![]() |
|||||||||||||||||||||||||
| Jazznytt på skiva. Svensk och internationell jazz recenseras av DIG
Jan Olsson är bland annat jazzkrönikör och nöjesskribent i Skånska Dagbladet. Göran Olson skriver även om jazzmusik i Gefle Dagblad och Orkesterjournalen. Peter Bornemar är fristående skribent med bl a jazz, improvisationsmusik och country regelbundet även i andra tidningar, magasin, radio och tv.
|
|||||||||||||||||||||||||
|
Jazznytt på skiva med DIG-betyg |
Här finns ännu fler skivrecensioner:
|
DIG Jazz Innehåll: |
|||||||||||||||||||||||
Årets jazztoppar på skiva!22 av de 80-talet svenska jazzskivor som recenserats under 2011 finns med på 5-i-topp när skribenterna på DIG Jazz väljer sina favoriter. |
![]() |
||||||||||||||||||||||||
|
LED |
En kvintett av högsta dignitet -där alla imponerar Standard Connection Northland (Imogena/Border) Bakom Standard Connection döljer sig en kvintett svenska musiker av högsta dignitet. Robert Nordmark spelar tenorsax. Peter Asplund är trumpetare och flygelhornist. Pianot sköter Daniel Karlsson. Kontrabasen tillhör Martin Sjöstedt och kompet rundas av med trumslagaren Johan Löfcrantz Ramsay. Altsaxofonisten Karl-Martin Almqvist ansluter i två nummer. Alla spelarna imponerar. Robert är strålande med sitt auktoritära spel. Det här borgar för det stora break han länge förtjänat. Han tillhör spjutspetsarna i den svenska tenorsaxklanens främsta led. Lyss bara till Soul Eyes som är ett tilldragande nummer. Det självklara spelet bär med sig sköna vibbar. Hans spel i snabba nummer som i Giant Steps skall också lovordas. Peter Asplund har tidigare meriter så det förslår vilket poängteras med marginal skivan igenom. Spelet med harmonsordin i Soul Eyes bygger på den skira stämning som Robert lagt grunden till. Peter av idag är en av de mest homogena musiker svensk jazz kan visa upp. Han är en komplett jazzsolist oavsett vilket sammanhang han rör sig i. Som nämnts sitter Karl-Martin Almqvist in i gruppen och då med en straight altsax. Han, Robert och Peter möts i den fint arrangerade Yesterdays. Suggestiv och skön är alten i sin kommunikation med Roberts tenor i skivans final Matt Dennis Angel Eyes. Ytterligare en favorit som för tankarna till Gullin och Rolf Billbergs samarbete på femtiotalet. Högt betyg! Daniel Karlssons underfundiga pianospel är en pärla att ta till sig med ett personligt spel med en aldrig sinande fantasi. Killarna i kompet skall verkligen rosas. Tillsammans bildar de en stimulerande helhet som får det att vattnas i munnen. Något som solisterna omedelbart tar tillvara. Martin Sjösten är även en bra solist vilket kommer fram i Milestones. Johan Löfcrantz Ramsays trumspel för upp gruppen till svindlande höjder. Det han gör är bland det mest spännande och inspirerande jag hört från en svensk trummis de senaste åren. Giant Steps är ett talande exempel. Göran Olson |
|
|||||||||||||||||||||||
|
vinterkväll i skönaste fåtöljen Sweet Jazz Trio Sweet Ballads (Spice of Life/Plugged) Sweet Jazz Trio, d.v.s. kornettisten Lasse Törnqvist, gitarristen Mars Larsson och basisten Hans Backenroth, begår i och med ”Sweet Ballads”, med underrubriken ”Standard Collection volym 4”, sitt tionde album sedan starten för drygt femton år sen. På två av dessa tio produktioner, ”A Certain Sadness” och ”Remembering Billie”, som ursprungligen gavs ut på skivmärket Arietta, medverkar även sångerskan Monica Borrfors. Med åren tycks de tre medlemmarna i Sweet Jazz Trio ha kommit varandra allt närmare. Lyhördheten för varandras intentioner kan jämföras med den som en gång kännetecknade kombinationen Ruby Braff-George Barnes eller kanske Braff-Dick Hyman. Och att den forne ”dixieräven” Törnqvist har lyssnat ingående på just Braff, och säkerligen i någon mån även på Rex Stewart och Bobby Hackett, är ganska uppenbart. Samma osvikliga smak, melodiska respekt och fantasi och samma känsla för enkelhet och lyrik. Liknande preferenser kännetecknar också Mats Larssons sköna gitarrspel. Hans eleganta frasering och vackra ton påminner, även om den är mer traditionell, om Jim Halls ytterst vårdade sätt att kommunicera. Om Backenroths basspel har redan sagts så mycket i andra sammanhang att det inte finns mycket att tillägga. Man kan bara konstatera att han är en helt idealisk medlem i gruppen. På sin allra första platta, ”Very Swedish”, höll sig trion till enbart svenskt material. Men sedan dess har man hämtat huvudparten av repertoaren ur den nära nog outtömliga amerikanska sångboken. Bland topparna på ”Sweet Ballads” kan nämnas en magnifik version av Nat King Coles gamla paradnummer ”Nature Boy” och en inte mindre magnifik ”In the Wee Small Hours of the Morning”. En mer perfekt platta att sluta ögonen och lyssna på i skönaste fåtöljen när nattmörkret har sänkt sig och världen har stannat upp ett slag är svårt att tänka sig. Jan Olsson |
|
||||||||||||||||||||||||
|
Den allra sista konsertkvällen -då släppte Brubeck & Co loss och hade kul The Dave Brubeck Quartet Their Last Time Out (Columbia/Sony, 2 cd)) Någon gång vid årsskiftet 1966-67 bestämde sig Dave Brubeck för att ge sin legendariska kvartett, med Paul Desmond, Gene Wright och Joe Morello, ytterligare ett år. Sen skulle han ägna sig åt att komponera och umgås med sin försummade familj. Två decennier med samma laguppställning kunde också vara tillräckligt, tyckte han. Kvartettens allra sista framträdande ägde rum på Annandag jul 1967 i balsalen på Statler Hilton Hotel i Pittsburgh, Pennsylvania, inför en entusiastisk publik. Och stämningen på estraden tycktes vara lika upprymd som den i salongen, ja rent av lössläppt mellan varven. ”Vi hade ju inget att bevisa längre”, förklarar Dave i albumtexten till ”Their Last Time Out”, ”så vi gick in för att kul istället”. Att konserten sent omsider har letat sig ut på platta beror på att producenten Russell Gloyd under ett besök i Brubecks hem i Connecticut råkade hitta banden i ett skåp. Dave själv hade fått dem som referensband av den ljudtekniker som hade jul-jour på det anrika Pittsburgh-hotellet 1967. Dessutom hade han glömt bort dem för länge sen. Att inspelningarna, i mono, knappast var avsedda att ges ut märks förvisso, men ljudkvalitén är ändå oväntat bra. För att nu inte tala om musiken! Den är mestadels lysande. Dave är på sitt mest spirituella humör. Han tar som vanligt ut svängarna ordentligt och slår rytmiska och harmoniska kullerbyttor i långa banor. Som vanligt landar han förstås elegant. Och Desmond är i praktslag. Hans solo i den vackra balladen ”You Go To My Head” som han också gav en oförglömlig version av tillsammans med Jim Hall åtta år tidigare - är fullt i klass med det bästa han någonsin gjorde på skiva. Vidare är det smått fantastiskt att han varje gång han spelar sin egen ”Take Five” lyckas finna nya infallsvinklar och perspektiv. För naturligtvis avslutas konserten med den komposition som kom att b Naturligtvis är det tandemparet Brubeck-Desmond och deras telepatiska samspel man tänker på i första hand, då den klassiska Brubeck-kvartetten kommer på tal. Men på ”Their Last Time Out” påminns vi åter om Gene Wrights och Joe Morellos stora betydelse för helheten. De kompletterar varandra och frontparet - på ett genialt sätt, trots att de rent rytmiskt är något olika. Morello ligger i ”framkant” och Wright i ”bakkant”, om man säger så, vilket ger både spänning och balans. I den senares komposition ”Set My People Go”, med fragment av diverse sånger som var aktuella under den amerikanska medborgarrättsrörelsen på 1950- och 60-talet, visar Wright också vilken utmärkt solist han var i sin glans dagar. Idag har han, 88 år gammal, lagt basen på hyllan. Och Morello, som avled i mars 2011, briljerar förstås som vanligt med sin oerhörda teknisk och sitt fantastiska vispspel. Som helhet når kanske inte ”Their Last Time Out” riktigt samma höjder som det banbrytande albumet ”Time Out” från 1959. Men för alla som är det minsta intresserade av Dave Brubeck är det ändå ett ”måste”. Jan Olsson Lss Jan Olssons intervju med Dave Brubeck |
|
||||||||||||||||||||||||
|
Fantastisk och lycksalig friformjazz Albert AylerStockholm, Berlin, 1966 |
![]() |
||||||||||||||||||||||||
|
och närhet som den förtjänar Lars Jansson Trio Ensemble Mid/Vest Worship Of Self (Prophone/Naxos)
Vid sidan av sitt eminenta personliga pianospel är Lars Jansson en kompositör och arrangör av hög kvalité. Hans djupa musikaliska medvetenhet berör och lever kvar sedan tonerna falnat. Egen musik har Lars presenterat i olika formationer från sin egen trio och upp till storbandsformat med ett lysande resultat. Den här gången har Lars skrivit för sin trio som förstärks av den danska Mid/Vest ensemblen. Där ingår en stråkkvartett och en blåsarkvintett. Musiken innehåller såväl nya som äldre alster från Lars känsliga penna. Inspelningen gjordes i Göteborg 2008 med en mycket bra ljudåtergivning. Göran Olson |
![]() |
||||||||||||||||||||||||
|
- och Lars pianospel är gudabenådat Roger Johansen feat. Georg Riedel Fine Together (Inner Ear/Naxos)
Norske trumslagaren Roger Johansen har producerat den här lyriska skivan. Musikerna är handplockade och välspelande. Rogers bror Tore spelar trumpet. Som medblåsare har han barytonsaxofonisten John Pål Inderberg. Pianist är Lars Jansson. Bas spelar Georg Riedel. Lika minutiöst har man tagit fram melodivalet. Roger har två kompositioner med, Tore bidrar också med två titlar. Lars har komponerat Hilda Smiles och To The Mothers Of Brazil. Playgame, Melancholia och Little Idas Summer Song kommer naturligtvis från Riedel. Fine Together är Gullins tema medan Jan Johansson släpper till sin Blues In Octaves. Där förändras stämningen och musiken blir djärvare. Fine Together rekommenderas varmt för de lyriskt inriktade lyssnarna. De tillbakalutade vackra melodierna vårdas ömt av samtliga solister. Man känner deras närhet till materialet. Lars avspända pianospel är gudabenådat. Han har få om ens någon överman i Skandinavien. Riedels mycket personliga spel är en annan begivenhet som hörs för sällan. Mer av den varan emotses. Basen har ju i långa perioder fått stå tillbaka för hans skrivarkonst. Blåsarnas intentioner i temapartierna har känsla och engagemang. De är även tilltalande solister. Göran Olson |
![]() |
||||||||||||||||||||||||
|
bjuder på tilltalande anrättning Ron Carter´s Great Big Band (Sonny Side/ Naxos)
Det är inte var dag man får möta ett nystartat amerikanskt storband. Basisten Ron Carter har på relativt kort tid fått sitt band att slå an på den kräsna New Yorkpubliken. Till sin debuten som storbandsledare har Carter anlitat vännen Robert M. Freedman som arrangör, vilken också har meriter som pianist och saxofonist av klass. Bob som han kallas har spelat och arrangerat för storband med ledare som Herb Pomeroy, Maynard Ferguson och Woody Herman. Arrangerat har han gjort för artister som Lena Horne, Sarah Vaughan och Harry Belafonte. Han har också varit länkad till Miles, Horace Silver, Eric Dolphy, Herbie Hancock och McCoy Tyner. Filmmusik finns också på tjänstgöringslistan. Bland skivans kompositioner finns två melodier av Carter och ett nummer av Freedman som blandas med jazzstandards av olika årgångar. Äldre jazzklassiker som St. Louis Blues, Caravan och Opus One har placerats in i collaget bredvid Sonny Stitts The Eternal Triangle, Dizzys Con Alma, Shorters Footprints, Mulligans Line For Lyons och Nat Adderleys Sweet Emma. Det är en tilltalande anrättning som har alla tecken på att gå hem i bredare storbandskretsar. Orkestern har ett väloljat ensemblespel med imponerande leadinsatser. Kompet är av högsta klass vilket inte är någon överraskning. Det brukar vara så när amerikanska storband spelar upp.
