JAZZNYHETER JAZZFESTIVALER m m SVENSKA JAZZKLUBBAR JAZZBÖCKER PORTRÄTT PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR
Jazznyheter på skiva

Svenska och internationella skivor recenseras av DIGs:

Jan Olsson är bland annat jazzkrönikör och nöjesskribent i Skånska Dagbladet.
Göran Olson
skriver även om jazzmusik i Gefle Dagblad och Musikindustrin.
Peter Bornemar är fristående skribent med bl a jazz, improvisationsmusik och
country som specialitet.

Claes Olson är redaktör för Musikindustrin och medverkar som frilansskribentregelbundet

även i andra tidningar, magasin, radio och tv.
Thord Ehnberg är bland annat jazzkrönikar i Ljusnan.


Skivbetyg:

1 DIG= Besvikelse,

2 DIG=OK,

3 DIG=Bra,

4 DIG=Utsökt,

5 DIG=Mästerlig

( även halva diggar)


Lekfullhet, finess och förnämliga

soloinsatser. Vilken skivdebut!
Ekdahl Bagge Big Band .

New Thing
(DO Records/Plugged Music)

Trumslagaren Per Ekdahl och pianisten Carl Bagge startade sitt gemensamma storband 2014. Det är ett ungt vitalt band där båda initiativtagarna delar på komponerandet och arrangemangen med några undantag. Det är basisten Martin Sjöstedt och barytonsaxofonisten Fredrik Lindborg som harr var sitt tema med. Bandet har bland annat hörts på Scalateatern i Stockholm – det är väl bara en tidsfråga när landets övriga storbandsintresserade får uppleva bandet live. Dit räknas redan Bangen, jazzfestivalen i Sandviken.

Att skrivarna inspirerats av Thad Jones-Mel Lewis måndagsband i New York är lätt att konstatera. De har anammat den lekfullhet och intrikata finess som Thad stod för. Stämföringen är genial och lockande med starka personliga soloinsatser. New Thing spelades in på Atlantisstudion i Stockholm under två dagar sommaren 2016. Allt som redovisas har klass, från första tonen i Willkommen till finalnumret Black Swan. Lägg därtill den lyckade grafiska utformningen som konvolutet och texthäftet fått.

Hur ser då bandet laguppställning ut?
Rörblåsare är leadsaxofonisten Per ”Ruskträsk” Johansson. Johan Christoffersson är andra alt. Tenorister är Robert Nordmark och Linus Lindblom. En stabil botten har sektionen i barytonsaxofonisten Fredrik Lindborg. Leadtrumpetare är Karl Olandersson. Övriga spelare är Nils Jansson, Elin Andersson, Jonne Bentlöv och Emil Strandberg. Nils och Elin delade på jobbet. Så gjorde även trombonisterna Magnus Wiklund och Karl Frid. Med båda inspelningsdagarna var leadern Kristian Persson, Peter Fredriksson och bastrombonisten Kristoffer Siggstedt. Det utsökta kompet med Ekdahl, Bagge och Sjöstedt är en garant för en substansfylld storbandsskiva.

Utöver det drivna ensemblespelet går jag upp i varv över de många förnämliga soloinsatserna som bjuds. Kul är det att höra Olanderssons förstapipa som bevisar vilken fantastisk musikalisk bredd han äger. Frapperas också över den energi och attack bandet agerar med i de arrangerade partierna.

Favoritnummer? Varför inte New Thing, Before You Leave samt Black Swan. Oriental Express skall också med. Vilken skivdebut!
Göran Olson


Ekdahl Bagge Big Band

Regina Carter

Lars Skoglund

Gunilla Törnfeldt

Tomaz Stanko

Stockholm

Jazz Underground

Snorre Kirk

Patrik Boman

Elsa Bergman

Anna Lund

JH3

Belle

Kjell Jansson

Leo Krepper

Tall Tales

Craig Taborn

John Aberrombie

Bohuslän Big Band &

Erik Gulbransson

Anders Bergcrantz

VivianB.PeterA

Elisabeth Melander

Staffan Öberg Nonet

Daniel Karlsson Trio

Viktoria Tolstoy

Robert Nordmark

Per Thornberg

Erik Weissglas

Fredrik Nordström

Seval

David S Ware &

Matthew Shipp

Nils Janson

Isabella Lundgren

Iro Rantala/

Danielsson/Erskine

Andrew Cyrille

E.S.T. Symphony

Nils Berg Cenemacope

Tomas Franck

Beat Funktion

Fredrik Ljungkvist/

Mattias Risberg

Peter Danemo &

Norrbotten Big Band

Marius Neset

Tigran Hamasyan

Anders Färdal

Ellen Andersson

JH3

Erroll Garner

Pombo

Stockholm Swing All Stars

Börje Fredriksson

Festen

Börge Lindgren Organ Jazz

Cecilia Persson

& Norrbotten Big Band

Mårten Lundgren

Rebecka Larsdotter

Jukka Perko Avara

Monika Hoffman

Kurt Järnberg

Danielsson/

Neset /Lund

Eje Thelin Trio '

with Bengt Hallberg

Monica Zetterlund

Lost Hero.Esbjörn

Miles Davis

Dick Oatts/Mats Holnqvista

Tassos Spiliotopoulos

Andreas Backer(

Raymond Strid

Thorbjörn Risager

  

Annonser












Mer jazz

på skiva

Mer än 700 recensioner.

Alla med DIG-betyg.


Denna sida:

Senaste skivnyheterna


Övriga

skivsidor:

Svensk jazz 2016

Svensk jazz 2015

Svensk Jazz 2014

Svensk Jazz 2013

Svensk jazz 2011-2012

Jazzsång

Storband

Klassisk jazz

Internationell jazz

Jazzstoria/

återutgivningar

Barnjazz


Diggat Special

DIG-recensioner
med olika jazzprofiler:

Miles Davis

Stan Getz

Keith Jarrett

Lars Gullin

Mats Gustafsson

Bengt Hallberg

Lars Jansson

Filip Jers

Goran Kajfes

Jacob Karlzon

Roland Keijser

Jonas Kullhammar

Nils Landgren

Elin Larsson

Jan Lundgren

Lina Nyberg
Bernt Rosengren
Bobo Stenson

Tonbruket

Magnus Öström






Klassiska

skivomslag


Lars Gullin

DIG Jazz presenterar

93 skivomslag

med Lars Gullin.


Klassiska

skivomslag


Charlie Parker

54 av Charlie Parkers

klassiska vinylomslag







Årets jazz!

DIG listar

skivfavoriterna

2015

Ellahyllning som svänger och 
är varm, festlig och innerlig!
Regina Carter

Ella: Accentuate the Positive                                 (OKeh/Sony)

Att Detroit-födda violinisten Regina Carter, på sitt tionde album i eget namn, skulle hylla 100-åringen Ella Fitzgerald är knappast förvånande. Vid närmare eftertanke är de bägge faktiskt samma andas barn. Ella sjöng lika gärna Beatles-låtar som Gershwin och Bacharach och likadant är det med Regina Carter. Hon har musicerat med så aparta artister som Dolly Parton och Max Roach och tycks ha trivts med det mesta. ”Huvudsaken är att det svänger”, som violinkollegan Svend Asmussen brukade hävda.

Här är det alltså Ella Fitzgerald som gäller. Men sannerligen inte de mest slitna låtarna. Titelnumret, ”Accentuate the Positive” känner kanske de flesta till från Ellas repertoar. Men ”Crying in the Chapel” och ”Reach for Tomorrow” är knappast något man primärt förknippar med The First Lady of Jazz.

Givetvis serverar Regina de nio Ella-låtar hon har valt ut på sitt alldeles egna vis. Att hon är uppvuxen med lika delar jazz, r&b och funk i bagaget märks tydligt. Men även att hon är en elegant virtuos av Guds nåde. Så har hon också haft såväl Itzhak Perlman och Yehudi Menuhin som lärare en gång i tiden. Kanske har också kusinen, saxofonisten James Carter, haft ett visst inflytande på hennes musikaliska vägval? Hur som helst: svänger gör det och varmt, festligt och innerligt är det!

Till sin hjälp har Regina Carter några av sina ordinarie spelkamrater. Bland dem pianisten Xavier Davis, basisten Chris Lightcap och – inte minst – gitarristen Maarvin Sewell, som hon spelar en skön duett med i Hoagy Carmichaels ”Judy” och som trakterar häftig slide guitar i ”I´ll Chase the Blues Away”.
Regina Carter skulle jag vilja se och höra på någon av våra festivaler. Det skulle kunna bli en riktig höjdare!
Jan Olsson


Gospelartad jubeljazz med 
en multikulturell grundton 
Lars Skoglund

La La Lars
(Headspin Recordings/Border)

Försett med en titel som anspelar på Damien Chazelles flerfaldigt Oscarsbelönade romantiska dramakomedi kommer trumslagaren Lars Skoglund med ett första album i eget namn som är bland de absolut bästa jag hört på mycket, mycket länge..

När det gäller Lars Skoglund så är han förstås inte någon nykomling. Förutom att han ingår i indiebandet Laakso har han spelat med Lykke Li, Goran Kajfes, Moneybrother, Ane Brun och Oddjob, bland många andra.

På det här vinylalbumet har han samlat ett förnämligt gäng musiker bestående av nämnde Goran Kajfes på trumpet, Jonas Kullhammar på tenorsax och flöjt, Johan Berthlin på bas och Carl Bagge på piano och elektronisk orgel för att ta sig an åtta synnerligen medryckande kompositioner - alla skrivna av honom själv.

De starkt melodiska låtarna är extremt varierade, inte minst vad gäller de spänstiga arrangemangen, och skulle generellt kunna kategoriseras som gospelartad jubeljazz med en multikulturell grundton. 

Låtarna La La La La, Tiden lider (och vi med dem), Storm und Drang och Moonwalk är spontant snabbast tilltalande, men egentligen skulle vilket spår som helst på albumet vara en avväpnande välsignelse på vilket annat album som helst.

Peter Bornemar


Kreativ, uttrycksfull och 
variationsrik jazzsång
Gunilla Törnfeldt        

Behind the Mask     
(Sonorus Music/CD Baby)

Gunilla Törnfeldt känner vi som en av rösterna I uppmärksammade vokalgruppen Stockholm Voices, men även som soloartist i tidigare skiva. Debutalbumet A Time For Everything som kom hösten 2009. I nu föreliggande album Behind the Mask, har Gunilla Törnfeldt skrivit all musik förutom Bill Frisells, Tell You Ma, Tell You Pa, som hon dock textsatt och framför känslofullt i mycket långsamt tempo.

Gunilla Törnfeldt sjunger med kreativ uttrycksfull jazzkänsla. Variationsrik till omfång med både innerlig mjuk vacker inlevelse såväl som dramatisk kraftfull innebörd i sin sång. En stor del ordlöst, som ett instrument ingående i ensemblen eller i obligat eller synkront med något av instrumenten. Som vi får smakprov av redan i första spåret, Torn Between, likaväl som den rappa Flow där det stundtals blir klassisk bop/scat sång, eller den så innerligt melodiskt vackra Put the Past Behind. Med teatraliskt dramatiskt innehåll i titelmelodin Behind the Mask och Marching For Peace, i taktfast marsch rakt genom hela låten och sångmässigt ger vision av den samiska jojken. Läckert minsann.

Arrangemangen skickligt skrivna där jag stundtals hör instrumenten integrerade som röster bakom Gunillas sång. Och hon har förnämliga musiker med sig i trumslagaren Gustav Nahlin, som även fanns med på debutskivan, och pianisten Daniel Tilling, som alltid med lyriskt taggat spel. Kontrabas spelar Svante Söderqvist, som gör sig alltmer uppmärksammad med skickligt spel i många sammanhang. Efraim Törnfeldt spelandes bariton gitarr är det för första gången jag hör. Alla med bra solospel instuckna.             

Thord Ehnberg


Stämningsfull musik framförd
med känsla och attityd
Tomasz Stanko

New York Quartet
December Avenue
(ECM/Naxos)

Den polske trumpetaren Tomasz Stanko, som fyller 75 i sommar, har sedan han debuterade på skiva i början av 1970-talet har gått från att vara frijazzmusiker till att bli den europeiska jazzens kanske allra främsta lyriker. De senaste åren har Stanko varit skivbolaget ECM trogen, och 2012 bildade han en kvartett med musiker från New York som året därpå gav ut albumet Wislawa.

Nu kommer skiva två med denna kvartett, där basisten Reuben Rogers är ersatt Thomas Morgan men med den kubanske pianisten David Virelles och trumslagaren Gerald Cleaver intakta. Det är en formidabel kvartett, som hanterar Stankos 12 kompositioner här (en av dem kollektivt framtagen) som vore de gjutna ur ett och samma block. 

Den stämningsfulla musiken, som titeln till trots är inspelad under varma dagar i juni förra året, är extremt återhållsam, och ger ett närmast stillastående intryck. Det är endast i tre av kompositionerna – Burning Hot, december Avenue och Yankiels Lid – går det att skönja någon form av rytm eller puls.

Subtil jazz så det förslår, således, och framförd med en känsla och attityd som inger både förtroende och respekt. Tomasz Stanko må förlåta mig, men David Virelles magnifika pianospel är vad som ger starkast intryck här.
Peter Bornemar


Personligt och frigjort

och ett fräscht orkestersound
Stockholm Jazz Underground
Plays The Music Of Hans Olding,

Nils Janson, Linus Lindblom
(El Dingo Records/Border Music)

Den relativt unga gruppen Stockholm Jazz Underground, som initierades för några år sedan, har en intressant sammansättning. Altsaxofon och klarinett spelar Klas Lindqvist. Linus Lindblom är tenorsaxofonist/ flöjtist.. trumpet spelas av Nils Janson och trombon av Lisa Bodélius, piano/wurlitzer trakteras av Carl Bagge, Hans Olding spelar gitarr, Filip Augustsson är basist och Chris Montgomery trumslagare. Samtliga mycket intressanta solister med  individuell profil.

Tillsammans bildar de enhet som verkligen lovar gott inför framtiden. Homogent spelat och med en vederkvickande gruppkänsla lämnar de efter sig en fruktsam mersmak som visar att svensk jazz har utökats med en attraktion som kommer att gå långt. Med det kunnande och den målmedvetna inställningen som musikerna agerar med finns det all anledning till att följa upp gruppens vidare frammarsch. Betonar att Stockholm Jazz Underground är en välkommen uppstickare i dagens svenska jazzliv.

Musiken är  komponerad och arrangerad av Hans Olding, Nils Janson och Linus Lindblom. Personligt och frigjort har skrivarna format ett  orkestesound som väcker nyfikenhet. Det är bara att gratulera till det fräscha sound som arbetats fram. Inga  klangklyschor kommer till bruk. Musikerna är övertygande och besjälade i spelet.

Skrivarna har lyft fram gruppens möjligheter att variera arrangemangens sound där alla instrumenten har rikliga möjligheter att ge musiken en speciell karaktär. Där ger till exempel gitarren och klarinetten spetsfundiga   accenter. Att man också fogar in partier med  endast två spelare som Bagges piano och Montgomerys trummor i The Sleeper Awakes visar prov på en vidsynt fantasilusta. Solisterna kan gotta sig åt det subtila arbete som kompet med Bagge, Olding, Augustsson och Montgomerey smidigt levererar. Vilken vårprimör!
Göran Olson


2 x Aaron Parks på skiva
Vacker och känslofull
duojazz med många uttryckssätt
  

Almaz Yebio / Aaron Parks              

Art Of songs                              
(Deliberate Music)   


Pianisten Aaron Parks är aktuell på två skivor, däribland "Find the Way"där han spelar han med sin egna amerikanska trio .

(Recension nedan)

"Art of Songs" är en duo-cd med mångsidiga sångerskan Almaz Yebio, som bland annat är utbildad musiklärare vid Musikhögskolan i Malmö, där hon också sedan 1999 är anställd och från 2013 universitetslektor i sång med inriktning jazz. gospel och sångensemble.


Almaz Yebio har genom åren jobbat med jazz, soul och brasiliansk musik i bland annat gruppen Agora och sin egen Almaz Yebo´s Twist´n Shout, som för övrigt firar 20 år med turné och liveplatta som släpps i höst. 

Här i det lilla formatet duo tillsammans med pianisten Aaron Parks i tolv titlar med material från tiden mellan 1920 och 1960. Art of Songs har inte enbart jazzanknytning utan också musik skriven för andra musikformer finns. Här dock med jazzanknytningen i duons framförande av materialet. Almaz Yebio har vacker röst skickligt artikulerad och med känsla i det hon gör. Mycket har visans form i det lugnare tempot. Vad som sägs om Aaron Parks pianospel i hans trioskiva nedan gäller även här med det så lyriskt broderande spel runt Almaz sång likaväl som i eget solospel.

Tilltalar gör de ursvenskt vemodiga, En visa från Roslagen och Akvarell, likaväl som de känslofullt vackra balladerna Ferry Me Across the Water och Omar´s Lament. Den senare a´capella ett långt stycke i början. The Birds, har fugans sirlighet. Den så tonsäkert ordlöst sjungna lätt sorgsna Elsewhere samt sköna Nana och godnattvisan Sova, avslutar en vackert och avslappat njutbar lyssnarstund från Almaz Yebio och Aaron Parks. Jazzmusik har många uttryckssätt och här har den stora drag av svensk visa.

Thord Ehnberg

Sirligt, melodiskt vackert
och som inte saknar sting

Aaron Parks Trio

Find The Way  
(ECM / Naxos)    
       

Den egna, med trio, där medmusiker är meriterade Ben Street spelandes bas och Billy Hart trummor. Parks själv är också han meriterad för den delen. Kommer från Seattle, USA där han studerat vid University of Washington i datakunskap och musik. Valdes tidigt i åren att delta i Grammy High School Jazz Ensembles som i sin tur inspirerade honom att flytta till New York för vidare studier vid Manhattan School of Music. Har därefter spelat med många band. Bland annat trumpetare Terende Balnchard och Kurt Rosenwinkel´s grupper.
Har tidigare åtta utgivna cd:n under eget namn tidigare. Den första kom redan 1999, betitlad The Promise. Den senaste, för danska skivbolaget Stunt, på trio med danska musiker. 

Nu således den andra skivan för ECM, på trio. Den föregående för ECM var ett soloalbum. Här i tätt samarbete med basist Ben Street och Billy Hart Trummor. Musiken sirligt melodiskt vacker som dock inte saknar inneboende sting. Varje komposition har egenvärde med mestadels Parks piano i förgrunden i sirligt vackra melodislingor i nära sammanflätat spel som tilltalar. Parks piano stundtals sökande, men också med självklar pondus där varje tangentnedslag är så precist. 

Det engagerade samspelet mellan pianot, bas och trummor drar till sig och fångar in lyssnaren den musikvärld de skapar med sina så lyhört spelade instrument. I Song For Sashou, broderar de en tilltalande melodisk ljudväv i vackra toner. Alice, allvarlig smått dramatisk till sitt innehåll medan Melquiades är romantiskt vacker och gungar så melodiskt opretentiöst. Ett spår, Hold Music, ägs helt av Hart´s färgrikt modellerande trummor i mycket skickligt spel.

Thord Ehnberg


Melodiskt och elegant med smak
av 30- och 40-talets smågrupper 
Snorre Kirk

Drummer & Composer
(Stunt Records)


Den 35-årige norske trumslagaren Snorre Kirk, numera boende i Köpenhamn, har under de senaste åren väckt stor uppmärksamhet. Inte bara för sitt trumspel tillsammans med bland andra Diane Schuur, Eric Reed, Jesper Thilo och Kristin Korb utan kanske i ännu högre grad som kompositör och arrangör.

”Drummer & Composer” är Kirks tredje egna produktion och innehållet kan närmast betraktas som en svit. Samtliga nio kompositioner och arrangemang har Kirk som upphovsman, och det manskap han samlat ihop för skivinspelningen består, förutom honom själv, av sex skandinaviska musikanter av högsta dignitet. Altsaxofonisten/klarinettisten Klas Lindqvists, kornettisten Tobias Wiklunds, trombonisten Magnus Wiklunds och pianisten Magnus Hjorts vaggor stod alla i Sverige, även om såväl både Tobias som Magnus Hjort numera huvudsakligen är verksamma i Danmark. Både verksamma och födda på andra sidan Öresund är tenorsaxofonisten Jan Harbeck och basisten Lasse Mörck.

Musiken på ”Drummer & Composer” för omedelbart tankarna till 30- och 40-talets societetsorkestrar. Ibland undrar man om den gode Snorre rent av är son till Andy Kirk, han med sina Clouds of Joy, vilket han naturligtvis inte är. Och då och då smakar det Ellingtons smågrupper. Inte minst i skivans tredje nummer, ”The Main Drag”, där man inledningsvis kan få för sig att det är The Duke himself som sitter vid flygeln. Det ”dukeska” intrycket förstärks ytterligare när Magnus Wiklund, som vi känner väl från både Stockholm Jazz Orchestra och Stockholm Swing All Stars, kommer loss i ett sordinerat trombonsolo.

 Utan att vara alltför chauvinistisk vill jag påstå att svenskarna är de som gör allra bäst ifrån sig. Tobias Wiklunds ”preludium”, som han exekverar på egen hand, är magnifikt, Lindquists klarinett i ”Heartland” är på allt sätt perfekt liksom hans Hodges-influerade altsax i ”The Capital Blues” och mångsidige Hjorth imponerar storligen mellan varven. Ett stycke, det något märkliga ”Port Lights”, framförs förresten enbart på pianotrio.

Kirks kompositioner och arrangemang är i sin genre idiomatiska, mycket melodiska och eleganta. Men någon gång känner man en aning pastischvarning. Fast en sak är absolut klar: Snorre Kirk är en begåvning långt utöver genomsnittet. Förhoppningsvis skriver han för storband nästa gång.

Jan Olsson


Rättframt. lättillgängligt med såväl

bluesgung som karibiskfärgat

Elsas eget omdöme

Om inte nu, när då?
(Bergman Inspelningar)

Basisten pch kompositören Elsa Bergman är ännu en medlem i bandet Anna Högberg Attack som nu ger ut en skiva i eget namn, dessutom med enbart egna kompositioner.

Med sig i de åtta melodiskt svängiga och snyggt arrangerade låtarna har Bergman den allmänt bekante trombonisten Mats Äleklint, saxofonisten Oskar Carls, trumslagaren Lalo Cissokhi och sångerskan Siri Blackman, där i synnerhet Äleklint och Carls ges rejält utrymme för att lycksaligt ornamentera i den rättframma och lättillgängliga musiken.

Tre av låtarna har vokala inslag, men det är de helt igenom instrumentala numren som ger starkast intryck. Däribland den närmast banalt bluesgungande 127, det klagande stycket Ulises Lima, skönt sönderstyckade Amygdala och den karibiskfärgade Nice Naller med sina euforiska tillrop från Äleklint och Carls.

Ett extra plus måste också gå till Emmy Rotsman för den läckra designen av omslaget.
Peter Bornemar


Ljuv vemodig intedning anger
tonen för tilltalande debutalbum
Anna Lund presenterar Hurrakel!

(Hoob Records/Border)

Redan efter någon minut in i det inledande och ljuvt vemodiga stycket Stigbergsliden slår trumslagaren och kompositören Anna Lund an tonen för vad som utmynnar i ett synnerligen tilltalande debutalbum med hennes kvartett Hurrakel.

Vanligtvis spelar Anna Lund, som förra året belönades med radiopriset Jazzkatten för årets nykomling, trummor i den eminenta konstellationen Anna Högberg Attack, och har för inte så länge sedan även kunnat höras i Marilyn Mazurs sång-, musik- och dansgrupp Shamania.
Anna Lunds sublimt finessrika och nyanserade spel genomsyrar också i hög grad den lyriska musiken på det här albumet, där hon skrivit fem av de åtta låtarna. Bland annat just Stigbergsliden och de påföljande och nästintill lika suggestivt folktonsfärgade Aningens aning och Hillevi.

Med sig i gruppen har Lund de utmärkta musikerna Vilhelm Bromander på bas, John Holmström på piano och basklarinettisten och tenorsaxofonisten Nils Berg, som alla bidragit med en låt var här och där Bergs skönt dämpade och lätt sorgmättade ton på basklarinett är starkt bidragande till den melodiska färgsättningen av musiken.

Här finns också ett par gästspelare i form av Mattias Ståhl på vibrafon och Jonas Kullhammar på cittra, där inte minst Ståhls känslofulla vibrafonspel utgör en vital ingrediens i flera av låtarna.
Peter Bornemar


Traditionsrik, kreativ jazzfest 
som man blir glad av!
Patrik Bomans Ambivalent 

 Soul Searching  
 (PB7/Plugged Music)  

Basisten Patrik Boman lät tala om sig i detta århundradets början med en grupp han kallade P.B Seven Piece Machine i några utgivningar som rönte berättigad uppmärksamhet. Den första erhöll för övrigt Orkesterjournalen åtråvärda pris ”Gyllene Skivan” år 2000.  Tidigare år hade vi hört honom som basisten i flertalet band, bland annat med pianisten Peter Nordahl och saxofonisterna Gunnar Bergsten och Bernt Rosengren. Bildade även eget skivbolag under namnet PB
7 där tidigare en cd spelats in under namnet Abivalent.  
Musiken precis om i alla tidigare utgivningar av Patrik Bomans grupper. Swingfyllt gungande i jazztraditionen härstammande i rakt nedstigande led till den så njutbara femtiotalets bop/swing skola. Med massor av kreativt idérika solon av alla medverkande och bra låtmaterial innehållande mestadels från medium till up-tempo men även vackert balladspel finns instucket. Allt, både till kompositioner och i arrangemang, bär Patrik Bomans signatur.  Ambivalent är här en sextett med honom själv hela tiden som den drivande basklippan och som överlåter det mesta av solospelandet till sina kollegor i gruppen.

Swing/bopen sitter där bergfast redan från första spåret, T Never Stops, med Patrik själv och trummis Chris Montgomery som anger den kraftfulla så innerligt behagliga rytmiken innan övriga musiker kommer in i bopinfluerat alert ensemblespel uppbrutet av Max Schultz och Carl Orrje, gitarr respektive piano med läckra solon. 

Instrumenteringen med trombon, altsax och gitarr ger ett intressant sound som till viss del för tankarna till J.J.Johnsons femtiotals grupperingar. Och Magnus Viklund och Amanda Sedgwick är sannerligen rapp i sitt spel på sina respektive instrument trombon och altsax i Down and Out, i speedway-tempo. Och fler intentioner bakåt i jazzhistorien finner vi i Blues for Slam, där man förnimmer den atmosfär som Slam Stewart skapade  under fyrtiotalet med sin speciella stråkbas/sång. Avbrott i all rytmiken bjuds i till en början mycket långsam Melancholy Albert som dock får en bluesfyllt gungande fortsättning, med både hetta och värme. Och det mesta har den bluesfyllda ådran i det som spelas.

 Oj, det var länge sedan jag hörde en sådan här njutbar jazzmusik på skiva. Det här är jazzmusik spelad i traditionen där allt är så enkelt rakt på spelat i melodiskt vackra melodimönster och i bra arrangemang. Lägg därtill skickligt solospel utan konstigheter. Det är en swing/bop-fest helt enkelt som man blir glad av. 

Thord Ehnberg


Utåtagerande punkjazz
med tilltalande råhet

JH3, Jari Haapalainen Trio

Fusion Madness
(Moserobie/Plugged)

Det finns något avgjort tilltalande i den råhet som präglar musiken som trumslagaren Jari Haapalainen under baneret JH3 gör tillsammans med saxofonisten Per ”Texas” Johansson och elbasisten Daniel Bingert.

Också vad gäller tempot. På förra albumet Fusion Machine var det 13 låtar på 28 minuter, här handlar det om 12 låtar på dryga 27 minuter där den längsta är knappt fyra minuter och den kortaste – Ich liebe mein mutter – klockar in på blott 39 sekunder.

Albumet är inspelat och mixat i Berlin, där Haapalainen också är bosatt. Någon tysk krautjazz är det dock inte frågan om, istället en sorts utåtagerande punkjazz med det expressiva uttrycket i solklart centrum.

Precis som på debutalbumet Fusion Machine är det i första hand Per ”Texas” Johanssons kraftfulla spel på saxofon som är utmärkande för musiken - såväl generellt som för dess i positiv mening aggressiva och direkta framtoning.
Peter Bornemar


Fascinerande ljudbild av 
abstrakt och gåtfull musik
Wachsmann/Strandberg/

Sandell/Thorman
A Trust in the Uncertain and

a Willingness to be Exposed
(Found You Recordings/Plugged))

Improvisationsmusik med ensemblen i centrum präglar musiken på ett album där de svenska 80-talisterna Emil Strandberg på trumpet och Patric Thorman på bas samt 50-talisten Sten Sandell på klaviaturer strålar samman med den Uganda-födde britten och 40-talisten Philipp Wachsmann på violin och elektronik.

Under dryga 40 minuter nöter och blöter dessa musiker fragment och fraser mot och tillsammans med varandra i sex numrerade spår som alla fått sin grundstruktur av denne Wachsmann, som tidigare gjort inspelningar tillsammans med i första hand Evan Parker, men även med Roscoe Mitchell.

Lättillgänglig är musiken naturligtvis inte, men den improvisatoriska samsyn som de tre svenskarna bäddat för sedan tio år tillbaka, och som bland annat resulterat i två album, är en perfekt utgångspunkt för mötet med ett unikum som Wachsmann.  

Vad i ljudbilden som särskilt fascinerar i denna abstrakta och tämligen gåtfulla musik är den torra tonen från Strandbergs oftast sordinerade trumpet tillsammans med Sandells preferenser för att just här spela på klavikord och portativ, det vill säga en form av bärbar piporgel.

Peter Bornemar


Melodiskt, stingigt, gungigt

och ibland med Mingusstämning

Kjell Jansson                    
The Groove Extension                

(Imogena/ Border)    


Basisten Kjell Jansson är en musiker som många med mig fått stifta bekantskap med som basisten med pianist Åke Johansson under 1990-talet. Med distinkt skickligt spel, vilket har varit hans styrka i många skivor och framträdanden även senare i många sammanhang. Med den egna gruppen och med många andra musiker, främst då som här, hämtade från västkusten.  Ofta tillsammans med pianisten Tommy Kotter, vi även mött i den kvartett som Jansson lett sedan mitten av nittiotalet. Här bildar de två grunden tillsammans med Anders Kjellberg trummor och percussions samt Björn Cedergrens tenorsaxofon och basklarinett. Och fler musiker finns med i många av skivans åtta titlar. 

Musiken genomgående melodiskt vacker och med sting i dagens anda med femtio och sextiotals idiom i grunden och i en del av musiken kan man spåra lätt ödesmättad påverkan från hur Charles Mingus gruppers framtonade i ensemblespelet. Närmast då i Farao från Ale, där Niklas Rydh trombon bidrar till stor del av den Mingus-stämning jag känner. Vilket även den så härligt gungade D-Flat har och som tillsammans med avslutande Playin´ the blues, är skivhöjdarna för min del. Med bra solospel av Kjell Jansson bas och saxofonisterna Björn Cedergren tenor och Joakim Rolandsson altsax. 

Sju av skivans titlar är också komponerade av Kjell Jansson, medan Var blev vi av, är skriven av G. Skervov/H. Lloyd och textsatt av H. Alfredsson/T. Danielsson, med ödesmättad sång av Bror Gunnar Jansson. En titel som till sin betoning har fått drag av samma speciella spel och sångsätt som vi en gång i tiden hörde Bengt ”Frippe” Nordström framtona i sina framträdanden. Ett spår som tillsammans med inledande Till Bertil, formad som visa, bryter mot det övriga

Thord Ehnberg.


Originell och fascinerande
debut av röstkonstnär
Belle

Belle
(Hoob Records/Border)

Ett på många sätt originellt och fascinerande debutalbum med en grupp som leds av sångerskan, tillika röstkonstnären och kompositören Linda Oláh, som också framträder i en lång rad andra projekt och konstellationer. Bland dem Nox.3, Cabaret Contemporain, Magnetic Ensemble, fransk-svenska Luna Maze och Charles 313, duon Lovers och, tillsammans med Casey Moir och Isabel Sörling, trion Joining Forces.

Genremässigt rör sig den luftigt flyktiga och slöjlika musiken på detta under två års tid bearbetade album mellan konstpop och esoterisk konstmusik och där lyriska melodier är en gemensam nämnare i flertalet av skivans 13 spår, samtliga baserade på kompositioner av Linda Oláh.

Oláhs röst är också den självklara medelpunkten i den till lika delar gracila som kärvt intrikata musiken, där i övrigt Johan Gradens på piano och Lindha Kallerdahls på bas och sång är betydligt mer tongivande än Johan Jutterström på saxofon och Martin Öhrman på trummor.
Peter Bornemar


Lyckad, variationsrik 100-årshyllning 
med förträffliga arrangemang 

 Vivian Buczek

Ella Lives
(Prophone/Naxos)

Läs hela recensionen


Kreativitet och spelglädje när 
generationer möts i ny grupp 
Leo Krepper                     

Realities             
(Do Music Records/Plugged Music) 

Leo Krepper, ung begåvad gitarrist som debuterar med skivalbum han namnat Realities. En yngling som tar sig an musiken med mognad och har genom sitt medmusikerval blandat nya unga framåtsträvande musiker med äldres erfarenhet. Hans nyfiket kreativa gitarrspel tillsammans med likaledes unge basisten Mauritz Angas och Oscar Johansson Werre trummor samt Ludvig Berge piano, som i dag nått mognad i sitt spel. Lägg därtill den verklige veteranen inom jazzskrået, Gustavo Bergalli trumpet. En konstellation som också påvisar att jazz är gränsöverskridande vad det gäller ålder.

Merparten eget skrivet material, melodiskt sångbara allvarligt hållna titlar i det snabbare tempot varvat med långsam skön ballad. Litet enkla till komposition och arrangemang dock. Men allt spelat med hjärtat i kreativ anda från samtliga, med balanserat moget solospel.

Tilltalar som mest gör Krepper med bra gitarrspel i hetsiga Miller´s Run, Extraction samt Lilla Mama, som är bland de bästa kompositionsmässigt, har inte så där fulländat tekniskt gitarrspel men med ungdomlig kreativitet och spelglädje som lyser genom varje strängs anslag. Och spåret betitlat They, är helt vikt för hans gitarr rakt genom. Smått allvarliga Hello Little One och Doldrums, är Bergallis trumpet och Berghes piano godbitar medan lätt caribbean gungande Mowgli´s Groove har fint trumarbete från Johansson Weere, och med bra solistiskt gitarrspel.

En så fin skivdebut han gör, unge Leo Krepper

Thord Ehnberg


Klangfull och fint varierad 
musik med många influenser
Tall Tales    

Gamut         
(Prophone/Naxos)

 
Allt började som ett examensprojekt av trombonisten Arvid Ingberg och Oskar Alex elbas. Två vänner som träffades på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. De säger genom att skriva och arrangera musik tillsammans, utmanar de varandra och skapar något som de inte hade kunnat göra på varsitt håll. Så all musik är skriven och arrangerad gemensamt för gruppen Tall Tales och nu således nu utgivits på debut cd:n betitlad Gamut.

Kärnan i gruppen är de två som skrivit all musik, Oskar Alex som spelar elbas och synth och Arvid Ingberg trombon, sytnh mm, samt gitarristerna Erik Fhager och Oscar Calle Broberg, Johannes Jareteg klaviaturer och Ludwig Gustafsson trummor och percussions. Enbart två titlar dock har denna besättning, inledande rappa Bully Part S, med bra trombonspel och som för övrigt har stor del av tonbilden i flera av skivans elva titlar, samt For You, en av skivans häftiga spår med lödande gitarrspel.

 Variationsrik musik bjuds lyssnaren i den allvarligt mjuka Bully Part I, är pianot njutningen stycket genom. I övriga tillkommer fler musiker. I häftiga Oh Wow, solospelar Magnus Dölerud förträffligt och lödande spel från någon av de båda gitarristerna. Motsatsen är mjuka Only Mortal, med gitarrer i förgrunden, som förstärks i ett parti när trumpetare Jacek Onuszkiewicz och Dan Johansson samt Peter Dahlgren trombon tillkommer och tenorist Robert Nordmark finns med flera av spåren. Här finns också mjuk vacker sång av Johanna Edberg i Insider, omgiven av ståtligt monumentalt instrumental musik runt om.  Efterföljande spåret, The Vault, en av skivans häftigaste titlar där trummor/bas har ett friskt parti, samt den högtidligt avslutande Couldn´t Be Myself tilltalar i hög grad. 

Musiken har många influenser där vi i några av titlarna kan spåra påverkan av Esbjörn Svenssons musik och även The Beatles tycker jag mig skymta. Men även från andra musikgenrer finns.  Pietetsfullt skriven musik och i arrangemang, oftast i upprepande tema i breda klanger, som någon av medverkande musikerna improviserar runt. En fint varierad skiva.                                 

Thord Ehnberg


Formidabel kvartett med musik
fylld av spännande vändningar
Craig Taborn

Daylight Ghosts
(ECM/Naxos)

Pianisten Craig Taborns tredje album för ECM efter soloskivan Avening Angel och trioskivan Chants är lysande, och på många sätt lika nydanande som hans mästerverk Junk Magic (Thirsty Ear) från 2004.

Tillsammans med saxofonisten och klarinettisten Chris Speed, basisten Chris Lightcap och trumslagaren Dave King formerar Taborn här en formidabel kvartett som utverkar en slags ambient kammarmusik med inslag av både kollektiv improvisation och electronica.

Craig Taborn står bakom åtta av de nio kompositionerna på skivan, medan balladen Jamaica Farewell har Roscoe Mitchell som upphovsman. Samtliga spår präglas av Taborns sinnrika, för att inte säga akademiska tonspråk, som dock aldrig lägger sig på en otillgänglig abstraktionsnivå. Musiken är tvärtom synnerligen tillgänglig och fylld med spännande vändningar både innehållsmässigt och vad gäller tempo och energi.

Flertalet av låtarna kan till formen sägas vara ballader, som den närmast pastorala The Great Silence, Ancient och Phantom Ratio. Den sistnämnda är inledningsvis definitivt en ballad, med långa dämpade toner från Speeds tenorsax, men utvecklas med tillägg från Taborns syntloopar till en slags tranceliknande funk.

Ancient är inledningsvis ännu mer dämpad, men avslutas med en intensivt pulserande rytm med kraftfulla markeringar från Taborns piano. Tillsammans med de två spår där Speed spelar klarinett, The Great Silence och den utsökta tolkningen av Jamaica Farewell, tillhör Ancient de absoluta höjdpunkterna på vad som mycket väl kan vara Craig Taborns bästa album hittills.
Peter Bornemar


Väletablerad trumlektor

visar upp musikalisk bredd 
Bengt Stark

Trio x 2
(PB7/ Plugged) 

Läs hela recensionen


Märkesmannens lyhördhet och
känsla ger ett omutligt starkt intryck.
John Abercrombie Quartet

Up and Coming
(ECM/Naxos)

John Abercrombie (född 1944) hör tillsammans med den tio år yngre Pat Metheny till de mest inflytelserika jazzgitarristerna under det senaste halvseklet. Både Abercrombie och Metheny kan dessutom sägas ha vidareutvecklat Wes Montgomerys spelstil, även om Metheny gjort det med bredare penseldrag - som även glidit in på såväl pop- som frijazzpaletten.

John Abercrombies skivproduktion i eget namn omfattar drygt 60 album, varav en tredjedel finns på etiketten ECM. Det är också på ECM man hittar flera av hans bästa album som Timeless, Night, Class Trip och 39 Steps. Till dessa måste också räknas detta nya album, där sättningen är densamma som på 39 Steps. Det vill säga den förträffliga kvartett som förutom honom själv utgörs av pianisten Marc Copland, basisten Drew Gress och trumslagaren Joey Baron.

Materialet på Up and Coming utgörs av åtta kompositioner av vilka Abercrombie står bakom fem, Copland för två medan den återstående är en snygg tolkning av Miles Davis Nardis. Musiken är esoteriskt cool och avslappnad, med eleganta växlingar mellan känslobetonade stycken i moll (Joy) och svängig postbop (Flipside), och som genomgående förmedlas med en smittande komplexitet vad gäller både rytm och harmoni.

Gitarristen John Abercrombies spelar genomgående återhållsamt, utan någon som helst ekvilibrism, men med en märkesmans lyhördhet och känsla för essensen i musiken som ger ett omutligt starkt intryck.
Peter Bornemar


Njutbart och välspelat

med minnesvärda melodier
Bohuslän Big Band

Erik Gullbransson & Wermland Opera   
Frankly!  
(Vara Konserthus )


Det så skickliga Bohuslän Big Band tar sig an gamla goda melodier vi minns och som vi starkt förknippar med Frank Sinatra, tillsammans med sångaren Erik Gullbransson och Wermland Opera. Det är många band och sångare som har haft just den repertoaren på musikmenyn genom åren. Visst, det är populära melodier inte bara hos äldre jazzlyssnare som mins just Frank Sinatras insjungningar utan många oavsett musiksmak tar till sig och lyssnar med välbehag. Vem minns väl inte Come Fly With Me och Night and Day, som Frank Sinatra med Nelson Riddle och Billy May´s orkestrar, sjöng in och som utgavs på Capitol i mitten av femtiotalet.

Här således en bland många sångare och storband som hyllar den här så njutbart swingfyllda musik vi så starkt förknippar med just Frank Sinatra. Inte musik han skrivit utan enbart sjunget genom sin långa karriär. För komponerandet av dessa ”hits” står välkända namn som Cole Porter, Jimmy Van Heusen, Johnny Mercer, Harold Arlen och många fler låtskrivare. Och Bohuslän Big Band förstärkt med musikerna i Wemlands Opera bakom Erik Gullbransson tolkar de folkkära melodierna utmärkt, utan att för den skull lägga några personliga aspekter i spel och sång på melodierna. Allt är följdriktigt så som vi minns dem.

Sexton titlar bjuds, där nämnda två plus den så innerligt vackra balladerna How Deep Is the Ocean och Angel Eyes tilltalar mig. Den så mysfullt gungande Makin Whoopee och i snabbare tempot, I Get a Kick Out of You, den helt instrumentala med synnerligen alert spel i Diga Diga Doo, med bra solospel på tenorsax samt den så sugande bluesfullda avslutande Blues in the Night, hör även de till de mest tilltalande här. Det är helt enkelt en njutbar minnesvärd musikstund musiker och sångare bjuder oss lyssnare hemma i bästa lyssnarfåtöljen med cd-spelaren på lagom volym.

Thord Ehnberg                   


                                                              

Formidabelt trumpetspel, såväl
eldfängt, kraftfullt som lyriskt, elegant
Anders Bergcrantz

Soulfully Yours
(Vanguard Music Boulevard/Plugged)

Trots den uppmärksamhet han väckt, inte minst som gedigen förvaltare av soundet från profeter som Woody Shaw, Freddie Hubbard och Lee Morgan, har jag i ärlighetens namn inte lyssnat särskilt mycket på trumpetaren Anders Bergcrantz tidigare. Hans album About Time från 2007 finns någonstans i mina hyllor men har mest ägnat sig åt att samla damm.

Nya Soulfully Yours ger dock ett starkt positivt intryck redan från början - i form av det frustande och fräsande stycket Spirit of Life som på ett genialt sätt både åkallar och förädlar känslan från 1970-talets elektriske Miles.

Bergcrantz trumpetspel är formidabelt rakt igenom på skivan, oavsett han intar en eldfängd och fysiskt kraftfullt roll eller utrycker sig mer lyriskt och elegant. Och tillfällen till diversifierade uttrycksformer finns gott om i de sju kompositionerna här, av vilka Bergcrantz skrivit samtliga utom balladen It Freezes Now som Anna-Lena Laurin står bakom.

Om det fusionsartade inledningsstycket Spirit of Life och It Freezes Now utgör de yttre stämningslägen som exponeras finns däremellan en luftigt strollande Childlike, en hardbopmättad Mr. B.F., New Orleansmollbluesen Oliphant, den brett arrangerade och omfångsrika Saraswati och en eldfängd avslutning i form av stycket Resistance.

För de vokala inslagen i såväl It Freezes Now som Saraswati står Bergcrantz döttrar Iris och Rebecca. Bland övriga medverkande märks bland andra tenoristen Thomas Franck och gitarristen Anders ”Chico” Lindvall. Men den som lyser mest här är naturligtvis Anders Bergcrantz själv.

Bästa spåret är tveklöst Spirit of Life, tätt följt av Resistance.
Peter Bornemar


Läs mer om Anders Bergcrantz


Svängigt, innerligt, andaktsfullt
med samspelt jazzpar 

Vivian Buczek & Peter Asplun 
 Songs Of Our Lives   
(Crown Jewels / Plugged Music)
 
Ett samspelt musikaliskt par har de blivit, sångerskan Vivian Buczek och trumpetaren Peter Asplund. Två som möttes på skiva inspelad redan för fem år sedan. Likaså Claes Crona piano , Hans Andersson bas och Johan Löfcrantz Ramsby trummor, den perfekta kombinationen i kvintetten. Visst, hon har sjungit med fler skickliga musiker. Med Martin Sjöstedt spelandes pianot i det klassiska trioformatet inte att förglömma. Men just den ovan nämnda triokombination tilltalar åtminstone mig här speciellt som ackompanjatörer till de båda huvudpersonerna Vivian Buczek och Peter Asplund.
 
Fint varierat material med både up-tempo och synnerligen sirligt vackra ballader finner vi i denna cd. Som inledande The Songbook Of Our Lives signerad Peter Asplund och textsatt av Jim Leopardo, där även Stockholm Session Strings kommer in med mjukt vackra stråkar. Och de finns med i ytterligare en ballad, Bob Doroughs lyriska Love Came On Stealthy Fingers. Med Vivian Buczeks så tonsäket känslofulla sång som har innerlig inlevelse i varje fras hon sjunger. Lägg därtill och Peter Asplunds andaktsfulla trumpet och flügelhorn i korta inpass och Hans Andersson i bra solospel i den sistnämnda. Två känslofullt romantiska titlar som tilltalar i hög grad.

Titlar i det snabbare tempot som tilltalar är Just One Of Those Things, med Hans Anderssons åter igen så smakfulla basspel bakom Vivians Buczeks här alerta sång rakt igenom. I The Lady Is a Tramp, bjussar Buczek/Asplund duett och bop/scat sång medan det svänger så sugande bluesfyllt om sång och spel i Love Made a Fool Out Of Me, med Löfcrantz Ramsbys stabila trummor och Asplund growlande trumpetspel i obligat. Och så får vi litet gungande brasiliansks rytmer i form av Coisa Feita samt ytterligare en ballad där Claes Cronas pianospel glänser som allra mest och helt instrumental är alerta It´s You Or No One, med rappt spel från trion med Asplunds trumpet i förgrunden.

Thord Ehnberg


Mångsidig, personlig sångerska 
bjuder på efterlängtad jazzgodis
Elisabeth Melander
Reflections of a Voice
 (Prophone/Naxos)

Den här skivan har vi väntat länge på. Så länge att vi att vi nästan har hunnit glömma bort vilken oerhört fin jazzsångerska Elisabeth Melander är. Att hon har hamnat lite i skymundan beror förstås till stor del på att hon inte har för vana att fara runt och visa upp sig mer än i undantagsfall. Nej, sedan länge är hon en synnerligen uppskattad lektor vid Musikhögskolan i Malmö och tycker uppenbarligen att det kan räcka. Åtminstone för det mesta. Men då och då, och efter enträgna övertagningar, beger hon förstås ut i världen för att påminna om sin existens. Fast då handlar det lika ofta om gospel och ett och annat smakprov ur den klassiska repertoaren som om jazz.

Elisabeth är alltså en synnerligen mångsidig sångerska. Hon har en personlig, varm och mycket välgymnastiserad, omfångsrik röst och en imponerande tonsäkerhet. När hon beger sig in i jazzvärlden har hon – och även vi andra - också stor glädje av att sina utsökta fraseringsfärdigheter och sin väl utvecklade rytmkänsla. Kort sagt: Elisabeth är tveklöst en av vårt lands mest hörvärda jazzsångerskor.  

När det handlar om just kombinationen jazz och Elisabeth, brukar inte pianisten Håkan Rydin - även han till vardags en vördad pedagog och dessutom professor vid Sveriges sydligaste musikhögskola - finnas särskilt långt borta. Och det gör han naturligtvis inte på nya albumet ”Reflections of a Voice” heller. Att helhetsintrycket blivit så positivt har han stor del i. De gamla ”jazztakterna”, som vi imponerades av redan när han, tillsammans med saxofonisten Jörgen Nilsson, var en av huvudingredienserna i 80-talskvartetten Nexus och Kim Parkers ständige följeslagare, sitter fortfarande i. Med sin känsla för melodiös skönhet, sitt läckra anslag och harmoniska finess är han fortfarande en jazzpianist av högsta klass. Det är ingen tillfällighet att de bägge duonumren med endast Elisabeth och Håkan, Alec Wilders ”Moon & Sand” och bröderna Gerswhins odödliga ”Someone to Watch over Me”, är två alster som stannar kvar länge i sinnet.        

Till sin hjälp, förutom Rydin, har Melander kallat in trumpetaren Anders Bergcrantz, som visar upp sig med den äran i ett par nummer, och den alldeles för sällan hyllade tenorsaxofonisten Inge Petersson, som gärna hade fått vara med lite mer. Gitarr spelar Göran Klinghagen, bas Lars Danielsson och trummor Terje Sundby. I ett par låtar, Elisabeths egen fina ballad ”The Voice Inside” – som även fått en tänkvärd text – och Billy Prestons ”A Song of Joy”, har rutinerade Sten Ingelf bidragit med varsamma arrangemang.

Repertoaren består, förutom redan nämnda inslag, av en lagom blandning av evigt gröna örhängen (Alec Wilders vackra ”Moon & Sand” och bröderna Gershwins ”Someone to Watch over Me” till exempel), en snygg version av Chick Coreas ”You´re Everything”, som vi känner igen från Return to Forever-klassikern ”Light as a Feather”, Blossom Dearies ”Inside a Silent Tear”, som avverkas med lite bossastuk av endast Elisabeth och Göran Klinghagen, och en originell, delvis ordlös version av Miles Davis och Bill Evans ”Blue in Green”. Utöver ovan nämnda ”The Voice Inside” står Elisabeth för ytterligare tre utmärkta kompositioner, varav en med en klurig svensk text.

Här finns mycket godis att lyssna till för jazzvänner i allmänhet och för sångfolk
i synnerhet.
Jan Olsson
Själfullt och sprudlande med
attraktiv 50-talsjazz som grund
Staffan Öberg Nonet                     

Fragments         
(oberg9.se)        

Från jazzmetropolen I norr, Umeå finns några namn som etsat sig in i minnet på oss jazzlyssnare. Pianisten Bernt Egerbladh, som var född i Transtrand i Dalarna men hade sin uppväxt i Umeå, samt ventilbasunisten Lars Lystedt, är två. Så har vi namnet Öberg där det finns flera som gjort sig kända inom jazzmusiken.  Här två av dem, saxofonisten Staffan Öberg som står som ledare för en häftig Nonet där vi även finner Sten Öberg som spelar trummor. Gruppen har funnits sedan åttiotalet och har kunnat höras på jazzklubbar runt om i norra delen av vårt avlånga land och även med besök i grannlandet Finland.

Nu kan vi också njuta av gruppen i cd form. Gnistrande själfull musik bjuds, med själen hämtad från sent femtiotal. Många av skivans elva titlar bär Charles Mingus signatur, men fler finns, likaväl som musik av Staffan Öberg och bandets pianist Thomas Olsson. Allt i arrangemang av någon inom gruppen.

Här finns Moanin´ som inleder samt den avslutande så välkända Charles Mingus kompositionen Fables of Faubes, som båda formligen ”stänker” av Mingus intentioner. Ur Staffan Öbergs barytonsax till inledning ett långt stycke helt ensam likaväl som till kompositioner och i arrangemang som helhet. Två titlar som blivit min favoritlyssning. Titelmelodi, pianist Thomas Olssons Fragments, hör ävenledes till favoriterna med sin lätt högtidliga svalhet som ändå har stillsam gospelfylld mjuk andlighet inneboende, följt av ytterligare musik i samma anda, nämligen John Coltranes så vackra Naima.

Alla i fint skrivna arrangemang och med bra solospel från förutom bandledare Staffan Öberg barytonsax, Thomas Olsson piano, Mikael Elofsson trombon, Lars-Göran Ulander altsax och Henrik Blommé tenorsax och med Sten Öbergs trummor så fint ”tassande” och pådrivande där bakom. Staffan Öbergs har skrivit den känslofullt allvarliga Bortom horisonten, med Eva Henriksson skickligt spelade trumpet i huvudrollen rakt genom. Lika själfull är Tadd Damerons Fontainebleau, i snyggt orkesterarrangemang medan Wayne Shorters This is for Albert, gungar fint i valstakt. Härlig lyssnarstund med den så sjudande sprudlande melodiskt attraktiva femtiotalsjazzen som grund.     
Thord Ehnberg


Historiska filmmelodier får personliga

och uttrycksfulla jazztolkningar
Viktoria Tolstoy       

Meet Me At The Movies     
(ACT/Naxos)      


Viktoria Tolstoy har bjudit på manga högtidsstunder. Från första cd-skivan, som kom i mitten av nittiotalet, och som direkt slog sig in bland en bred publik av jazzlyssnare. Och det har bara fortsatt med en hel rad skivor. Under senare tid utgivna av ACT. Nu tar hon sig an musik vi sammanknippar med filmer.

Melodierna greppade ur filmer så gott som hela dess historia. Vem minns inte den så innerligt vackra och smått melodiöst sentimentala As Times Goes By i den berömda fyrtiotals filmen Casablanca, med Ingrid Bergman och Humprey Bogart i huvudrollen. Ursprungligen är dock musiken skriven av Herman Hupfeld för Broadway musikalen Everybody´s Welcome redan 1931. Här personligt tolkad av Viktoria Tolstoy med känslan från filmen Casablanca fint invävd i sin sång, vilket vi finner i fler av skivans elva titlar, inklusive bonusspår.

Varför sista spåret ibland benämns så har jag alltid förundrat mig över. Och Smile, som utgör detta bonusspår är tillsammans med nämnda Casablanca melodin skivans ”höjdare”. Man riktigt ser och känner Charlie Chaplin så skickligt dramakomiska figur agerande i en inre syn hela låten genom i Viktorias innerligt vackra stämma. Eller varför inte filmen Farewell My Lowely, med huvudrollsfiguren Philiph Marlowe spelad av Robert Mitchum i melodin Marlowe´s Theme, som sjungs på svenska av Viktoria och fått namnet En man.

Bland de mer nutida hör New World, ur musikalfilmen Dancer In The Dark, år 2000 och det inledande Calling You, från Bagdad Café, från 1987, tolkad även de med personlighet mycket bra med deras  tidens litet mer tuffa attityd filmerna hade. Den uttrycksfulla jazzkänslan, så som alltid har och är grunden i Viktoria Tolstoys sång, fint invävd även här likaväl som i medmusikers spel.

Och Viktoria har som alltid mycket kompetenta medmusiker med sig. Här Krister Jonsson gitarr, Mattias Svensson både el och akustisk bas, Rasmus Kilberg trummor, med korta kreativa soloinpass instuckna i några av titlarna. Lägg därtill ”specialgästerna” Nils Landgren både med sin röda trombon och i sång samt finske Iiro Rantala piano. Två med utmärkt solospel i nämnda Caling You respektive As Time Goes By och Out Here On My Own medan det bjuds akustiskt finlir på gitarr i Why Should I Care, ur åttiotals TV-serien True Crime. Visst, vi möter (lyssnar) mycket gärna till Viktoria Tolstoy i dessa filmmelodier.

Thord Ehnberg


Homogen trio med stark
identitet och övertygelse
Daniel Karlsson Trio

Ding Dong
(Brus & Knaster/Playground)

Pianisten och keyboardspelaren Daniel Karlssons trio släpper här sin fjärde platta. Det är en ytterst homogen grupp med en stark identitet och övertygelse i sitt agerande. Konceptet med strikta partier varvas med lössläppta solistiska utvikelser där gruppen tar tillvara musikernas olika uttryckssätt. Det okonventionella spelet, med en egen klangbild, skapar en musik som visar att gruppen är en självklar kandidat för att kliva upp pålandets pianopall. Det börjar bli trångt på den pallen med alla de fina trios som vårt land kan stoltsera med.

Daniel är en mästare på att bygga upp soundvarianter. Han är inte enbart enfantasirik pianist. Suveränt mixar han fram ljudbilder som ger musiken en karaktär. Utmärkt komplement formas av basisten och cellisten Christian Spering och trumslagaren/percussionisten Fredrik Rundqvist som är en snabbreflekterande musiker med känsla och öra för stämningslägen. Hans far pianisten Gösta var en direktinsprutande mentor.

All musik är skriven av Daniel. Bland de sex melodierna lyfter jag gärna fram Spyder’s Mam och A Man And His Umbrella. Men det finns mera att rikta öronen emot.
Göran Olson


Intensivt och livsbejakande 
med spirituellt samspråk
Robert Nordmark Quartet

feat. Dave Liebman

Free Colors
(Imogena/Border)

I denna spirituella liveinspelning från Glenn Miller Café i Stockholm våren 2013 möts två saxofonister som inspirerar varandra till ett suveränt samspråk runt ett material bestående av såväl klassiker som eget material. 

Å ena sidan den Piteåfödde Robert Nordmark, vars bakgrund utmynnade från Fredrik Noréns band och därefter landade i spel med bland andra Stockholm Jazz Orchestra, Mats Holmqvist Stora Stygga, Hector Bingert, egna gruppen The Bjærv Encounters och så förstås hans kvartett med Sebastian Voegler, basisten Filip Augustson och gitarrisen Peter Nylander.

Å den andra sidan den amerikanske saxofonisten och jazzveteranen Dave Liebman, som här trakterar sopransax och vars meritlista är längre än lång, liksom det utmärkta kompet från basisten Martin Sjöstedt och trumslagaren Jussi Lehtonen.

Musiken tar sin avstamp i en eldfängd version av Wayne Shorters Footprints, som Nordmark och Liebman levererar med ett innovativt spel utan att släppa fotfästet i kompositionen, och fortsätter med Nordmarks egna alster Reflections innan det är dags för ännu en klassiker i form av en tolkning av Mal Waldrons Soul Eyes.

Liebmans komposition Off a Bird följs på albumet av standardlåten Love Man, som framförs som vore den allt annat än sönderspelad, den unge finländske pianisten Ari Rissanens Get Over It och avslutningsvis det kollektivt framtagna titelspåret.

Strålande och livsbejakande jazzmusik som vittnar om att Robert Nordmark sedan han 2003 skivdebuterade med albumet In Motion befäst sin position som en av Sveriges mest märgfulla saxofoniströster.
Peter Bornemar


Melodisk, mjuk och vacker 
musik med skickligt  solospel
Erik Weissglas        

It´s Raining But Not Now               
Nilento Records)

(Det regnar, men inte nu, stämmer bra in på sommaren så som vi oftast har i vårt land. Musikaliskt här dock enbart skivtiteln som associerar till vädret. Med kompositören och baslegendaren Geeorg Riedel, tillsammans med under senare tid i jazzkretsar uppmärksammade Mats Öberg, piano och munspel samt Martina Almgren trummor. Står som ledare gör dock gitarristen Erik Weissglas, som det är för första gången för min del jag hört talas om.

Erik Weissglas har dock gedigen erfarenhet inom musikbranschen och kom 1994 med sin debutskiva. Har sina musikaliska rötter inom jazz och blues men har arbetar över ett brett musikområde med allt från punk, rock, country, pop till klassisk musik.

Här i It´s Raining But Not Now, är det fråga om jazzmusik. Och han har även komponerat all musik, förutom en titel som är samkomponerat med Svante Henryson. Melodiskt mjukt vacker musik, med bra solospel från Weissglas i de flesta av titlarna. Mestadels musik med allvarlig hållning till innehåll där dock snabba Guidelines hettar till så smått och där Weissglas tar för sig solistiskt medan avslutande balladen Aftermath, är innerligt vacker med Weisglass smakfullt spelade gitarr i förgrunden.  

Mjukt vackert gungande Avandaro Days (for Jessica), bjuds munspel till inledning och ett flyhänt skickligt solospel från Riedels bas likaväl som Weissglas gitarr har fått flykt i spelet. Helt klart skivans bästa spår tillsammans med ovannämnda ballad. Popocatépetl dock litet stillastående enahanda till komposition där musiken stampar på samma ställe låten genom.  Som helhet en jämn produktion utan sensationer där Georg Riedel och Mats Öbergs spel glänser vare sig det är fråga om solospel eller de skickligt lagda ”figurerna” bakom Weissglas välspelade gitarr.  
Thord Ehnberg


Konstnär, liksom musiker, med

känsla för jazzens nerv och budskap 
Per Thornberg

Lines for Lage
(Thornberg Music/www.thornberg.se

Tenorsaxofonisten  Per Thornberg från Halmstad har ett brett arbetsfält. Han är bland annat konstvetare, jazzpedagog och författare. 2014 utsågs han till årets jazzpedagog för sina insatser att sprida insikter om jazzens uttryckssätt. På skivan som är inspelad i Köpenhamn medverkar pianisten Magnus Hjort, basisten Lasse Mörk och trumslagaren Snorre Kirk

Innehållet är mångskiftande där Thornberg svarat för sex av numren. Tillkommer gör Harry Warrens You’re My Everything. Engelske innesaxofonisten ave O’Higgins, som Thornberg framträtt med i Kapstaden, har skrivit Song For Cape Town. Jimmy McHugh bidrar med Too Young To Go Steady. Ett av Lester Young’s favoritteman Just You, Just Me finns med. Hank Mobley står för Late Show.

Redan när jag öppnade skivan frapperades jag av det stilrena  konvolut den begåvats med. Det är helt enkelt ett konstverk som ramat in musiken. Skivans titel signalerade att konstnären Lage Lindells, 1920-1980, rytmiska bilder skulle gå arm i arm med konvolutets innehåll. Lindell hade känsla för jazzens nerv och budskap. Jag tror att han skulle uppskattat Thornbergs dedikation till fullo.

Thornbergs svalt färgade tonval ger skivan en närgången pregnans. Den skira saxofonen släpper fram klara slingor fria från prydnadsinslag. Kan inte direkt peka på några förebilder men musikens koncisa linjer är paritet till Lindells rytmiska måleri. Melodin Waltz For Lage är ett lysande exempel. Egentligen gäller det alltifrån den inledande You’re My Everything till den avslutande Earth.

Halmstadfödde pianisten Magnus Hjorts spel är vackert intagande och ger saxofonen en flexibel ram utan att inkräkta på saxens broderande löpningar. Sedan flera år tillbaka är han bosatt i Köpenhamn. I Late Show och Earth visar han sin klass som stämningstolkare. Danska parhästarna Mörk och Kirk passar perfekt in i skivans upplägg. Det låter genuint tight när deras instrument kommunicerar. Kirks vispkomp i den snabba Just You, Just Me skall ha ett högt betyg. Det gäller även hela produktionen.
Göran Olson


Experimentell kammarmusik 
smaksatt med särpräglad konstpop 
Seval

Fragile
(Found You Recordings/Plugged)

Med detta tredje, och tydligen sista album slutför kvintetten Seval en triptyk av experimentell kammarmusik smaksatt med särpräglad konstpop som egentligen saknar sin motsvarighet varhelst man letar.

Precis som på gruppens tidigare album I Know You och 2 (båda på etiketten 482 Music) vilar framtagandet av råmaterialet till musik och text tungt på den amerikanske cellisten Fred Lonberg-Holms axlar. 

På Fragile handlar det om sju kompositioner på knappa 34 minuter – alla bärare av sin alldeles egna, unika karaktär. Här finns närmast singer songwriter-liknande låtar som den följsamma Dark Energy, men också mer utmanande alster som We Are Not Alone, albumets längsta spår. Gemensamt för alla sju kompositioner är dock att de är delikat ornamenterade, försedda med vad jazzfundamentalister kanske skulle kalla hyss och klangpåhitt.

I centrum för musiken står alla fem i gruppen. Vokalisten Sofia Jernberg med sin lika ofta sökta (i ordlös improvisation) som utsökta frasering, Emil Strandberg med sin avskalade trumpetton, den lyhörde basisten Patric Thorman, den extremt mångsidige gitarristen David Stackenäs och så förstås den sinnrike cellisten Lonberg-Holm.

Om Fragile verkligen innebär en final för Seval är det bara att beklaga, då gruppen varit en av de absolut mest spännande att följa de senaste åren.

Peter Bornemar


Två separata kraftcentrum 
strålar samman i massiv endräkt
David S. Ware & Matthew Shipp

Live in Sant’Anna Arresi, 2004 
(AUM Fidelity/Forsyte)

Pianisten Matthew Shipp (1960 -) ingick i den ikoniske saxofonisten David S. Wares (1949-2012) kvartett i 17 år, och spelade tillsammans med denne på en rad album - från 1990 års Great Biss, vol. 1 (Silkheart) till 2007 års Renunciation (AUM Fidelity). 

Under dessa 17 år framträdde de som duo ett halvdussin gånger, varav denna, också vad ljudkvaliteten beträffar, förstklassiga inspelning med dem från Ai Confini tra Sardegna e Jazz i Sardinia 2004 utgör den andra utgåvan i AUM Fidelitys arkivserie med David S. Wares inspelningar.

Musiken här utgörs av en lång sammanhållen improvisation indelad i de två drygt 20 minuter långa styckena Tao Flow del ett respektive två plus en fyra minuter lång Encore. Framförandet är fyllt av energi, där det som till en början ger skenet av att komma ur två separata och åtskilda kraftcentrum efter hand strålar samman i massiv endräkt.

David S. Wares ton vibrerar av en uttömmande själfullhet som torde vara omöjlig att svara upp emot för de flesta, men Shipp klarar av att möta den - oavsett det är fullt fräs eller återhållsamhet som gäller i konversationen.

Emellanåt tycks vägarna till det totala samförstånd som sedermera uppnås bli invecklade och svåra att överblicka. När de väl strålar samman blir endräkten dock desto mer imposant. Den som vill få en koncentrerad bild av David S. Wares storhet kan med fördel lyssna på hans mäktiga spel i albumets kortaste spår Encore.
Peter Bornemar


Suverän konstellation med
genuint och kraftfullt eget sound
Fredrik Nordström

Gentle Fire, Restless Dreams
(Moserobie/Plugged)

Lysande dubbelalbum från en av de främsta svenska saxofonisterna de senaste 15 åren. Under den perioden har Nordström spelat med grupper som The Country och Brus Trio - men framför allt gjort flera utmärkta album i eget namn.

Sedan Nordström debuterade år 2000 med Urgency (Dragon) har det blivit tio album. Däribland Moment och No Sooner Said Than Done (båda på Moserobie) med sin kvintett, Mayday! (Found You Recordings) och String (Moserobie).

På skivorna Gentle Fire och Restless Dreams spelar Nordström tenorsax tillsammans med pianisten Jonas Östholm, basisten Torbjörn Zetterberg och den amerikanske trumslagaren Gerald Cleaver. En suverän konstellation som tar sig an tolv kompositioner skrivna av Nordström, en skriven av Cleaver samt en litet annorlunda tolkning av den gamla slagdängan Moon River.

Musiken är fullödigt rotad i en modern, progressiv jazztradition, men präglas av ett genuint och kraftfullt eget sound som är lika tilltalande som Fredrik Nordströms färgstarka (och färgrika) tenorsaxspel rakt igenom.

Gentle Fire, som är den mer utåtriktat expressiva av de två skivorna, inleds med det fenomenala stycket Crossed Roads och följs av låtar med såväl friare attityd (Tosca) och Coltrane-reminiscenser (Under the Midnight Sun) som den vemodiga och vidunderligt vackra Vintage.

Musiken på Restless Dreams är något mer eftertänksam, och innehåller bland annat en finstämd tribut till den polske pianisten och filmmusikkompositören Krzysztof Komeda kallad KK liksom en magnifik referens till Carla Bley i form av Don’t Bley Me.

Gentle Fire, Restless Dreams är utan tvekan ett av Fredrik Nordströms bästa album, i mina öron också hans allra bästa hitintills.
Peter Bornemar


Personlig finlirare med

varm ton och lyrisk frasering
Nils Janson          

Alloy
(Found Your Recordings/Plugged Music)
 
Trumpetaren Nils Jansson är en av landets mest hörvärda trumpetsolister. Grunderna till jazzspel lades i Sandvikens kommunala musikskola och följdes upp vid Vasaskolans jazzlinje i Gävle. Efter studier vid folkhögskolan i Skurup väntade Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Där kom han snabbt i kontakt med professionella jazzmusiker av dignitet. En viktig inköpsport blev trumslagaren Fredrik Noréns Band där saxofonisten Jonas Kullhammar också ingick. Fredriks band var en  unik plantskola för unga musiker.
 
Där inleddes Nils vida odysséer som har fört honom runt om i alla världsdelar. Med jazzgrupper och grupper lite på sidan av jazzens domäner. Dit hör Borlänges stolthet rockbandet Mando Diao. Storbandsjazz av klass spelar han med Stockholm Jazz Orchestra. För närvarande hörs han med Gina Dirawi på Stockholms stadsteater i Hasse & Tage-musikalen Donna Juanita. Kollar man in Spotify visas att Nils har en miljon lyssningar! Men tiden har även räckt för Nils att göra sin tredje skiva i eget namn. Välproducerad och snyggt designad.
 
Med i hans kvartett är pianisten Jonas Östholm. Trumslagare är Sebastian Ågren och basist är Per-Ola Landin. Alla skivans musiker visar en respektingivande konstnärlig ådra med tydlig personlighet. Nils varma ton och lyriska fraser sätter en sober prägel på musiken. Han är en finlirare och skapar en förtrolig atmosfär i de improviserade linjerna. Hans kompositioner skapar också stämning.
 
Pianisten Jonas Östholms läckra spel är värd all beundran och förstärker hemstaden Västerås rykte som en pianostad av klass. Bland Jonas äldre föregångare kan nämnas, Monica Dominique, Bobo Stenson och Esbjörn Svensson. Per-Olas bas ger en förnämlig groove. Hans solospel skall också framhållas. Sebastians flexibla trumspel alstrar också energi.

Göran Olson


Lågmält, försynt, allvarligt
och med självklar pondus
Isabella Lundgren

Where Is Home 
(Ladybird/Naxos)  

Isabella Lundgrens sångkonst har smugit sig in i många jazzlyssnares hjärta. Dels genom två cd skivor tidigare, It Had to Be You 2012 och Somehow Life Got in the Way 2014, viken valdes till 2014 års Gyllene Skiva, samt framträdande på jazzklubbar runt om I Sverige. Och hon har fått utmärkelsen Sveriges Radios jazzpris P2 Jazzkatten 2015 och var sommarvärd i sommarens P1 i år.  Dessutom är hon ” Artist in Residence” på jazzklubb Fasching i Stockholm under hösten.

Where Is Home, är således hennes tredje cd album. I de två tidigare skivorna har det i stor utsträckning varit så kallade evergreens ur den amerikanska sångboken men så är således inte fallet här.  Med sin harmoniskt lågmälda attityd som person, försynt försiktigt men ändå med medsjälvklar pondus och med allvarlig betoning till uttryck i varje spår av skivans tio titlar med det egna skrivna materialet. Plus den traditionella från slaveritidens Amerika härstammande Sometimes I Feel Like a Motherless Child, som hon tolkar helt utmärkt med personlig uttrycksfull innerlig känsla, i mycket långsamt tempo.

I tittelspåret, Where Is Home, och allt övrigt vi får höra, förefaller allt så enkelt och naturligt när hon sjunger. Inledande Anomie, börjar ”filmteatraliskt” med ett kort parti ljudklipp av en dialog i den så berömda film King of New York med Charlie Chaplin.  Något av den allvarlig dramatiska förhållningen som finns i Chaplin-filmerna finns med i musiken men icke den sentimental - komiska delen. Musiken har den så typiska smått allvarligt dramatiska betoning Isabella även haft i tidigare två skivor, här till och med något  förstärkt. Till en del bryter mot de övriga titlarnas innehåll gör Omnipotence och kraftfulla Penitential Rite med smått aggressivitet till betoning och innehåll samt den smått avantgardistiska On Liberty där Daniel Fredrikssons ”domedags” trummor har stor del tillsammans med sången. 

Hennes medmusiker, Carl Bagge piano, Niklas Ferqvist bas och nämnda Daniel Fredriksson trummor har också de den allvarliga attityden i sitt spel. Sirligt vackert och melodiskt rakt genom där Bagges piano tar det mesta utrymmet solistiskt, där även Fernqvist stråkbas i  titellåten tilltalar. Således samma trio som medverkade i hennes föregående skiva. Avslutning sker med en sakralt vacker Fear and Trembling, som för tankarna till en ritual mässa. Med självklarhet faller sången naturligt lugnt och harmoniskt. Isabella Lundgren har hittat hem, både som sångerska och i egna texter. 
Thord Ehnberg


Traditionell pianotrio med tätt 
samarbete och dagsfärsk jazz
Rantala/ Danielsson/ Erskine        

How long is now?   
(ACT/Naxos)  


Finske pianisten Iiro Rantala, svenske basisten Lars Danielsson och den amerikanske trumslagaren Peter Erskine, ofta sedd gäst i Sverige och Europa för övrigt, är tre musiker som under senaste tid hörts med mycket bra spel i många sammanhang. För Rantalas del, som är den mest tongivande här i detta sitt sjunde album för ACT, har gjort sig alltmer hörd i många skivsammanhang med intressant spel. Från första skivorna hemma i Finland med Trio Töykeät i början av 1990-talet fram till de senare egna inte för länge sedan utgivna Lost Heroes där han hyllar många legendarer inom jazzmusiken och med Iiro Rantala String Trio samt i de nyutkomna, Jazz at Berlin Philharmonic V och E.S.T. Symphony, där Esbjörn Svensson och hans musik får sin berättigade hyllning.

Nu Rantala Danielsson Erskine i tätt musikaliskt intressant samarbete. En traditionellt sammansatt pianotrio således som bjuder på jazz med dagsfärskt innehåll. Melodiskt smått andaktsfullt och synnerligen njutbart framförda titelmelodi How Long Is Now, följt av likaledes melodiskt lättsamt gungande Snapchat. I ytterligare tre finner vi samma lättsamma förhållningssätt till spel, betitlade Assisi, Topi och Bruno, där trions lekfullt avslappade förhållning är ren njutning. Och det är Iiro Rantala står som kompositör i dessa och som signerat det flesta av skivans tretton titlar. Hans Trust, i synnerligen lugnt tempo där varje ton anslås med eftertanke från Rantala, med bas och trummor enbart accentuerande runt om. Sprudlar av spelglädje gör Lars Danielssons Taksim by Night, med honom själv och Rantala i flyhänt skickligt solospel och med Erskines pådrivande trummor bakom. I Erskines komposition, Each Breath, han själv med måleriskt spelade trummor till inledning och i kort solo, innan bas/piano ansluter med flyhänt, även de i måleriskt spel runt melodin.

Bland andra kompositörers verk har gruppen tagit till sig från vitt skilda musikgenrer. Här finns Jimi Hendrix lätt bluesfyllda Little Wing, allvarlig till attityd spelad med innerlig värme i rocklegendens intentioner. Här finns också Johan Sebastian Bachs allvarliga Kyrie, medan jazzgrenen representeras med Kenny Barrons Voyage. Allt spelat med känsla för kompositörers idiom, med Rantala/Danielsson/Ersikines personliga tolkningar inneboende. Och allt avslutas så innerligt vackert med Lars Danielssons Choral, i andaktsfullt allvarlig attityd.
 Thord Ehnberg


Utforskande,och flytande som

ger närmast stillastående intryck
Andrew Cyrille Quartet

The Declaration of

Musical Independence
(ECM/Naxos)

Det här är ett udda, men samtidigt också ganska problematiskt album. Vad som sticker ut redan innan lyssning är musikersammansättningen, där den 77-årige slagverkaren och frijazzveteranen Andrew Cyrille omger sig med gitarristen Bill Frisell, basisten Ben Street och den i både jazz och elektronmusik rotade syntspelaren och pianisten klaviaturspelaren Richard Teitelbaum.

Cyrille och Teitelbaum, som för övrigt också är 77 år, har spelat ihop som duo tidigare (på det inte särskilt högt rankade albumet Double Clutch från 1981), men i övrigt är konstellationerna nya – åtminstone för mig.

Albumet innehåller nio kompositioner av vilka Frisell skrivit tre, Teitelbaum och Street en vardera, tre är skrivna av alla fyra musikerna och den återstående är en version Coltrane Time som Cyrille fick av Rashied Ali men som Coltrane själv aldrig spelade in.

Musiken är utforskande, flytande omkring i en expansiv atmosfär som ger ett närmast stillastående intryck. Det finns dock några ljuspunkter i det meditativa flödet, framför allt i det känsloladdade och av Bill Frisell komponerade avslutningsspåret Song For Andrew No.1.
Peter Bornemar


Repertoar med karismatiskt lyster
blir lyckat symfoniskt upplägg

E.S.T. Symphony 

Royal Stockholm Philharmonic Orchestra
& Hans Ek med Iiro Rantala, Marius Neset,
Verneri Pohjola, Johan Lindström,
Dan Berglund och Magnus Öström
(ACT/ Naxos)

I en inspelning från Stockholms konserthus i juni 2016 framförs Esbjörn Svenssons E.S.T. Symphony som han hade börjat planera 2003. Hans Ek står vid dirigentpulten och där ligger också hans arrangemang som framförs av Royal Stockholm Philharmonic Orchestra. Skivan är självklart dedikerat till Esbjörn. Grundbultar i sammanhanget är Esbjörns medspelare i E.S.T. basisten Dan Berglund och trumslagaren Magnus Öström. Till detta adderas finske pianisten Iiro Rantala och hans landsman trumpetaren Verneri Pohjola, norske tenorsaxofonisten Marius Neset, samt pedal steelgitarristen Johan Lindström. Alla attraktiva solister på hög nivå.
 
 E.S.T. Symphony består av tio teman. Där finns bland annat den magiska From Gagarins Point of View som blev ett varumärke för E.S.T. Den frenetiskt omtumlande Dodge the Dodo har arrangerats av Esbjörn. Johan Lindströms pedal steelspel är fascinerande och medryckande. Vilken musikant, den titeln skall också sättas på Magnus och Dan. Deras spel är naturligt åtsittande och guldkantat efter deras långa tid tillsammans med Esbjörn.
             
