DIG Jazz

Ray Charles (1930-2004) är en av del allra största profilerna inom rhythm & blues, soul och country. Som sångare, pianist, kompositör och bandladare hade han en enastående karriär.

DIGs Jan Olsson har lyssnat på två album, som visar på olika steg i hans utveckling. På dubbel-cdn "The Complete Early Recordings 1949-52" hörs en sångare och pianist som fortfarande är starkt influerad av Nat "King" Cole och till och med framträder med en trio med exakt samma sättning, dvs piano, gitarr och bas.

Miusik av helt annat slag ryms på "The Complete ABC Recordings 1959-61". En box med tre cd presenterar Ray Charles från en period då han hittat sin unika personlighet och stod på en musikalisk topp. Dessutom backas han upp av ett fantastiskt band med bland andra saxofonisterna Hank Crawford och David Newman.

En pusselbit i Ray Charles utveckling

Men inte mycket av musikaliskt värde.

Ray Charles

The Complete Early Recordings 1949-1952

(JSP Records, 2-cd/Plugged)

Sångaren, pianisten och kompositören Ray Charles (1930-2004), odödlig galjonsfigur inom R&B, soul och country, började sin fantastiska bana i Florida redan som tonåring. Eftersom han var blind sedan sju års ålder, till följd av glaukom (grön starr), sattes han i en skola för synskadade och döva, där han fick sin musikaliska utbildning. Till en början – åtminstone fram till någon gång i 20-årsåldern – hette Rays stora förebild och inspirationskälla Nat ”King” Cole. Följaktligen bildade han en trio av Cole-modell, det vill säga piano-gitarr-bas, men inga trummor.

Efter att 1948 ha flyttat till Seattle i den amerikanska delstaten Washington fick han kontrakt med, först, skivbolaget Down Beat och, sedan, Swing Time. Det var för dessa bägge märken han gjorde de 40 inspelningar som samlats ihop på det dubbel-cd-album som nu har utgivits av engelska JSP Records. Dessutom har man lagt till 15 nummer från 1945-46 med den tämligen odräglige sångaren/pianisten Bill Samuels, som hyllade ungefär samma ideal som Charles och som också ledde en ”Cole-trio”. Enda anledningen till dessa ”bonusnummer” är – antar jag - att man inte ville ha för kort speltid. Något annat skäl har jag mycket svårt att tänka mig.

Några av de nummer som finns med i JSP:s digra Ray Charles-samling, till exempel ”Confession Blues” och ”Kiss Me Baby”, sålde i relativt stora upplagor på den tid det begav sig och hamnade också på en och annan topplista ”over there”. Men det var ju inte förrän några år senare, i mitten av 50-talet, då Ray hade värvats av Atlantic Records och spelade in sin ”I´ve Got a Woman”, som han fick sitt riktigt stora genombrott. Framgångarna fortsatte sedan på skivmärket ABC-Paramount med succéer som ”Georgia on My Mind” och ”Hit The Road Jack”. Men det är en annan historia…

Dessa tidiga Ray Charles-inspelningar är i första hand intressanta ur historisk synvinkel. De speglar en epok i den typiskt amerikanska musikkulturen och utgör givetvis en väsentlig pusselbit i Ray Charles utveckling, Det vill säga innan han blev den Ray Charles vi tog till våra hjärtan. Bara undantagsvis bjuds det på något av större musikaliskt värde. De låtar Ray och hans spelkamrater ägnar sig åt är huvudsakligen tidstypiska, lättviktiga schlagers och det mesta är stöpt i exakt samma och lite trista form.

Albumet är ett givet inköp för den som vill ha allt med Ray Charles. Men alla vi andra klarar oss säkert med det Brother Ray spelade in lite senare under sin fantastiska karriär.

Jan Olsson.

Artiklar om

musiker och grupper:

Fredrik Ljungkvist
Fredrik Norén

Karin Hammar
Karl Olandersson

Klas Lindquist

Klas Toresson

Lars Erstrand
Lars-Göran Ulander

Magnus Broo
Magnus Lindgren
Magnus Öström

Raymond Strid
Rigmor Gustafsson

The Stoner/Nils Berg
Torbjörn Zetterberg

Ulf Adåker

Ulf Johansson Werre

Svensk

Jazzhistoria

Under de här åren blev

nästan allt han rörde vid guld

Ray Charles

The Complete ABC Recordings 1959-1961

(Chante du Monde/Naxos, 3-cd)

Somliga förstå-sig-påare hävdar bestämt att Ray Charles Atlantic-inspelningar, gjorda mellan 1953 och 1959, är hans allra bästa. Själv tycker jag – utan att för ett ögonblick förneka att mycket av det han gjorde på Atlantic-etiketten är av högsta klass – att hans ABC-Paramount-plattor håller lika hög kvalitet. Minst! En av anledningarna till det är Hank Crawford, som förgyllde The Ray Charles Orchestra från slutet av 50-talet och cirka fem år framåt . Han anställdes av Ray som barytonsaxofonist men bytte snabbt till altsax och fullbordade det fantastiska och grymt dynamiska saxtriumvirat som, förutom honom själv, bestod av David Newman och Leroy Cooper på tenor- respektive barytonsaxofon. Dessutom brukade Ray ha två eller tre trumpetare i bandet samt basisten Edgar Willis och trummisen Milton Turner. Vid flygeln och sångmikrofonen satt förstås Brother Ray själv och snett bakom stod de fyra damerna i The Raelets. Tillsammans kunde de förmodligen försätta berg om det skulle behövas.

Under sina tre första år på ABC-Paramount spelade Ray in 56 låtar, dock inte så många egna kompositioner som under Atlantic-åren. Och det var en rad av de ”inlånade” numren som var allra mest framgångsrika. Till exempel Hoagy Carmichaels ”Georgia on My Mind” (1960) och Curtis Mayfields ”Hit the Road Jack” (1961). Under den här perioden gjorde Charles också sitt duettalbum med Betty Carter, en sångerska som stilmässigt på många sätt var hans raka motsats och kanske just därför passade honom perfekt. En anledning till att dessa inspelningar blev så lyckade, och idag måste betraktas som klassiker, var också Marty Paichs utsökta arrangemang.

I det förnämliga ABC-albumet ingår givetvis också alla de nummer Ray Charles gjorde 1960 med Count Basies orkester, utan Basie själv. Producent var Creed Taylor och ursprungligen gavs inspelningarna ut på Impulse (”Genius + Soul = Jazz”). Med i albumet finns också det material som första gången presenterades på en LP med titeln ”Dedicated to You” och som av någon anledning hamnade lite i skymundan i Charles digra produktion. Där hyllade han med bravur en rad mer eller mindre bekanta damer: ”Nancy”, ”Stella by Starlight”, ”Margie”, ”Sweet Georgia Brown” och ”Hardhearted Hannah” till exempel.

Under de första åren i ABC-stallet – alltså de år som speglas i detta förnämliga trippelalbum - var Ray Charles oftast i strålande form. Nästan allt han rörde vid blev till guld. Lite senare växlade han mer och mer in på countryspåret, och hade även där en rad kommersiella framgångar. Men för oss jazzvänner framstår nog ändå åren kring 1960 som de jämnaste och allra bästa i hans relativt långa och framgångsrika karriär.

Jan Olsson