Carters Great Big Band är ett intressant nytillskott i storbandsbagen med en uppsjö av solister. Där hörs sopran-altsaxofonisten Jerry Dodgion, tillika saxledare, altsaxofonisten Steve Wilson, tenoristerna Scott Robinson och Wayne Escoferry. Trumpetsolister är Greg Gisbert, Tony Kadlek och Alex Norris. I trombonsektionen hörs Steve Davis, Jason Jackson, James Burton lll och bastrombonisten Douglas Purviance. I det hypereffektiva kompet omger sig Carter med fine pianisten Mulgrew Miller och trumslagaren Lewis Nash. Det här är ett band vars vidare öden bör följas upp i fortsättningen. Göran Olson |
![]() |
||||||||||||||||||||||||
|
och öppen för nya utmaningar Charles Lloyd-Maria Farantouri Athens Concert (ECM/Naxos) Mycket ska man höra innan öronen faller av! I och för sig kan man kanske vänta sig ungefär vad som helst av Charles Lloyd, som vid drygt 70 års ålder verkar vara lika nyfiken och öppen för nya utmaningar som någonsin tidigare. Med sin nya ”drömkvartett”, med pianisten Jason Moran, basisten Rueben Rogers och trumslagaren Eric Harland, har han åter fått en omgivning som tillåter honom att ta ut svängarna i minst lika hög grad som han gjorde med den grupp han ledde under andra halvan av 60-talet. Den med Keith Jarrett, Cecil McBee och Jack DeJohnette alltså, med vilken han spelade in sina klassiska album ”Dream Weaver” och ”Forrest Flower”. I juni 2010 strålade Lloyd och hans mannar samman med den grekiska sångerskan Maria Farantouri, känd bland annat för sina tolkningar av Mikis Theodorakis alster, och två grekiska musiker, liraspelaren Socratis Sinopoulos och ”extrapianisten” Takis Farazis. Tillsammans gav de en konsert i det fria, vid foten av Akropolis i Atén, inför en - av jublet att döma både förtjust och talrik publik. På repertoaren stod en svit, ”Greek Suite”, i tre delar med sammanlagt elva sånger plus några fristående nummer, bland dem ”Forrest Flower” och den vackra ”Requiem”, som vi även har kunnat höra på några tidigare Lloyd-skivor. Sviten, som består av allt från mycket gammal grekisk folkmusik till Theodorakis och den begåvade filmkompositören Nikos Kypourgos, är arrangerad av Takis Faranzis. Farantouri har en röst som inom den klassiska musiken brukar betecknas som kontraalt, det vill säga den lägsta av alla kvinnoröster. Den är vacker och uttrycksfull, men dessvärre tycker jag inte att Farantouris frasering passar särskilt väl för jazzbruk, något som förmodligen inte är meningen heller. En som däremot, utan besvär, kan anpassa sig är i stället Lloyd, som spelar minst lika fint som vanligt. Och givetvis, som alltid, högst personligt och vackert. Men den som verkligen sticker ut och gör att man nästan hela tiden med glädje lyssnar på den något ”ovana” musiken är Jason Moran. Hans pianospel är fullständigt oemotståndligt. Jag har sett att några av mina skrivande kollegor har höjt ”Athens Concert” till skyarna. Tyvärr är jag inte, trots ovanstående lovord, lika begeistrad. Fortfarande tycker jag att Lloyds förra album, ”Mirror”, är minst ett par klasser bättre. Men smaken är ju liksom baken… Jan Olsson |
![]() |
||||||||||||||||||||||||
| Sprängfyllt av lustfyllda idéer!
Velodrone med .fr v Jonas Östholm, Fredrik Ljungkvist, Filip Augustsson, Fredrik Rundqvist, Velodrône The Beenhouse Session |
|||||||||||||||||||||||||
|
Uppsluppet och festligt -i lagoma doser Chick Corea- Stefano Bollani Orvieto (ECM/Naxos) Till en början hade jag hjärtans roligt, när jag lyssnade på ”Orvieto”, ett album som fått sitt namn efter den lilla stad i italienska Umbrien där man, i slutet av december varje år, arrangerar en välbesökt jazzfestival.
Just den här plattan, med pianovirtuoserna Chick Corea och hemmasonen Stefano Bollani sittandes mitt emot varandra vid varsin flygel, spelades in under 2010 års näst sista dag. Och att båda var på sitt allra soligaste nyårshumör råder det knappast något tvivel om. Glatt och ekvilibristiskt beger dig sig ystert ut på gemensamma äventyr, oftast på tämligen väl upptrampade stigar. Bortsett från ett par fria historier och varsin egen komposition, i Coreas fall den välkända ”Armando´s Rhumba”, som vi hörde redan för 35 år sen på LP:n ”My Spanish Heart”, består repertoaren av idel standards. Eller näst intill standards i alla fall. Inte mindre än tre bossor ger sig de bägge kombattanterna på, två av Jobim och en, Antonio Almeidas underbara ”Doralice”, som enligt mitt sätt att se det är plattans allra bästa nummer. 70-årige Chick och hans lite drygt hälften så gamla kollega Stefano spelar oftast så lika att det kan vara svårt att skilja dem åt, vilket kanske i och för sig kan göra detsamma. Men tyvärr har båda lätt för att falla för frestelsen att briljera, vilket blir lite tröttsamt att ta del av. Åtminstone i längden. Utan att skämmas det minsta tar de också till diverse ”skamgrepp”, när andan faller på. Och det gör den titt som tätt. Lite stridepiano här och några takter boogiewoogie där är alltså inget de avhåller sig ifrån. ”Orieto” är en ovanligt uppsluppen och festlig platta. Utan större djupsinnigheter förvisso men väl värd att äga och plocka fram ibland, när vardagen känns för svår. Fast liksom choklad och cognac bör den avnjutas i lagom, inte alltför stora doser. Att spela igenom hela plattan i en följd gör att man känner sig mätt långt innan den häftiga slutbluesen. Jan Olsson |
![]() |
||||||||||||||||||||||||
|
danskar tolkar Lars Gullin Christina von Bülow & Fredrik Lundin Silhouette (Stunt/Naxos)
Det är märkligt hur väl Lars Gullins musik har stått sig genom åren. Det har snart gått 60 år sen vi hörde ”Silhouette” för första gången och nästan lika länge sen är det som den undersköna ”Danny´s Dream” fick oss att gråta en skvätt och sucka av hänförelse. När danska altsaxofonisten Christina von Bülow och hennes landsman och barytonsaxofonspelande kollega Fredrik Lundin tillsammans tar sig an dessa nationalromantiska mästerverk känns de fortfarande lika daggfriska som vårens allra första primörer. I frontlinjen på Silhouette, ja kvintetten kallar sig så, finns - förutom Lundin och von Bülow, som ibland låter som en lycklig korsning mellan Lee Konitz och Rolf Billberg - också gitarristen Jacob Fischer. Fischer, denne smått otrolige kameleont som en gång hårdlanserades av Svend Asmussen, tar förresten över Arnold Johanssons ventilbasunstämma i ”The Flight”, som i princip avverkas i Gullins originalarrangemang från 1958. Förutom sex välkända Gullin-kompositioner har de bägge kapellmästarna även smugit i Såväl von Bülow som Lundin är utomordentliga solister. Deras känsla för form och melodisk skönhet gör dem till perfekta tolkare av Lars Gullins odödliga musik. Strax före jul 2009 turnerade de i Sverige med sin grupp Silhouette och framförde bland annat den musik vi får höra på skivan. Är det inte dags för en repris snart? Jan Olsson |
![]() |
||||||||||||||||||||||||
|
Sarah Riedel vågar ta ut svängarna Common CreatureDaydreamers |
![]() |
||||||||||||||||||||||||
| Maffigt elvamannaband med megastor verktygslåda Markus Pesonen Hendectet HUM |
![]() |
||||||||||||||||||||||||
|
hos legendarisk jazzdrake Roy Haynes Roy-Alty Featuring Chick Corea, Roy Hargrove and The Fountain Of Youth Band (Dreyfus Jazz/Naxos) En stor drake inom jazzen är trumslagaren Roy Owen Haynes. Född i Boston 1925 och fortfarande aktivt skapande. Jag upptäckte honom på skiva i början på femtiotalet. Då var han medlem av Sarah Vaughans band. Men etablerad var han redan då. Han hade varit lierad med tungviktare som tenoristen Lester Young och bebopfadern Charlie Parker. Pianisten Bud Powell hade också glatt sig åt Haynes välartikulerade spel. Till dettas skall läggas samarbetet med Louis Russells band och mötet där med Louis Armstrong. Mosaiken fortsätter med spel med John Coltrane, Eric Dolphy, Dizzy, Miles, Rollins, Getz, Monk, Pat Metheny, Gary Burton, McCoy Tyner och Chick Corea. Detta var en grabbnäve ur en sällsynt rigorös CV. Något som kan vara nyckeln till de tusen skivinspelningar han avverkat. Hargrove är på ett lysande spelhumör. Det avslöjas omedelbart i inledningsnumret Grand Street. Intensiteten och energin gör honom till en av dagens absolut intressantaste solister. Hargrove äger en jazzsjäl som befruktar såväl medspelare som lyssnare. Den lyriska känslan ligger i den övre skolan. Hans underbara tolkning med flygelhornet av These Foolish Things är himmelskt ljuvlig. Känslan för latinbetonad jazz kommer fram i Chano Pozos tema Tin Tin Deo. Där rör han sig på Dizzy Gillespies bakgård. Göran Olson |
![]() |
||||||||||||||||||||||||
|
halvseklets betydelsefullaste musiker Wayne Shorter The Complete Columbia Albums Collection (Columbia Legacy/Sony, 6 cd)
Tillsammans med Joe Zawinul bildade Shorter 1970 supergruppen Weather Report med bland annat Davis ”Bitches Brew” som musikalisk språngbräda. Med ett och annat skifte i laguppställningen hade gruppen (som i sin originalupplaga, förutom Shorter och Zawinul bestod av basisten Miroslav Vitous, trumslagaren Alphonse Mouzon och slagverkaren Airto Moreira) under de närmaste 15 åren nästan osannolika musikaliska och kommersiella framgångar. Den största och mest uppmärksammade delen av WR:s repertoar, med beståndsdelar från såväl renodlad jazzmusik som rock, funk och latin, skrevs av Zawinul. Men åtskilligt komponerades även av Shorter. På ”The Complete Columbia Albums Collection” har man samlat dels de fyra album Shorter gjorde i eget namn för Columbia mellan 1974 och 1987, ”Native Dancer”, ”Atlantis”, ”Phantom Navigator” och ”Joy Rider”, och dels samtliga de nummer som skrevs och introducerades av Shorter för Weather Report. Det är tveklöst de senare, hämtad e ur storsäljande album som ”I Sing the Body Electric”, ”Mysterious Traveler”, ”Black Market” och ”Heavy Weather” som är av störst intresse. De ger oss också möjlighet att ta del av lysande insatser även av övriga bandmedlemmar, som Zawinul på diverse klaviaturer och den fenomenale elbasisten Jaco Pastorius. Men framför allt handlar det om gruppmusik av bästa märke.Av de fyra ”originalalbumen” är det första, ”Native Dancer” det klart bästa. På det ger sig Shorter, med stor entusiasm och synnerligen lyckat resultat, ut i den brasilianska traditionen i sällskap med sångaren Milton Nascimento, som också har skrivit fem av skivans nio kompositioner. ”The Complete Columbia Albums Collection” tillhör inte det mest omistliga i Wayne Shorters omfattande, omväxlande och högst hörvärda produktion. Men skivorna i boxen kompletterar onekligen på många sätt bilden av en av det senaste halvseklets mest betydelsefulla solister, kompositörer och stilbildare inom jazzen. Jan Olsson |
![]() |
||||||||||||||||||||||||
| 4o-årigt storband som sätter spets på anrättningen Amiralens Storband Live at the Palladium (Amiralens Storband/ keam@bredband.net Med en svängig, dansvänlig version av Harry Arnolds ”Stand By” sätter Amiralens Storband direkt rätt prägel på den här skivan, inspelad vid orkesterns jubileumskonsert på Palladium, Malmö 26 februari i år. Alla som inte är uppväxta med jazzen under 1900-talets mitt kräver nog en kort-kort förklaring till den inledningen. Amiralens Storband firade vid tillfället 40 år. Danspalatset Amiralen var legendariske storbandsledaren Harry Arnolds hemmaplan i Malmö och ”Stand By ” hans signaturmelodi under åren som ledare för det klassiska och även internationellt hyllade Radiobandet, som då rymde den yppersta svenska jazzeliten Harry Arnold (1920-71) och Amiralen är en viktig del av Malmös musikhistoria, vilket väl beskrevs i boken Jazzen i Malmö (Corona Förlag/2003). När Arnold alltför tidigt gick bort 1971 beslutade pianisten Stig Frölander tillsammans några likasinnade entusiaster att starta ett storband med musiker som under åren spelat på Amiralen. Sedan dess har man svarat för många uppskattade, årliga konserter. Bland annat på de Harry Arnoldkvällar som arrangeras av i år även 20-årsfirande Harry Arnoldsällskapet. Så när bandet nu slog på stort och bjöd in till 40-årsjubileum var det inför ett fullsatt Palladium. Och det serverades förstås en varierad och underhållande konsert, som dominerades av en repertoar från den klassiska amerikanska sångboken. Men dessutom överraskar man med tre nummer av betydligt senare datum, nämligen Thad Jones ”This Bass Was Made For Walkin´”, Van Morrisons ”Moondance” och Michael Jackson-hiten ”Man In The Mirror”. Initiativet att spetsa anrättningen med kompositioner från avsevärt senare musikperioder än 40-och 50-talets storbandsera motiverar den extra halva ”betygsdiggen”. Det är ett utmärkt storband som på ett berömvärt sätt håller liv i den här minnesvärda delen av jazzhistorien, då jazzen också var den självklara dansmusiken. Den nuvarande ledaren för bandet är Anders Åhlin, som har tillgång till flera begåvade arrangörer och hörvärda solister och dessutom ett sångarpar i Christina Nordstrand och Petri Soikkeli som verkligen behärskar den här repertoaren. Gästsolist denna jubileumskväll var Ulf Johansson Werre som bjuder på solopiano i egna ”For O.P. Fans Only” och trombomspel och uppsluppen scatsång och vissling i ”Lady Be Good”. Dessutom leder han publiken i ett avslutande fyrfaldigt leve och en gemensam hyllningssång för 40-åringen. Och självklart avrundas festkvällen med ”Stand By”. Gunnar Holmberg Läs mer om Harry Arnold och Harry Arnoldsällskapet |
![]() |
||||||||||||||||||||||||
|
Här finns energi, idéer och makalös teknik Marius Neset Golden Xplosion! |
![]() |
||||||||||||||||||||||||
|
Trivsam swing med sång som ger profil Instant Swing
Bakom den här nog så anonyma skivan, det gäller info om skivbolag, hörs Göteborgsbandet Instant Swing. Bandets musik har som namnet anger swingjazz som varumärke. Men detta till trots ingår melodier med ett helt annat ursprung. Exempel är Stings Englishman In New York, Michel Legrands The Windmills Of Your Smile och den bebopinriktade Swedish Pastry som Barney Kessell komponerade när han spelade med Stan Hasselgård.
Ett stort lass drar vokalisten Anna My Zetterberg vars opretantiösa sång ger gruppen en viss profil. Ole Jörgensen är rörblåsare. Sten Löfman spelar piano, Jörgen Svensson är basist och trumslagare är Anders Söderling. För mig är det okända namn frånsett Löfman och Söderling. Bland melodierna finns, Don´t Explain, Oh, Lady Be Good, Good Morning Heartache, Fly Me To The Moon, Dream A Little Dream Of Me och Embraceable You som spelas med versen. Något som man önskar att även andra evergreens skulle förlänas. Helhetsintryck, det är en trivsam amatörplatta som tonar fram. Soloinsatserna är ojämna men Löfmans pianospel är ett undantag. Söderlind gör som väntat en övertygande prestation. Göran Olson |
![]() |
||||||||||||||||||||||||
|
Vilken julfest! Med förstklassig jazzmusik från början till slut. Mathias Landaeus Trio Jul på Jazzvis (Moserobie//Plugged) Men det är på många sätt ett sofistikerat kalas, det som trion har inviterat till. Landaeus har valt menyn med utomordentlig smak och finess. ”Staffan Stalledräng” har väl aldrig låtit så frisk och kry som här, och när det blir dags för ”Gläns över sjö och strand” känner man både allvaret och innerligheten. Mathias har arrangerat samtliga de välkända tretton julhymnerna på plattan, både de profana och de religiösa. Och han har gjort det med glimten i ögonvrån, minst en räv bakom vardera örat, varsam hand och massor av respekt. ”Bereden väg för Herran” han försett med ett klädsamt gospelstuk och gamla ”Nu är det jul igen” har han vänt ut och in på. Festligt! Och tänk så glad Gunnar Svensson blir i sin himmel, när han får höra hur väl trion har tagit hand om ”Karl-Bertil Jonssons julafton”! Bara för att ta några exempel… Då och då tycker jag mig höra lite av Jan Johanssons kluriga humor i Landaeus sätt att ta sig an sitt material. Här och var går också tankarna till Keith Jarretts varsamma förmåga att finna skönhet mitt i det triviala. Och förstklassig jazzmusik har det blivit, från början till slut. Det här är årets julskiva för mig. Den kommer jag att spela ända fram till midsommar! Jan Olsson |
|
||||||||||||||||||||||||
|
Jazz som sätter knorr på julstämningen Kjell Öhman with friends Kjell Öhman Trio. Meta Roos. Claes Janson Christmas (Prophone/Naxos)
En riktig knorr på julstämningen är Claes sång i Charles Browns bluesbesläktade Please Come Home For Christmas. Där kommer också Johan Hörléns vassa altsax och Jan Ottesens gitarr väl till pass. Kjells maffiga orgel är också en effektiv påmotare. Spelglädjen och klöset fortsätter i den svängande Santa Claus Is Coming To Town. Skivan är på sätt och vis en skön avvikare från det gängse sötsliskiga sättet att producera jazz i julklappstider. Mel Tormés Christmas Song får en smeksam behandling där Meta Roos och Claes delar på de vokala inslagen. Bluesfeelingen återuppstår när Claes greppar mikrofonen i Santa Claus Do You Ever Get The Blues? Instrumentala höjdare nås i Dick The Halls och Skating in Central Park där Johan och Kjell släpper loss för fullt i den förstnämnda melodin. John Lewis skridskomelodi är en avslappnad sak där Kjells piano ger en behagligt glidande tolkning. Göran Olson |
![]() |
||||||||||||||||||||||||
|
och en helt perfekt kombination! Karin Krog & Bengt Hallberg Cabin in the Sky (Gazell/Plugged)
Karin är ända sedan första halvan av 60-talet en av Europas mest respekterade och omtyckta jazzsångerskor. Hon har genom åren framträtt på skiva och på diverse festivaler med en rad av de allra största i branschen, till exempel Dexter Gordon, Archie Shepp, Don Ellis, John Surman, Steve Kuhn, Roger Kellaway och Warne Marsh. Och hon har naturligtvis även med ojämna mellanrum omgivit sig med såväl den norska som danska och svenska eliten. Bland dem hon arbetat med på vår sida ”kölen” kan, förutom Hallberg, nämnas Eje Thelin, Nils Lindberg och Bernt Rosengren.
