DIG-Music

När kulturpolitikens riktlinjer och inriktning beslutades i mitten av 1970-talet utgick den från de då erkända konstformerna. Jazzmusiken lämnades i stort sett utanför. Den fick dock ett litet men betydelsefullt erkännande i och med att man gav musikutbildningen möjlighet att inkludera jazz som musikart. Den nästan parallella regionaliseringen av kulturlivet öppnade för nya initiativ. Sett i backspegeln har det mest gynnat den musik som redan före 1970-talets kulturpolitik var tillgodosedd. Denna vår skrivelse syftar till att nu få jazzmusiken erkänd som en del i svensk kulturpolitik.

Vi förstår att Kulturutredningen inte kan ha till uppgift att i detalj belysa alla olika kulturformer. Men en uppgift bland många är att ”pröva hur de nuvarande kulturpolitiska prioriteringarna och strukturerna förhåller sig till dagens samhälle”. Skrivelsen ger i korthet en beskrivning av jazzens betydelse i Sverige samt ger ett antal exempel på hur denna musikform kan få en tydligare och tyngre roll i kulturpolitiken. Vi som undertecknat denna skrivelse representerar en stor del av det svenska jazzsamhället.

Jazzen och dess särart

Jazzen är idag en världsomspännande musikform med stort värde i sig, men också av stor betydelse som inspirationskälla för andra musikformer. Jazzen präglas av nyfikenhet, öppenhet och tolerans och korsar ofta traditionella genregränser, liksom kultur- och landsgränser.

Jazzens själ handlar om improvisation och rytmisk spänst samt individuell kreativitet i samspel, vilket gör den speciell, ja närmast unik, i musikvärlden. Den nyskapar, ofta i dialog med andra musikidiom, vilket medfört att jazzmusiken i sin obändiga skaparkraft utvecklat många grenar på sitt stamträd med rötterna i den afroamerikanska myllan för över ett sekel sedan. Från sitt amerikanska ursprung har jazzen blivit en global företeelse med stor variation och bredd samt med nationella särdrag. Den har samma värde som annan s.k. konstmusik och bör respekteras på samma sätt.

Sverige har sedan 60 år ett högt internationellt anseende som stark och nydanande källa för jazzmusik – i Europa och USA men även övriga världsdelar. Det finns jazz för i stort sett alla smakriktningar i alla generationer.

Utbildning

Internationellt står sig svensk jazz mycket väl och en ny våg kan skönjas med många unga, begåvade och förväntansfulla musiker som vill fram tillsammans med etablerade generationer. Högskolor och andra musikutbildningar har gott om sökande, ofta tiofaldigt fler än vad platserna tillåter. Jazz är också en eftersökt linje på många folkhögskolor.

Det höga, och stadigt ökande antalet sökande till landets jazzutbildningar på skilda nivåer visar på ett starkt intresse för jazzmusiken som sådan från de yngre generationerna. Grovt förenklat kan sägas att jazzen är i gott skick vad gäller grundutbildning.

Den stora frågan är dock vad som händer sedan, med villkoren för det livslånga lärandet, med arbetsmarknaden och mötet med publiken. Det handlar om jazzens hela infrastruktur. Här finns idag många svåra bekymmer och utmaningar, som framgår nedan.

Ekonomi och arbetsmarknad

Vad ska alla dessa välutbildade och förväntansfulla musiker kunna se för framtid? Musik i olika former har på senare år blivit alltmer lättillgängligt för lyssnare samtidigt som skivbranschens vinster och omsättning minskar stadigt. De traditionella skivbolagen ser ut att kvävas i nedladdningarnas tidevarv. Musikers och kompositörers rätt till rimliga ersättningar för sitt arbete är en olöst fråga.

Summan är att musikbranschen, inte minst jazzen, ger allt mindre ekonomiska möjligheter, medan musiken ljuder på allt fler ställen. Medias kommersialisering leder till att alltför få personer den vägen möter någon form av jazzmusik. A-kassan har spelat en mycket viktig roll för alla de frilansare som spelar jazzmusik. Dess villkor har blivit svårare att klara av för alla de musiker som lever med små marginaler.

