DIG-Music

I tre dygn har det svängt i Kristianstad. För 38:e gången har jazzklubben Blue Bird, numera i samarbete med Musik i Syd, arrangerat sin årliga festival. I tidernas begynnelse var jazzfesten ett sommarevenemang, det första i sitt slag i Sverige, förlagt till Åhus. Men numera har man flyttat in till stan och, efter en något kringflackande tillvaro, hamnade man i år i konferensanläggningen Yllan, som visade sig vara snudd på idealisk. Gott om svängrum alltså och tämligen lätt att ta sig både till och från. Dessutom hade man snickrat till ett riktigt bra och omväxlande program, även om det inte kunde mäta sig med vad man brukade presentera på ”den gamla goda tiden”.

Det var egentligen bara en sak som fattades. Publiken! Endast ett par hundra entusiaster hade löst entré till var och en av torsdags- och fredagsövningarna, vilket gjorde att den där riktiga festivalstämningen dessvärre inte riktigt ville infinna sig. Och det blev förstås inte bättre av att man på fredagskvällen, som åtminstone på papperet såg ut att bli festivalens höjdpunkt, hade valt att öppna med det på sistone så upphausade paret Anna Christoffersson-Steve Dobrogosz. Christoffersson sjunger i och för sig både rent och snyggt och har en underbar röst. Men efter ett par, tre av Dobrogoszs ballader kändes det ungefär som när en grammofonskiva har hakat upp sig. Allt lät nästan likadant och man trodde sig ett tag förflyttad till något obskyrt bönemöte på den amerikanska vischan. En blandning av gospel, socker och sömnmedel således och inte mycket som kändes särdeles angeläget att plocka in i programmet på en jazzfestival.

Amanda Sedgwick blir bara bättre och tuffare

Riktigt liv i luckan blev det i alla fall när de bägge sydafrikanska musikanterna Hotep Idris Galeta och Kesivan Naidoo, pianist respektive trumslagare, äntrade stora scenen tillsammans med sina ytterst välrenommerade svenska kolleger Bertil Strandberg, Amanda Sedgwick och Martin Sjöstedt på trombon, altsaxofon och kontrabas. Tillsammans serverade de fem på några härliga Galeta-kompositioner med uppenbart amerikanskt jazzstuk men också med lite Afrika någonstans i kanten. Snyggt ensemblespel och massor av mycket fina soloinsatser bjöds vi på. Inte minst av kvintettens blågula representanter. Ytterst få trombonister i vår del av världen spelar med större elegans och smak än Strandberg, och Sedgwick blir bara bättre och tuffare för varje gång man hör henne. I fredags kväll lät hon stundtals som en glad Phil Woods på grönbete, ibland med lite Ornette Coleman i bagaget. Och Galeta visade sig behärska det mesta. Från Bud Powell och Thelonious Monk till Cecil Taylor. Allt på en gång. Härligt!

Av det danska stjärnskottet på jazzsjungerihimlen Sinne Eeg hörde vi inte mer än ett par låtar, eftersom det föreföll vettigare att se till att få en bra plats inför baslegendaren Ron Carters konsert. Men det vi hörde av Sinne gav definitivt mersmak. En tjej som gillar när det svänger uppenbarligen och definitivt en frisk fläkt.

Väl mycket kontrabas i förgrunden

Nå, Ron Carter då, denne 71-årige basgigant, som under fem år i mitten av 60-talet ingick i Miles Davis kvintett och som har en meritlista mer omfattande än en mantalslängd? Levde han upp till förväntningarna? Ja, det gjorde han väl. Åtminstone nästan. Med sig hade han i alla fall samma manskap som på sin senaste platta, som innehåller något så otidsenligt som en rad bossor. Vid flygeln satt således Stephen Scott, bakom trummorna återfanns Payton Crossley och mitt i en minst sagt imponerande samling slagverk sprang Rolando Morales-Matos från Puerto Rico omkring och roade både sig själv och omgivningen.

Carters repertoar bestod delvis av ett långt medley med åtminstone fragment av låtar ur den gamla Davis-repertoaren men också, förstås, lite bossa här och var. Det var trevligt, ekvilibristiskt och samspelt men smakade uppvisning här och var. Det blev också lite väl mycket kontrabas i förgrunden, kan man tycka. Dessutom var Carters spel lite nonchalant orent emellanåt, vilket förvånade. Den store basistens dominans gick tyvärr också ut över Stephen Scott, som fick alltför få möjligheter att visa vad han egentligen går för. Scotts sparsmakade, ytterst melodiska utsvävningar och underbart fina anslag hade man alltså gärna hört lite mer av. Men han fick i alla fall lov att visa upp sig i helfigur i en originell version av ”My Funny Valentine”, och det tackar vi för.

Totalt sett kan arrangerande Blue Bird och Musik i Syd se tillbaka på en tämligen lyckad festival. Åtminstone musikaliskt. Men hur ser det ut i kassaskrinet? Förhoppningsvis rättade det till sig något, när man tömde skrinet i lördags kväll efter Nisse Landgrens och Courtney Pines konserter.

Text och foto: Jan Olsson

(Jan Olsson är krönikör i Skånska Dagbladet, där rapporten från Kristianstad först publicerats.)

Artiklar med

musiker och grupper: