Dig!

Startsidan
med
jazznyheter


Andra sidor

Aktuellt
Aktuella evenamng.
Mälarkalendarium
Diggat på skiva
Jazzporträtt
Jazzhistorik
Jazznytt i tryck
Klassiska skivomslag
Länkar

Ett porträtt av Artie Shaw

Jazzen blev en stark profil fattigare när Artie Shaw gick bort 30 december 2004. Göran Olson porträtterar den färgstarke klarinettisten, kompositören och orkesterledaren, som hann gifta sig åtta gånger!


Klarinettisten, bandledaren, kompositören och författaren Artie Shaw avled 30 december 2004 i Los Angeles.. Hans egentliga namn var Arthur Jacob Arshawsky . Shaw föddes 23 maj 1910 i New York men uppväxten skedde i New Haven Connecticut. Skolgången blev kort, den avslutades när han var fjorton år. Samma år lärde han sig på egen hand spela altsaxofon och inom ett år hade han övergått till att spela klarinett. Arrangera musik hade han också börjat med.


Sitt första professionella, engagemang fick han vid femton med Johnny Cavallaro´s orkester. Shaws stora favoritmusiker var då Louis Armstrong, Bix Beiderbecke och Frank Trumbauer. 1926 flyttade Shaw till Cleveland - där stannade han i tre år. Två år spelade han då i stadens band nummer ett, Austin Wylie´s orkester. Då fick han också utrymme för sin skrivartalang och intog platsen som orkesterns repetitör.


Påverkades av Stravinsky

Sjutton år gammal vann Shaw en essä – tävling vilket förde honom temporärt till Hollywood. Till Los Angeles flyttade han 1929 och där kom han att ingå i Irving Aaronson´s orkester. Sommaren 1930 kom Shaw till Chicago med orkestern, där han kom i kontakt med klassiska avant-garde - kompositörer som Debussy, Bartok, Ravel och Stravinsky. Den unga jazzgenerationen kom att påverkas starkt av deras skrivsätt vilket i Shaws fall kom att höras i hans arrangemang för stråkar och rörblåsare.

 

När Aaronson´s band kom till New York samma år beslöt sig  Shaw för att stanna i The Apple. Omedelbart blev han ett eftertraktat namn som lead-altspelare och klarinettist i studios och kommersiella sammanhang. Med tiden tröttnade Shaw på musikvalet och bosatte sig i ett farmarhus i Bucks County i Pennsylvania. Nu fick hans författartalang större utrymme. Speciellt när han ansåg att den musik som spelades då inte berörde honom nämnvärt.  Men 1934 var han tillbaka i New York. Han återupptog nu de studier som han hoppade av från så tidigt.


Men komponerandet släpptes inte. På Imperial Theater gjorde han så sin officiella bandledardebut 1936. Kammarmusikstycket Interlude in B-flat fick här sitt uruppförande. Det kom att bli ett av jazzens första närmande till det man idag kallar Third Stream Music. Här arbetade Shaw med en udda orkestrering där en stråkkvartett involverades. Därmed hade den amerikanska jazzen fått ett nytillskott som genast intog en rättmätig topposition bland de många remarkabla band som huserade i USA, typ Tommy Dorsey, Benny Goodman, Bob Crosby och andra vita orkestrar. Kontrakt med skivbolaget Brunswick och engagemang på New York Lexington Hotel spädde på uppmärksamheten.


Bildade eget storband 1937

På senvintern 1937 bildade Shaw ett eget storband av dignitet. Skrivarhjälp hade han av Jerry Gray och Harry Rogers. I bandet var Billie Holiday vokalist en kort period. Any Old Time var ett av hennes succénummer. Därmed var Shaw den första kapellmästare som engagerade en färgad sångerska på heltid. När orkestern 1938 släppte Cole Porter´s  Begin The Beguine från musikalen Jubilee, som Gray arrangerat, nåddes ett extraordinärt klimax. Historiskt sett blev skivan en av skivindustrins största säljare. I dagens penningvärde fick Shaws orkester ut drygt 600.000 dollar i veckan ! Jazztidningen Down Beat  utnämnde honom till The King of Swing vilket märkbart störde klarinettkollegan och bandledaren Benny Goodman. Men plötsligt slutade Shaw att spela och förflyttade sig till Mexico.


1940 i mars kom han åter till USA redo att spela in en annan av sina många smashing hits, Frenesi. Nu använde han sig av ett stort studioband med rörblåsare, valthorn och stråksektion vid sidan av den ordinarie uppsättningen. Stråkar fanns även med när han senare samma år bildade ett nytt storband. Då vaxades klassiker som Star Dust, Moonglow, Dancing In The Dark och Concerto For Clarinet.  När japanerna bombat Pearl Harbor skrev Shaw in sig vid U.S. Navy för att under cirka ett år underhålla soldater i Stilla Havet. Sedermera återkom han till fastlandet.


Åtta äktenskap!

Äktenskapet med Jerome Kern´s dotter Betty Kern hade nu gått i kras. Det blev många äktenskap för Shaw, åtta stycken. Bland kändisbrudar som ingick giftermål med den charmige och egensinnige klarinettkungen fanns skådespelerskorna Lana Turner, Ava Gardner och Evelyn Keyes. Den sistnämnda var mellansystern O´Hara i filmen Gone With The Wind. Författarinnan Kathleen Winsor som skrev Alltid Amber fanns också med på hustrulistan. Bland andra förhållandet kan nämnas det med Lena Horne. Han hade svårt att värja sig mot alla de vackra damer som nog så offensivt uppvaktade honom. Sällan varade äktenskapen längre än två år. Äktenskapet med Evelyn Keyes som han gifte sig med 1957 varade dock till 1985.


1940 startade Shaw The Gramercy Five som kom att exponeras till och från. Bland de musiker som arbetade i gruppen kan nämnas trumpetarna Billy Butterfield och Jack Jenney, pianisten och harpischord-spelaren Johnny Guarnieri och trumslagaren Nick Fatool.


1944 presenterade Shaw en ny upplaga av Gramercy - gruppen. Nu var Roy Eldrige trumpetare, Dodo Marmarosa spelade piano och gitarrist var Barney Kessel. Morris Rayman spelade bas och Lou Fromm hade blivit trumslagare. När Shaw gjorde sitt sista offentliga framträdande 1954  blev det med en kortlivad version av The Gramercy Five som hade startats året innan. Med var pianisten Hank Jones, vibrafonisten Joe Roland, gitarristen Tal Farlow, basisten Tommy Potter samt trumslagaren Irv Kluger. Melodier som associeras till Gramercy-epoken är Special Delivery Stomp, Keeping Myself For You, Dr. Livingstone  I Presume, When The Quail Come Back To San Quentin. My Blue Heaven, Scuttlebutt, Hop Skip And Jump, That Old Feeling, Dancing In The Dark….. Att Shaw lade klarinetten på hyllan förklarade han så här. I did all you can do with a clarinet. Anymore would have been less.

 

Tog break från jazzen

1947 tog Shaw åter ett break från jazzen. Under ett år ägnade han tiden till att studera klassiskt klarinettspel. Det hela kulminerade 1949 då han turnérade med The Rochester Symphony Orchestra under Eric Leinsdorfs ledning, The National Symphony Washington, Dayton Symphony, New York´s Little Orchestra. Därefter spelade Shaw in skivan Modern Music For Clarinet, verk av Shostakovich, Ravel, Debussy, Milhaud, Gould, Poulenc, Cole Porter och George Gershwin. I Carnegie Hall framträdde han som gästsolist med The National Youth Orchestra som dirigerades av Leon Barzin. Tillsammans med The New York Philharmonic under Leonard Bernsteins ledning spelade Shaw också Mozart´s Clarinet Concerto. Tillsammans med en stråkkvartett turnérade han landet runt och framträdde på colleges och universitet. Hans egen orkester gjorde 1949 en fantastisk skivinspelning men den kom i skymundan tills materialet kom på cd 1989 !