Den dovt stämda Viatecum Suite bjuder på tunga dramatiska moment som griper tag. Längsta satsen Wonderland Suite har en lekfull stämning. Där fångar Pohjolas ystra trumpet upp den spelglädje som råder och Rantalas avslappade toner tillför sobra kontraster.
              
Visst kan det råda en kluvenhet över skivans upplägg från ortodoxa jazzspisare. Men den innehåller bra musik, spännande improvisationer och förnämliga arrangemang. Det motiverar ett högt betyg från min sida.


E.S.T.s repertoar visar en karismatisk lyster som håller att konvertera till en symfonisk variant vilket Hans Ek tagit fasta på med lyckat resultat.
Göran Olson

DIG-artiklar om Esbjörn Svensson och EST

Gränsöverskridande kulturmöten
hämtade från världens gatuhörn
Nils Berg Cinemascope

Searching for Amazing

Talent from Punjab
(HOOB/Border)

Tenorsaxofonisten, basklarinettisten och flöjtisten Nils Bergs grupp Cinemascope är resultatet av en tidig önskan hos honom att göra musik kopplad till videoklipp på sångare och musiker runt om i världen. Gruppen - en trio som också består av basisten Josefgu Kallerdahl och trumslagaren Christopher Cantillo - bildades i samband med Memento-festivalen i Eskilstuna 2009, och deras musikcineastiska koncept har tidigare presenterats på albumen Popmotion (2011) och Vocals (2013).

Gruppens tredje album följer på den inslagna vägen, och innehåller åtta rikt varierade kompositioner där kulturmöten sker med musik från Indien, Pakistan, Burma och ljudspår som inhämtats från olika gatuhörn i Sverige. I det pockande inledningsspåret Laddi Tells the Truth dyker exempelvis den sufiska sångaren och mystikern Balwinder Singh Laddi upp, medan det i den knixiga Karen Come, Karen Go figurerar en sång- och dansgrupp från Burma.

Det finns naturligtvis en hel del som i positiv mening sticker ut på detta exotismbefriade och gränsöverskridande (för att inte säga barriärrivande) album, inte minst då det ljuvliga mötet med den knarriga sångaren Abbas Anand från Pakistan i stycket Javadi.
.
Den som är ute efter albumet på vinyl får försöka få tag i ett av de 300 exemplar som pressats upp. Albumet finns dock även på cd.
Peter Bornemar


Kraft, teknik, fantasi 

och hisnande utfärder
Tomas Franck

Association
(Storyville)
r
Tillsammans med Zlatan, IKEA och O.P. Andersons Akvavit torde tenorsaxofonisten Tomas Franck vara vårt lands viktigaste exportprodukt. Men guschelov har Tomas bara flyttat över Öresund, till Dronningens by. Köpenhamn alltså. Där bor han sedan någon gång på 80-talet och har fullt upp som medlem i såväl andras som egna grupper och – inte minst – Danska Radions Big Band, där han sedan länge är en av de flitigt lanserade solisterna.

”Association” spelades in på Jazzhus Montmartre en julikväll 2015 under Copenhagen Jazz Festival, och som uppbackning hade Tomas engagerat pianisten Carsten Dahl, basspelande brorsan Daniel och den amerikanske trumslagaren Rodney Green, som vi känner från hans samarbete med bland andra Charlie Haden, Christian McBride, Diana Krall och Benny Green.

Tomas är, som vanligt, på ett strålande spelhumör. Han musicerar med en oemotståndlig kraft och fantasi och han har dessutom en teknik som tillåter honom att ge sig iväg på oupphörliga hisnande utfärder. Ofta brukar hans namn förknippas med en annan av Montmartres husgudar, Dexter Gordon. Förmodligen är Tomas lite trött på just den jämförelsen, men likafullt är den berättigad. Samma pondus, aldrig sinande idérikedom och ”självklara” frasering som Dexter. Och samma citatglädje. I Vernon Dukes ”I Can´t Get Started”, en av albumets två standards, kan han inte låta bli att helt plötsligt halka in på ”A Slow Boat to China”. Det skulle Dexter ha gillat!

Rutinerade Carsten Dahl är, liksom kollegan Thomas Clausen, är en av Francks mest pålitliga radarkompisar. Han kan sin Tomas Franck utan och innan och utgör ett perfekt komplement. Som solist har han dessutom alltid något intressant och hörvärt att berätta, och han förfaller aldrig till rutinuppvisningar. Daniel Franck, som liksom sin storebror har skapat sig ett mycket aktat namn i Danmark, bidrar med stadigt och spänstigt basspel, harmoniskt raffinerat emellanåt, och Rodney Green är förstås en prima tillgång med en vitalitet och spelglädje som imponerar storligen.

Den andra standardkompositionen på skivan är ”I Hear a Rhapsody”, en lite udda och inte alltför sliten låt som bjuder på diverse utmaningar. De tre återstående alstren har Tomas som upphovsman. Bäst är albumets titellåt, ”Association”, men roligast är nog ändå avslutande ”Blues in the Basement”, ett skönt uptempo-nummer med lite smak av – nej inte Dexter – men 60-tals-Coltrane.
Att ”Association” inte får riktigt full pott beror på att Horace Parlan-hyllningen ”My Scandinavian Blues” med gruppen Us 4, som kom för några månader sedan – även den med Tomas Franck i en av huvudrollerna – är ännu lite vassare!

Jan Olsson


Hårdsv'ngande, spelglad grupp
breddar med gästsångare
Beat Funktion          

Green Man              
(Do Music Record/Plugged Music) 
       
Det är och har alltid varit tryck och intensitet i Beat Funktons musik. Redan bandnamnet talar om vad som gäller och så har det varit ända från första cd som kom 2010. Och detta är deras sjätte. Det är ”omöjligtsittastill” pumpande musik från första ton i inledande Steampunch, fram till och med sista låten, skivans titelspår, Green Man. Med ett undantag. Innerligt vackra balladen, Lorelei, med allvarligt spel från sextetten, med Olandersson/Thunström respektive trumpet/tenorsax i förgrunden och Öijen gitarr i kort solospel.

Musikerna i sextetten Beat Funktion har ända sedan starten bestått av keyboardist Daniel Lantz, tillika bandledare, kompositör och jag förmodar det även är han som arrangerat allt för skivans tio titlar. Trumpet spelar Karl Olandersson, Olle Thunström tenrosax, Johan Öijen gitarr, Pal Johnson elbas och Jon Eriksson trummor. I denna cd tillkommer dessutom Ola Bothzeén percussion. Och så har vi några sångsolister av dignitet från olika stilarter som gästar.

Välkända inom jazzmusiken torde Viktoria Tolston vara, som tillsammans med soul-gospel kören Afro, sätter sin prägel på gungande Tomorrow, medan Claes Jansons bluesfyllda röst färgar Rewind, också den med sköngung, och skivans mest bluesfyllda låt. Passar alldeles utmärkt in i Beat Funktions musik gör rapparen Damon Elliott och pop-artisten Jasmine Kara, med rapp glättig sång. Matilda Gratte, med i programmet Idol för något år sedan gästar i rykande We Are Young och i avslutande häftiga titellåt, Green Man, tillkommer multiinstrumentalist Deodato Siquir. En titellåt som dessutom är skivans bästa spår.

Och givetvis får vi massor av innehållsrikt solospel av de sex instrumentalt skickliga medlemmarna i Beat Funktion, instuckna mellan all sång. En härligt hårdsvängande grupp som det verkligen strålar spelglädje om hela skivan genom. I och med inbjudna gästsångare har deras musik breddats något, dock med den jazz/dans/pop/soul taktfasta rytmiken bibehållen som bergfast grund.                           

Thord Ehnberg


Fantasifullt storbandstänk
som attrahe
rar och stimulerar
Peter Danemo

& Norrbotten Big Band

Hedvigsnäs
(Prophone/Naxos)
 
Trumslagaren, kompositören och arrangören Peter Danemo som varit Artist in Residence för Norrbotten Big Band i Luleå presenterar sig här med egna kompositioner och arrangemang i storbandsformat. Det gör han med en personlig touch ihop med Norrbotten Big Band. Där utnyttjar han bandets skickliga instrumentalister och solister på ett sobert sätt. Peters klangbilder får en fullödig behandlig där orkesterns rörblåsare starkt bidrar till skivans originella profil utan nötta förlagor.
 
I Woodwind är basisten Christian Sperings stråke i fokus inramad av bandets välspelande rörblåsare. Spering har även en stor roll i den dova Prelude där barytonsaxofonisten Per Moberg och basklarinettisten Janne Thelin har framträdande positioner. Utmärkte pianisten Adam Forkelid skall också nämnas. Han är också i händelsernas centrum i skivans titelnummer, den förföriskt vackra Hedvigsnäs. Mera av Spering hörs i Synthesis där han och trumpetaren Peter Lindhamre ger musiken en udda och säregen karaktär. Han återkommer också i Rudhme tillsammans med trombonisten Arvid Ingberg och flygelhornisten Dan Johansson. Båda svarar för välformade insatser. Ingberg har jag aldrig hört tidigare, han är en positiv ny bekantskap. Dans varma flygelhorn är som alltid en pärla.
 
Läckert trombonspel presenterar Peter Dahlgren i Monolithos, för vilken gång i ordningen? Jag har inte nämnt två av orkesterns profiler, den vitale tenorsaxofonisten Robert Nordmark och alt-sopransaxofonisten Håkan Broström. Tillsammans hörs de i 5-56 samt Even In The Odds. I Peters hyllning till Adolphe Sax, Antoine, är Robert ensam solist - lysande sådan.
 
Peter Danemos skrivarbegåvning skall saluteras för ett fantasifullt tillvägagångssätt som inte följer det traditionella storbandstänkandet. Istället möter man oprövade gnistrande tankebanor som attraherar och stimulerar.
Göran Olson


Magnifikt samspel! Kanske

årets bästa svenska jazzalbum?
Fredrik Ljungkvist/Mattias Risberg
And Now the Queen

(Lilalo Records/Plugged)

För en kort tid sedan tilldelades Lina Nyberg Kungliga Musikaliska akademiens jazzpris för 2016, bland annat för att hon enligt motiveringen är "en av den svenska jazzens mest kreativa förgrundsgestalter". Vid sidan av hennes övriga förmågor har Nyberg nu även blivit skivbolagsdirektör, och första albumet på hennes nystartade skivbolag Lilalo Records är denna formidabla hyllning till Carla Bley - med den förträffliga duon Fredrik Ljungkvist på saxofoner (sopranino, alt, tenor) och klarinett och Mattias Risberg på piano, mellotron och moog.

Ljungkvist och Risberg känner varandra väl efter att ha samarbetat bland annat i den förres band Yun Kan 10, och deras samspel här är helt magnifikt. Präglat av en följsamhet och lyhördhet som är det närmaste en dream in jazzheaven man kan komma.   

Materialet består av nio kompositioner av Carla Bley, av vilka två framförs två i olika versioner. Dels titelspåret, som Paul Bley var först att spela in 1964 på albumet Barrage, och Donkey, som Don Ellis hade med på albumet Essence från 1962 och som även spelats in av Jaco Pastorious och Paul Bley. Den första versionen av Donkey här är ett magnifikt solonummer för Ljungkvist på tenorsax.

Övriga stycken som duon framför i friska tolkningar är Calls (som första gången dök upp på Paul Bleys album Turning Point 1964), Sing Me Softly of the Blues (känd från Art Farmers album med samma namn från 1965), Ictus (från Jimmy Giuffres banbrytande album Thesis från 1961), Lawns (från John Scofields A Moment’s Peace från 2011), Syndrome (först inspelad av Paul Bley på Footloose! 1963), Jesus Maria (som första gången dök upp på Jimmy Giuffres album Fusion från 1961) samt Ida Lupino.

Carla Bleys välkända hommage till den brittisk-amerikanska skådespelerskan och regissören framförs ofta styvmoderligt och hovsamt. I Ljungkvists och Risbergs version fylls Ida Lupino med nytt kött och blod utan att de avviker från den lyriska grundstommen. Och i det likaledes finstämda stycket Jesus Maria, som här fått tilläggstiteln Vila med text av Lina Nyberg, medverkar hon själv som sångerska.

Albumet And Now the Queen är utan tvekan en stark kandidat till årets bästa svenska jazzalbum.
Peter Bornemar


Skönt avslappnat 
och med mycket sväng
Anders Färdal            

September Ends In Cyprus          
(PB7 / Plugged Music )      
 
Gitarristen Ander Färdal, etablerad i jazzsverige och vars gitarrspel har vi hört genom åren med många grupper. Från för första gången på skiva i början av 2000 talet med pianisten Bob Ellis och som allra mest och flest skivor med Birgit Lindberg och hennes musikgrupperingar. Nu debuterar han under eget namn med trio tillsammans med Patrik Boman bas och Magnus Persson trummor, plus två titlar där Tiago Loei spelar percussions.. Skivan har tillägnats Magnus Persson som avled kort efter inspelningen, endast 54 år gammal. 

Musiken befinner sig i den så skönt melodiska swingfyllda tonskalan med spel från Anders Färdals gitarr i sansat väl avvägt spel med influens från bland annat hur Wes Montgomery och Jim Hall framtonat i sina skivor. Ander Färdal har distinkt mjukt fin ton i sitt instrument som han behandlar med allvarlig varsamhet och allt är spelat med självklar auktoritet.  Låtvalet välkända titlar ur amerikanska jazzmusikers repertoar, varvat med eget skrivet material. Vem har väl inte hört Fats Wallers så skönt valsgungande Jitterbug Walts, Henry Mancinis vackra The Days of Wine and Roses och den mer tuffa Moose the Mooche från Charlie Parkers penna. Här så elegant spelade i lyhört och smakfulla tolkningar med personligt solospel instuckna av alla tre. Samma sak gäller de båda A.C.Jobim titlarna, Samba de Avião och Once I Loved, med den brasilianska musikkulturen i likaledes smakfulla tongångar, där Tiago Loei´s percussion ingår. 

Bland Anders Färdals kompositioner tilltalar den så mjukt vackra balladen och tillika titelmelodin September Ends In Cyprus, likaväl som hans rappt bluesfyllda HC Blues, som stundtals har lätt funk likaväl swingrytmik ur Magnus Perssons alltid nyanserat skickligt spelade trumset. Allt har den skönt avslappade karaktären med mycket sväng. En avstressad musikstund med stereon helt enkelt. Från första början med Stanley Turrentines idéfyllt spelade Sugar, med fina solosnuttar av alla tre och avslut med Don Redmans bluesfyllda Gee Baby, Ain´t I Good to You.
Thord Ehnberg


Sångerska med fötterna
djupt nedtryckta i jazzmyllan!
Ellen Andersson Quartet

I´ll Be Seeing You”
 (Prophone/Naxos)


Jag känner mig något ambivalent efter mitt första skivmöte med Ellen Andersson, en 25-årig ambitiös vokalartist, uppvuxen i Linköping och utbildad vid Skurups Folkhögskola med ytterst välrenommerade Almaz Yebio bland lärarna.
 
Vad som framför allt gör mig glad och lycklig är att det plötsligt dyker upp en renodlad, högst personlig och lite annorlunda sångerska med båda fötterna djupt och resolut nedtryckta i jazzmyllan. Att hon dessutom intonerar väl och vårdat, fraserar helt okay, har ett imponerande röstomfång och behärskar konsten att sjunga ordlöst – något som många av hennes kollegor dessvärre oftast brukar försöka sig på med nedslående resultat – gör naturligtvis inte saken sämre. Men vad som stör mig är en del av Ellens maner och hennes upprepade försök att låta lite grand som en avlägsen kusin till Billie Holiday. Det känns onödigt, eftersom hon förmodligen skulle klara sig gott med att bara vara Ellen Andersson.

På sin debutskiva har Andersson valt att bjuda på åtta gamla hederliga standardlåtar plus Charlie Parkers ”Au Privave”. Något fantasifritt kan man tycka – eller rent av modigt. Personligen lutar jag åt alternativ två, eftersom arrangemangen är båda originella och trevliga. Dessutom omväxlande genom att två gästsolister släpps in i var sina tre nummer. Peter Asplund spelar, inte oväntat, alldeles ypperligt och mycket inspirerat på sin trumpet. Han är som alltid en klippa. Men i tre andra låtar dyker också upp en altsaxspelande dansk och för mig helt okänd yngling vid namn Oilly Wallace. Han är alldeles ypperlig med en utsökt ton, fin teknik, skön svängglädje och härlig fantasi. Honom får vi säkert höra mer av framöver.

I Ellen Andersson Quartet ingår förutom Ellen själv, gitarristen Anton Forsberg (inte ishockeyproffset – tror jag), basisten Hannes Jonsson och trumslagaren Oilly Brydniak, som alla gör ett habilt arbete. Men det hade varit trevligt att höra dem i en lite vassare mixning. Som det nu är har det blivit lite svårt ibland att få grepp om vad Jonsson har för sig egentligen.

Det ska bli intressant att följa Ellen Anderssons öden och äventyr framöver. Hon har alla möjligheter att växa till sig ordentligt. ”I´ll Be Seeing You” är förmodligen och förhoppningsvis bara en liten försmak med mersmak.
Jan Olsson


Det  formligen sprudlar  av 
energi och kreativ musik
 Marius Neset,

London Sinfonietta

Snowmelt   

(ACT/Naxos)   
    
Marius Neset, norsk saxofonist som tar sig ton och gör sig alltmer hörd med övertygande spel i olika sammanhang. Från första tonerna i dansk/norska gruppen Kamikaze, via egen kvartett/kvintett och tillsammans med Trondheim Jazz Orchestra, fram till dagens skiva som han spelat in tillsammans med London Sinfonietta, har han imponerat. I ett tonspråkspråk som är hans eget. I samarbetet med London Sinfonietta har han även med sig tre medlemmarna ur den senaste kvintetten, Ivo Neame klaviaturer, Petter Eldh kontrabas och Anton Eger slagverk.

Snowmelt är ett ambitiöst verk i elva delar som sitter ihop som en helgjuten svit. Allt inleds med en Prologue där Nesets sopransaxofon ljuder i kargt tonspråk som för lyssnaren rakt in i det norska vindpinade fjällandskapet en bister vinterdag.  Så smyger hela Sinfoniettan så fint in i musiken med både tempo och intensitet i den första delen, Sirenes, av den sjudelade Arches of Nature.  Musik som engagerar lyssnaren genom alla stycken vars delar fortsättningsvis betitlats Acrobatics, Circles, Caves, Paradise, Rainbows, fram till och med avslutande Pyramiden. Med lödande solospel, främst då av Marius Neset själv med sina saxofoner, tenor och sopran, men också från övriga tre han har med sig från den egna kvintetten. Här finns ”finstilta” innerligt mjukt vackra partier i Paradise och Rainbows. Motsatsen, ordentlig attack i spelet finner vi i både Sirens och som ett avslutande crescendo mot Pyramidens topp.

Så finns här innerligt känslofullt lyriska The Storm Is Over, med balladens alla ingredienser i lågmält vackert spel, och man riktigt känner lugnet och tystnaden efter just en vinande vinterstorm.  Introduction to Snowmelt, med till stora delar Nesets saxofon helt ensam i vackert broderande tonmönster. Titelmelodin Snowmelt, är en glad melodi, som förkunnar att det finns en förhoppning om en ljus varm framtid som snösmältning ger oss här i norden. Det formligen sprudlar av kreativ musik och energi ur instrumenten hela cd skivan genom. Från Nesets saxofoner likaväl som ur Sinfoniettas alla stråkar, horn och rörblås med full skaparkraft. Marius Nesets saxofoner har än en gång bjudit oss lyssnare kreativt spel, som vi lär vi få höra i många sammanhang framgent.