Kombinationen Krog-Hallberg är helt perfekt. De båda inspirerar varandra, har samma sorts lite underfundiga humor och givetvis en rutin som tillåter dem att verkligen ta ut svängarna utan att för ett ögonblick tappa fotfästet. Bägge har också en osviklig smak och ett, minst sagt, väl utvecklat sinne för nyanser och detaljer. De bägge kompletterar varandra, kort sagt, på ett sätt som gör att man ibland tror att de är enäggstvillingar.
Av de tolv nummer som Karin och Bengt valt att framföra på ”Cabin in the Sky” kan tio med lite god vilja kallas standards, även om vi kanske inte hör en del av dem varje dag eller år. Ett av dem, ”I Ain´t Here”, har de faktiskt spelat in tillsammans tidigare, på ”Two of a Kind”. Den som har den plattan i hyllan kan göra en intressant jämförelse och finner förmodligen att den nya versionen är ännu bättre än den gamla. Två sånger, balladen ”Who Knows”, som en del måhända känner igen från det fina albumet ”Oslo Calling”, och ”Stay Away”, har Karin som upphovskvinna. Båda är av mycket hög kvalitet
”Cabin in the Sky” är en platta som bör finnas i varje något så när representativ skivsamling! Jan Olsson |
|
||||||||||||||||||||||||
| Rappt och uppkäftigt med fantasifull improvisation Parti & Minut Från klart till halvklart Peter Bornemar |
![]() |
||||||||||||||||||||||||
| Osannolikt och udda gäng -men helt idealiskt! Richard Galliano Nino Rota (Deutsche Grammophon/Universal) Tillsammans med Keith Jarretts och Sonny Rollins konserter i Köpenhamn var accordeonisten Richard Gallianos maffiga Nino Rota-hyllning i Ystad den gångna sommarens riktigt stora festivalupplevelse. Galliano kom med ett smått osannolikt gäng till den skånska jazzfesten, vårt lands i särklass mest imponerande tillställning i genren. Eller vad sägs om Dave Douglas trumpet, John Surman klarinett, sopran- och altsaxofon, Boris Kozlov bas och Clarence Penn trummor. På papperet en något udda samling, men i verkligheten helt idealisk. Åtminstone när det gällde att tolka Nino Rotas fantastiska filmmusik. Att ge sig på den geniala musik som den italienske kompositören Nino Rota (1911-1979) skrev för filmklassiker som Francis Ford Coppolas Gudfadern, Federico Fellinis Cabirias nätter, La Strada, Amarcord och Det ljuva livet kan kanske tyckas något vågat. Att de suggestiva, häftiga, ömsom dramatiska och ömsom vackra melodierna skulle fungera utanför sitt sammanhang var ingen självklarhet. Men resultatet blev strålande: bebop, Argentina, Frankrike och Italien i en enda härlig röra - massor av värme, ekvilibristik och temperament. Och de musiker som Galliano hade valt att omge sig med visade sig naturligtvis vara helt idealiska. Mångkunnige Dave Douglas lär, något förundrad över Richard Gallianos intentioner, ha frågat hur han hade tänkt sig, att man skulle finna den rätta attityden till Rotas ofta originella musik. ”Titta på filmerna”, svarade Galliano, ”så förstår du.” Kanske var det just där hela hemligheten låg… Att uppleva musiken live var förstås en upplevelse utöver det vanliga. Men den fungerar sannerligen utmärkt även i tillplattat skick. Tveklöst en av 2011 års mest hörvärda album! Jan Olsson |
![]() |
||||||||||||||||||||||||
| Både lydig och olydig lekfullhet
Brus Trio Celebration
Vad gäller skivproduktionen har Brus Trio fram till nu för egen maskin kunnat höras på albumen Before Coffee från 1984 och Aim från 1990 (båda på Dragon), samt tillsammans med John Tchicai på Soaked Sorrows (Dragon, 1987), med Charles Tyler på Autumn in Paris (Silkheart, 1988) och med Roscoe Mitchell på After Fallen Leaves (Silkheart, 1989). På nya albumet Celebration, som är en synnerligen välkommen återkomst på skivfronten, har trion i sex av skivans nio spår utökats med tenorsaxofonisten Fredrik Nordström och trombonisten Mats Äleklint, vilket gör att musiken får en än mer ökad spännvidd såväl dynamiskt som innehållsmässigt. Musiken är sett till ytan rätt okonstlad, emellanåt till och med lite mainstream, men rymmer både udda harmonik, oväntade referenser och en lekfullhet av både lydigt och olydigt slag. Kompositionerna, fyra av Forsén och fem av Åkerhielm, är fantasifulla och fulla av en inneboende potens som förstärks ytterligare genom Nordströms och Äleklints påtagliga närvaro. Peter Bornemar |
![]() |
||||||||||||||||||||||||
|
Ännu en dyrgrip i Jarrettsamlingen! Keith Jarrett Rio (ECM/Naxos)
Få kommer i närheten av pianisten Keith Jarretts improvisationer. När han framträder i solokonserter är han en lyssnarmagnet. Enmansföreställningarna i Köln och Milano blev storsäljare av sällan skådat mått. Nu är han i Rio de Janeiro närmare bestämt i april detta år. Besöket blev en dubbel-CD. Men innan jag går vidare in i konserten har det hänt en sensation. ECM som mer eller mindre konsekvent hållit sig till ett stramt svart/vit konvolut har gjort en helomvändning. Den nya designen med en glödande kombination av gult och rött är anslående. Faktiskt lika lockande som när Miles Davis och Gil Evans Sketches Of Spain släpptes på det tidiga sextiotalet.
Jarrett visar upp sin fabulösa pianohantering i femton odöpta nummer inför en entusiastisk publik. Han klär sig i flera munderingar under det frigjorda spelets gång. De bombastiska attacker han utsätter instrumentet för kan få vilken klassisk pianist som helst att blekna. Vänsterhanden visas också oväntat upp med honky-tonkspel i den omtumlande och omväxlande konserten. Trots det ohämmade briljanta spelet i det höga registret sätter jag gärna spotlighten på vänsterhandens rörelsemönster. Den här skivan vill jag inte vara utan. Den får trängas i min Jarrettsamling med de andra dyrgripar han mejslat fram. Göran Olson |
![]() |
||||||||||||||||||||||||
| Lisen Rylander Löve den enda gemensamma nämnaren Midaircondo feat Michala Østergaard-Nielsen Reports on the Horizon |
![]() Lisen Rylander Löve |
||||||||||||||||||||||||
|
The Splendor Delphian Palace
Den gemensamma nämnaren dessa två album emellan är vad musiken beträffar närmast obefintlig. En jazzpolis skulle säker mena att det ena albumet inte har det minsta med jazz att göra. |
|||||||||||||||||||||||||
| Sprudlande modern storbandsjazz i det lilla formatet Oh Yeah Orchestra Freedom of Movement Peter Bornemar |
![]() |
||||||||||||||||||||||||
|
Smak av klassisk impressionism, Miles och italiensk folkmusik Enrico Rava Quintet Tribe (ECM/Naxos) På sitt förra ECM-album, ”New York Days”, omgav sig Rava, bortsett från sin pianospelande landsman Stefano Bollani, med enbart amerikanska kollegor, bland dem trumslagaren Paul Motian. Den här gången, på ”Tribe”, som spelades in i oktober förra året, presenterar han sin ordinarie, italienska kvintett, i vilken hans ”gamle” (född 1975) vapendragare, trombonisten Gianluca Petrella ingår. Samme Petrella som också återfanns vid hans sida i Köpenhamn 2002, då han tilldelades det årets Jazzpar-pris. I övrigt består gruppen av unga italienska fantomer, av vilka endast trumslagaren Fabrizio Sferra är känd utanför den trängre vänkretsen. Basisten lystrar till namnet Gabriele Evangelista och pianisten heter Giovanni Guidi. Men den sistnämnde kommer inte att vara okänd särskilt länge till. I likhet med ovan nämnde Stefano Bollani är han redan mogen för ungefär hur stora uppgifter som helst. Han spelar mycket personligt, med en utpräglad känsla för melodisk skönhet och han har ett anslag som borde få de flesta av hans kollegor att blekna av avund. Dessutom passar han, med sitt återhållna, eftertänksamma sätt att uttrycka sig på, Rava som hand i handske. Av albumets tolv nummer står Enrico Rava som upphovsman till elva. Det tolfte är en kollektiv historia. Nästan allt är ballader och somligt har vi hört tidigare i andra tolkningar. Och som vanligt spelar Rava precis så vackert som han brukar. Skirt och lyriskt, ja nästan lite melankoliskt mellan varven och med smak av Miles, klassisk impressionism och italiensk folkmusik, ömsom strukturerat och ömsom fritt. Ytterst hörvärt! Är det någon musikant på jorden som jag skulle vilja höra som gäst i Tolvan Big Band, så är det Enrico Rava. Vad säger du om det, Helge Albin? Jan Olsson |
![]() |
||||||||||||||||||||||||
|
romantik som djärva uttryck Trinity Get Out (Do Music Records/Plugged) Trinity är en ovanlig grupp. Inte enbart genom en okonventionell sättning, som inte har så många motsvarigheter här i landet. Trumpet, hammondorgel och trummor är en sällsynt instrumentation. Karl Olandersson är trumpetare, Andreas Hellkvist sköter orgeln och Ali Djeridi spelar trummor.
En titt på den udda repertoaren visar att gruppen har ett brett spektra. Den slitna Sweet Georgia Brown har till exempel fått en uppfräschad behandling. Don Redmans alltför sällan spelade Cherry har också letats fram. Att Erik Franks Novelty Accordeon platsar visar att man inte drar sig för att presentera en i jazzsammanhang inte alltför sönderspelad repertoar. Bjärta kontraster finns i Sonny Stitts The Eternal Triangle och varför inte i den mjuka The Shadow Of Your Smile. Tre melodier har också skrivits av gruppens musiker. Det ingår såväl romantik som djärvare uttryck i bagaget. är Ali Djeridi vars spel bidrar till gruppens eleganta uttryck. Göran Olson |
![]() |
||||||||||||||||||||||||
|
och strålande ensemblespel Stockholm Swing All Stars Take Two (Lundgren Music/Plugged)
Stockholm Swing All Stars som varit ute på jazzmarknaden i tio år har verkligen slagit an på den swingpubliken. De har en repertoar där man bland annat finner melodier från den tidiga Ellington-eran som överraskande mixats samman med nummer från bebopstuket. Dit hör Night In Tunisia, Tin Tin Deo, Salt Peanuts och Monks Mood. Som extra krydda fogas några melodier in från tenoristen Fredrik Lindborg och pianisten Daniel Tilling.
Arrangerat har de också gjort. Men flitigaste arrangör är altsaxofonisten/klarinettisten Klas Lindqvist. Allt i en genuin swingstil där gamla teman också fått ny fräschör Ellingtons snabba sällan spelade Rubber Bottom blir en jazzrysare. Caravan, med gitarren i fokus, visar bandets flexibilitet. Adderat till de starka soloprestationerna får man nyckeln till bandets styrka.
Gustav Lundgren är en lysande gitarrist i stilen. Tillsammans med Göran Linds autentiska basspel får musiken en regelrätt bärig botten. Det är därifrån musiken byggs upp. Gustav gör också en ädel version av Django Reinhardts melankoliska Nauges. Trumslagaren Mattias Puttonen är som skuren för sin roll, mångsidig och stilriktig i agerandet. Daniel Tilling är en ovärdelig tillgång i rytmsektionen som högintressant solist och sammanhållande länk.
Bandets fyra blåsare håller hög solistiskt klass och ensemblepartierna görs strålande med precision och en elegant frasering. Kul att höra unga musiker som även kan anamma en äldre typ av ensemblespel som användes för rätt många decennier sedan. Kontrast fås när bebopmelodierna spelas. Klas Lindqvist har ett härligt sound i ensemblepartierna som passar båda stilinriktningarna. Fredrik Lindborgs tenorsax är alltid positivt medryckande. Det hörs att han har kul när han spelar vilket även smittar av sig på lyssnare.
Med en trumpetare som Karl Olandersson i ledet går alltid musiken hem. Han är en av dagens främsta inhemska exponenter på instrumentet. Karls härliga lead när han har den positionen visar klass och som solist är han minst sagt respektingivande. Personlig sång lockar han med i April In Paris. Magnus Wiklunds trombon ger färg och stämning. Han är en av de få av dagens trombonister som kan tränga sig in stilriktigt i en äldre jazzstil om så behövs. Göran Olson |
![]() |
||||||||||||||||||||||||
| Stort utrymme för fri dialog och oförmodade infall Wennerström Larsson Explicity Tussilago
Även om de tio kompositionerna, samtliga originalnummer, är tydligt strukturerade lämnar de stort utrymme åt spel präglat av fri dialog och oförmodade infall. Starkast intryck ger kvartetten i Second Opening, som är ett av de snabbaste numren på skivan. |
![]() |
||||||||||||||||||||||||
|
Intressant tillskott till organistskaran Andreas Pålsson Trio Scrabble (Gorilla Deluxe) Det här är organisten Andreas Pålssons trios första skiva. Andreas som kommer från Helsingborg är till vardags slagverkare i stadens symfoniorkester. I gruppen ingår gitarristen Staffan William-Olsson och trumslagaren Lennart Gruvstedt. I den Osloinspelade skivan utökas trion i fyra nummer med de norska musikerna trumpetaren Kåre Nymark och trombonisten Even Kruse Skatrud. All musik frånsett I Got Rhythm är komponerad av Andreas. Sättningen inbjuder till besök på bluesens fält och det görs i Blues For T.E. Där lämnar Gruvstedts cymbaler ifrån sig ett sound som lyfter fram solisterna. Här slår det gnistror om speciellt Skatruds trombon. I den drygt tio minuter långa Rotunda bjuds stora ytor för lyriska soloinsatser. Den snabba Vinkelvolten visar att Andreas är ett intressant nytillskott i den svenska organistskaran. Staffans gitarr är som sig förväntas en begivenhet av stort mått. Vilken backning han får av kompisarna! Här får också Gruvstedt blomma ut i ett solo som slår an. Hans fina vispkomp kommer fram i den lätt svängande Bengt In The Basement. De norska spelarna kommer tillbaka i Back To Town. Här skapar Staffan ett kärnfullt solo vilket också smittar av sig på Skatruds och Andreas spel. Studiobesöket i Oslo mynnar ut i den skönt klingande Britas Birthday. Där har Staffan inledningsvis huvudrollen vilket han gör på ett innerligt sätt. Innan han avslutar temat har också Andreas dragit sina strån till den romantiska tolkningen. Göran Olson |
![]() |
||||||||||||||||||||||||
| Groovig orgeljazz -men rätt anonymt
Le Systéme Can We Still Be Friends? Efter inspiration från en konsert med ett japanskt band i New York bestämde sig pianisten Fabian Kallerdahl och trumslagaren Michael Edlund, som utgör två tredjedelar av bandet MusicMusicMusic!, för att göra något liknande. Det vill säga att göra musik där en Korg-synt med tangentbas har en bärande roll. Peter Bornemar |
![]() |
||||||||||||||||||||||||
|
Jazzmusik ur ett brett perspektiv Per Tjernberg Music is My Salvation |
![]() |
||||||||||||||||||||||||
|
Äkta gladjazz med rötterna i bopen! Hot Four East Driftin (info@hotfoureast.com) Den unga gruppen Hot Four East håller sig med förkärlek till jazz a´la fyrtiotalet och några årtionden framåt i tiden. Bebop och hardbop är en attraktiv magnet. Då ingår naturligtvis Charlie Parker och Dizzy Gillespie bland kompositörerna. Parkers Segment och hans och Gillespies klassiska tema Shaw Nuff finns på plats. Trumpetaren Booker Littles Rounder´s Mood är ett annat bidrag. Sonny Rollins No Moe och Airegin, har också fått utrymme. Pianisten Herbie Hancocks Driftin inleder collaget som överraskande avslutas med What A Wonderful World. Även Neal Heftis Cute är ett oväntat inslag från de hörvärda och ambitiösa spelarna. I gruppen ingår de båda rörblåsarna Björn Jansson och Andreas Gidlund utrustade med olika rörblåsinstrument, saxofoner, klarinetter och flöjter. Basist är Robert Erlandsson och trummor spelar Kristian Fredmark.
Det alerta saxofonistparet är verkligen inspirerande att lyssna till. Den flexibilitet de uppvisar och deras sätt att variera klangen genom att använda sig av olika rörblåsinstrument är också ett plus. Det är inget effektsökeri som kommer till tals, allt sker på ett naturligt sätt med lockande stämförningar. Solistiskt är båda medryckande och intressanta. Som gruppen i övrigt har de kul när de lirar. Att de spelar pianolöst verkar inte vara hämmande på något vis. Här kan man tala om äkta gladjazz. Hot Four East rekommenderas varmt. Göran Olson |
![]() |
||||||||||||||||||||||||
|
Musiken är spängfylld av styrka IPAIt’s a Delicate Thing |
![]() |
||||||||||||||||||||||||
|
skapa en fruktbar symbios Yellow Bell (Unlaut/Plugged) Läs intervju med Raymond Strid |
|
||||||||||||||||||||||||
|
och samma finurliga upptäckarglädje Bengt Hallberg Live at Jazzens Museum (Four Leaf Records/Plugged) Sedan sin lysande comeback i slutet av förra året har Bengt Hallberg gjort en rad bejublade solokonserter runt om i landet. Hans uppvisning på Jazzens Museums utomhusscen i västmanländska Strömsholm i somras var uppenbarligen inget undantag. Samma härligt finurliga upptäckarglädje som för drygt ett halvt sekel sedan, samma läckra anslag och samma rytmiska och melodiska finess. Den som har haft förmånen att få höra Bengt alldeles livs levande på sistone känner igen sig. Repertoaren är ungefär densamma varje gång: ”Tea for Two”, ”But Not For Me”, ”Autumn Leaves” och en och annan svensk gammal schlager. Den här gången blev det bland annat Jules Sylvains ”En stilla flirt” och Alvar Krafts ”Jag har bott vid en landsväg”. Men som den sanne jazzmusikant Bengt är, smyger han naturligtvis in diverse alldeles nya vändningar när man minst anar det. Den musik som serveras är alltså helt OK, även om man hade önskat sig att Hallberg hade fått en riktig flygel att spela på. Man kunde ju ha gjort inspelningen i någon av alla de konserthallar Bengt har besökt på sistone eller köpt Sveriges Radios upptagning från jazzfestivalen i Ystad, där man ställde upp med ett instrument som verkligen var värdigt en mästare. Men, som sagt (skrivet), det låter faktiskt oväntat bra med tanke på omständigheterna. Jan Olsson |
![]() |
||||||||||||||||||||||||
|
Snygg och prydlig kärleksförklaring till Herbie Viktoria Tolstoy Letters to Herbie (ACT/Naxos) Herbie Hancock har, sedan debuten 1962 med Blue Note-plattan ”Takin´ Off”, gjort ytterligare ett femtital album i eget namn, många av dem storsäljare. Han har en nära nog oslagbar meritlista och har glatt kastat sig mellan bebop, pop och funk, akustiskt och elektriskt. Så Viktoria Tolstoy måste ha haft ett omfattande jobb att välja material för sin hyllning till idag 71-årige ikonen. Försiktigtvis har hon undvikit Herbies mest slitna slagdängor, som ”Watermelon Man”, ”Maiden Voyage”, ”Cantaloupe Island” och ”Chameleon”. Det enda ”flaggskeppet” hon har givit sig på är ”Butterfly” från 1974-albumet ”Thrust”. Det är alltså förhållandevis okända kompositioner av Hancock, som Tolstoy, har valt. De flesta hämtade från det funkiga 70- och 80-talet. Där det inte tidigare fanns texter har uppdraget gått till Anna Alerstedt, som har gjort ett mycket gott jobb och har undvikit de mest triviala rimmen. Fast tre nummer, av plattans totalt tretton, har andra upphovsmän än Hancock: John Coltranes och Jon Hendricks ”Naima”, Jaco Pastorius och Bob Herzogs ”Come On, Come Over” och ”Letter to Herbie”, som Viktoria själv har totat ihop tillsammans med Magnus Lindgren och skivans producent Nils Landgren. Sin vana trogen sjunger Viktoria såväl säkert som elegant och klockrent. Helt oantastligt alltså. Men det verkar inte riktigt som hon har hjärtat med. Det är faktiskt betydligt roligare att ta del av hennes uppbackning, Jacob Karlzon, Krister Jonsson, Mattias Svensson och Rasmus Kihlberg, alla numera med Malmö som huvudsaklig hemmaplan. Karlzon strör sin vana trogen pärlor omkring sig och Jonsson, denne alldeles för sällan omtalade mästargitarrist, är magnifik i ”Textures” och ”Come On, Come Over”. Producent Landgren gör ett välkommet inhopp i ”Give It All Your Heart” med trombonen i högsta hugg. Men han kunde gärna ha struntat i att också kliva fram till sångmikrofonen i samma nummer. Lite omväxling i konfekten åstadkommer då och då en stråksektion under Filip Runessons ledning och ett par blåsarrangemang signerade Magnus Lindgren, som också är solist i ”Naima”. ”Letter to Herbie” är ett snyggt och prydligt album. Men det känns dessvärre också något slätstruket. Kanske var det rent av ingen vidare idé att ge sig på Herbie Hancocks låtar utan upphovsmannen själv vid rodret? Det skulle förvåna om Herbie faller pladask för Viktorias kärleksförklaring, hur ärligt menad den än är… Jan Olsson |
![]() |
||||||||||||||||||||||||
|
ytterst begåvad och hörvärd jazzmusik Tolvan Big Band Tarantula Suite Music by Cennet Jönsson (Kopasetic/Naxos) Efter uruppförandet av Cennet Jönssons åttasatsiga ”Tarantula Suite” på Victoriateatern i Malmö i april 2009 skrev jag bland annat följande i Skånska Dagbladet: ”Det är, kort sagt, ett fullständigt makalöst stycke musik Jönsson har skapat. Fullt av färgsprakande överraskningar och häftiga vändningar… roligt, lekfullt och mycket vackert mellan varven och vilket inte är minst viktigt ett perfekt material för Tolvan Big Band att ta sig an”. Jag kan inte annat än hålla med mig själv, nu när musiken äntligen har letat sig ut på skiva och det finns möjlighet att skärskåda den noggrannare. Och helt egoistiskt fortsätter jag att citera mig själv: ”Tolvan av idag är tveklöst vårt lands mest spännande storband, en 18 man stark organisation, som under Helge Albins ledning ständigt tycks vara i stånd att uträtta stordåd. Man ägnar sig uteslutande åt hemmaskrivet material och har därför fått en helt egen profil. I dagens laguppställning finns inte en enda svag länk. Komplicerat ensemblespel avverkas med en förbluffande lätthet och solister av hög internationell klass finns i varje sektion.” I skivversionen av ”Tarantula Suite” har Peter Asplund, som medverkade i Malmö, ersatts av den engelske, i Danmark bosatte, trumpetaren Gerard Precenser. Denne Precenser är lysande, bland annat i svitens femte sats, den oerhört svängiga ”Forza”, i vilken också Lennart Gruvstedt påminner om vilken formidabel och personlig trumspelare han är. Andra utmärkta solister är altsaxofonisterna Helge Albin och Ulf Holmström, tenorsaxofonisten Inge Petersson, trumpetaren Fredrik Davidsson, trombonisterna Vincent Nilsson och Ola Åkerman, pianisten Jörgen Emborg och i
Slutligen är förstås Jönsson, precis som vanligt, mycket hörvärd när han med sin sopransaxofon tar plats vid solistmikrofonen och vänder upp-och-ner på de flesta begrepp. Det gör han bland annat med besked i finalen, den ljusa och melodiskt sköna ”Speranza”. Men framför allt är Jönsson, den här gången, kompositör och arrangör. Att han har skapat en stunds tidlös, lite annorlunda, ytterst begåvad och i allra högsta grad hörvärd jazzmusik av bestående värde är odiskutabelt. Jan Olsson |
|
||||||||||||||||||||||||
|
Utstrålning, sångglädje och osviklig jazzkänsla Tony Bennett Duets II (Columbia/Sony. Finns även på dubbel-LP) Tony Bennett, ”den siste croonern”, håller stilen. Även om rösten är lite skrovligare idag än den var för snart 50 år sen, när han sjöng in ”I Left My Heart in San Francisco”, vet han fortfarande, bättre än de flesta, hur en slipsten ska dras. Absolut ingen serverar en evergreen med större finess sedan Sinatra kastade in handduken. Och trots att han nyligen har fyllt 85, har Tony kvar all sin utstrålning, sångglädje och osvikliga jazzkänsla. För fem år sedan gjorde Bennett sitt första ”Duets”-album. Den gången gästades han av bland andra Diana Krall, Sting, Barbra Streisand, k.d. lang (jodå, hon stavar med litet ”l”) och Stevie Wonder. Ett så starkt startfält har han inte tillnärmelsevis lyckats ragga upp till ”Duets II”. Kvar sedan senast är dock lang och Michael Bublé. Annars är det tämligen illa ställt på gästlistan. En del verkar faktiskt ha kommit med av misstag. Till exempel Andrea Bocelli och Mariah Carey, som inte ens når Bennett till knävecken. Av de nya ”gästerna” tycker jag bara att det är Norah Jones, Natalie Cole, Willie Nelson och hör och häpna! Lady Gaga, som lyckas ge Tony en rejäl match. Det som gör att man, trots en del minst sagt tvivelaktiga insatser av ”gästerna”, kanske ändå bör reflektera över att införskaffa ”Duets II” är naturligtvis Tony själv, en massa sköna pärlor ur den amerikanska sångskatten plus en riktigt fint storband. Det anförs av Marion Evans som också har skrivit de effektiva arrangemangen. Och längst bak sitter Bennetts ordinarie farthållare med den fine gitarristen Gary Sargent och gamle Basie-trummisen Harold Jones. Jan Olsson |
![]() |
||||||||||||||||||||||||
|
och ingen tvekan om materialets ursprung LEDThe Ocean |
![]() |
||||||||||||||||||||||||
|
med stor och proffsig orkester Forsvarets Musikkorps Nord-Norge Tanti Saluti… Best Regards… Solister. Lars Jansson. Gabriele Mirabassi, , Helge Sveen. Conductor Arild Stav (Turn Left/ Naxos)
Det förbryllande orkesternamnet, orkestern kommer från Harstad i norra Norge, kan inge reservationer från många lyssnare. Men lugn det handlar inte om militärmusik. Bland dem som arbetat med orkestern finns Tim Hagans, Nils Landgren och Jim McNeely. Det som tonar fram är välskriven musik med en stor professionell orkester vars breda instrumentation utnyttjas av skivans skrivare. Solisterna, den italienska klarinettisten Gabriele Mirabassi, pianisten Lars Jansson och sopransaxofonsiten Helge Sveen har alla varit delaktiga i musiken där stora ytor lämnats för improvisationer. Minutiöst har den stora orkesterns klangmöjligheter utnyttjats i arrangemangen både i jazzform och som konstmusik. Rörblåsarna ger verkligen ifrån sig en färg som fångar. Brassets samklang håller också hög klass. Nyupptäckt för mig är Mirabassi vars rena vackra ton attraherar. Han låter som en blandning av Paquitio D´Riviera och Putte Wickman i temapresentationerna med sin genuina träklang i instrumentet. Han passar perfekt in i Lars kompositioner A Rare Italian Bird, Hilda och den eftertänksamma Hope som arrangerats av Frode Thingnaes. Solistiskt är Lars en stämningsfull arkitekt med sitt intima spel där det vackra anslaget väcker känslor. Han är en musiker som verkligen skall lyftas fram när man diskuterar pianister. Hans kompositioner är innerliga och berör. I den dynamiska Harstad By Night bjuder han på magnifikt spel. Helge Sveens skrivkonst visas i Phone You When I Get There där han är lyckad solist. Han har även arrangerat Struzzi Cadenti med Mirabassi och Lars som storslagna solister. Mirabassi är ensam solist i Sveens tolv minuter långa Tanti Saluti. I Sveens L´Eschimese Latino imponerar trumpetaren Marius Haltli som är vass och tuff på latinovis. Göran Olson |
![]() |
||||||||||||||||||||||||
|
|
mer Fischer än Reinhardt Jacob Fischer Django (Gateway) Det sägs att den danske gitarristen Jacob Fischer, som vi i Sverige kanske mest känner som mångårig medlem i Svend Asmussens kvartett, medverkar på ungefär 150 skivor. Men märkligt nog är ”Django” bara Jacobs tredje egna alster. Precis som på sitt första album omger han sig med sina två ”ordinarie” spelkamrater, basisten Hugo Rasmussen och trumslagaren Janus Templeton. Och liksom på platta nummer ett har han bjudit in en gäst. Förra gången var det Svend Asmussen och den här gången heter importen Francesco Cali, en numera i Danmark verksam dragspelare från Sicilien. Dessutom har han förstärkt det bakre ledet med en kompgitarrist, Regin Fuhlendorf. Som framgår av skivtiteln är ”Django” en hyllning till zigenarjazzens okrönte kung Django Reinhardt, en av Fischers många favoriter. Andra är, säger han själv, Wes Montgomery och B.B. King. Men ändå låter musiken sällan som den som i decennier, gång på gång, har påtvingats oss av mer eller mindre begåvade ”Hot Club-formationer” från bägge sidor Atlanten. Visst finns det tydliga spår av Django i Jacobs snabba, akustiska löpningar och glissandi. Men framför allt låter det Fischer. Hans fantasifulla, harmoniskt och melodiskt raffinerade musicerande är hans eget liksom hans smått fenomenala ackordspel. Av albumets 15 nummer har Jacob själv komponerat sju. Samtliga väl genomarbetade och ”lagom” arrangerade. Av dem gillar jag särskilt den svängiga samban ”Sonho Carioca” och den vackra ”Metabolic Age”. Men topparna är faktiskt ändå några nummer som lånats in utifrån. John Lewis ”Django”, komponerad för The Modern Jazz Quartet 1953 - samma Pianodragspelaren Francesco Cali bidrar till att ge musiken en skön smak av såväl Sydamerika som Frankrike och Italien. Även om han, precis som alla sina instrumentkollegor världen över, inte är någon Galliano, bidrar han på ett ypperligt sätt till att få musiken att kännas både lite annorlunda och konsekvent - trots diverse stilmässiga skutt. Och Hugo Rasmussen, Ben Websters gamle favoritbasist, gör förstås ingen besviken. Säkerheten och tryggheten själv! ”Django” är utan tvekan Jacob Fischers bästa album. Hittills! Det lär komma fler framöver. Jan Olsson |
|
|||||||||||||||||||||||
|
Miles "Second Great Quintet" ett MÅSTE -och fortsättning följer Miles Davis Quintet Live in Europe 1967 (Columbia Legacy/Sony 3 cd + 1 dvd) Läs hela recensionen på Diggat.Miles Davis |
![]() |
||||||||||||||||||||||||
|
Här finns fler
|
Jan Johansson. En traditionalist som också var han sann avantgardist Jan Johansson in Hamburg with Georg Riedel (ACT/Naxos) En ”ny” platta med Jan Johansson är förstås en smärre sensation. Trots att det är hela 43 år sedan Jan förolyckades - i en bilolycka på väg till en spelning - endast 37 år gammal känns hans musik fortfarande fräsch som en försommarmorgon. Materialet till småbandsinspelningarna har i de flesta fall hämtats ur klassikern ”Jazz på svenska” och låter precis lika bra och övertygande som ”originalen”. Man kan också glatt konstatera att Jans pianoutfärder inte är identiska med dem han bjöd på när man först hörde dem. Att spela exakt likadant två gånger ingick knappast i den johanssonska filosofin. Ändå är det låtarna (i Jan Johanssons fall kan man väl tala om låtar?) med de större besättningarna som är roligast att ta del av. Där känner Jan sig uppenbarligen i hög grad hemma och tar ut svängarna ordentligt. Jerome Kerns ”Yesterdays” är i Johanssons och Riedels gemensamma arrangemang ett mästerverk med lysande solospel inte bara av Jan själv utan även av Rune Gustafsson. Den kluriga och minst sagt halsbrytande ”3,2,1 Go!”, som en del av oss minns från Megafon-LP:n ”Innertrio”, är också en klart gnistrande pärla. Här får vi inte bara höra utsökt och minst sagt originellt pianospel av Jan utan även trombonisten Eje Thelin även han alldeles för tidigt bortgången - när han var som allra bäst.