Jazzen saknar offentliga institutioner.

Sverige är ett land med stark betoning av myndigheter och offentliga institutioner, där det offentliga också har ett arbetsgivareansvar. Detta gäller många kulturformer, inte minst de sedan länge etablerade och erkända. Detta medför oftast att dessa kommer i första hand i kulturpolitiska beslut och vid fördelning av medel. Jazzen saknar helt offentliga institutioner och är en mycket liten broder, syster eller ibland gökunge i de institutioner som arbetar med alla musikformer.

Vi vill inte här föreslå att jazzen ska förstatligas men vill peka på de negativa effekter som drabbar de konstformer och institutioner där det offentliga inte har ansvar för hela verksamheten.

Det är av största vikt att jazzen och det fria musiklivet inte missgynnas till följd av avsaknad av en offentlig infrastruktur. Nedan ges exempel på hur ett större offentligt ansvar kan förverkligas utan att tvinga in jazzen i arbetsformer som begränsar kreativiteten.

Arrangörer

Avsaknaden av offentliga institutioner med ordentliga resurser medför att arrangörssidan utgör en mycket trång sektor. Jazzen har oftast en mycket begränsad roll hos de offentliga musikstiftelserna såsom länsmusik och Rikskonserter med de resurser som står till förfogande. Privata arrangörer kan vara restauranger och liknande, men här får tyvärr konstateras att de villkor de erbjuder ofta inte når upp till avtalsnivå eller vad lagar stadgar. Många musiker tvingas att alltför ofta acceptera alltför låga, t.o.m. svarta löner, vilket är ekonomiskt ohållbart.

Svenska Jazzriksförbundets 100 klubbar, som drivs i ideell regi, är som grupp de i särklass största arbetsgivarna och betalar arvoden enligt avtal. Merparten av jazzen i Sverige kan inte överleva och utvecklas på rena marknadsvillkor. Det krävs kulturpolitiska insatser från såväl stat som kommun för att värna om det breda utbud av jazz som erfordras från kulturpolitiska, musikaliska och andra värderingar.

De nu rådande mycket låga subventionsnivåerna gör det svårt för arrangörer att bedriva utveckling och att engagera oetablerade musiker. Kvalitetsutvecklingen hämmas och utvecklingsprojekt bedrivs ofta utan någon ekonomisk ersättning. Jazzens möjligheter i den nationella kulturpolitiken är till stor del avhängig av enskilda kommuners beslut, vilket inte är fallet för kulturformer med nationella institutioner. Det nuvarande statliga stödet kräver matchning av kommunala bidrag.Idag når det statliga stödet inte upp till dess kommunala motsvarigheter. Sponsring förekommer ytterst marginellt, ansträngningar görs och nya idéer prövas ständigt men har tyvärr givit alltför små resultat.

Det är en styrka och ett värde i sig att intresserade medborgare avsätter tid utan ersättning för att se till att levande musik kan framföras på många platser i Sverige. Denna typ av insatser medför också att administration blir billig, de s.k. transaktionskostnaderna kan hållas nere. Men de begränsade resurserna innebär också att verksamheten till stor del inte bedrivs professionellt.

En allvarlig brist för jazzen, och det fria musiklivet i stort, är att det i stort sett saknas arrangörer på en nivå mellan de ideella föreningarna och de stora och resurskrävande konserthusen. Flera av de arrangörer som idag är verksamma på ideell nivå skulle med ökade resurser kunna utvecklas till sådana och därigenom bland annat bidra till ett mer professionellt publikarbete och ökade utvecklingsmöjligheter för musikformen.

Med ett högre statligt anslag skulle därtill ytterligare incitament finnas att våga mera och att starta jazzklubbar på orter, där dessa idag saknas, d.v.s. att göra levande musik tillgänglig i fler kommuner.

Jazzen i kulturpolitiken.