   
1951 var det än en gång dags för Shaw att lämna arenan, han flyttade till Duchess County, New York. Där skrev han boken The Problem With Cinderella. Men naturligtvis uppenbarade han sig åter på scenen efter ett tag med stora och mindre grupper. 1954 packades klarinetten ned för alltid och han flyttade till nordöstra Spanien. Där stannade han i fem år. 1960 var han tillbaka i USA och bosatte sig i Lakeville, i nordvästra Connecticut. Författandet återupptogs vilket resulterade i boken, I Love You, I Hate You, Drop Dead !


1973 fanns Shaw åter i Los Angeles-området. Där höll han seminarier i litteratur och konst på universitet och colleges. Han erhöll också en Honorary Doctorates vid såväl California Lutheran University som University Of Arizona. 1983 startade han åter ett storband men med klarinettisten Dick Johnson som ledare och solist. Själv nöjde sig Shaw med att introducera bandet på scenen när andan föll på. I orkestern som hade Boston som bas medverkade under tre år Bertil Strandberg som trombonist.

 

Dräpande om Benny Goodman              

Shaw som var en mycket intellektuell, självmedveten och skarpsynt person hade naturligtvis sidor som inte gick hem alla gånger. Jag är ingen lätt person att vara tillsammans med uttryckte han sig. Han kunde vara nog så dräpande i sina kommentarer till omgivningen. Benny Goodman kom inte undan. Om honom sade han, Benny var en briljant tekniker och instrumentalist medan jag själv koncentrerade mig på att vara musiker. Goodmans harmonisinne gav han inte mycket för. Vid ett tillfälle frågade han Goodmans bror Freddy, som faktiskt var Shaws manager i ett senare skede av karriären, hur han uppfattade att Goodman var som barn. Stupid, svarade brodern på direkten. The clarinet was the only thing he knew, and it´s true. He was sort of an idiot savant – not quite idiot, but on the way. He didn´t make it so idiocy.


Att jazzen blev en profil fattigare när eleganten Artie Shaw lämnade scenen kan knappast förnekas.

Göran Olson


 

Artiklar med

musiker och grupper:

Anders Bergcrantz

Andreas Pettersson

Anna Einarsson

Ann-Sofi Söderqvist

Bent Persson

Bobo Stenson

Benny Golson

Carin Lundin

Cennet Jönsson

Esbjörn Svensson

E.S.T.

Ewan Svensson

Fabian Kallerdahl

Fredrik Lindborg

Fredrik Ljungkvist
Fredrik Norén

Gugge Hedrenius

Gustav Lundgren

Helge Albin

Jack Lidström

Jacob Karlzon

Jens Lindgren

Jonas Kullhammar

Jonas Östholm

Jon Fält

Karin Hammar
Karl Olandersson

Lars Erstrand
Lars-Göran Ulander

Lennart Åberg

Linda Pettersson

Maggi Olin

Magnus Broo
Magnus Lindgren
Magnus Öström

Margareta Bengtson

Martina Almgren

Mats Öberg

Monica Dominique

Monica Zetterlund
Nils Berg

Nils Landgren

Palle Danielsson

Patrik Boman

Per-Åke Holmlander

Peter Asplund

Raymond Strid
Rigmor Gustafsson

Sofia Pettersson

Svante Thuresson

The Stoner/Nils Berg
Torbjörn Zetterberg

Ulf Adåker


DIG Special:

Lars Färnlöf

Artiklar om trumpetaren
och kompositören
Lars Färnlöf (1942-94).


Jonas Östholm är en av de musilker som tilldelats Västerås Stads Jazzpris till Lars Färnlöfs Minne.