Jan Johansson var en av svensk jazzmusiks mest egensinniga musikanter. Han kombinerade på något märkligt och högst personligt sätt allvar och humor. Samtidigt som han var en traditionalist var han också en sann avantgardist. Därför känns varje nytt album med Jan just nytt. Och det faktum att materialet på dessa Hamburg-upptagningar är hämtat från flera inspelningstillfällen borde kunna innebära att det finns mer att hämta. Hoppas ACT letar vidare! Jan Olsson |
||||||||||||||||||||||||
|
Briljant spel och en omväxlande repertoar... Stan Getz at Nalen with Jan Johansson. Live In The Swedish Harlem (Riverside Jazz Label/Border)
Getz och Jan svarar som väntat för ett briljant spel i den omväxlande repertoaren. Coleman Hawkins Stuffy bildar ouvertyr till Nalenbesöket. Fortsättning följer med sällan spelade The Thrill Is Gone, Mulligans News From Blueport samt Catch As Catch Can. Ahmad Jamals A New Rhumba är en överraskande ingrediens. Samma med Al Cohns Ah-Moore. Till detta skall läggas evergreens eller likvärdiga som I Want To Be Happy, Get Happy, Younger Than Springtime, Gone With The Wind, Easy Living samt Summertime. ...men ljudet inte av bästa märke
Ljudåtergivningen är inte av bästa märke med en ojämn balans i kompet. Många justeringar har säkert gjorts innan skivan kom till. Trots anmärkningen är det en intressant blick i backspegeln. Men jag kan inte slita mig ifrån att Getz genomgående hade en mycket hög nivå på ljudåtergivningen på sina skivor. Inte bara de som gjordes i Danmark med Kenny Barron. Getz förknippas med ett vackert totalsound - det ingick i hans bild. Betyget hade blivit betydligt högre med en bättre ljudkvalité. Göran Olson |
![]() |
||||||||||||||||||||||||
|
bidrar till ambitiös personlig profil Movin´ (Reach Up/Playground Music)
Det här är den unga gruppen Quiet Nights Orchestras andra skiva. Den första, Chapter One gav jag tre Diggar men den här år enligt mitt fömenande snäppet över. De solistiska presentationerna är mer övertygande här. Quiet Nights Orchestra är ett mycket personligt band där arrangemangen bidrar till en ambitiös personlig profil. Intressant är att höra det justa ensemblespelet som även ger inramning till de lyckade soloutflykter som presteras. Ibland får jag känslan av att det verkligen gått inflation i skivfloden och på jazzklubbarna där ett ensidigt kvartettformatet verkligen är dominant. Av ekonomiska skäl kan man fråga sig. Musiken är komponerad och arrangerad av bandets medlemmar. Ledare är den begåvade trombonisten Peter Fredriksson. Trumpet spelar Jonne Bentlöv, tredje blåsare är rörblåsaren Magnus Dölerud. I kompet ingår pianisten och orgelspelaren Philip Neterowicz. Peder Waern spelar kontrabas, trumslagare är Carl Ottoson. Percussionist är Jacob Johannesson och Sofie Norling svarar för de vokala inslagen. Sammantaget utgör de ett av landets mest hörvärda unga band. Medverkar gör även Majak String Quartet. Gitarristen Daniel Svensson ingår i två nummer, samma med rörblåsaren Magnus Lindgren. Roman Andrén medverkar med sång och Fender Rhodes också i två inslag. Vibrafonisten Feliz Martinz hörs i det dubbla antalet. Göran Olson |
![]() |
||||||||||||||||||||||||
|
som har totalkoll på varandra Bengt Hallberg-Jan Lundgren Back to Back (Volenza/Naxos) Det är minsann inte bara trumpetare och saxofonister som har duellerat i jazzhistorien. En rad pianister har också drabbat samman genom åren, för det mesta helt vänskapligt. Några exempel: Albert Ammons-Pete Johnson, Herbie Hancock-Chick Corea, Cecil Taylor-Mary Lou Williams och John Lewis-Hank Jones. Såväl Bengt Hallberg som Jan Lundgren har också försökt sig på den svåra konsten. Bengt med sin norske kollega Kjell Baeckelund för 43 år sedan och Jan med Pete Jolly 33 år senare. Att Hallberg och Lundgren förr eller senare skulle mötas bakom varsin flygel, både på estrad och skiva, var på något sätt ofrånkomligt - trots att Bengt är hela 34 år äldre Jan. För åldern är egentligen det enda som skiljer dem åt. I övrigt är de samma andas barn, samma excellenta ton-, sväng- och smakvårdare. Dessutom har bägge, förutom en solid klassisk skolning, också ett förflutet hos svensk jazzmusiks grand old man Arne Domnérus. En bättre uppfostringsanstalt är svårt att tänka sig. ”Back to Back”, samma skivtitel som en gång Duke Ellington och Johnny Hodges använde sig av, skulle lika gärna, eller kanske hellre, kunna heta ”Face to Face”. De båda mästerpianisterna har nämligen totalkoll på varandra, följer varandras intentioner och utbyter gång på gång idéer, oftast med ett roat leende kan man förmoda. Av albumets tolv kompositioner har Bengt komponerat tre och Jan två. Två nummer, ”Picasso Blues” och inledande ”All Things” har de totat ihop tillsammans. Det sistnämnda, i vilket de bägge kombattanterna bara använder sina högerhänder och byter två, fyra och åtta takter med varandra är en svindlande uppvisning. För mig är det skivans höjdpunkt. Och att man lånat Jerome Kerns ”All The Things You Are” som utgångsmaterial för sina övningar är inget som stör. Resten av det klingande materialet är alltså lånat från diverse håll. Till exempel från Franz Schubert (”Ständchen”), Charles Trenet (”Menuett på Haga”) och Scott Joplin (”Maple Leaf Rag”). En rätt typisk Hallberg-kompott alltså.
Enligt det utmärkta texthäftet befinner sig Hallberg i den vänstra högtalaren och Lundgren i den högra. Så är det säkert, men gång på gång kommer jag på mig med att tro att det möjligen kan vara tvärt om. Så lika tänker och spelar de bägge duellanterna, vilket ska ses som ett ohöljt beröm. Och roligt verkar de ha också. Precis som vi som lyssnar. Jan Olsson |
![]() |
||||||||||||||||||||||||
|
men också spel med raka rör Erik Söderlind Happening (Prophone/Naxos)
Under de senaste åren har den smakfulle gitarristen Erik Söderlind mer och mer låtit tala om sig. I egna grupper eller vid samspel med andra musiker. Han kan tolka ballader, när tempot stiger är han taggat medryckande. Här presenterar han sig i en orgeljazzmiljö där Kjell Öhmans B3 Hammond som sig bör presenterar jazz av klass. Det är glädjande att åter få höra Kjell på en maffig orgel. Få oavsett nationalitet har som han kramat ut så mycket substans ur det stora instrumentet.
Erik har komponerat huvuddelen av repertoaren men Kjell och basisten Kenji Rabson har varsitt bidrag med. Inlån kommer i form av Toots Thielemans Song For My Lady, Horace Silvers Sister Sadie sam Guy Woods ballad My One And Only Love. När Fredrik Lindborgs tenorsax tillstöter i Sister Sadie får musiken en mustigare karaktär. Trumslagare är den välanpassade Moussa Fadera som fint anpassar sig till gruppens intentioner. Göran Olson |
![]() |
||||||||||||||||||||||||
|
och allt faller på plats! Lina Nyberg Palaver |
![]() |
||||||||||||||||||||||||
|
Nils hyllar Esbjörn med måne och stjärnor Nils Landgren The Moon The Stars And You (ACT/Naxos)
Trombonisten och sångaren Nils Landgren är en ytterst produktiv artist. Han är en flitig besökare i skivstudion och han turnerar regelbundet i olika formationer som med Bohuslän Big Band. Där han även en roll som konstnärlig ledare. Med sitt eget band Funk Unit spelar han en annan sorts musik, samma när han ansluter sig till Joe Samples Jazz Crusaders och annan aktivitet, som producent hos skivbolaget ACT.
Skivan som är dedikerad till Esbjörn Svensson är fylld av ballader. Där är Nils på sin mammas gata såväl instrumentalt som vokalt. Det visades redan på skivan Sentimental Journey för nio år sedan. Nils ramas här in av olika grupper. Från det lilla intima formatet med bland annat accordeonspelaren Richard Galliano samt NDR Big Band i Hamburg och Stockholms Filharmoniska Orkester. I den större omgivningen har ypperliga arrangemang skrivits av Vince Mendoza. Kärnan i Nils grupp är pianisten Michael Wollny, basisten Lars Danielsson och trumslagaren Rasmus Kihlberg. Meriterade special guests är pianisten Joe Sample, gitarristen och sångaren Joao Bosco, trumslagaren Steve Gadd samt sångerskan Caecilie Norby. Nils har producerat tillsammans med bolagets boss Siggi Loch. I den omväxlande mjuka repertoaren ingår bland annat Cat Stevens Moonshadow, Jimmy van Heusens Oh You Crazy Moon, Henry Mancinis Moon River, Kurt Weils Lost In The Stars och Herbie Hancocks Stars In Your Eyes. Som albumstiteln anger har månen och stjärnorna en central position i sammanhanget. Göran Olson |
![]() |
||||||||||||||||||||||||
|
med Roger Svedberg vid tyglarna Roger Svedberg Pit Sounds (Smot Records) Skånebördige Roger Svedberg är, som en del säkert känner till, en av vårt lands mest hörvärda och personliga vibrafonister. Han är utbildad vid bland annat Berklee i Boston, där han hade Gary Burton som lärare. Att han kallar sitt färska album ”Pit Sounds” är kanske inte så märkligt. ”Pit” betyder nämligen ”orkesterdike” på engelska och inget annat. Och i ett sådant sitter Roger till vardags som slagverkare i Kungliga Hovkapellet. Detta innebär i sin tur att han har öronen fulla av bland annat den musik som de stora operakomponisterna en gång skapade. Herrar som Richard Wagner, Giuseppe Verdi och Giacomo Puccini tillhör alltså Rogers närmaste bekantskapskrets. Bortsett från en prolog och en epilog, signerade Svedberg, har just Wagner, Verdi och Puccini fått släppa till material till ”Pit Sounds”. Ett kul grepp men inte alldeles originellt. Liknande ”experiment” har gjorts tidigare i jazzhistorien med blandat resultat. Svedbergs är onekligen ett av de mest lyckade, vilket säkerligen beror på att han inte rutinmässigt försökt göra ”foxtrot” av mer eller mindre välkända operaarior. Vad som också måste noteras på pluskanten är att Roger visar respekt för den melodiska, om än för ett jazzöra något ovana, skönhet som finns i exempelvis Wagners Tannhäuser och Lohengrin. ”Son andati? Fingevo di dormire”, den aria Mími bryter ut i just innan hon ger upp andan i sista akten av La Bohème, får också en så kärleks- och vördnadsfull behandling att den rent av borde ha glatt sin upphovsman. De fyra musikanterna på ”Pit Sounds” förutom Svedberg, sopran- och tenorsaxofonisten Henrik Westerberg, basisten Hans Backenroth och trumslagaren Peter Danemo, samspelar med ett imponerande samförstånd. De solistiska insatserna är också av hög klass. Westerbergs sopransax i Desdemonas ”Ave Maria” ur Verdis Othello är magnifik liksom Svedbergs soloversion av ”Tu che di gel sei cinta”, en sång som slavflickan Liù får på sin lott i tredje akten av Puccinis Turandot. Jazz och opera går det att kombinera? Jodå, det går rätt bra. I alla fall om Roger Svedberg håller i tyglarna. Så nu ser vi fram emot ”Pit Sounds”, volym två. För en sådan kommer väl? Jan Olsson |
![]() |
||||||||||||||||||||||||
|
Samspelt trio bjuder på läckra melodier - och Toots är fortfarande en skapande profil Claes Crona Trio American Standards (Crown Juwels)
Melodiupplägget har penetrerats noga vilket bygger på det delikata resultatet. Trion gör bland annat en annorlunda bossaversion av Carmichaels outslitliga Star Dust. Därtill i snabbare tempo än det gängse balladköret. En annan melodi som får ett ansiktslyft är Sweet Georgia Brown. Här ligger spelarna på G med schvungfullt utspel. Ett extra fokus skall riktas till Backenroths märgfyllda spel. Solistiskt är han också en attraktion. Skivans konvolut skall också hyllas. Det kan tydas utan optiska hjälpmedel vilket inte är alltför vanligt inom dagens skivproduktion. Göran Olson |
![]() |
||||||||||||||||||||||||
|
Här utforskas jazzens mindre kända vrår AmazonasAbove Your Head |
![]() |
||||||||||||||||||||||||
|
DIG Jazz presenterar jazzomslag man minns eller missat!. Klassiska skivomslag DIG Jazz presenterar 93 skivomslag med Lars Gullin. |
magisk måndagskväll i Stockholm Jazz at the Philharmonic Complete Live in Stockholm 1960 (Solar Records/3 CD) Under 1950- och 1960-talen kunde vi, inte bara en gång utan ibland två gånger om året, glädja oss åt besök av Norman Granz jazzcirkus JATP, alltså Jazz At The Philharmonic. Den 21 november 1960 gav man två konserter i Stockholm. Nästan allt - en eller ett par låtar plockades bort av kvalitetsskäl - gavs så småningom ut på fyra Verve-LP. Nu har hela kalaset blivit tillgängligt på nytt, för första gången på cd. Dessutom har man, som bonus, på platta nummer tre, klämt in sex nummer, ett komplett set, med Roy Eldridge, Stuff Smith och Oscar Petersons kvartett från 1957 även det inspelat i Stockholms Konserthus och, såvitt jag vet, aldrig tidigare utgivet. Laguppställningen den där smått magiska måndagskvällen gick inte av för hackor. Eller vad sägs om Dizzy Gillespie och Roy Eldridge trumpet, J.J. Johnson trombon, Cannonball Adderley, Benny Carter och Leo Wright altsax, Stan Getz, Coleman Hawkins och Don Byas tenorsax, Lalo Schifrin och Victor Feldman piano, Art Davis bas, Chuck Lampin, Louis Hayes och Jo Jones trummor och Candido Camero conga? Wright dubblade på flöjt och Feldman på vibrafon. Nu stod inte, som tur var, alla på konserthusscenen samtidigt. Men då och då presenterades onekligen en och annan något omaka kombination. Till exempel Carter och Adderley, som tillsammans med Gillespie och Johnson klev fram till solistmikrofonen i ”Bernie´s Tune” och ”Swedish Jam”. Det lär vara enda gången de två har musicerat sida vid sida. Åtminstone på skiva. Allt var förstås inte guld, men trion Gillespie, Getz och Johnson var uppenbarligen på sitt allra bästa spelhumör under sitt Sverigebesök och radade upp godis i långa banor. Eldridge blandade oc I bonusspåren, med Stuff Smith, får vi dock möta en Roy Eldridge i absolut toppform. Och inte nog med att han spelar utsökt trumpet, han sjunger också, i sin gamla hit ”School Days”. Mycket trevligt är det också att lyssna på Jo Jones vitala, svängiga och mycket personliga trumspel. Inte ens som solist blir han tråkig. Tre timmar och tjugo minuter tar det att spela igenom det brokiga kalaset, och det är kul och festligt nästan hela tiden. På den tid det begav sig, brukade vi ibland rynka på näsan åt Norman Granz och hans mastodontövningar. Men idag känns det som om det börjar bli dags för en omvärdering… Jan Olsson |
![]() |
|||||||||||||||||||||||
|
Lyhörd kvartett skapar många scenarior Anders Hagberg Quartet Stories Of Now (Footprints Records/Naxos)
Rörblåsaren Anders Hagbergs grupp gör här cd-debut med musik skriven av Anders. För ovanlighetens skull har han valt att arbeta i kvartettformat av jazzmodell med piano, bas och trummor men med avvikelser i form av olika biinstrument. Det förtydligar han med att han vill poängtera sin identitet som improviserande jazzmusiker.
Pianisten Joona Toivanen, basisten Johannes Lundberg och trumslagaren Göran Kroon är de spelare som ramar in Anders vackert klingande flöjter och sopransaxen. Joona Toivanen kommer från Finland men är bosatt i Göteborg sedan några år tillbaka. Johannes Lundberg har på meritlistan turnéspel med trumslagaren Billy Cobham. Göran Kroon är till vardags hemmahörande i Bohuslän Big Band.
Musiken har flera bottnar där Anders känsligt färgar och bygger upp stämningar med sina rörinstrument. Kontrabasflöjten ger en suggestiv atmosfär i Gentle Giant. Tillsammans med kontrabasen skapar han kulör i Hommage, då med den djupgående kontrabasflöjten. Sammantaget är mixen lyckad och kännetecknas av en lyhörd inställning till materialet. Det kan vara meditativt men scenariot kan ändras när skiftande rytmiska markeringar förs in.
För den som spelar upp skivan via dator erbjuds bonusspåren den ystra Faller Regn samt lugnt svepande Soon. Göran Olson |
![]() |
||||||||||||||||||||||||
| Lysande möte med två frispråkiga veteraner
Archie Shepp & Joachim Kühn Wo!man Harmonia Mundi/Naxos |
![]() |
||||||||||||||||||||||||
![]() Per-Henrik Wallin. .Foto: Gunnar Holmberg/DIG Jazz© |
|||||||||||||||||||||||||
| Fantastisk musik som är fylld av nyfikenhet och rejäl dos humor Per Henrik Wallin & Sven-Åke Johansson 1974-2004 |
|||||||||||||||||||||||||
|
Här finns ännu fler skivrecensioner: Svensk jazz |
|||||||||||||||||||||||||