Thord Ehnberg


Drömlikt, böljande tonlandskap
med öppningar för vågspel
Tigran Hamasyan

Atmosphères
(ECM/Naxos)

Egentligen skulle namnen på de tre norska musikerna Arve Henriksen (trumpet), Eivind Aarset (gitarr) och Jan Bang (live sampling) stå tillsammans med Tigran Hamasyan här. Och kanske även producenten Manfred Eichers namn, eftersom det var han som tog initiativet till att samla musikerna för den här inspelningen gjord under tre dagar i Lugano 2014.

Men det som präglar atmosfären på det här dubbelalbumet är framför allt den blandning av ambient jazz, armenisk folk- och kyrkomusik och nyromantisk klassisk musik som också är kännetecknande för den armeniske pianisten och tonsättaren Tigran Hamasyans produktion.

Atmosphères är den 29-årige Hamasyans åttonde album på nästan lika skivbolag och innehåller 15 stycken. Av dessa är sex helt eller delvis är baserade på musik skriven av den armeniske tonsättaren, musikforskaren och prästen Soghomon Soghomonian (1869-1935), känd under namnet Komitas, medan de övriga är framtagna av gruppen.

De böljande tonlandskap som framträder under en och en halv timme här är dock sömlösa, och ger ett drömliknande, dunkelt och inte sällan minimalistiskt intryck. Som att befinna sig i ett kontemplativt tillstånd där tystnaden kan vara lika närvarande som känslan av vemod. Subtil musik så det förslår, alltså, men samtidigt med öppningar för vågspel av det dramatiska slaget.

Några stycken här är mer direkt tilltalande än andra, däribland tre folkloristiskt klingande och bedövande vackra tolkningar av Komitas – Tsirani tsar, Garun a och Hoy, Nazan – liksom det eldfängda och av kvartetten utarbetade stycket Traces II.
Peter Bornemar


Tvära kast och taktbyten
och frustande saxofonspel
Jari Haapalainen Trio

Fusion Machine
(Moserobie/Plugged)

Med tretton låtar på dryga 28 minuter får det här debutalbumet med JH3 (som de också benämns) mig att tänka på punkrockbandet Ramones. Snabb och utåtagerande musik där punk och rock blandas med frijazz till något som egentligen saknar sin motsvarighet, även om det här och där går att få associationer till exempelvis Sexmob, James Chance och Naked City.

Jari Haapalainen är producenten (Eldkvarn, Nicolai Dunger, Frida Hyvönen, Moneybrother m.fl.) som också är gitarrist i Luleåbandet The Bear Quartet och som här spelar trummor tillsammans med basisten Daniel Bingert och tenorsaxofonisten Per Texas Johansson. Tre fullfjädrade musiker som här eldar på för fulla muggar med enbart egentillverkat material.

De varierade låtarna är i bara strax över två minuter i snitt, men rymmer en hel tvära kast och taktbyten och inte minst ett skönt frustande och fullständigt lysande saxofonspel från Johansson. Bortsett från ”Ingrid 15” går låtarna i ett rappt tempo, där mest jazz går att finna i delar av ”Ich bin ein Berliner”. Knixigast är ”Skotten i Casablanca” medan det i ”Systemet i Hovsjö” går att ana en svag doft av folkton. Bästa låten är dock den mångfacetterat hysteriska ”Heavy Metal Americano”.

Fusion Machine släpps på cd och i begränsad upplaga på vinyl. Releasekonserten äger rum som ett programinslag under Stockholm Jazz Festival på Fasching 7 oktober.
Peter Bornemar


Studiofynd med alltid lika
festlig och svängig pianist
Erroll Garner

Ready Take One                                                      (Octave Music/Sony)


Erroll Garner (1921-1977) var tveklöst en av jazzens mest säregna pianister. Han var autodidakt och lärde sig aldrig att läsa noter. Hans hemmagjorda spelstil var totalt originell med en taktfast vänsterhand, som fungerade ungefär som Freddie Greens gitarr iBasie-bandet, och en högerhand som kunde ge sig iväg på de mest överraskande melodiska utfärder. Och hans introduktioner var alltid något alldeles extra. Inte ens de musiker som omgav honom hade oftast en aning om vad som skulle komma. Förmodligen visste han det inte alltid själv heller.

Från slutet av 50-talet och fram till sin död åtnjöt Garner en popularitet som möjligen kunde jämföras med Louis Armstrongs, och hans komposition ”Misty”, som han själv fäste på skiva fyra gånger, är fortfarande en av jazzmusikens mest spelade låtar. Själv var den jovialiske Erroll naturligtvis tvungen att alltid ha den med på sina konsertframträdanden. Oftast som encore.

De 14 numren på ”Ready Take One” har man funnit på några bortglömda, men nu tack-och-lov uppfräschade, band med studioupptagningar gjorda mellan 1967 och 1971. För uppbackningen, en oftast något tillbakadragen och diskret sådan, svarar för det mesta basisten Ernest McCarty Jr, trumslagaren Jimmie Smith och congaspelaren Jose Mangual. Här och var ersätter Ike Isaaccs McCarty Jr och i en låt, Garners egen ”Chase Me”, står George Duvivier för basspelet och Joe Cocuzzo för trummandet.

Repertoaren på ”Ready Take One” består i övrigt av sju standards och ytterligare sex Garner-alster, alla - förutom den ofrånkomliga ”Misty” - helt ”nya”, åtminstone för mig. Vassast är, tycker jag, balladen ”Back to You”, som tål att höras åtskilliga gånger och rent av skulle kunna förses med en text. Den ger också en nyttig påminnelse om att Erroll Garner, förutom att han var en festlig och alltid lika svängig pianist, även var en utsökt låtskrivare.
Att albumet döpts till ”Ready Take One” beror på att Garners manager, producent och allt-i-allo Martha Glaser ropar just de orden lite då och då, vilket tyder på att det vi får höra oftast är just förstatagningar. Påpekas kan också att Octave Music faktiskt var Erroll Garners eget skivmärke en gång i tiden.

”Ready Take One” är tveklöst ett ”måste” för alla inbitna Garner-vänner. Men den når inte upp till samma höjder som ”Concert By the Sea”, som återutgavs för en tid sedan. Fast det gör förstås ingen annan Garner-platta heller.
Jan Olsson


Udda vispop mixad med frijazz
en högst svåremotståndlig helhet.

Pombo

Blåmärken
(Queenside)

Efter skivorna Hunden (2012) och Faller du så faller jag (2014) är Stockholmskvintetten – vars namn för övrigt betyder duva på portugisiska – tillbaka med ännu ett album där deras udda vispop mixad med frijazz till surrealistiska och ibland politiskt färgade texter bildar en paradoxal och högst svåremotståndlig helhet.

Åtta låtar (eller rättare sagt sånger) inspelade i Gnesta denna gång, av vilka pianisten Felicia Nielsen skrivit text och musik till de flesta. Bland annat det inledande titelspåret, en krypande blues som efterhand övergår till en marsch, och det säreget vinklade stycket Royal Hell i vilket den förträffliga saxofonisten Anna Högberg visar på det mäktigaste frispel jag hört från henne. Briljant och helt underbart.

I högsta grad bidragande till Pombos särprägel är förstås den utmärkta sångerskan Marie Hanssen Sjåvik, vars lätt beslöjade men ändå ljusklara pratsång fångar innehållet i texterna perfekt, även så i de mer humanpolitiska än absurda styckena Lampedusa och Vem är du rädd för? Utan Sjåvik skulle Nielsen, Högberg, basisten Gus Loxbo och trumslagaren Nils Wall skulle vara något helt annat än Pombo.

Enligt pressreleasen är målgruppen för Pombos musik ”blandmissbrukare som fastnat i tunnelbanespärrar, unga autistiska damer med för många väskor, skadeskjutna fåglar, utbrända stubbar och andra blåslagna människor och djur som har en känsla av att de inte fanns med på tåget”. Jag är övertygad om att målgruppen är betydligt bredare än så.
Peter Bornemar


Elegant, skickligt och rappt
grepp om jazztraditionen
Stockholm Swing All Stars     
 Play the Blues and Go     
(Imogena / Border Music)
.
Musik med den äldre jazztraditionen har vi nu hört Stockholm Swing All Stars framtonat ända från detta sekels början. Från tjugotal fram till och med femtiotal är deras repertoar hämtad från. Och det är vad det handlar om i denna, deras nyutkomna cd skiva den fjärde i ordningen, där det andas bluesfylld jazz och Duke Ellington.

Redan i inledande supergungande Play the Blues and Go, har den välkända Ellington klangen i ensemblespelet. Även med Ellingtonsk tonbild i Karl Olanderssons så skickliga solospel. Caribbean sprudlande Limbo Jazz har läckert tenorsolo från
Fredrik Lindborg, vilken även är viktig ingrediens i den så smakfullt spelade Blues in Blueprint, med fantasifullt spel på basklarinett. Så finns här också en låt skriven av Lindborg, Buster Royal, precis som allt det övriga i den lättsamt gungande swingskolan, med honom själv i skickligt uppbyggt solospel. Sophisticated Lady som alltid sirligt elegant och vacker till sin utformning likaväl som den avslutande Discontented, är synnerligen läcker avslappad lyssning. Och alla nämnda bär ju Duke Ellingtons signatur som kompositör.

Fler intentioner dyker upp i hjärnan när man lyssnar till den nya cd:n. Sy Oliver/Jimmie Lunceford skymtar i den så innerligt och mjukt tassande Dream of You, med så försiktig sång från trumpetare Karl Olandersson, med drag av den stil Chet Baker lät höra sin röst en gång i tiden. I Horace Silvers Doodlin´, far tankarna till både elegant swingfyllda Count Basie bandet, inklusive Freddie Greengitarr från Gustav Lundgren, likaväl som Harry Arnold lp-n med Quincy Jones som dirigent av årgång 1958. Och visst får man en lätt association av Woody Hermans fyrtiotalsband när man lyssnar till deras tolkning av Jimmy Giuffre´s häftiga Four Brothers och visst har Bernie´s Tune ett stänk av Gerry Mulligans femtiotals kvartett i sig till inledning. Bland det äldsta materialet finner vi en originell version av Jack Palmer/Spencer Williams tjugotals klassiker I´ve Found A New Baby, modifierad genom Klas Lindquist och Magnus Wiklund respektive rappt spelade klarinett och trombon, likaväl som till ensemblespelet.

Men allt stannar dock vi små associationer. Sedan är det Stockholm Swing All Stars betoning i den så elegant arrangerade och presenterade musiken med massor av rappt och skickligt solospel från de medverkande. Oj, det här är musik som går rakt in i hjärtat.

Thord Ehnberg


Personlig, kompromisslös
och oerhört stor begåvning
Börje Fredriksson

Fredriksson Special
(Dragon/Border)

Tenorsaxofonisten Börje Fredriksson gick bort 1968, endast 31 år gammal. Under sin alltför  korta levnad hann han se endast ett enda skivalbum med sitt eget namn på, ”Intervall”. Det utsågs till årets bästa svenska jazzinspelning och belönades 1966 med Orkester Journalens Gyllene Skiva. Sedan dess har det kommit ytterligare ett par album i Börjes namn, hopplock från radioinspelningar, framträdanden på Gyllene Cirkeln etc. Ett av dem, det utsökta men numera utgångna ”Fredriksson Special”, nådde oss på LP 1988. Men nu kan vi, tack och lov, ta del av musiken från ”Fredriksson Special” igen. Denna gång på cd och utökad med tre nummer som inte fick plats på LP:n.

Precis som på LP:n inleds den ”nya” ”Fredriksson Special” med en intervju som Carl-Erik Lindgren gjorde med Börje i radioprogrammet Jazzhörnan 1961. Två och en halv minuts mycket intressant konversation under vilken Fredriksson både hinner presentera sig själv och redogöra för jazzens bistra villkor under början av 60-talet. Sedan följer elva nummer under vilka Börje visar vilken oerhörd begåvning han var. Inte bara som saxofonist utan i lika hög grad som kompositör, något som dessvärre inte uppmärksammades efter förtjänst förrän ”det var för sent”. En rad av hans låtar har lyckligtvis ändå bevarats på tre skivor med gruppen Sister Maj´s Blouse, d.v.s. kvartetten Joakim Milder-Bobo Stenson-Palle Danielsson-Fredrik Norén. Detta delvis på grund av att Stenson ”ärvde” Börjes efterlämnade notmaterial.

Musiken på ”Fredriksson Special” är inspelad mellan 1961 och 1966 och manskapet skiftar lite grand. Några nummer avverkas på kvartett, andra på kvintett och ett på sextett. De flesta kompositioner är förstås signerade Börje Fredriksson, men även Lasse Werner, Wilbur Harden, Tom Adair och Emil Norlander(!) har bidragit till grannlåten. I sextettnumret, Lasse Werners ”Fiskefärd”, deltar även en annan minst sagt begåvad tenorsaxofonist, Bernt Rosengren, och vid pianot sitter förstås herr Werner själv.

Vid sidan av Fredrikssons mycket personliga kompromiss- och tidlösa spel, naturligtvis inspirerat av John Coltrane, men aldrig plagierat, är det mycket intressant att följa de olika pianisternas insatser. Förutom redan nämnda Lasse Werner får vi höra tre mycket unga sådana, Bo Carlsson, Bobo Stensson, Göran Engdahl.

”Fredriksson Special” är en välkommen påminnelse om en av svensk jazzmusiks mest pregnanta – och tyvärr också mest bortglömda – musikanter. Den tackar vi för!
Jan Olsson


Läs artikel om Börje Fredriksson


Lyriskt och vemodigt  som 
ger avstressande musikstund
Jukka Perko Avara

Invisible Man                      
(ACT/Naxos) 


Saxofonisten Jukka Perko Avara är ingalunda någon nykomling inom jazzmusiken utan funnits med en längre tid. Både hemma i Finland och internationellt. Kom med sin första inspelning redan 1989, på kvartett och har utgivit fler i olika konstellationer och i kompanjonskap med andra finska musiker samt också ingående i andra musikers album. Iiro Rantala och Wolfgang Hafner för att nämna två. Nu med trio där hans melodiöst vackert spelade saxofon har sällskap av två gitarrister, Teemu Viinikainen akustisk gitarr och Jarmo Saari elektrisk gitarr.

En trio med lyriken framträdande i kompositionerna med vemodig mollton inneboende i de flestaspåren i denna, trions andra utgåva. En bluesbetoning om man så vill och det finns fler associationer mot andra musikformer. Mot lågmäld vacker visa och man kan även spåra små tendenser mot den klassiska fugan i någon av titlarna. Eget skrivet material således, plus tre från andras pennor. Eric Clapton och Will Jennins så melodiöst vackra Tears In Heaven, Peter Gabriels Don´t give Up och den avslutande Pavanne skriven av Gabriel Fauré. 

Det egna materialet är merparten i balladform där några dock sticker ut och ”gnistrar” till litet extra. He Left The Road med stegrad tempopuls i allvarlig lyrik i fina improvisationer ur sopransaxofonen från Jukka Perko Avara. I melodiskt sköna Sweet Solitude har Viilikainens akustiska gitarr får lätt Django Reinhardt prägel som tilltalar i hög grad. Melodiskönt lyriska Helmi, som har ett parti fugabetoning, hör också den bland albumets bästa spår. En vacker avstressande musikstund trion bjuder sina lyssnare.
Thord Ehnberg


Omtumlande och frispråkigt
på den första skivFesten
Festen

Festen
(Clean Feed Records)

Vilken fröjd att få konfronteras med den frispråkighet som kvartetten Festen utstrålar på debutalbumet med samma namn. För den öppenhjärtiga ton som anslås i fyra omtumlande stycken svarar fyra av den svenska frijazz- och improvisationsmusikens tongivande musiker, av vilka pianisten Lisa Ullén möjligen är det mest bekanta namnet.

Men även om Lisa Ullén utan tvekan har en tongivande roll i musiken är den resultatet av ett kollektivt skapande, där klarinettisten och saxofonisten Isak Hedtjärn, basisten Elsa Bergman och trumslagaren Erik Carlsson är lika tungt bidragande till Festens innehåll.

Det i positiv mening mest omtumlande av albumets fyra spår är det ominösa och rejält omväxlande stycket In the Kitchen. Under närapå 20 minuter producerar kvartetten musik som dignar av spännande klanger och klangmöten där alla inblandade briljerar både tillsammans och på var sin kant. Utan att på något sätt förringa Elsa Bergmans och Erik Carlssons insatser är det framför allt Lisa Ulléns och Isak Hedtjärns spel som sticker ut mest. Ulléns kraftfulla anslag är en fröjd att lyssna på oavsett hon lägger kluster eller och formar aparta tonslingor, och Isak Hedtjärns expressiva spel på klarinett och basklarinett är helt enkelt makalöst.

De övriga tre spåren, den dryga tio minuter låga 2015 Forever samt de något kortare ”det blir aldrig bättre än så här” och ”It’s Never Gets Better Than This”, är i jämförelse både mer återhållsamma och mindre direkt tilltalande - utan att de på något sätt utgör utfyllnad på ett album som dessutom har ett omslag (av Nike Bergman och Isak Hedtjärn) som
kul nog för tankarna till 1960-talspsykedelia.
Peter Bornemar


Orgelblandning med 
personlig klang och bra solister
Börge Lindgren & Friends  

Organ Jazz
(Vemus Records)
 
Det här är, vad jag förmodar, en skiva där många av musikerna har familjerelationer. Organisten och arrangören Börge Lindgren, bosatt i Västerås, har ett gediget förflutet som turnerande dansbandsmusiker, sedan decennier tillbaka.


Här har han samlat ihop ett band med musiker där sönerna Magnus rörblås och Fredrik trumpet och sång ingår. Börges systerdotter Sandra Lindgren sjunger och gör även svågern Janne Landegren och Jim Ellis, som varit med i Börges dansband. Rickard Sandström som tidigare spelat med Storsjö Kapell i Östersund, idag boende i Umeå är gitarrist. Kent Olandersson hörs som trombonist och basist. Roger Palm som spelat på skiva med ABBA är trumslagare.
 
Börge är en utmärkt arrangör och han ger musiken en personlig klang i en lite splittrad i karaktären. Det är en blandning med bossanovor, Toots Thielemans Bluesette. George Douglas What A Wonderful World, Gilbert & Sullivan’s Thunder & Lightning. Börge har också tre melodier med. Ack Wermeland Du Sköna får en annorlunda skrud. Vid sidan av Börge bjuds det flera bra soloinsatser. Naturligtvis kammar Magnus hem höga poäng men det finns också andra bra solister, som Rickard Sandström.
Göran Olson
 


Allt sprudlar intensitet

i tätt sammansvetsat spel
Steinar Aadnekvam

Freedoms Trio
(Losen Rec./Plugged Music )
  
Norgefödde gitarristen Steinar Aadnekvam som numera har sin verksamhet förlagd till Stockholm, kom I fjol med en skiva han betitlat Freedoms Trio. Nu ytterligare en med samma titel. Vi får förmoda han med detta avser att det är en fortsättning av hans musik. Som nu utvecklats mer mot den musik han företräder som vi ibland betecknar ”world music” men, åtminstone i denna skiva är helt inriktad på den sydamerikanska kontinentens och framför allt den brasilianska sprudlande musiken. Och med sig har han denna gång brasilianske basisten Rubem Farias samt slagverkaren Deodato Siquir som har sitt ursprung i Mosambique. Båda bjuder även på sång i några spår.

Musiken tillkommen i studio i Spanien under tre dagar november i fjol. Egenkomponerad av de tre där Aadnekvam står för merparten. Alla tre synnerligen tekniskt skickliga instrumentalister som funnit varandra i tätt sammansvetsat spel. Allt sprudlar av intensiv attack i så gott som varje ton ur deras så skickligt spelade instrument. Skivan utstrålar intensitet i allt med sydamerikanska kontinentens hetta i förgrunden i upprepade fraser och rytmik. 

Undantag finns dock, inledande fyrtiofyra sekunder korta A State of My Own, som är fylld av innerlig känsla ur Steinar Aadnekvams gitarr helt ensam, samt Sweet Are the Lies You´ve been telling Me Lately har denna mjukhet till inledning.  Varför inte något spår till av denna så innerligt mjukt vackra ådra som tydligen finns inneboende Steinar Aadnekvams spel och även i den musikform han företräder här. Det vore välgörande för hela skivan med litet mer variation.
Thord Ehnberg


Kärleksfull och rytmiskt skön 
djupdykning i gnistrande skattkista 
Mårten Lundgren                                                        Plays the Music of Bob Dorough                               (Gateway Music)

Trumpetaren och sångaren Mårten Lundgren skulle i somras ha framträtt vid jazzfestivalen i Ystad tillsammans med den snart 93-årige amerikanske kompositören, pianisten och sångaren Bob Dorough. Dessvärre råkade Dorough ut för en olyckshändelse strax innan avresan till Sverige, varför det intressanta mötet fick ställas in. På sitt nya album hyllar i alla fall Mårten sin smått legendariske kollega från andra sidan Atlanten, och det bara att hoppas att föremålet för hyllningen får höra resultatet. Han kommer utan tvivel att uppskatta det.

Större delen av melodi- och textinnehållet på skivan har Dorough som upphovsman. Resten är på olika sätt förknippat med honom. Och man slås av vilken lysande kompositör han är, denne Dorough. Man påminns också om att han har skrivit åtskilligt mer än ”Devil May Care” och ”Blue X-mas”, som fanns med - liksom Bob själv - på cd-versionen av Miles Davis ”Quiet Nights” från 1962.

Lundgren har alltså gjort en djupdykning i Bob Doroughs gnistrande skattkista och han har gjort det med massor av kärlek och respekt. Runt sig har han samlat pianisten Sven-Erik ”Svempa” Lundeqvist, en av dessa ultrabegåvade unga musikanter som vi kommer att få höra åtskilligt om och av vad det lider, basisten Helle Marstrand, som till vardags återfinns i gruppen Sophisticated Ladies i Köpenhamn, och trumslagaren Espen Laub von Lilienskjold, även han hämtad från den danska huvudstaden.

På många sätt påminner Mårten Lundgren om Bobby Hackett. Samma osvikliga smak och sinne för detaljer och samma känsla för melodisk skönhet, även om fraseringen är lite modernare. Sången är av samma slag: opretentiös och rytmiskt skön.

Gillar man inte Mårten Lundgren Plays the Music of Bob Dorough” bör man nog ta ett snack med sin läkare.
Jan Olsson

Arrangemang välfyllda av
våghalsighet och krumsprång
Cecilia Persson

& Norrbotten Big Band
Composer in Residence
(Prophone/Naxos)

Vid sidan av den raffinerade musik hon gör med gruppen Paavo har pianisten Cecilia Perssons fascinerande tonspråk kanske framför allt tillkännagivits på utmärkta albumet Open Rein (Hoob 2014), hennes första skiva i eget namn, med tio kompositioner framförda av lika många musiker.

Det är också i synnerhet som kompositör Cecilia Persson uppmärksammats, och bland annat renderat henne Sveriges Radios pris Jazzkatten både 2012 och 2014. Under 2014 hade hon en roll som Composer in Residence (ungefär hustonsättare) hos Norrbotten Big Band som avrundades i november samma år med en konsert i Kulturens hus i Luleå.

Den som missade konserten, och även den återutsändning som Sveriges Radio gav i februari i år, får nu en ny chans då den också dokumenterats på skiva.

Omgiven av 20 musiker (varav 17 blåsare) - som för övrigt var placerade i en halvcirkel runt för piano, bas och trummor under konserten - framträder Cecilia Persson här uteslutande som orkesterledare, och förstås som kreatör av sju maffiga kompositioner som var och en präglas av egenart. Även om kompositionerna i sig, med minutiöst utformade arrangemang, är välfyllda av våghalsighet och krumsprång medger de utrymme för en hel del solospel, bland annat från saxofonisterna Karl-Martin Almqvist och Håkan Boström.

Samtidigt som variationsrikedomen gör det svårt att lyfta fram några favoritavsnitt här måste Stad i aska, Låba & månen och det ”dolda”, från en livespelning på mejeriet i Lund 2015 hämtade stycket Stormstad noteras på ännu ett album från Cecilia Persson som ger mersmak.
Peter Bornemar


Vackert, vemodigt med lätt blueston
och i skicklig omgivning
Rebecka Larsdotter

Whirlwind
( Rec/ Border Music ) 

Rebecka Larsdotter är en svensk sångerska som bor och verkar I New York. Hennes debutalbum Feathers & Concrete, kom för cirka fem år sedan. Den liksom föreliggande platta är inspelad i USA. Rebecka är född i Bergslagen. Spelade fiol och piano i unga år och utbildade sig i Örebro och tog sin magisterexamen vid Musikhögskolan i Malmö. Flyttade till USA 2008 där hon sedan dess arbetat med musik.

Musiken i skivan består av eget skrivet material, både musik och text, likaväl som några av välkända amerikanska jazzmusiker och låtskrivares verk. Hennes egna stycken är inom den lyriskt vackra tonskalan, med lätt vemod så som många har uttryckt sig genom jazzens alla stilar och tidsåldrar. Rebecka Larsdotter har vacker röst med lätt bluesbetoning i fler av skivans elva titlar. Även visformen skymtar och de flesta har medium tempo eller lägre.
Bland de egna verken tilltalar mig som mest Tomorrow´s Yesterdays som har både kraft och melodisk skönhet samt den allvarligt vackra Kvar, som har balladens alla ingredienser med innehållsrik text. Och alla texterna finns med i ett litet häfte för den som eventuellt vill sjunga med. Bland det övriga materialet tilltalar inledande Horace Silvers så välkända och mjukt vackra Peace medan Harold Arlen/Johnny Mercers My Shining Hour biter till med scat-sång i snabbt tempo. Skivans ”höjdare” för min del.

Musiken, som spelats in vid tre olika tillfällen, har Rebecka Larsdotter med sig många skickliga musiker. Pianisterna Shai Maestro och Aaron Parks, Rick Rosato och Ben Street bas Ari Hoenig och NateWood trummor. Med bra soloinpass av främst de två pianisterna och Stephens saxofon som finns med i sex av skivan elva titlar. I ett spår, Morning After Pill, får musiken något annan karaktär mot det övriga där Rebecka kompas av Dennis Hamm, orgelbetonad keyboard, Oz Noy gitarr, Hadrien Feraud bas och Gene Coy trummor.
Thord Ehnberg


Fina kompositioner. Sång med
värme och härligt temperament 
Monika Hoffman

feat. Paquito D´Rivera                                                 Let´s Run Away 

(Sentimental Wavs))


Malmö-bördiga Monika Hoffman har skaffat sig en gedigen sångutbildning både i Sverige och vid Berklee College of Music i Boston. Under tiden i USA har hon framträtt tillsammans med, bland andra, Charlie Haden. I Europa har hon visat upp sig i olika sammanhang – inte bara jazziga sådana. Hon har till exempel deltagit den ungerska Melodifestivalen, vilket beror på att hennes mor är ungerska och att hon, förutom svenska och engelska även behärskar det ungerska tungomålet.

Monika har tidigare släppt två album i Ungern, det ena tillsammans med den välkände pianisten Robert Lakatos. Men ”Let´s Run Away” är det första som har kommit ut på den svenska marknaden. Det är inspelat i Boston och sällskap har Hoffman av en utomordentlig kvartett som normalt brukar omge saxofonisten/klarinettisten Paquito D´Rivera. Pianist är Tim Ray, basist och arrangör Oscar Stagnaro och trumslagare Mark Walker, som vi också känner igen från hans samarbete med Michel Camilo. Som perkussionist medverkar Oscar Stagnaros bror Paulo. Och i två nummer hoppar även D´Rivera in, beväpnad med sopransax och klarinett.    

Monika har komponerat nio av skivans elva nummer, och några av dem är alldeles oerhört begåvade. Så även om hon är en utomordentlig sångerska, så undrar jag om det inte är som just kompositör Hoffman kommer att låta tala om sig allra mest framöver. Kanske blir det både-och. Hon har även skrivit de flesta av texterna – några med hjälp av sin syster Erika. De två nummer som inte är hemstöpta är Osvaldo Farrés och Joe Davis ”Perhaps, Perhaps, Perhaps” och, minsann, Håkan Norléns och Rune Lindströms ”Visa vid midsommartid”, som även Art Farmer och Jim Hall gav sig på för drygt 50 år sedan. Här sjunger Hoffman på svenska liksom i ”Underbara du”. ”Nem Látlak Többe” avverkas på ungerska, men i övrigt är det det engelska språket som gäller.

Sången kännetecknas genomgående av värme och ett härligt temperament och Monika har en uttrycksfull, vacker röst och intonerar perfekt. Den repertoar hon har valt att servera på ””Let´s Run Away” har genomgående ett tydligt latinstuk, vilket torde framgå redan av laguppställningen. Vid ett par tillfällen nöjer sig Hoffman inte bara med att bara sjunga. Hon plockar även fram fiolen, ett instrument hon med all önskvärd tydlighet visar att hon behärskar.

Lägg namnet Monika Hoffman på minnet. Och skulle ni ändå glömma det, så var lugna. Ni komer alldeles säkert att få åtskilliga påminnelser framöver!
Jan Olsson


Frisk swingfylld bop med 
mjuka ballader som avbrott 
Kurt Järnberg Quintet,

Ruth Åsenlund Järnberg sång
Down Memory Lane vol. 3      
(Riverside/Plugged Music)   


Trombonistveteran Kurt Järnberg har sedan femtiotalet utövat och underhållit en stor skara jazzlyssnare. Nu utger han sitt tredje album i serien Down Memory Lane, betitlat The Power Package.  En dubbel cd som ett swingfyllt kraftpaket med femtiotalsandans musikform inom jazzmusiken rakt igenom. Så som vi alltid hört Kurt Järnberg framtona i sin musik.

Kurt Järnberg trombon fanns i mitten av femtiotalet ingående i Lulle Elbos och danska Ib Glindemans storband. Uttagen 1958 tillsammans med Bernt Rosengren som svenska representanter i det internationella europeiska ungdomsstorbandet som for till USA och där Kurt sedan blev kvar en tid för spel med många av ”jazzlandets” orkestrar. Bland annat Kai Windings så berömda trombonsextett och Bill Russo storband. Åter till Sverige där han förutom spelade med många dåtida välkända jazzkonstellationer bildade mindre egna grupper likaväl som ett skickligt storband. Och det är från just den tiden, från och med 1967 fram till och med 1981med de mindre besättningarna, dagens inspelningar är hämtade. 

Hela albumet utstrålar den friskt swingfyllt bop-stänkande musikformen som ju till stor del betecknar just jazz från femtiotalet, med mjukt vackra ballader som små avbrott som får en att förnöjt luta sig tillbaka i bästa lyssnarfåtöljen. Och Kurt Järnberg behandlar sitt instrument, trombonen med lyrisk ömhet i dessa ballader likaväl som sprudlande attack i det högre tempot. Trettioen titlar bjuds i dubbel cd:n. Med förutom Kurts så härligt uttrycksfulla trombon och Ruth Åsenlund Järnberg sång, spelar Wolf Johansson barytonsax, Reidar Knudsen piano, Ulf Magnusson bas och Leif ”Gus” Dahlberg trummor i merparten av titlarna. När det gäller en så pass lång tid som femton år finns naturligtvis även andra musiker medverkande. Som Thomas Jutterström och Lasse Sjösten piano, basisterna Mats Nilsson, Leif Norberg samt Eddie Mika och Bosse Söderberg trummor, med flera. Och i tre av spåren hämtade från tiden paret Järnberg tillbringade i Australien, spelar Dave Levy piano, Dave Sadel bas, Ritchie McDoanld trummor och Bob Bertles barytonsax.

Bland de trettioen titlarna, öppnar båda cd med ett kort stycke av Kurts egna kompositioner, skall vi tro självironiskt rappa, Diggin´ The Old Cats, följt av två som tilltalar mig i hög grad, hans båda Vinge-Per och Mr Hemo och den andra cd:n med swingfyllt gungande Bluesin´. Båda i snabbt tempo, med Kurt och Wolf i bra solospel. Och det finns många solistiska pärlor i skivan från Kurt och hans medmusiker.  Supersnabba Cotton tail och Donna Lee, där det flammar om spelet. Så fint gungande You Stepped Out of a Dream, med en doft av Gerry Mulligans femtiotalsgrupp med Bob Brookmeyer och Do You Know What It Meas to Miss New Orleans, i Kurt Järnbergs tolkning tjusar även den med sin speciella New Orleans stämning. I sin egen My Own Blues, likaväl som i George Gershwins så vackra I Love You Porgy, bjuder Kurt helt underbart varmt bluesfyllt trombonspel i balladens långsamma tempo.  
 
Mycket långsamt tolkade Stella By Starlight, inklusive tempohöjt instrumentalt mittparti, är det Ruth i sin tur som bjuder på sin så uttrycksfulla sång. En sångstil hon alltid framtonat i och som understryker textinnehållet. Hon har ju stora föregångare på det området. Främst Billie Holiday, som likaledes gjorde så. För hennes del tilltalar dock som mest en vacker Lush Life och Midnight Sun med enbart Dave Levy och Dave Sadel respektive piano och bas bakom hennes uttrycksfulla sång. Allt avslutas med ett collage trombone-solos, med Kurt i centrum. Det här är musik av musiker som älskar sin musik, som bjuds alla som gillar jazz i den melodiskt vackra tonskalan

Thord Ehnberg


Samspelt triogemenskap
kryddad med innehållsrikt solospel
Lars Danielsson/

Marius Neset/ Morten Lund                      

Sun Blowing 
(ACT/Naxos)  


Svenske basisten Lars Danielsson, norske tenoristen Marius Neset och danske trummisen Morten Lund. Alla tre med adress Köpenhamn möts för första gången i inspelningsstudio. En skandinaviskt gränslöst musikaliskt samarbete således. Visst de är alla tre personligheter på sina instrument med eget uttryck, som här förenas i spännande musik. Lars Danielsson åldermannen bland de tre som vi redan 1983 hörde för första gången på skiva med gruppen kallad Time Unit. Sedan har det blivit många under eget namn likaväl som spel med andra grupper. Dave Liebman, John Scofield, Mike Stern, Charles Lloyd, för att bara nämna några. 

Morten Lund och Marius Neset är däremot musiker som gjort sig omtalade under detta århundrade. Lund med tidigare samarbete med pianisten Stefano Bollani och basist Jesper Bodilsen samt med i den nyligen utgivna Jazz Berlin Philharmonic V, även den en ACT cd. Neset för sin del uppmärksammades för första gången med häftigt spel i gruppen JazzKamikaze mitten av första årtiondet och har därefter låtit sig höras med ypperligt spel i egna skivor samt i en tillsammans med Trondheim Big Band.

I dagens skiva bjuder dessa tre på skickligt samspel i det lilla trioformatet, tenorsax, bas och trummor. Men här finns också motsatser mellan instrumenten som utmanar och eggar och som retar lyssnarens hörselsinne. Som i den så engagerat spelade Blå och den avslutande The Coast of Living. Början dock i total gemenskap med glada avspända Little Jump med enorm ”sväng” inneboende samt den lätt folklore betonade  Up North, där Lunds trummor och Danielssons bas ”jagar” Nesets saxofon i ypperligt spel. Salme har också denna litet nordiskt vemodiga folklore atmosfär, vilka även gungande Folksong har.  Stilla vackert uttrycksfullt spel finner vi i den sköna titelmelodin Sun Blowing. Som en mild och skön sommarvind över badstranden. 

Ja, man kan få många associationer när man lyssnar på trion. Här finns musik helt i gemenskap i samspel kryddat med innehållsrikt skickligt personligt solospel.                                                                                                  

Thord Ehnberg 


Två musikanter som inspirerar,

utmanar och trivs tillsammans
Eje Thelin Trio

with  Bengt Hallberg 
1965
(Dragon/Border)

Den här plattan är en enda god och glad överraskning. Trombonisten Eje Thelins trio av 1964-65 års modell, förstärkt med Bengt Hallberg!

När Thelin, av ekonomiska skäl, någon gång kring årsskiftet 1963-64 tvingades lägga ned sin internationellt hyllade och guldskivebelönade kvintett – med tenorsaxofonisten Uffe Andersson, pianisten Joel Vandroogenbroeck, basisten Roman Dylag och trumslagaren Rune Carlsson – fortsatte han ett tag med den trio vi hör här. Det vill säga med endast Dylag och Carlsson bakom sig. Det blev en sväng ute i Europa med gruppen, en sejour på Gyllene Cirkeln i Stockholm och ett antal konserter runt om i landet. Men även om den pianolösa trion skapade välkomna möjligheter att röra sig harmoniskt friare fick Eje ändå, av ”kommersiella skäl”, lov att kalla in en pianist. Och valet föll alltså, till mångas förvåning, på Bengt Hallberg som åtminstone på papperet knappast var idealisk i sammanhanget.

Men alla förstå-sig-påare fick tji och eventuella onda aningar kom på skam. Bengt, som egentligen alltid var nyfiken och öppen för utmaningar passade Eje alldeles utmärkt. Båda musicerade synnerligen inspirerat tillsammans, utmanade och kompletterade varandra och lät faktiskt på de flesta sätt precis som vi kunde förvänta oss. Möjligen kan man konstatera att Hallberg, precis som på det nyligen återutgivna Gyllene Cirkeln-albumet, var frejdigare och tog fler chanser än han vanligtvis brukade göra på sina studioinspelningar.      

Av albumets åtta nummer – hälften inspelade i januari 1965 på Gyllene Cirkeln i Stockholm och resten ett par månader senare under ett besök på Högre Allmänna Läroverket i Borlänge – exekveras sex av kvartetten och två utan Eje Thelins medverkan.  Det innebär att vi får höra en upplaga av Bengt Hallbergs trio, med Dylag och Carlsson, som faktiskt då och då brukade visa upp sig på den tid det begav sig men som inte förrän nu finns att ta del av på skiva. Bengt bjuder på en egen skön ballad, ”Turning Around”, och Jule Stynes sällan hörda pärla ”Dance Only with Me” ur Broadway-showen Say, Darling.

Men Eje Thelin är förstås skivans huvudperson. Han musicerar vidunderligt fint med den ton, teknik, balans och personliga frasering och fantasi han brukade skämma bort oss med. Trevligt är det också att han valt att, förutom två egna kompositioner och två jazzstadards, John Carisis ”Israel” och Kenny Clarkes ”Jay Jay”, glatt kasta sig över två örhängen ur den outtömliga amerikanska sångboken, Rodgers och Hammersteins ”My Favorite Things” och Harold Arlens ”It´s Only a Paper Moon”. Många av jazzens både stora och små har förstås oförfärat tagit sig an ”My Favorite Things” genom åren, men ingen har angripet den festligare än Eje. Fast albumet höjdpunkt är nog ändå den kixiga ”Israel” med alla sina fantastiska, halsbrytande tempoväxlingar. Här få vi också ett lysande exempel på den humor som så ofta kännetecknade Ejes musik.