När kulturpolitiken fastlades en gång på 1970-talet byggde man beträffande genrer på de som på den tiden var erkända och etablerade. Jazzmusiken var då inte en del i detta. I kulturpolitiken har många vänliga och positiva ord yttrats och skrivits om jazzmusik och dess viktiga roll som en del av vår kultur. Men detta har i alltför liten utsträckning motsvarats i handling.

Motsvarande situation förelåg i Norge men där beslöt man för drygt tio år sedan att förändra kulturpolitiken. Idag kan vi bara med glädje och avund se de villkor som norsk jazz arbetar utifrån. Någon uttryckte det så att vissa konstformer har hamnat innanför staketet i kulturpolitiken medan andra hamnat utanför. Jazzen är i Norge innanför staketet.

Vi har i denna skrivelse av naturliga skäl inte gått in på mer budgetinriktade resonemang eftersom vi här vänder oss till en utredning med ett stort och brett uppdrag. Men vi vill ge exempel på hur ett större nationellt ansvar skulle kunna se ut. Självklart är vi beredda att komplettera detta merprincipiella inlägg med mer konkreta tankar och förslag.

Med utgångspunkt i ovanstående vill vi till Kulturutredningen framföra följande förslag:

1. Uttala att jazzmusiken i kulturpolitiken ska behandlas som andra seriösa konstformer. Den bör respekteras utifrån samma värdegrund som annan konstmusik. Släpp in jazzen i Sverige innanför staketet.

2. Det primära är att stödet till arrangörsledet och infrastrukturen i övrigt förstärks, att jazzen i förekommande fall ska kunna arbeta på subventionsvillkor som liknar många andra konstformer. Denna form av stöd är också det bästa sättet för att jazzmusiker ska kunna försörja sig genom riktiga jobb.

3. I ett land som Sverige behövs för jazzen en nationalscen. Detta är något vedertaget, uppskattat och nödvändigt för kraftsamling och utveckling av många konstformer och bör gälla även denna musikform. Det skulle behövas ett nationellt centrum, som därtill skulle kunna samverka med exempelvis fyra regioner i likhet med de modeller som tillämpas i Norge och i Danmark. Festivalstöd bör också införas.

4. Existerande stödformer är till stor del kopierade från anda kulturformer, till exempel fria teatergrupper, vilket inte passar en verksamhet som arbetar i ett fritt musikliv.

För musiker är det s.k. gruppstödet centralt för att över huvud taget kunna hålla samman jazzgrupper av olika storlekar, men stödet är idag alltför magert och måste höjas. Konstnärligt utvecklingsarbete tvingas idag att bedrivas obetalt. För att kunna utveckla jazzmusiken krävs större möjligheter att repetera och instudera på sätt som liknar vad den klassiska musiken har möjlighet till. Därutöver behövs flexibla stödformer för att även här främja det livslånga lärandet, flexibilitet, vidareutbildningen för musiker, ökad jämställdhet, möjligheter till större projekt med mera.

5. Vi vill också understryka det internationella perspektivet. Den tidigare kulturpolitiken byggde alltför mycket på Sverige som ett mer eller mindre isolerad land. Nu behövs ökade möjligheter till utbyte, kontakter, lärande m.m. Inte heller detta kan skötas helt på marknadens villkor. Vi anser att den påbörjade internationaliseringen bör accelerera.

Sammanfattningsvis är det av utomordentligt stor betydelse för svenskt kulturliv att värna om och vidareutveckla en kulturpolitisk miljö, som främjar den svenska jazzens tradition och förnyelse inklusive internationellt samarbete.

Med vänlig hälsning

NÄTVERKET

SVENSK JAZZ

Föreningen Sveriges Jazzmusiker, FSJ,

John Högman, ordf

Svenska Jazzriksförbundet, SJR,

Bengt Säve-Söderbergh, ordf.

AB Fasching Musikproduktion,

S-Å Johansson, ordf. Lena Åberg Frisk, VD

Jazzclub Nefertiti, Göteborg ,

Bernt Andersson, ordf.

Stockholm Jazz&Blues Festival,