DIG Jazz

Rune Carlsson, trumslagare, sångare och folkpensionär sedan några år tillbaka, har nu även blivit författare. Inte nog med det, han har faktiskt också blivit en intressant sådan, en som skiljer sig från de flesta i genren. Och han har naturligtvis mycket att berätta efter att ha varit med i svängen ända sedan han som tonåring trummade i diverse dixiesammanhang hemma i Bromma, där så många av senare tiders stora, svenska jazzmusiker av någon anledning föddes.

Som de flesta jazzvänner väl känner till har Rune spelat med många av de stora elefanterna, både här hemma och utomlands. Och han har varit åtskilliga amerikaners, till exempel Dexter Gordons, Coleman Hawkins, Stan Getz, Red Mitchells, Bill Evans, Dizzy Gillespies och Chet Bakers, förstaval bakom trummorna, då de under kortare eller längre perioder har besökt vårt land. Skälet till det har naturligtvis för det allra mesta varit att Rune har varit bäst. Om alla, eller i alla fall många, av dessa uppdrag berättar Rune, opretentiöst och entusiastiskt i ”Precis i tiden”. Likaså, givetvis, om sina sejourer hos blågula hjältar som Bengt Hallberg, Bobo Stenson, Putte Wickman, Rolf Ericson, Monica Z, Åke Johansson och – inte minst - Eje Thelin. Hans egna formationer, bland dem Birka och ett förnämligt storband, avhandlas förstås också.

Men ”Precis i tiden” är inte bara en påminnelse om ett stycke viktig, svensk jazzhistoria, sedd ur Rune Carlssons högst personliga perspektiv. Boken är egentligen i mycket större utsträckning en öppenhjärtig självbekännelse, en bitvis tragisk sannsaga om en människa som letat efter både sig själv och en djupare mening i tillvaron. Rune berättar frankt, men utan självömkan och bitterhet, om sin faders alkoholism, om sitt eget alkhol- och drogmissbruk och om sina ofta misslyckade förbindelser med det motsatta könet. Men som i de flesta sagor ordnade det i alla fall upp sig framåt slutet för Rune, vilket det sannerligen inte gjorde för alla hans vänner och kollegor som har suttit i samma båt. Sedan ett par decennier är Rune ”vit”, har en familj som han älskar och kan fortsätta arbeta med det han älskar mest: jazzen. Han har alltså kommit undan med blotta förskräckelsen.

Det finns alltså mer än ett skäl att läsa Rune Carlssons självbiografi. Det jazzhistoriska är förstås viktigt, men mycket av det finns redan tidigare dokumenterat. Personligen tycker jag att det är det andra, det som handlar om Runes liv vid sidan av musiken, som känns allra mest angeläget. Och det är det som gör boken viktig även för läsare långt utanför jazzens ganska snäva värld. Kanske skulle den rent av vara lämplig att penetreras och diskuteras i en och annan studiecirkel?

Fotnot:

Boken innehåller en rad intressanta och tidigare opublicerade foton. Innanför bakre pärmen finns också en cd på vilken Rune Carlsson kan höras i olika omgivningar. Det mesta finns tidigare utgivet, men en del, till exempel, en fantastisk ”Just Friends” med Chet Baker och Åke Johanssons trio, kan här avlyssnas för första gången.

Jan Olsson