallin, Jan Johansson, Börje Fredriksson och Nils Lindberg i seniorgenerationen och Esbjörn Svensson, Lars Danielsson, Lars Jansson bland de något yngre lejonen. Till exempel.

På ”My Swedish Heart” har Viktoria Tolstoy, som bara blir bättre och bättre för varje gång man hör henne, samlat elva blågula stycken. Några av dem är folkvisor, andra är komponerade av Fredriksson, Svensson, Gullin, Anders Jormin, Lars Danielsson och Jacob Karlzon. Karlzon har också arrangerat allt utom tre nummer, där Ale Möller, Bengt-Arne Wallin och Ulf Wakenius hållit i pennan. Två stycken, ”Den första gång i världen jag dina ögon såg” – som vi minns från Bengt-Arne Wallins klassiska ”Old Folklore in Swedish Modern” – och ”Jag vet en dejlig rosa”, framförs på svenska. Resten har försetts med engelska texter av Per Holknekt, Lina Nyberg och Chan Parker, Charlies änka och Kims mor.

Viktoria sjunger rakt och rätt med hjärta och respekt och gör full rättvisa åt det oftast mycket vackra materialet. Arrangemangen är enkla och effektiva, och solisterna har en hel del att berätta. Nils Landgrens trombon är grandios, Ulf Wakenius gitarr och Jacob Karlzons piano likaså.

Idén bakom ”My Swedish Heart” är en snilleblixt och genomförandet lika genuint som konsekvent.

Jan Olsson 

Paul Anka

Rock Swings

(Verve)

Nästa år blir Paul Anka från Ottawa folkpensionär och kan se tillbaka på en fenomenal karriär som låtskrivare, textförfattare, sångare, förläggare och businessman. Som 16-åring spelade han in sin ”Diana”, som sålde i tio miljoner exemplar, och tolv år senare la han beslag på den franska melodin ”Mes Habitudes”, skrev en engelsk text, döpte om den till ”My Way” och gav den till Frank Sinatra. Inte illa, eller hur? 125 egna album har det blivit genom åren, massor av besök på diverse listor och regelbundna framträdanden på världens ledande nattklubbar.

På ”Rock Swings” har Anka, med benägen hjälp av arrangörerna och orkesterledarna Randy Kerber, Patrick Williams och John Clayton, raggat fram 13 poplåtar förknippade med bland andra Spanau Ballet, R.E.M., Bon Jovi, Van Halen The Cure, Michael Jackson och Lionel Richie. Tillsammans har de stöpt om sångerna och förvandlat hela smeten till – åtminstone ibland - strömlinjeformade ”crooner-låtar”, lämpliga för Las Vegas-bruk och för en publik i smoking, lång klänning och dollartecken i blick. Så har man kryddat hela anrättningen med lite fräsiga storbandsarrangemang.

Resultatet är inte särskilt kul, trots att sången är hyfsad, storbandet giftigt och arren ofta utmärkta, speciellt de som är skrivna av Kerber. Ibland är det faktiskt riktig Basie-studs på dem. Men oftast – som till exempel i Nirvana-låten ”Smells Like Teen Spirit” eller Billy Idols ”Eyes without a Face”, blir det ändå lite töntigt. Tacka vet jag originalen!

Carin Lundin

Songs That We All Recognize

(Prophone)

Sångerskan Carin Lundin från Växjö begår i och med ”Songs That We All Recognize” sin tredje cd sedan debuten för åtta år sedan. Idag tillhör hon tveklöst allsvenskan, även om hon inte har slagit sig fram till någon medaljplats ännu. Hon sjunger väl, textar bättre än de flesta och är rytmiskt säker. Och det bästa av allt: hon är alldeles naturlig och skönt opretentiös.

Precis som på sina tidigare plattor sjunger Carin en rad välvalda standards, uppblandade med ett par egna alster, betydligt mer begåvade – både när det gäller text och musik – än det mesta hennes kolleger brukar tota ihop hemma på kammaren. Hon har också lånat en låt av Ray Charles, ”Ain´t That Love”, som dessvärre inte passar hennes temperament särskilt väl. Dessutom sjunger hon en sång som jag aldrig hört tidigare, men som går rakt till hjärtat, Charles De Forests ”You Look Like Someone”.

Trots Carin Lundins odiskutabla kvaliteter är det ändå komptrion som plockar hem de flesta poängen. Den anförs av Jan Lundgren, vars pianospel som vanligt är fullkomligt magnifikt. Hans lyhördhet, melodiska och rytmiska fantasi och läckra anslag gör att man kan köpa plattan enbart för hans skull.

Jan Olsson

Cheryl Bentyne

Let Me Off Uptown

(Telarc)

Manhattan Transfer-medlemmen Cheryl Bentynes förra solo-cd, “Talk of the Town”, var så nära en fullträff man kan komma. Jag är inte riktigt lika förtjust i hennes senaste alster, ”Let Me Off Uptown” – men nästan. Hela skivan är en hyllning till Anita O´Day (1919-), en av jazzens mest originella och populära sångerskor, som slog igenom med dunder och brak i Gene Krupas orkester i början av 40-talet med sin lite småhesa röst och fräcka, oerhört rytmiska frasering.

Cheryl saknar Anitas mycket speciella utstrålning, men hon försöker ändå kopiera sin förebild emellanåt, vilket inte är alldeles lyckat. Åtminstone inte om man jämför med originalet. I ”Honeysuckle Rose” och ”Tea for Two”, till exempel, plagierar hon nästan ton för ton Anitas välkända ”improvisationer”. Festligast på skivan är titelmelodin, där man bjudit in trumpetaren Jack Sheldon att ”leka” Roy Eldridge, vilket han gör med den äran. Några nummer är hämtade ur Krupa-bandets 40-talsrepertoar, men det allra mesta känner vi igen från Anitas lysande skivor i eget namn från åren 1955-1962 på Verve-etiketten.

Cheryl Bentyne är – trots invändningarna ovan – ändå en utmärkt jazzsångerska med perfekt intonation och massor av gott humör. Har ni ingen av hennes tidigare skivor, så ge gärna den här en chans.

Keely Smith

Vegas `58 – Today”

(Concord)

Sångerskan Keely Smith är 73 år vid det här laget och fortfarande aktiv. Hennes storhetstid inföll någon gång i mitten och slutet av 50-talet, då hon ingick i sin trumpetande och sjungande make Louis Primas (1911-1978) minst sagt vilda shower, som ofta gick av stapeln på Sahara Longue i Las Vegas. Paret gjorde på den tiden även några LP-plattor för Capitol som blev synnerligen populära och som idag betraktas som klassiker. Om det var jazz kan förstås diskuteras – kanske är rhythm & blues med ett och annat jazzinslag en bättre beskrivning. Hur som helst så svängde det väldeliga och var fruktansvärt roligt.

Förra sommaren gästade Keely och hennes handplockade musikanter, anförda av pianisten Dennis Michaels, Feinstein´s Room på anrika Regency Hotel i New York. Det program som presenterades var ungefär det som publiken i Las Vegas bjöds på 1958, alltså ”Buena Sera”, ”Angelina”, ”Zooma Zooma”, ”Just a Gigolo” kopplad med ”I Ain t Got Nobody” etc. Riktigt som på den tid det begav sig kan det förstås inte bli utan Prima och den eldfängde tenorsaxofonisten Sam Butera. Men bra nära faktiskt. Keely har både röst och humör i gott förvar, och orkestern fungerar utmärkt med trummisen Joe Cocuzzo som häftig pådrivare.

Att år är ett dåligt mått på ålder är Keely Smith ett utmärkt bevis på.

Jan Olsson

Malene Mortensen

Date with a Dream

(Stunt)

Malene Mortensen från Danmark har en meriterande jumboplats i 2002 års upplaga av European Song Contest på sitt samvete. Det brukar innebära, att man minsann inte är tappad bakom en vagn. Och det är alltså inte Malene, som för närvarande studerar vid Det Rytmiske Konservatorium i Köpenhamn. Trots sin ungdom, 23 år, är hon en ovanligt mogen artist, begåvad, välljudande och även personlig. Att hon tycks ha alldeles ovanligt lätt för sig förklaras förstås, åtminstone delvis, av att hon är dotter till trumpetaren Jens Winther, en av Köpenhamns finaste jazzmusikanter.

Fröken Mortensen visar på ”Date with a Dream” att hon har en ganska brokig bakgrund. Uppenbarligen har hon lyssnat på såväl pop som soul, blues och jazz. Hon är ingen renodlad jazzsångerska alltså, men inte så långt ifrån. Det jazziga intrycket förstärkts av att hon omger sig med bland andra trummisen Morten Lund, saxofonisten Claus Waidtlöw, den fenomenale basisten Avishai Cohen (som i eget namn gjort en av årets bästa plattor, ”At Home”) och – inte minst – pianisten och arrangören Kasper Villaume, som har gjort ett ypperligt jobb.

Av skivans elva nummer har Malene själv komponerat fem, bland dem höjdaren ”Egyptian Moonlight”. I den importerade delen av repertoaren hittar vi ett mycket fint opus av Joni Mitchell, ”All I Want”, som Malene framför med en innerlighet och känsla som frapperar. Cohens vackra ”Gone Before We Know” är också något man gärna spelar om, gång på gång..

Jan Olsson

Monica Borrfors

På ren svenska

(Gazell)

Att sjunga jazz på svenska är sannerligen inte lätt. Monica Zetterlund behärskade konsten till fulländning och Claes Janson och Svante Thuresson gör det. Nu har Monica Borrfors givit sig på konststycket på nytt – hon gjorde ju en Ramel-platta med Claes Janson härom året. Och resultatet är hyfsat. Allra bäst går det i de alster som är blågula redan från början, alltså ett par Olle Adolphson-pärlor, Nisse Hanséns och Barbro Hörbergs ljuvliga ”Ögon känsliga för grönt” och Gunnar Svenssons och Hasse å Tages ”En valsfan”, en låt som även Monica Z hade med på sin repertoar. Men det bästa har man sparat till sist på plattan och det som av någon anledning kallas för ”bonusspår”, en underbar ballad komponerad av Nisse Landgren och med en mycket fin text signerad Monica Borrfors.

De melodier som är lånade ur The Great American Songbook är förstås utsökta i sig. Men med svenska texter får de då och då en lätt pretentiös, ja i några fall till och med lite löjlig, prägel. Olle Adolphson, Beppe Wolgers Hasse å Tage kunde få till personliga översättningar som lät alldeles naturliga på ärans och hjältarnas språk. Men därutöver har inte många fått det att fungera. Så ”Blame It on My Youth”, ”Lush Life” och ”Emily” hade nog mått bättre av att få framföras i original.

Monica B sjunger rutinerat och väl och hon textar föredömligt. Men enligt mitt tycke framför hon sångerna lite för mycket ”rakt fram” för att det ska kännas riktigt roligt. Riktigt rolig är däremot hennes omgivning, en småfräckt trumpetande Staffan Svensson, en trombonspelande Nisse Landgren på bästa humör och en rytmsektion anförd av lyhörde och mycket smakfulle pianisten Tommy Kotter.

Jan Olsson

Zara Tellander

Himmelens hatt

(Caprice)

Zara Tellander är utbildad sångpedagog med inriktning på folklig sång vid Musikhögskolan i Göteborg. På sin meritlista kan hon bland annat briljera med att hon har medverkat i vokalgruppen Envisa, att hon har ett eget band och att hon har turnerat med ”nycirkusen” Cirque du Solei. Hennes nya cd ”Himmelens hatt” är enligt den varudeklaration som medföljer ”en mix av svensk folkmusik, jazz och improvisation”. Men så vidare mycket jazz är det tyvärr inte. Det lilla som förekommer står pianisten Jacob Karlzon för, och han visar – som vanligt numera – att han kan göra vin av vatten.

Bortsett från de karlzonska insatserna handlar det mest om folkvisa, ganska trist, pretentiös och manierad sådan. Zara Tellander har i och för sig en god – om än inte särskilt vacker – stämma och intonerar väl. Men de visor, psalmer och tonsatta böner hon valt att sjunga är inte särskilt roliga. Och då tänker jag inte bara på det faktum att melodierna är totalt förutsägbara. Texterna är också mer än lovligt sorgliga. De flesta handlar om ond bråd död och flickor som förförs av svekfulla sjömän.

Förutom Jakob Karlzon, som trakterar piano genomgående, utom i ”Georg Sjöman” där han sätter sig vid en gammal tramporgel, medverkar Lisen Rylander saxofon och basklarinett, Thomas Gunillasson gitarr, Johannes Lundberg bas och Johan Björklund trummor.

Jan Olsson

Caroline Henderson

Made in Europé

(Stunt)

”Made in Europé” är vår sjungande och mycket populära Danmark-export Caroline Hendersons sjätte egna cd. Tyvärr är jag inte särskilt förtjust i den. Hennes förra Stunt-cd, ”Don´t Explain”, var betydligt roligare, inte minst på grund av accordionisten Lalo Nikas och gitarristen Jacob Fischers medverkan. Den här gången har Caroline kallat samman hela 45 musiker ur Danska Radions Konsertorkester för att, tillsammans med bland andra pianisten Jesper Nordenström, trummisen Kresten Osgood, slagverkaren Marilyn Mazur och saxofonisten Ned Firm, stå för uppbackningen. Det blir dessvärre lite för mycket av det goda, och det hjälper knappast att den högst kompetente Butch Lacy svarar för en del av arrangemangen. I stället för ambitiös har satsningen blivit pretentiös, och det var förstås inte meningen.

Några låtar går bättre än andra. Buddy Johnsons ”Since I Fell for You”, till exempel, är häftig liksom Astor Piazzollas ”Libertango”, som förgylls av Paulo Russos bandoneon. Resten är inte mycket att skriva hem om, och den överdramatiska ”pratsång” som Caroline ägnar sig åt bland annat i ”It´s a Man´s World” gör närmast ett löjligt intryck.

Stockholmsfödda Caroline Henderson kan åtskilligt bättre än så här. Nästa gång borde hon spara in på stråkarna och använda pengarna till en bra producent istället. ”Made in Europé” har hon själv producerat, och det är möjligt att plattan blir en kommersiell framgång. Men i jazzkretsar kommer den knappast att göra någon större lycka.

Jan Olsson

Katrine Madsen

Close to You

(Stunt)

Märkligt! Man har knappt stoppat in en utsökt skandinavisk sångplatta med titeln “Close to You” i skivhyllan, förrän det dimper ner ytterligare en med samma namn. Den senaste ”Close to You” har danska Katrine Madsen i huvudrollen, medan den förra kom i Rigmor Gustafssons namn.

På Stunt-cd:n, som är Katrines sjätte och hittills bästa platta, bjuds vi på elva synnerligen väl valda ballader, två av Bacharach, en av Legrand och en av Lennon-McCartney bland annat, samt tre mycket begåvade originalkompositioner. Katrine sjunger, som vanligt, enkelt och självklart med en innerlighet och mognad som känns mycket befriande idag, då världen tycks vara full av så kallade jazzsångerskor som excellerar i ekvilibristiska övningar och ”hippa” påfund. Madsens röst har också mörknat en del sedan sist, vilket givit den en klädsam timbre och gjort den ännu mer personlig. På pluskanten måste också nämnas, att Katrine verkligen tycks känna för de texter hon valt att framföra. Även om de i en del fall knappast kan vara självupplevda känns det så.

Uppbackningen är den bästa tänkbara. Italienaren Stefano Bollani, som Jazzparpristagaren Enrico Rava presenterade för den skandinaviska publiken 2002, sitter vid pianot medan bas och trummor trakteras av Jesper Bodilsen och Morten Lund. Med jämna mellanrum hoppar också saxofonisten-flöjtisten-munspelaren Hans Ulrik och trumpetaren Mårten Lundgren in i handlingen och höjer temperaturen.

Jan Olsson

Startsida med jazznyheter Evenemang Aktuellt Diggat på skiva Jazz i tryck Porträtt Historik Klassiska skivomslag Länkar