Roman Dylags och Rune Carlssons insatser kan och får inte förringas. Båda kände Eje utan och innan efter några års tätt samarbete, och bägge gör naturligtvis ett ypperligt jobb. Idag finns bara Roman kvar av de fyra som medverkar på ”1965”. Han bor sedan länge i schweiziska Basel. Eje gick ur tiden 1990, endast 51 år gammal, och Rune avled 2013, samma år som Bengt.
Jan Olsson

Se fler aktuella skivor med Bengt Hallberg, bl a:

Bengt Hallberg

At Gyllene Cirkeln

(Dragon/Border)


Jazzshow med sällsynt sting
och taggad Monica i högform
Monica Zetterlund 

På Berns 1964

Sjunger texter av Tage Danielsson och

Beppe Wolgers med Lasse Färnlöfs kvintett 
(Vax Records/Naxos)
 
Helt oväntat men storligen välmotiverad har den här skivan dykt upp. Innehållet är hämtat från slutet av januari 1964 dagarna före Monica och Lars Färnlöfs grupp avslutade vad man kan kalla en jazzshow med ett sällsamt sting på Berns. Det var Monicas debut i en scenshow som heter duga. Regin svarade Allan Edwall för och Stig Slas Claessons dekor förgyllde scenen. Monicas texter hade Tage Danielsson och Beppe Wolgers till största delen fixat. Bättre ram för en taggad och i högform agerande Monica blev inte oväntat en fullpoängare. Det gäller såväl sången som hennes sceniska utstrålning. Tala om klass!
 
 Den här perioden var en höjdpunkt i hennes brokiga karriär. Dit måste naturligtvis samarbetet med Bill Evans också räknas. Här är det ett extra glöd och sting i Monicas strupe som tyvärr inte höll hela karriären. Som aktris i Hasse Alfredssons och Tage Danielssons produktioner höll hon nivån ytterligare några år innan prestationsförmågan började dala.
 
Monica stod för en pionjärinsats när hon anslöt till den sirligt framtagna repertoar med texter plitade av den inhemska genrens vassaste och intimaste poeter. Någon brist på humor och snillrika ordvändningar var det inte tal om - gärna med plats för ironisk knorr. Med några undantag är det svenska som brukas när den amerikanska sångboken öppnas. Monica var en banbrytare när det gällde att använda sig av texter med pregnans och en realistisk innebörd.
 
Rodgers och Harts There’s A Small Hotell heter i Wolgers tappning Tillsammans. Fats Wallers Honeysuckle Rose förvandlas till Kaprifoliumros men texten till Lasse Färnlöfs Farfars Vals sitter i orubbat bo utan omskrivning. Cole Porters I Get A Kick Out Of You kallar Beppe fyndigt Jag Får En Spark Utav Dig.
Paret Danielsson & Alfredsson förvandlar Hoagy Carmichaels The Monkey Song till en obetalbar vansinnigt humoristisk hyllning till Murare Nilsson. Gigi Gryces jazzklassiker Social Call, här döpt till Vi Känner Oss som Vänner, Vi Som Har Magra Ben, kan man helt enkelt inte gå förbi. Den ingår i en medley med titeln Titta På Birgit Nilsson. Av bara farten hänger Bizets Habaneran och Beat Out That Rhythm On A Drum på. Vem som översatt Sidney Russells text till Crazy He Calls Me är oklart. Valet står tydligen mellan Wolgers och Tage Danielsson.
 
Apropå Tage har han tagit sig an Antonio Carlos Jobims samban Desafinado. Resultatet blev De´ Sa´ Finado. Kyssa Mig I Rumpan, Det Får Du Ej sjunger Monica i hans oslagbara översättning av Nothing Ever Changes My Love For You. Nils Ferlins text till Lille Bror Söderlunds En Valsmelodi är en klassiker som tål att nötas.
 
De instrumentala solopartierna är inte många, när det händer blir
det med bravur. I egna Farfars Vals skapar Lars ett solo som får håret att resa sig på underarmarna. Leo Wrights sprakande altsax är rejält på bettet i Speak Low. Han är också en bra flöjtist vilket han bland annat visat med Dizzy Gillespies lilla grupp. Göran Lindbergs lyriska piano skall ha en stor eloge. Han har också svarat för skivans bildcollage. Kompets övriga spelare är Monicas dåvarande man basisten Göran Pettersson och trumslagaren Leif Wennerström.
 
Ett smakfullt konvolut med bra texter och några teckningar signerade Einar Nerman förlänger föreställningen. Så här proffsigt skall ett skivbolag arbeta. Självfallet förtjänar skivan en framskjuten placering i skivhyllan.
Göran Olson

Läs mer om Monica Zetterlund

Läs mer om Lars Färnlöf


Sakralt, stilla, vackert 
men också kraft och energi
Jazz at Berlin Philharmonic V  

Lost Hero –Tears for Esbjörn   
(ACT/Naxos)  

 Det finns några musiker som har satt sin speciella prägel på jazzmusiken genom sitt sätt att uttrycka sig musikaliskt. Dit hör utan tvekan pianisterna Jan Johansson och Bengt Hallberg. Nu, på detta årtusende har ytterligare en pianist satt sitt bomärke inom musikformen vi kallar jazz, nämligen Esbjörn Svensson. Hans pianospel och hela gruppen EST hade ett speciellt sound som etsat sig fast i minnet på alla lyssnare som hade förmånen att hinna höra honom, både live och på skiva, innan han alltför tidigt rycktes bort från jordelivet.

Nu, ett hyllningsalbum till denne store pianist från en livekonsert i Berlin oktober 2015, med en nordisk konstellation som kallar sig Jazz at Berlin Philharmonic V. Med musik signerad just gruppen EST förutom öppningslåten tillika titellåt, Tears for Esbjörn, som bandets pianist Iiro Rantala skrivit. Sakralt stilla och vacker melodi med just detta säregna sting som direkt för tankarna till Esbjörn Svensson och hans musik. Med förutom Iiro Rantals piano i förgrunden, Lars Danielsson och Morten Lunds sparsmakat basspel respektive trummor och med skickligt solospel från gitarristen Ulf Wakenius.


I två efterföljande, så innerligt mjukt vackra Love is Real och mer lättsamma Waltz for the Lonely Ones, vikt för den femte medlemmen i Jazz at Berlin Philharmonic V, Viktoria Tolstoy med uttrycksfull innerligt vacker sång, och där det åter bjuds ypperligt solospel från Wakenius och Rantala.  Och det är konceptet rakt igenom. Musik som minner om storheten i Esbjörn Svenssons musik, spelad och mycket fint tolkad i gruppmedlemmarnas versioner till uttryck. Biter till med glödande energi gör Seven Days of Falling och Dodge the Dodo, där man känner medverkandes fulla kraft.

 Allt tonas ner i den så sakralt vackra musiken skivan inleddes med i nionde och sista spår, John Lennons Imagine. Det är musik som har starkt inneboende själ i perfekt samspel likaväl som uttrycksfulla innehållsrikt solospel från samtliga medverkande. Musik så som också EST levererade från scen och i skiva. Jag deltar i de jublande applådåskorna från närvarande publik.
Thord Ehnberg


Sofistikerat och melodiskt 
med homogent samspel
Tassos Spiliotopoulos          

In the Dark
(Anelia Records/Tassos Spiliotopoulos.com)

Gitarristen Tassos Spiliotopoulos är från Grekland men bosatt i London sedan dussinet år.  Han är en av Storbritanniens ledande gitarrister och har bland annat varit lierad med trumpetaren Kenny Wheeler. 2013 flyttade han till Stockholm och kom att göra världsturnéer med Asaf Sirkis Trio. Här presenterar Tassos sin grupp som består av tenorsaxofonisten Örjan Hultén, basisten Palle Sollinger och trumslagaren Fredrik Rundqvist. Han har komponerat skivans samtliga alster och svarat för alla arrangemangen.  Musiken har skiftande ingredienser med beståndsdelar från grekisk folkmusik, flamenco, blues, fusion, filmmusik och modern jazz.
 
Sofistikerat och melodiskt agerar gruppen i sin breda repertoar. Det låter verkligen grupp när materialet spelas upp. Tassos och hans musik är ett intressant nytillskott i den stockholmska jazzvärlden som bör tas tillvara. Örjan Hulténs saxofon ger också behållning såväl soundmässigt som i solopartierna. Mycket välanpassat och lyhört följer Palle Sollinger och Fredrik Rundqvist melodiernas intentioner.

Som jag nämnt är det gruppens homogena samspel som sätter prägel på debutskivans musik.
Göran Olson


Intressanta återblickar på en lysande 
och banbrytande musikalisk karriär.
Miles Ahead
Soundtrack från filmen om Miles Davis 

(Columbia Legacy/Sony)


Som de flesta jazzintresserade säkert har noterat, har det på andra sidan Atlanten nyligen spelats in en långfilm om Miles Davis, ”Miles Ahead”. Den har föregåtts av en lång rad skriverier i såväl dags- som fackpress i USA och förväntningarna har varit högt uppskruvade. Premiären ägde rum, i både New York och Los Angeles, den 1 april och filmen har redan börjat omnämnas som en stark kandidat för en och annan Oscar-statyett. 

Den tämligen dramatiska, och åtminstone delvis fiktiva, handlingen i ”Miles Ahead” utspelar sig i New York någon gång i slutet av70-talet. Inte oväntat tar den upp den vid det här laget legendariske jazzikonens välkända drogmissbruk och hans tio år långa och stormiga äktenskap med Francis Taylor. Men huvudsakligen bjuder den ändå på åtskilliga intressanta återblickar på Miles lysande och banbrytande musikaliska karriär. Huvudrollen spelas av den på sistone mycket hyllade och efterfrågade svarte skådespelaren Don Cheadle, och i annan stor roll, som musikjournalisten Dave Brill, får vi se Dave Braden. Den mångsidige Cheadle, som alltså spelar Miles, har även producerat, regisserat och skrivit manus tillsammans med Steven Baigelman.

Musiken i filmen är till allra största delen dubbad från en rad av Miles klassiska skivinspelningar. Men även en del nyskriven musik förekommer, komponerad av Robert Glasper.
Som sig bör har nu Sony Pictures Classics i samarbete med Sony Music gett ut en cd med, som det heter, Original Motion Picture Soundtrack”. På det får vi förstås höra massor av musik ur filmen. Från titelnumret, ”Miles Ahead” alltså, som Davis spelade in 1953 på en Prestige-platta tillsammans med John Lewis, Percy Heath och Max Roach, via bland annat hela och nedskurna alster från skivklassisker som ”Kind of Blue”, ”Sketches of Spain”, ”Seven Steps from Heaven”, ”Nefertiti” och ”Filles de Kilimanjaro” och ”Agharta”, till korta dialogsnuttar. Nyinspelad musik, exekverad av, till exempel, pianisten Taylor Eigisti, nyss nämnde Glasper, trumpetaren Keyon Harrold, Wayne Shorter och Herbie Hancock bjuds också mellan varven. 

Att sätta betyg på plattan känns varken särskilt logiskt eller nödvändigt. Större delen av innehållet är redan välkänt för de flesta Davis-fans och håller naturligtvis högsta klass. Och det skapar definitivt nyfikenhet och förväntningar. Så det är bara att hålla utkik bland bioannonserna.

Jan Olsson


Personliga arrangemang, 
glänsande leadmusiker och solister 
Dick Oatts/Mats Holmquist

New York Jazz Orchestra
A Tribute To Herbie + 1
(Summit MAMA/Border)
 
Det här är en originell och initiativrik skiva som kommit till stånd. Arrangören och kompositören Mats Holmquist har arrangerat en hyllning till pianisten Herbie Hancock. Till inspelningen som är gjord 2015 i New York har han lierat sig med den ytterst välrenommerade rörblåsaren Dick Oatts. Oatts har handplockat musiker som kommer från The Apples absoluta toppskikt som kallas för New York Jazz Orchestra.
 
Av skivans nio nummer är Hancock upphovsman till åtta. Mats har kompletterad med Stevie R som syftar på minimalisten och Polar Prizevinnaren Stevie Reich. All musik har Mats arrangerat med en personlig prägel. I orkestern finns också norske trumpetaren Frank Brodahl, danske trombonisten Steen Nikolaj Hansen samt den ypperlige svenska tenorsaxofonisten Robert Nordmark.
 
Bandets glänsande leadmusiker ger sting och snärt åt inspelningen. Oatts leder självklart saxofonsektionen. Nick Marchione är prickskytt i trumpetsektionen. Rutinerade John Mosca leder trombonkvartetten. I det smidiga kompet ingår pianisten Adam Birmbaum, Paul Meyers är gitarrist och Martin Wind är basist. Trumslagaren John Riley är en dynamo som färgar musiken.
 
I Stevie R. är trumpetaren Joe Magnarelli storslagen solist. Arrangemangen har motiverat utrymme till bandets toppsolister. Där skall Robert Nordmarks tenor uppmärksammas för sina insatser i Chameleon och Toys. Oatts är givetvis en attraktion. Sopransaxen är lysande i Dolphin Dance, Maiden Voyage och Jessica. Altsaxen är anslående i Eye Of The Hurricane. I Stevie R. hörs trumpetaren Joe Magnarelli. Arrangemangen ger utrymme till bandets toppsolister.

Där skall Robert Nordmarks tenor räknas uppmärksammas för insatser i Chameleon och Toys. Oatts är givetvis en attraktion. Sopransaxen är lysande i Dolphin Dance, Maiden Voyage och Jessica. Den vassa altsaxen är effektfull i Eye Of The Hurricane. Andra solister av hög nivå är pianisten Adam Birnbaum, altsaxofonisten Mark Gross och barytonisten Frank Basilie.
 
Att Mats är en begåvad arrangör är ingen nyhet. Det har han visat tidigare då han tolkat Chick Coreas och Dave Liebmans teman.
Hancocks kompositioner teman får i den här tappningen en variant som han måste känna sig tillfreds med.
Göran Olson


En vådlig och oförutsägbar
tonvärld uppenbarar sig
Andreas Backer & Raymond Strid

Voice & percussion
(Creative Sources Recordings)

Vid sidan av den holländske röstekvilibristen Jaap Blonk har det inte funnits någon röstartist som nått tillnärmelsevis samma status inom improvisationsmusiken. Fram till dess den i Norge födde röstkonstnären Andreas Backer (född 1981) dök upp, och på ett lika utmanande sätt visade hur en utan begränsning formbar röst kan användas för att forma ljud.

Hemma i Norge har Backer jobbat med bland annat grupperna Andy’s Circus, Malt och Andreas Backer Trio, medan han i Stockholm varit aktiv i projekt som Ester & Andreas, Jeg besverger dig och Björn Berg Borg. Efter ett halvdussin album med olika formationer kommer nu detta album, inspelat i Heby hösten 2014, där Backer slår följe med en likasinnad - den i positiv bemärkelse synnerligen oberäknelige slagverkaren Raymond Strid.

I elva kompositioner som de står bakom tillsammans upptäcker och utforskar de en fascinerande dimension av ljud till lika stor del formad av Backers jämmer och kvidande som av Strids skrammel och knastrande. Det är definitivt en udda, för att inte säga vådlig tonvärld som uppenbarar sig, men också en tjusande sådan med sin obönhörliga oförutsägbarhet. Oavsett Backer låter som en mongolisk strupsångare eller en extrem fäbodshojtare står Strid följsamt bakom honom med sina ickerytmer och sitt skönt oförvägna rassel.
Peter Bornemar


Jan löser Jan-utmaning med respekt,
finess och ypperlig stråkkvartett
Jan Lundgren

The Ystad Concert

A Tribute to Jan Johansson
(ACT/Naxos)

Läs hela recensionen


Magnifikt och mästerligt

när Leonard Bernstein hyllas

Nils Landgren with Janis Siegel                                                          

Some Other Time 

(ACT/Naxos, cd och vinyl)

Läs hela recensionen


Tung, ljudlig, rytmstark blues.
plus närvarokänsla i bild
Thorbjørn Risager & The Black Tornado    
 Songs From the Road     

(Ruf Records/Border Music) 


Thorbjørn Risager och den maffigt spelande orkestern The Black Tornado bakom hans sång skall absolut lyssnas live, eller liveinspelad som här i detta album som innehåller både vanlig ljud cd samt en dvd. Det är nämligen äkta tung men ändå lättflytande bluesshow från första tonen till och med den sista. Omöjligt sitta still. Alltid är det någon kroppsdel som följer med i den så dynamiska rytmiken när danske sångaren och gitarrist Thorbjørn Risager tillsammans med sina Black Tornados framför sin musik.

Som mest är det högoktanigt swing/rockigt bluesdrag över både sång och spel. Och Risager med band sätter nivån direkt i inledande blues/swinggungande If You Wanna Leave med rockig sång och musikös från det så bluestufft spelande bandet. Och vi får i fler titlar i samma anda. Den härliga Rock ´N´Roll Ride där han får publiken med sig i sången, tuffa All I Want, High Rolling och avslutande Opener, med flera som exempel bland cd:ns femton titlar och dvd:ns arton. Och i klassikern Let the Good Times Roll, är det som alltid musikfest i häftigt instrumentalt spel innehållande bland annat dynamisk gitarrduell mellan Thorbjørn Risager och Peter Skjerning, som även här lockar publik oombedd att sjunga med.

Men här bjuds också jordnära blues i lugnare, till det långsamma så härligt intima tempot. Som allra bäst bland skivans långsamma titlar, känslofullt allvarliga China Gate, Throught the Tears och den så högtidligt tjusiga I Won´t Let You Down där Lisa Lystam sjunger duett med Risager. Hon finns även med tillsammans med Ida Bang kördoande i samtliga spår.

Man kan välja att titta på dvd:n i dator eller tv eller enbart lyssna i stereon på cd:n för alla titlarna finns med på båda, med ett plus på tre titlar till på dvd:n där det spelas riffrykande jazz som man associerar hur det lät under femtiotalets JATP konserter när saxofon och trumpetgiganter drabbade samman på Konserthusets stora scen i Stockholm. Här presenteras bland annat keyboardist Emil Balsgaard och saxofonist Hans Nybo i en av dem, The Straight and Narrow Line. Bild stärker livekänslan och man får ytterligare närvarokänsla och så smått förnimmer sig sitta bland publiken. Det är inte mycket till variation som bjuds från en scen av musiker som har ett upprepande mönster och mimik när de spelar. Här dock mycket bra filmat med fin rytmik i bildväxlingar, helbild/närbild, även om bildsekvenserna tenderar att upprepas. Det är ju ändå musiken som är det viktigaste och fångar lyssnaren intresse. En toppenskiva. Thorbjørn Risager & The Black Tornado torde vara en av Europas skickligaste band i den här genren i dag. Spring och köp alla bluesälskare av den så härligt swinggungande skolan. Allt tillkommet inför publik i Bonn i april i år. 
Thord Ehnberg


RogueArt värnar om

de fria jazzformerna

En av de mer sälla fåglarna bland skivbolag inriktade mot jazz i de friare formerna är franska RogueArt, som grundades av Michel Dorbon och inledde utgivningen 2005 med albumet Bindu med en grupp under ledning av de amerikanske slagverkaren Hamid Drake.
Sedan dess har det blivit 50 utgåvor med framför allt musiker baserade i New York och Chicago, men även med en hel del europeiska musiker. Representerade i katalogen är bland andra saxofonisterna Roscoe Mitchell, Rob Brown, Evan Parker och Larry Ochs, basisterna William Parker, Joëlle Léandre och Peter Kowald samt flöjtisten Nicole Mitchell.

Se skivrecenioner på Rogue Art


Black Saint och Soul Note

nu på fyra nya cd-boxar

Sedan några år har Black Saint och Soul Note tagits över av skivbolaget Cam med adress i London, och de har ambitionen att ge ut allt på nytt i CD-boxar och i ”remastrade” versioner. Varje box är till formen en smidig ask som är behändig till omfånget och varje skiva finns i ett tunt pappfodral med originalomslag. Ljudet är bra och priset förhållandevis lågt. I ett första skede släpptes 13 boxar och nu har ytterligare fyra givits ut och det med World Saxophone Quartet, Jimmy Giuffre, Mal Waldron och Don Pullen
Boxarna distribueras i Sverige av Naxos.

Läs om boxarna på Black Saint och Soul Note


Årets jazz!

DIG listar

skivfavoriterna

2014

Se alla 5-i-topplistor

JAZZNYHETER AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ JAZZBÖCKER PORTRÄTT PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR