DIG Jazz

Bakom Standard Connection döljer sig en kvintett svenska musiker av högsta dignitet. Robert Nordmark spelar tenorsax. Peter Asplund är trumpetare och flygelhornist. Pianot sköter Daniel Karlsson.

Kontrabasen tillhör Martin Sjöstedt och kompet rundas av med trumslagaren Johan Löfcrantz Ramsay. Altsaxofonisten Karl-Martin Almqvist ansluter i två nummer. Slagkraftigare kan knappast en grupp mobiliseras i vårt land. Frånsett Roberts inledande Blues For Hartvig är det välkända melodier av hög jazzstatus som spelas. Där ingår You And The Night And The Music, Caravan, Soul Eyes, Giant Steps, On Green Dolphin Street, Milestones, Yesterdays, Angel Eyes och I Mean You.

Alla spelarna imponerar. Robert är strålande med sitt auktoritära spel. Det här borgar för det stora break han länge förtjänat. Han tillhör spjutspetsarna i den svenska tenorsaxklanens främsta led. Lyss bara till Soul Eyes som är ett tilldragande nummer. Det självklara spelet bär med sig sköna vibbar. Hans spel i snabba nummer som i Giant Steps skall också lovordas. Peter Asplund har tidigare meriter så det förslår vilket poängteras med marginal skivan igenom. Spelet med harmonsordin i Soul Eyes bygger på den skira stämning som Robert lagt grunden till. Peter av idag är en av de mest homogena musiker svensk jazz kan visa upp. Han är en komplett jazzsolist oavsett vilket sammanhang han rör sig i.

Som nämnts sitter Karl-Martin Almqvist in i gruppen och då med en straight altsax. Han, Robert och Peter möts i den fint arrangerade Yesterdays. Suggestiv och skön är alten i sin kommunikation med Roberts tenor i skivans final Matt Dennis Angel Eyes. Ytterligare en favorit som för tankarna till Gullin och Rolf Billbergs samarbete på femtiotalet. Högt betyg!

Daniel Karlssons underfundiga pianospel är en pärla att ta till sig med ett personligt spel med en aldrig sinande fantasi. Killarna i kompet skall verkligen rosas. Tillsammans bildar de en stimulerande helhet som får det att vattnas i munnen. Något som solisterna omedelbart tar tillvara. Martin Sjösten är även en bra solist vilket kommer fram i Milestones. Johan Löfcrantz Ramsays trumspel för upp gruppen till svindlande höjder. Det han gör är bland det mest spännande och inspirerande jag hört från en svensk trummis de senaste åren. Giant Steps är ett talande exempel.

Hoppas att den här gruppen får leva vidare. Den behövs verkligen när man skall föra fram jazz utan en kostymering a´la kejsarens nya kläder.

Göran Olson

Startsida med

jazznyheter

Övriga sidor;

Aktuella evenemang

Festivaler, turnéer
och andra stora

Mer än 400

cd-recensioner
med DIG-betyg!

Jazzhistoria/

Perfekt njutning en mörk

vinterkväll i skönaste fåtöljen

Sweet Jazz Trio

Sweet Ballads

(Spice of Life/Plugged)

Sweet Jazz Trio, d.v.s. kornettisten Lasse Törnqvist, gitarristen Mars Larsson och basisten Hans Backenroth, begår i och med ”Sweet Ballads”, med underrubriken ”Standard Collection volym 4”, sitt tionde album sedan starten för drygt femton år sen. På två av dessa tio produktioner, ”A Certain Sadness” och ”Remembering Billie”, som ursprungligen gavs ut på skivmärket Arietta, medverkar även sångerskan Monica Borrfors.

Med åren tycks de tre medlemmarna i Sweet Jazz Trio ha kommit varandra allt närmare. Lyhördheten för varandras intentioner kan jämföras med den som en gång kännetecknade kombinationen Ruby Braff-George Barnes eller kanske Braff-Dick Hyman. Och att den forne ”dixieräven” Törnqvist har lyssnat ingående på just Braff, och säkerligen i någon mån även på Rex Stewart och Bobby Hackett, är ganska uppenbart. Samma osvikliga smak, melodiska respekt och fantasi och samma känsla för enkelhet och lyrik. Liknande preferenser kännetecknar också Mats Larssons sköna gitarrspel. Hans eleganta frasering och vackra ton påminner, även om den är mer traditionell, om Jim Halls ytterst vårdade sätt att kommunicera. Om Backenroths basspel har redan sagts så mycket i andra sammanhang att det inte finns mycket att tillägga. Man kan bara konstatera att han är en helt idealisk medlem i gruppen.

På sin allra första platta, ”Very Swedish”, höll sig trion till enbart svenskt material. Men sedan dess har man hämtat huvudparten av repertoaren ur den nära nog outtömliga amerikanska sångboken. Bland topparna på ”Sweet Ballads” kan nämnas en magnifik version av Nat King Coles gamla paradnummer ”Nature Boy” och en inte mindre magnifik ”In the Wee Small Hours of the Morning”. En mer perfekt platta att sluta ögonen och lyssna på i skönaste fåtöljen när nattmörkret har sänkt sig och världen har stannat upp ett slag är svårt att tänka sig.

Jan Olsson

Den allra sista konsertkvällen

-då släppte Brubeck & Co loss och hade kul

The Dave Brubeck Quartet

Their Last Time Out

(Columbia/Sony, 2 cd))

Någon gång vid årsskiftet 1966-67 bestämde sig Dave Brubeck för att ge sin legendariska kvartett, med Paul Desmond, Gene Wright och Joe Morello, ytterligare ett år. Sen skulle han ägna sig åt att komponera och umgås med sin försummade familj. Två decennier med samma laguppställning kunde också vara tillräckligt, tyckte han. Kvartettens allra sista framträdande ägde rum på Annandag jul 1967 i balsalen på Statler Hilton Hotel i Pittsburgh, Pennsylvania, inför en entusiastisk publik. Och stämningen på estraden tycktes vara lika upprymd som den i salongen, ja rent av lössläppt mellan varven. ”Vi hade ju inget att bevisa längre”, förklarar Dave i albumtexten till ”Their Last Time Out”, ”så vi gick in för att kul istället”.

Att konserten sent omsider har letat sig ut på platta beror på att producenten Russell Gloyd under ett besök i Brubecks hem i Connecticut råkade hitta banden i ett skåp. Dave själv hade fått dem som referensband av den ljudtekniker som hade jul-jour på det anrika Pittsburgh-hotellet 1967. Dessutom hade han glömt bort dem för länge sen. Att inspelningarna, i mono, knappast var avsedda att ges ut märks förvisso, men ljudkvalitén är ändå oväntat bra. För att nu inte tala om musiken! Den är mestadels lysande.

Dave är på sitt mest spirituella humör. Han tar som vanligt ut svängarna ordentligt och slår rytmiska och harmoniska kullerbyttor i långa banor. Som vanligt landar han förstås elegant. Och Desmond är i praktslag. Hans solo i den vackra balladen ”You Go To My Head” – som han också gav en oförglömlig version av tillsammans med Jim Hall åtta år tidigare - är fullt i klass med det bästa han någonsin gjorde på skiva. Vidare är det smått fantastiskt att han varje gång han spelar sin egen ”Take Five” lyckas finna nya infallsvinklar och perspektiv. För naturligtvis avslutas konserten med den komposition som kom att bli Brubeck-kvartettens största succé någonsin. Lika givet är det att man drar igång kalaset med W. C. Handys gamla ”St. Louis Blues”.

Naturligtvis är det tandemparet Brubeck-Desmond och deras telepatiska samspel man tänker på i första hand, då den klassiska Brubeck-kvartetten kommer på tal. Men på ”Their Last Time Out” påminns vi åter om Gene Wrights och Joe Morellos stora betydelse för helheten. De kompletterar varandra – och frontparet - på ett genialt sätt, trots att de rent rytmiskt är något olika. Morello ligger i ”framkant” och Wright i ”bakkant”, om man säger så, vilket ger både spänning och balans. I den senares komposition ”Set My People Go”, med fragment av diverse sånger som var aktuella under den amerikanska medborgarrättsrörelsen på 1950- och 60-talet, visar Wright också vilken utmärkt solist han var i sin glans dagar. Idag har han, 88 år gammal, lagt basen på hyllan. Och Morello, som avled i mars 2011, briljerar förstås som vanligt med sin oerhörda teknisk och sitt fantastiska vispspel.

Som helhet når kanske inte ”Their Last Time Out” riktigt samma höjder som det banbrytande albumet ”Time Out” från 1959. Men för alla som är det minsta intresserade av Dave Brubeck är det ändå ett ”måste”.

Jan Olsson

Lss Jan Olssons intervju med Dave Brubeck

Fantastisk och lycksalig friformjazz

Albert Ayler

Stockholm, Berlin, 1966
(Hatology/Naxos)

Som ingående i turnépaketet Newport in Europé 1966 var Albert Ayler en udda frifågel, särskilt vid sidan av artister som Dave Brubeck och Stan Getz. Hur som helst gjorde Ayler braksuccé och fick publiken i extas under de två novemberveckor som turnén pågick. Inte minst vid konserten i Konserthuset i Stockholm, som svarar för ena halvan av den här förträffliga utgåvan med remastrat ljud.

Den andra halvan utgörs av en upptagning från Berlin-filharmonin veckan innan Stockholm, och har tidigare getts ut på Revenant-boxen Holy Ghost. Men till skillnad från den utgåvan, som resulterade i en stämning från skivbolaget ESP:s boss Bernard Stollman, är utgåvan på schweiziska HatHut-etiketten Hatology sanktionerad av Desiree Ayler, dotter till Albert Aylers hustru Arlene.

Efter att under de första åren på 60-talet ha sökt sig fram och spelat i konstellationer med musiker som inte riktigt kunde fånga upp hans idéer var Ayler på sin topp 1966, och hade samlat ett band som matchade honom perfekt.

Brodern Don på trumpet var ingen ekvilibrist, men hade en ursinnig kraft i sitt spel och var som bror förstås att lita. Basisten William Folwell och trumslagaren Beaver Harris hade inget emot att spela marscher, och den klassiskt skolade violinisten Michael Sampson gav Ayler en utökad palett att kolorera sin musik med.

Låtarna från de båda konserterna är i stort sett desamma, och tillhör såväl Aylers som hans publiks repertoarfavoriter. Truth is Marching In, Our Prayer, Omega (Is the Alpha) och Bells finns på båda upptagningarna, men framförs på väldigt olika sätt. Från Stockholm finns även medleyn Infinite Spirit - Japan (den senare skriven av Pharoah Sanders) och från Berlin en version av Ghosts.

Musiken är förstås fantastisk. En unik form av friformjazz som närmast bokstavligen är lycksalig. Här finns marscher, spirituals och barnvisor inte med som kul kryddor, utan som fundament i Aylers enastående musik.

På skivfronten hör albumet Stockholm, Berlin 1966 tillsammans med Lörrach, Paris 1966 (Hatology), Spirits Rejoice (ESP) och At Slug’s Saloon vol. 1 (ESP) hemma hos den som nöjer sig med Aylers oumbärliga mästerverk.
Peter Bornemar

Lars musik får den nerv

och närhet som den förtjänar

Lars Jansson Trio

Ensemble Mid/Vest

Worship Of Self

(Prophone/Naxos)

Vid sidan av sitt eminenta personliga pianospel är Lars Jansson en kompositör och arrangör av hög kvalité. Hans djupa musikaliska medvetenhet berör och lever kvar sedan tonerna falnat. Egen musik har Lars presenterat i olika formationer från sin egen trio och upp till storbandsformat med ett lysande resultat. Den här gången har Lars skrivit för sin trio som förstärks av den danska Mid/Vest ensemblen. Där ingår en stråkkvartett och en blåsarkvintett. Musiken innehåller såväl nya som äldre alster från Lars känsliga penna. Inspelningen gjordes i Göteborg 2008 med en mycket bra ljudåtergivning.

Den känsliga nerven och närheten till materialet som musikerna visar bildar en kammarmusikalisk föreställning som platsar både i klassiska som jazzigare sammanhang. Jag faller pladask för det lyriska tonmåleriet som smeks fram i Savasan. Där inleds den fascinerande exkursionen i Lars harmoniskt avstämda palett. Den välstämda blåsargruppen består av ypperliga musiker som verkligen anammat Lars intentioner. Det finns ett känsloengagemang som presenterar sig från oboen ned till den mörka fagotten. Lika fascinerad blir jag inför stråkkvartettens spel. De båda grupperna ger musiken den pregnans som Lars musik förtjänar.

För de improviserade partierna svarar självklart Lars trio. Basist är Christian Spering och trumslagare är Anders Kjellberg. Det är ett kollektiv som verkligen besitter en stark unit. Med de två spelarna formulerar sig Lars med ljusa skira löpningar och klanger som avslöjar hans mästerskap och den hängivna attityden i musicerandet. Man har sagt att Lars ofta för in en stråle av nordic light i musiken. Jag skulle vilja plussa på med en dos av fransk impressionalism.

Göran Olson

Vackra melodier vårdas ömt

- och Lars pianospel är gudabenådat

Roger Johansen feat. Georg Riedel

Fine Together

(Inner Ear/Naxos)

Norske trumslagaren Roger Johansen har producerat den här lyriska skivan. Musikerna är handplockade och välspelande. Rogers bror Tore spelar trumpet. Som medblåsare har han barytonsaxofonisten John Pål Inderberg. Pianist är Lars Jansson. Bas spelar Georg Riedel. Lika minutiöst har man tagit fram melodivalet. Roger har två kompositioner med, Tore bidrar också med två titlar. Lars har komponerat Hilda Smiles och To The Mothers Of Brazil. Playgame, Melancholia och Little Idas Summer Song kommer naturligtvis från Riedel. Fine Together är Gullins tema medan Jan Johansson släpper till sin Blues In Octaves. Där förändras stämningen och musiken blir djärvare.

Fine Together rekommenderas varmt för de lyriskt inriktade lyssnarna. De tillbakalutade vackra melodierna vårdas ömt av samtliga solister. Man känner deras närhet till materialet. Lars avspända pianospel är gudabenådat. Han har få om ens någon överman i Skandinavien. Riedels mycket personliga spel är en annan begivenhet som hörs för sällan. Mer av den varan emotses. Basen har ju i långa perioder fått stå tillbaka för hans skrivarkonst. Blåsarnas intentioner i temapartierna har känsla och engagemang. De är även tilltalande solister.

Det här samarbetet över landsgränserna tål att upprepas.

Göran Olson

Storbandsdebutanten

bjuder på tilltalande anrättning

Ron Carter´s Great Big Band

(Sonny Side/ Naxos)

Det är inte var dag man får möta ett nystartat amerikanskt storband. Basisten Ron Carter har på relativt kort tid fått sitt band att slå an på den kräsna New Yorkpubliken. Till sin debuten som storbandsledare har Carter anlitat vännen Robert M. Freedman som arrangör, vilken också har meriter som pianist och saxofonist av klass.

Bob som han kallas har spelat och arrangerat för storband med ledare som Herb Pomeroy, Maynard Ferguson och Woody Herman. Arrangerat har han gjort för artister som Lena Horne, Sarah Vaughan och Harry Belafonte. Han har också varit länkad till Miles, Horace Silver, Eric Dolphy, Herbie Hancock och McCoy Tyner. Filmmusik finns också på tjänstgöringslistan.

Bland skivans kompositioner finns två melodier av Carter och ett nummer av Freedman som blandas med jazzstandards av olika årgångar. Äldre jazzklassiker som St. Louis Blues, Caravan och Opus One har placerats in i collaget bredvid Sonny Stitts The Eternal Triangle, Dizzys Con Alma, Shorters Footprints, Mulligans Line For Lyons och Nat Adderleys Sweet Emma. Det är en tilltalande anrättning som har alla tecken på att gå hem i bredare storbandskretsar. Orkestern har ett väloljat ensemblespel med imponerande leadinsatser. Kompet är av högsta klass vilket inte är någon överraskning. Det brukar vara så när amerikanska storband spelar upp.

Carters Great Big Band är ett intressant nytillskott i storbandsbagen med en uppsjö av solister. Där hörs sopran-altsaxofonisten Jerry Dodgion, tillika saxledare, altsaxofonisten Steve Wilson, tenoristerna Scott Robinson och Wayne Escoferry. Trumpetsolister är Greg Gisbert, Tony Kadlek och Alex Norris. I trombonsektionen hörs Steve Davis, Jason Jackson, James Burton lll och bastrombonisten Douglas Purviance. I det hypereffektiva kompet omger sig Carter med fine pianisten Mulgrew Miller och trumslagaren Lewis Nash. Det här är ett band vars vidare öden bör följas upp i fortsättningen.

Göran Olson

Charles Lloyd är lika nyfiken

och öppen för nya utmaningar

Charles Lloyd-Maria Farantouri

Athens Concert

(ECM/Naxos)

Mycket ska man höra innan öronen faller av! I och för sig kan man kanske vänta sig ungefär vad som helst av Charles Lloyd, som vid drygt 70 års ålder verkar vara lika nyfiken och öppen för nya utmaningar som någonsin tidigare. Med sin nya ”drömkvartett”, med pianisten Jason Moran, basisten Rueben Rogers och trumslagaren Eric Harland, har han åter fått en omgivning som tillåter honom att ta ut svängarna i minst lika hög grad som han gjorde med den grupp han ledde under andra halvan av 60-talet. Den med Keith Jarrett, Cecil McBee och Jack DeJohnette alltså, med vilken han spelade in sina klassiska album ”Dream Weaver” och ”Forrest Flower”.

I juni 2010 strålade Lloyd och hans mannar samman med den grekiska sångerskan Maria Farantouri, känd bland annat för sina tolkningar av Mikis Theodorakis alster, och två grekiska musiker, liraspelaren Socratis Sinopoulos och ”extrapianisten” Takis Farazis. Tillsammans gav de en konsert i det fria, vid foten av Akropolis i Atén, inför en - av jublet att döma – både förtjust och talrik publik. På repertoaren stod en svit, ”Greek Suite”, i tre delar med sammanlagt elva sånger plus några fristående nummer, bland dem ”Forrest Flower” och den vackra ”Requiem”, som vi även har kunnat höra på några tidigare Lloyd-skivor. Sviten, som består av allt från mycket gammal grekisk folkmusik till Theodorakis och den begåvade filmkompositören Nikos Kypourgos, är arrangerad av Takis Faranzis.

Farantouri har en röst som inom den klassiska musiken brukar betecknas som kontraalt, det vill säga den lägsta av alla kvinnoröster. Den är vacker och uttrycksfull, men dessvärre tycker jag inte att Farantouris frasering passar särskilt väl för jazzbruk, något som förmodligen inte är meningen heller. En som däremot, utan besvär, kan anpassa sig är i stället Lloyd, som spelar minst lika fint som vanligt. Och givetvis, som alltid, högst personligt och vackert. Men den som verkligen sticker ut och gör att man nästan hela tiden med glädje lyssnar på den något ”ovana” musiken är Jason Moran. Hans pianospel är fullständigt oemotståndligt.

Jag har sett att några av mina skrivande kollegor har höjt ”Athens Concert” till skyarna. Tyvärr är jag inte, trots ovanstående lovord, lika begeistrad. Fortfarande tycker jag att Lloyds förra album, ”Mirror”, är minst ett par klasser bättre. Men smaken är ju liksom baken…

Jan Olsson

Sprängfyllt av lustfyllda idéer!

Velodrone med .fr v Jonas Östholm, Fredrik Ljungkvist, Filip Augustsson, Fredrik Rundqvist,
Salem Al Fakir, Ola Bothzen, Mats Karlsson. Foto:Gunnar Holmberg//DIG Jazz©

Velodrône

The Beenhouse Session
(HK Records/Plugged)

I ett gammalt bönhus utanför Hallstavik i norra Roslagen alstrades den mångfacetterade musik som kan höras på albumet The Beenhouse Session med gruppen Velodrône.

Sex av medlemmarna i Velodrône var tidigare med i gruppen H3FK: Pianisten och dragspelaren Jonas Östholm, oudspelaren Mats Karlsson, basisten Filip Augustson, trumslagaren Fredrik Rundqvist, fiolspelaren Salem Al Fakir och slagverkaren Ola Bohtzén.

Utökad med Fredrik Ljungkvist på tenorsaxofon och klarinett bygger Velodrône delvis vidare på den blandform av jazz, arabisk musik och balkanmusik som H3FK ägnade sig åt, men skruvar till den ytterligare några varv med ännu fler uppslag - och gör den ännu mustigare.

Trots att den starkt melodiska musiken spretar åt alla möjliga håll, ibland till och med i samma stycke, är den så sprängfylld av lustfyllda idéer, strukturerad sprallighet och musikalisk skicklighet att den är omöjlig att värja sig mot.

I exempelvis stycket Allez Ali Allez!, precis som samtliga utom ett på albumet skrivet av Mats Karlsson, samsas omaka ting som swing, frijazz, turkisk basarmusik och romsk folkmusik på ett lika märkligt som självklart tilltalande sätt.
Peter Bornemar

Uppsluppet och festligt -i lagoma doser

Chick Corea- Stefano Bollani

Orvieto

(ECM/Naxos)

Till en början hade jag hjärtans roligt, när jag lyssnade på ”Orvieto”, ett album som fått sitt namn efter den lilla stad i italienska Umbrien där man, i slutet av december varje år, arrangerar en välbesökt jazzfestival.

Just den här plattan, med pianovirtuoserna Chick Corea och hemmasonen Stefano Bollani sittandes mitt emot varandra vid varsin flygel, spelades in under 2010 års näst sista dag. Och att båda var på sitt allra soligaste nyårshumör råder det knappast något tvivel om. Glatt och ekvilibristiskt beger dig sig ystert ut på gemensamma äventyr, oftast på tämligen väl upptrampade stigar. Bortsett från ett par fria historier och varsin egen komposition, i Coreas fall den välkända ”Armando´s Rhumba”, som vi hörde redan för 35 år sen på LP:n ”My Spanish Heart”, består repertoaren av idel standards. Eller näst intill standards i alla fall. Inte mindre än tre bossor ger sig de bägge kombattanterna på, två av Jobim och en, Antonio Almeidas underbara ”Doralice”, som enligt mitt sätt att se det är plattans allra bästa nummer.

70-årige Chick och hans lite drygt hälften så gamla kollega Stefano spelar oftast så lika att det kan vara svårt att skilja dem åt, vilket kanske i och för sig kan göra detsamma. Men tyvärr har båda lätt för att falla för frestelsen att briljera, vilket blir lite tröttsamt att ta del av. Åtminstone i längden. Utan att skämmas det minsta tar de också till diverse ”skamgrepp”, när andan faller på. Och det gör den titt som tätt. Lite stridepiano här och några takter boogiewoogie där är alltså inget de avhåller sig ifrån.

”Orieto” är en ovanligt uppsluppen och festlig platta. Utan större djupsinnigheter förvisso men väl värd att äga och plocka fram ibland, när vardagen känns för svår. Fast liksom choklad och cognac bör den avnjutas i lagom, inte alltför stora doser. Att spela igenom hela plattan i en följd gör att man känner sig mätt långt innan den häftiga slutbluesen.

Jan Olsson

Daggfriskt när

danskar tolkar Lars Gullin

Christina von Bülow & Fredrik Lundin

Silhouette

(Stunt/Naxos)

Det är märkligt hur väl Lars Gullins musik har stått sig genom åren. Det har snart gått 60 år sen vi hörde ”Silhouette” för första gången och nästan lika länge sen är det som den undersköna ”Danny´s Dream” fick oss att gråta en skvätt och sucka av hänförelse. När danska altsaxofonisten Christina von Bülow och hennes landsman och barytonsaxofonspelande kollega Fredrik Lundin tillsammans tar sig an dessa nationalromantiska mästerverk känns de fortfarande lika daggfriska som vårens allra första primörer.

I frontlinjen på Silhouette, ja kvintetten kallar sig så, finns - förutom Lundin och von Bülow, som ibland låter som en lycklig korsning mellan Lee Konitz och Rolf Billberg - också gitarristen Jacob Fischer. Fischer, denne smått otrolige kameleont som en gång hårdlanserades av Svend Asmussen, tar förresten över Arnold Johanssons ventilbasunstämma i ”The Flight”, som i princip avverkas i Gullins originalarrangemang från 1958. Förutom sex välkända Gullin-kompositioner har de bägge kapellmästarna även smugit in två egna nummer var. Dessutom har de infogat Olle Adolphsons ”Nu har jag fått den jag vill ha”, som naturligtvis passar alldeles utomordentligt i sammanhanget. Gullin och Adolphson var på många sätt samma andas barn. Samma känsla för nordisk musiktradition och ofta samma lätt vemodiga underton.

Såväl von Bülow som Lundin är utomordentliga solister. Deras känsla för form och melodisk skönhet gör dem till perfekta tolkare av Lars Gullins odödliga musik. Strax före jul 2009 turnerade de i Sverige med sin grupp Silhouette och framförde bland annat den musik vi får höra på skivan. Är det inte dags för en repris snart?

Jan Olsson

Sarah Riedel vågar ta ut svängarna

Common Creature

Daydreamers
(Elipse Music/Plugged)

Måhända skulle musiken på skivan med sångerskan Sarah Riedel och basisten Joonas Kuusisto kunna beskrivas som minimalistisk pop snarare än något annat.

De elva sångerna på albumet Daydreamers, samtliga skrivna och arrangerade av Riedel och Kuusisto, genomsyras nämligen av en småskalighet som såväl genre- som formmässigt påminner om det man finner inom ramen för konstmusik med kammarmusikaliska förtecken.

Sarah Riedel spelar också cittra och wurlitzer, men det är framför allt hennes ljusa och något bräckliga röst som återspeglas i musiken - och är det instrument som gör starkast intryck på ett album som inte med säkerhet hade gynnats av ett lite bredare upplägg.

För i jämförelse med Riedels debutalbum Memories of a Lost Lane (Parallell) från 2010, vågar hon på Daydreamers ta ut svängarna mer. Låt vara mot ett område där hon ännu inte utforskat alla möjligheter.
Peter Bornemar

Maffigt elvamannaband

med megastor verktygslåda

Markus Pesonen Hendectet

HUM
(Unit Records)

Markus Pesonen är en 27-årig finsk fritänkande gitarrist som opererar med Köpenhamn och framför allt Berlin som bas. Han ingår i improvisationsgrupper (Vapaatie, haUtUllin!, Stop Thinking, Die Aktif) och i dans- och performancekonstellationer (Superhands, Lichtgestalten), men jobbar även som soloartist och skriver filmmusik.

Och så har Pesonen förstås sitt Hendectet, ett maffigt elvamannaband med musiker från Danmark och Tyskland som ger honom en megastor verktygslåda att använda i bearbetandet av sina sinnrika kompositioner.

På albumet HUM växlar musikens karaktär våldsamt mellan och i låtarna – här finns gott om såväl brutala som finkänsliga inslag – utan att det någonsin känns som effektsökeri. Istället vittnar musiken om ett friskt nytänkande som snarare bygger på tydligt strukturerade arrangemang än fri improvisation.
Markus Pesonen själv, som på albumet spelar både gitarr och lap steel, håller sig inte mer än någon annan i musikens förgrund. Här kan lika gärna Tobias Wiklunds trumpet, Elena Setiéns fiol, Jonathan Ahlboms tuba eller Camilla Barratt-Dues dragspel befinna sig.

Förutom Pesonens egna låtar finns på HUM även en ett par tämligen särpräglade tolkningar av Mingus ”Goodbye Pork Pie Hat” och av Lennon/McCartneys ”A Day in the Life”.
Peter Bornemar

Lysande gäster

hos legendarisk jazzdrake

Roy Haynes

Roy-Alty

Featuring Chick Corea, Roy Hargrove

and The Fountain Of Youth Band

(Dreyfus Jazz/Naxos)

En stor drake inom jazzen är trumslagaren Roy Owen Haynes. Född i Boston 1925 och fortfarande aktivt skapande. Jag upptäckte honom på skiva i början på femtiotalet. Då var han medlem av Sarah Vaughans band. Men etablerad var han redan då. Han hade varit lierad med tungviktare som tenoristen Lester Young och bebopfadern Charlie Parker. Pianisten Bud Powell hade också glatt sig åt Haynes välartikulerade spel. Till dettas skall läggas samarbetet med Louis Russells band och mötet där med Louis Armstrong. Mosaiken fortsätter med spel med John Coltrane, Eric Dolphy, Dizzy, Miles, Rollins, Getz, Monk, Pat Metheny, Gary Burton, McCoy Tyner och Chick Corea. Detta var en grabbnäve ur en sällsynt rigorös CV. Något som kan vara nyckeln till de tusen skivinspelningar han avverkat.

I sitt alerta band Fountain Of Youth Band har Haynes altsaxofonisten Jaleel Shaw, pianisten Martin Bejerano och basisten David Wong. Alla musiker av hög rang och intressanta solister. Shaws spel drar jag en extra lans för. I Alfred Newmans filmmelodi balladen Pinky är han vackert anslående. Melodierna är av mångskiftande slag med en klar jazzaccent. Bopteman som Off Minor, Tin Tin Deo och Miles Davis Milestones samsas med evergreenen These Foolish Things, Sonny Rollins Grand Street och McCoy Tyners Passion Dance. Haynes skjuter in sin All The Bars Are Open i det attraktiva utbudet. Gästar gör trumpetaren Roy Hargrove och pianisten Chick Corea vilket ger skivan än mer lyster. Corea medverkar i Off Minor och All The Bars Are Open. Spelet i Monkmelodin är mer än lysande. Dialogen med Haynes i duoleken är magnifik. De gör även en stor tvåmansuppvisning när de klacksparkar sig fram på Nackamanér i All The Bars Are Open.

Hargrove är på ett lysande spelhumör. Det avslöjas omedelbart i inledningsnumret Grand Street. Intensiteten och energin gör honom till en av dagens absolut intressantaste solister. Hargrove äger en jazzsjäl som befruktar såväl medspelare som lyssnare. Den lyriska känslan ligger i den övre skolan. Hans underbara tolkning med flygelhornet av These Foolish Things är himmelskt ljuvlig. Känslan för latinbetonad jazz kommer fram i Chano Pozos tema Tin Tin Deo. Där rör han sig på Dizzy Gillespies bakgård.

Göran Olson

Kompletterar bilden av en av

halvseklets betydelsefullaste musiker

Wayne Shorter

The Complete Columbia

Albums Collection

(Columbia Legacy/Sony, 6 cd)

Wayne Shorter, 78, har sedan genombrottet hos Art Blakey i slutet av 50-talet befunnit sig i ständig utveckling. Många av hans 60-talsinspelningar för Blue Note betraktas idag som ”minor classics” och åtskilliga av hans kompositioner från samma period har kommit att ingå i den moderna jazzmusikens standardrepertoar. Mellan 1964 och 1970 var Shorter medlem i Miles Davis ”andra” klassiska kvintett, och hans spel moderniserades ytterligare, från ren och oförfalskad postbop till ett betydligt friare sätt att uttrycka sig på. Under de sista åren i Miles alltmer elektrifierade frontlinje började han även i allt större utsträckning traktera sopransaxofon vid sidan av sitt ”ordinarie” instrument, tenorsaxofonen.

Tillsammans med Joe Zawinul bildade Shorter 1970 supergruppen Weather Report med bland annat Davis ”Bitches Brew” som musikalisk språngbräda. Med ett och annat skifte i laguppställningen hade gruppen (som i sin originalupplaga, förutom Shorter och Zawinul bestod av basisten Miroslav Vitous, trumslagaren Alphonse Mouzon och slagverkaren Airto Moreira) under de närmaste 15 åren nästan osannolika musikaliska och kommersiella framgångar. Den största och mest uppmärksammade delen av WR:s repertoar, med beståndsdelar från såväl renodlad jazzmusik som rock, funk och latin, skrevs av Zawinul. Men åtskilligt komponerades även av Shorter.

På ”The Complete Columbia Albums Collection” har man samlat dels de fyra album Shorter gjorde i eget namn för Columbia mellan 1974 och 1987, ”Native Dancer”, ”Atlantis”, ”Phantom Navigator” och ”Joy Rider”, och dels samtliga de nummer som skrevs och introducerades av Shorter för Weather Report. Det är tveklöst de senare, hämtad

e ur storsäljande album som ”I Sing the Body Electric”, ”Mysterious Traveler”, ”Black Market” och ”Heavy Weather” som är av störst intresse. De ger oss också möjlighet att ta del av lysande insatser även av övriga bandmedlemmar, som Zawinul på diverse klaviaturer och den fenomenale elbasisten Jaco Pastorius. Men framför allt handlar det om gruppmusik av bästa märke.

Av de fyra ”originalalbumen” är det första, ”Native Dancer” det klart bästa. På det ger sig Shorter, med stor entusiasm och synnerligen lyckat resultat, ut i den brasilianska traditionen i sällskap med sångaren Milton Nascimento, som också har skrivit fem av skivans nio kompositioner.

”The Complete Columbia Albums Collection” tillhör inte det mest omistliga i Wayne Shorters omfattande, omväxlande och högst hörvärda produktion. Men skivorna i boxen kompletterar onekligen på många sätt bilden av en av det senaste halvseklets mest betydelsefulla solister, kompositörer och stilbildare inom jazzen.
Jan Olsson

4o-årigt storband som

sätter spets på anrättningen

Amiralens Storband

Live at the Palladium

(Amiralens Storband/

keam@bredband.net

Med en svängig, dansvänlig version av Harry Arnolds ”Stand By” sätter Amiralens Storband direkt rätt prägel på den här skivan, inspelad vid orkesterns jubileumskonsert på Palladium, Malmö 26 februari i år.

Alla som inte är uppväxta med jazzen under 1900-talets mitt kräver nog en kort-kort förklaring till den inledningen. Amiralens Storband firade vid tillfället 40 år. Danspalatset Amiralen var legendariske storbandsledaren Harry Arnolds hemmaplan i Malmö och ”Stand By ” hans signaturmelodi under åren som ledare för det klassiska och även internationellt hyllade Radiobandet, som då rymde den yppersta svenska jazzeliten

Harry Arnold (1920-71) och Amiralen är en viktig del av Malmös musikhistoria, vilket väl beskrevs i boken Jazzen i Malmö (Corona Förlag/2003). När Arnold alltför tidigt gick bort 1971 beslutade pianisten Stig Frölander tillsammans några likasinnade entusiaster att starta ett storband med musiker som under åren spelat på Amiralen.

Sedan dess har man svarat för många uppskattade, årliga konserter. Bland annat på de Harry Arnoldkvällar som arrangeras av i år även 20-årsfirande Harry Arnoldsällskapet.

Så när bandet nu slog på stort och bjöd in till 40-årsjubileum var det inför ett fullsatt Palladium. Och det serverades förstås en varierad och underhållande konsert, som dominerades av en repertoar från den klassiska amerikanska sångboken. Men dessutom överraskar man med tre nummer av betydligt senare datum, nämligen Thad Jones ”This Bass Was Made For Walkin´”, Van Morrisons ”Moondance” och Michael Jackson-hiten ”Man In The Mirror”. Initiativet att spetsa anrättningen med kompositioner från avsevärt senare musikperioder än 40-och 50-talets storbandsera motiverar den extra halva ”betygsdiggen”.

Det är ett utmärkt storband som på ett berömvärt sätt håller liv i den här minnesvärda delen av jazzhistorien, då jazzen också var den självklara dansmusiken. Den nuvarande ledaren för bandet är Anders Åhlin, som har tillgång till flera begåvade arrangörer och hörvärda solister och dessutom ett sångarpar i Christina Nordstrand och Petri Soikkeli som verkligen behärskar den här repertoaren.

Gästsolist denna jubileumskväll var Ulf Johansson Werre som bjuder på solopiano i egna ”For O.P. Fans Only” och trombomspel och uppsluppen scatsång och vissling i ”Lady Be Good”. Dessutom leder han publiken i ett avslutande fyrfaldigt leve och en gemensam hyllningssång för 40-åringen. Och självklart avrundas festkvällen med ”Stand By”.

Gunnar Holmberg

Läs mer om Harry Arnold och Harry Arnoldsällskapet

Här finns energi, idéer och makalös teknik

Marius Neset

Golden Xplosion!
( Edition Records)

Marius Neset är en 25-årig norsk saxofonist bosatt i Köpenhamn, där han för några år sedan träffade den brittiske keyboardisten Django Bates. Bates tog med Neset i sitt storband StoRMChaser (som stavas precis så), i vilket han fortfarande ingår – liksom i Bates kvartett Human Chain.

Förutom att Neset också är medlem i bland annat den norsk-svensk-danska gruppen JazzKamikaze kom han för två år sedan ut med albumet Suite For The Seven Mountains (Calibrated Records) i eget namn.

På Nesets andra album Golden Xplosion!, där han framför elva egna kompositioner tillsammans med nämnde Django Bates på keyboards, Jesper Høiby på bas och Anton Eger på trummor, är hans förebilder Joe Henderson, Wayne Shorter och Michael Brecker i stor utsträckning så gott som frånvarande.

Istället framträder en saxofonist med ett eget uttryck, fyllt av energi och idéer - och präglat av en makalös teknik, där musiken bär influenser från många håll. Inte minst från den musik Django Bates är förknippad med.

Även om samtliga låtar är gedigna, och lika varierat som finurligt strukturerade, sticker den turbo-boppiga City on Fire ut. Liksom det pastoralt böljande stycket Saxophone Intermezzo och Nesets solonummer Old Poison (XL).

Marius Neset har hyllats som Wunderkind på fler än ett ställe. Det behövs dock aningen mer för att även jag ska ansluta till den kören.
Peter Bornemar

Trivsam swing med sång som ger profil

Instant Swing

( www.instantswing.se)

Bakom den här nog så anonyma skivan, det gäller info om skivbolag, hörs Göteborgsbandet Instant Swing. Bandets musik har som namnet anger swingjazz som varumärke. Men detta till trots ingår melodier med ett helt annat ursprung. Exempel är Stings Englishman In New York, Michel Legrands The Windmills Of Your Smile och den bebopinriktade Swedish Pastry som Barney Kessell komponerade när han spelade med Stan Hasselgård.

Ett stort lass drar vokalisten Anna My Zetterberg vars opretantiösa sång ger gruppen en viss profil. Ole Jörgensen är rörblåsare. Sten Löfman spelar piano, Jörgen Svensson är basist och trumslagare är Anders Söderling. För mig är det okända namn frånsett Löfman och Söderling.

Bland melodierna finns, Don´t Explain, Oh, Lady Be Good, Good Morning Heartache, Fly Me To The Moon, Dream A Little Dream Of Me och Embraceable You som spelas med versen. Något som man önskar att även andra evergreens skulle förlänas. Helhetsintryck, det är en trivsam amatörplatta som tonar fram. Soloinsatserna är ojämna men Löfmans pianospel är ett undantag. Söderlind gör som väntat en övertygande prestation.

Göran Olson

Vilken julfest! Med förstklassig

jazzmusik från början till slut.

Mathias Landaeus Trio

Jul på Jazzvis

(Moserobie//Plugged)

Jazzjulplattor brukar för det mesta vara tämligen outhärdliga. Sirap, artificiellt glitter, falsk sentimentalitet och julmust för hela slanten. Men när pianotämjaren Mathias Landaeus, tillsammans med sina förnämliga kamrater Kristian Lind och Jonas Holgersson på bas respektive trummor, bjuder in till julfest, då är det äkta vara, krut i gröten och rejäla drycker som bjuds. Inga förljugna halvmesyrer alltså. Och såväl uppläggningen som serveringen är magnifik!

Men det är på många sätt ett sofistikerat kalas, det som trion har inviterat till. Landaeus har valt menyn med utomordentlig smak och finess. ”Staffan Stalledräng” har väl aldrig låtit så frisk och kry som här, och när det blir dags för ”Gläns över sjö och strand” känner man både allvaret och innerligheten.

Mathias har arrangerat samtliga de välkända tretton julhymnerna på plattan, både de profana och de religiösa. Och han har gjort det med glimten i ögonvrån, minst en räv bakom vardera örat, varsam hand och massor av respekt. ”Bereden väg för Herran” han försett med ett klädsamt gospelstuk och gamla ”Nu är det jul igen” har han vänt ut och in på. Festligt! Och tänk så glad Gunnar Svensson blir i sin himmel, när han får höra hur väl trion har tagit hand om ”Karl-Bertil Jonssons julafton”! Bara för att ta några exempel…

Då och då tycker jag mig höra lite av Jan Johanssons kluriga humor i Landaeus sätt att ta sig an sitt material. Här och var går också tankarna till Keith Jarretts varsamma förmåga att finna skönhet mitt i det triviala. Och förstklassig jazzmusik har det blivit, från början till slut. Det här är årets julskiva för mig. Den kommer jag att spela ända fram till midsommar!

Jan Olsson

Jazz som sätter knorr på julstämningen

Kjell Öhman with friends

Kjell Öhman Trio.

Meta Roos. Claes Janson

Christmas

(Prophone/Naxos)

Under temat julmelodier har pianisten, organisten, keyboardisten Kjell Öhman arrangerat ett knippe till helgen hörande melodier. Hans trio med basisten Hans Backenroth och trumslagaren Joakim Ekberg utgör en stabil bas för vokala inslag från Meta Roos och Claes Janson.

En riktig knorr på julstämningen är Claes sång i Charles Browns bluesbesläktade Please Come Home For Christmas. Där kommer också Johan Hörléns vassa altsax och Jan Ottesens gitarr väl till pass. Kjells maffiga orgel är också en effektiv påmotare. Spelglädjen och klöset fortsätter i den svängande Santa Claus Is Coming To Town. Skivan är på sätt och vis en skön avvikare från det gängse sötsliskiga sättet att producera jazz i julklappstider.

Mel Tormés Christmas Song får en smeksam behandling där Meta Roos och Claes delar på de vokala inslagen. Bluesfeelingen återuppstår när Claes greppar mikrofonen i Santa Claus Do You Ever Get The Blues? Instrumentala höjdare nås i Dick The Halls och Skating in Central Park där Johan och Kjell släpper loss för fullt i den förstnämnda melodin. John Lewis skridskomelodi är en avslappnad sak där Kjells piano ger en behagligt glidande tolkning.
Göran Olson

Skandinaviska jazzgiganter

–och en helt perfekt kombination!

Karin Krog & Bengt Hallberg

Cabin in the Sky

(Gazell/Plugged)

”Cabin in the Sky” är Karin Krogs och Bengt Hallbergs tredje gemensamma duoalbum. Det första (”A Song for You”/”One on One”) spelades in för snart för 35 år sedan och det andra (”Two of a Kind”) gjordes fem år senare. Så det var sannerligen på tiden att de båda skandinaviska jazzgiganterna fick mötas igen i en skivstudio. Och det skedde alltså i Oslo i augusti i år, dagen efter att de hade gjort ett bejublat framträdande på den norska huvudstadens årliga jazzfestival.

Karin är ända sedan första halvan av 60-talet en av Europas mest respekterade och omtyckta jazzsångerskor. Hon har genom åren framträtt på skiva och på diverse festivaler med en rad av de allra största i branschen, till exempel Dexter Gordon, Archie Shepp, Don Ellis, John Surman, Steve Kuhn, Roger Kellaway och Warne Marsh. Och hon har naturligtvis även med ojämna mellanrum omgivit sig med såväl den norska som danska och svenska eliten. Bland dem hon arbetat med på vår sida ”kölen” kan, förutom Hallberg, nämnas Eje Thelin, Nils Lindberg och Bernt Rosengren.

Kombinationen Krog-Hallberg är helt perfekt. De båda inspirerar varandra, har samma sorts lite underfundiga humor och – givetvis – en rutin som tillåter dem att verkligen ta ut svängarna utan att för ett ögonblick tappa fotfästet. Bägge har också en osviklig smak och ett, minst sagt, väl utvecklat sinne för nyanser och detaljer. De bägge kompletterar varandra, kort sagt, på ett sätt som gör att man ibland tror att de är enäggstvillingar.

Av de tolv nummer som Karin och Bengt valt att framföra på ”Cabin in the Sky” kan tio med lite god vilja kallas standards, även om vi kanske inte hör en del av dem varje dag – eller år. Ett av dem, ”I Ain´t Here”, har de faktiskt spelat in tillsammans tidigare, på ”Two of a Kind”. Den som har den plattan i hyllan kan göra en intressant jämförelse och finner förmodligen att den nya versionen är ännu bättre än den gamla. Två sånger, balladen ”Who Knows”, som en del måhända känner igen från det fina albumet ”Oslo Calling”, och ”Stay Away”, har Karin som upphovskvinna. Båda är av mycket hög kvalitet

”Cabin in the Sky” är en platta som bör finnas i varje något så när representativ skivsamling!

Jan Olsson

Rappt och uppkäftigt

med fantasifull improvisation

Parti & Minut

Från klart till halvklart
(El Dingo Records/Plugged)

Lika anmärkningsvärd som sättningen med tuba, trumpet och trummor är den uppiggande musik som dessa instrument tillsammans åstadkommer på albumet Från klart till halvklart.

Trion Parti & Minut utgörs av Johan Jonsson på trumpet, Per-Åke Holmlander på tuba och Christopher Cantillo på trummor. Av dessa är utan tvekan tubaisten Holmlander det mest kända namnet.

Holmlander tillhör de allra främsta inom svensk improvisationsmusik och har spelat med Peter Brötzmann, Barry Guy, Ken Vandermark, Mats Gustafsson och Marilyn Crispell, för att nämna en handfull. Trumslagaren Christopher Cantillo kan också höras i Nils Berg Cinemascope och medverkar exempelvis även på Anna von Hausswolffs fantastiska album Singing From the Grave från 2010.

Sju av de elva låtarna på Från klart till halvklart är skrivna av trumpetaren Johan Jonsson, som också har figurerat i Jannes Fenomenala Orkester och i storbandet Club Killers, och även har gjort inhopp hos balkangänget Süperstar Orkestar.

Musiken är rapp och uppkäftig, där en grundstomme snickrad av jazz byggs på med fantasifull improvisation från alla tre. Uppsluppenheten speglas också i låttitlar som Jag har inga kompisar, Vem där?, Karate och Dansmusik.

Vid sidan av Jonssons originalmaterial tar sig Parti & Minut också an låtar av Alexander von Schlippenbach, Roswell Rudd, Amina Claudine Meyers och James Blood Ulmer. De smattrande fanfarerna från trumpet och tuba i tolkningen av den sistnämndes Baby Talk är en riktig godbit.

Peter Bornemar

Osannolikt och udda gäng

-men helt idealiskt!

Richard Galliano

Nino Rota

(Deutsche Grammophon/Universal)

Tillsammans med Keith Jarretts och Sonny Rollins konserter i Köpenhamn var accordeonisten Richard Gallianos maffiga Nino Rota-hyllning i Ystad den gångna sommarens riktigt stora festivalupplevelse. Galliano kom med ett smått osannolikt gäng till den skånska jazzfesten, vårt lands i särklass mest imponerande tillställning i genren. Eller vad sägs om Dave Douglas trumpet, John Surman klarinett, sopran- och altsaxofon, Boris Kozlov bas och Clarence Penn trummor. På papperet en något udda samling, men i verkligheten helt idealisk. Åtminstone när det gällde att tolka Nino Rotas fantastiska filmmusik.

Att ge sig på den geniala musik som den italienske kompositören Nino Rota (1911-1979) skrev för filmklassiker som Francis Ford Coppolas Gudfadern, Federico Fellinis Cabirias nätter, La Strada, Amarcord och Det ljuva livet kan kanske tyckas något vågat. Att de suggestiva, häftiga, ömsom dramatiska och ömsom vackra melodierna skulle fungera utanför sitt sammanhang var ingen självklarhet. Men resultatet blev strålande: bebop, Argentina, Frankrike och Italien i en enda härlig röra - massor av värme, ekvilibristik och temperament. Och de musiker som Galliano hade valt att omge sig med visade sig naturligtvis vara helt idealiska.

Mångkunnige Dave Douglas lär, något förundrad över Richard Gallianos intentioner, ha frågat hur han hade tänkt sig, att man skulle finna den rätta attityden till Rotas ofta originella musik. ”Titta på filmerna”, svarade Galliano, ”så förstår du.” Kanske var det just där hela hemligheten låg…

Att uppleva musiken live var förstås en upplevelse utöver det vanliga. Men den fungerar sannerligen utmärkt även i tillplattat skick. Tveklöst en av 2011 års mest hörvärda album!

Jan Olsson

Både lydig och olydig lekfullhet

Brus Trio

Celebration
(Quica Records/Plugged)

Det har gått ganska exakt 30 år sedan pianisten Arne Forsén, basisten Ulf Åkerhielm och trumslagaren Gilbert Matthews slog sina påsar ihop i samband med en jamsession på jazzklubben Fasching. Sedan dess har Brus Trio, låt vara med tämligen sporadiska framträdanden, förvaltat en form av lyckligt sprudlande modern jazz som gärna låtit sig kryddas en aning av både folk- och klassisk musik.

Vad gäller skivproduktionen har Brus Trio fram till nu för egen maskin kunnat höras på albumen Before Coffee från 1984 och Aim från 1990 (båda på Dragon), samt tillsammans med John Tchicai på Soaked Sorrows (Dragon, 1987), med Charles Tyler på Autumn in Paris (Silkheart, 1988) och med Roscoe Mitchell på After Fallen Leaves (Silkheart, 1989).

På nya albumet Celebration, som är en synnerligen välkommen återkomst på skivfronten, har trion i sex av skivans nio spår utökats med tenorsaxofonisten Fredrik Nordström och trombonisten Mats Äleklint, vilket gör att musiken får en än mer ökad spännvidd såväl dynamiskt som innehållsmässigt.

Musiken är sett till ytan rätt okonstlad, emellanåt till och med lite mainstream, men rymmer både udda harmonik, oväntade referenser och en lekfullhet av både lydigt och olydigt slag. Kompositionerna, fyra av Forsén och fem av Åkerhielm, är fantasifulla och fulla av en inneboende potens som förstärks ytterligare genom Nordströms och Äleklints påtagliga närvaro.
Peter Bornemar

Ännu en dyrgrip i Jarrettsamlingen!

Keith Jarrett

Rio

(ECM/Naxos)

Få kommer i närheten av pianisten Keith Jarretts improvisationer. När han framträder i solokonserter är han en lyssnarmagnet. Enmansföreställningarna i Köln och Milano blev storsäljare av sällan skådat mått. Nu är han i Rio de Janeiro närmare bestämt i april detta år. Besöket blev en dubbel-CD. Men innan jag går vidare in i konserten har det hänt en sensation. ECM som mer eller mindre konsekvent hållit sig till ett stramt svart/vit konvolut har gjort en helomvändning. Den nya designen med en glödande kombination av gult och rött är anslående. Faktiskt lika lockande som när Miles Davis och Gil Evans Sketches Of Spain släpptes på det tidiga sextiotalet.

Jarrett visar upp sin fabulösa pianohantering i femton odöpta nummer inför en entusiastisk publik. Han klär sig i flera munderingar under det frigjorda spelets gång. Ljusa impressionistiska avtryck görs som för tankarna till Debussy och Ravel. Robust och smått brutalt kan han också uppträda med ett imponerande kraftigt anslag där flygeln får bekänna färg. Det behövs när Jarrett ger sig ut på vida utflykter i frigjorda absoluta improvisationer.

De bombastiska attacker han utsätter instrumentet för kan få vilken klassisk pianist som helst att blekna. Vänsterhanden visas också oväntat upp med honky-tonkspel i den omtumlande och omväxlande konserten. Trots det ohämmade briljanta spelet i det höga registret sätter jag gärna spotlighten på vänsterhandens rörelsemönster. Den här skivan vill jag inte vara utan. Den får trängas i min Jarrettsamling med de andra dyrgripar han mejslat fram.

Göran Olson

Lisen Rylander Löve den

enda gemensamma nämnaren

Midaircondo

feat Michala Østergaard-Nielsen

Reports on the Horizon
(Twin Seeds/Cosmos)

Lisen Rylander Löve

The Splendor

Delphian Palace
(Hoob/Border)

Den gemensamma nämnaren dessa två album emellan är vad musiken beträffar närmast obefintlig. En jazzpolis skulle säker mena att det ena albumet inte har det minsta med jazz att göra.
Vad som förenar de två utgåvorna stavas istället Lisen Rylander Löve, saxofonisten som utgör ena halvan av duon Midaircondo och en fjärdedel av kvartetten The Splendor.

Midaircondo, som tidigare gjort skivorna Shopping for Images (Type records) och Curtain Call (Twin Seeds), ägnar sig åt en ljudkonst där electronica och experimentell konstmusik utgör grundbultarna. Den andra halvan av Midaircondo är Lisa Nordström, som på Reports on the Horizon använder sin röst, basflöjt, cittra och elektronik i kommunikationen med Lisen Rylander Löves röst, tenorsax, basklarinett och elektronik. Gästspelar på Reports on the Horizon gör slagverkaren Michala Østergaard-Nielsen, vilket gör musiken än mer komplex, dynamisk och spännande.

Visst kan det låta flummigt med musik i form av ljudlandskap som är till för att röra om sinnena hos lyssnaren, men förvisso sätts dessa ordentligt i rullning. Musiken är genomgående synnerligen suggestiv, och når ett magnifikt crescendo i det tudelade stycket In a City of Ships, som vräker sig fram utan pardon mot lyssnaren.

I gruppen The Splendor hörs Lisen Rylander Löve spela mer renodlad jazz tillsammans med Fabian Kallerdahl på klaviaturer, Josef Kallerdahl på bas och Lars Källfelt på trummor.

Musiken på Delphian Palace ger emellertid ett tämligen diffust, närmast abstrakt intryck - trots att det inte handlar om svår musik. De tio låtarna har alla sin egen karaktär och struktur, och melodilinjerna är både följsamma och logiska. Men det känns rätt blod- och livlöst. Det lysande undantaget är Circles, en av tre låtar skrivna av Lisen Rylander Löve, som mer distinkt sätter färg på musiken.
Peter Bornemar

Sprudlande modern

storbandsjazz i det lilla formatet

Oh Yeah Orchestra

Freedom of Movement
(Imogena/ Border Music
Att slagverkaren Martina Almgren i en intervju för några år sedan sagt att hon gärna lyssnar på Gillian Welch när hon diskar är bara det en anledning att spetsa öronen. Och även om jag bara hört fragment från de fyra album hon gjort med sin kvartett (Babebabop från debuten September fastnar lätt i min skalle) hade jag nog varit mer nyfiken på något nytt från Martina Almgren Quartet. Särskilt som det är sex år sedan senaste albumet Bingo.

Men Martina och de övriga i kvartetten, pianisten Tommy Kotter, basisten Owe Almgren och saxofonisten Björn Almgren har säkert fullt up med annat än att göra skivinspelningar. Dock finns kvartetten med som stomme i tiomannabandet Oh Yeah Orchestra, som väl får sägas vara Martina Almgrens baby då hon står bakom samtliga kompositioner och arrangemang. För övrigt är ”tiomanna” en helt felaktig förstavelse då hälften av musikerna utgör av kvinnor.

Förutom Kotter och de tre Almgrenarena medverkar här saxofonisten Lisen Rylander Löve, cellisten Petra Lundin, sångerskan Karin Burman, slagverkaren Ebba Westerberg, trombonisten Niclas Rydh samt trumpetaren Magnus Broo.

Till huvuddelen utgörs materialet på Freedom of Movement av samma musik Martina Almgren skrev på beställning till Swedish Jazz Celebration i Göteborg 2009. Tillkommit har ytterligare fem kompositioner.

Musiken är synnerligen genomarbetad, där stor omsorg lagts kring varje låts egen unika karaktär. Och varierad är musiken så det förslår, liksom synnerligen melodisk. Dessutom tillåts alla dela nästan lika på det utrymmet som ges. Det handlar om sprudlande modern storbandsjazz i det lilla formatet där de snygga arrangemangen är den stora behållningen.

Peter Bornemar

Smak av klassisk impressionism,

Miles och italiensk folkmusik

Enrico Rava Quintet

Tribe

(ECM/Naxos)

Den italienske trumpetaren Enrico Rava har vid det här laget hunnit fylla 72, men han är fortfarande lika aktiv som han var för ett halvt sekel sedan. Genom åren har han farit fram och tillbaka mellan Europa och USA och har medverkat i en rad grupper på bägge sidor Atlanten, andras och egna. Han var, till exempel, lierad med Roswell Rudd under större delen av 70-talet, något som utan tvekan satte djupa spår i hans sätt att skriva och spela. En annan väsentlig inspiratör har varit Miles Davis.

På sitt förra ECM-album, ”New York Days”, omgav sig Rava, bortsett från sin pianospelande landsman Stefano Bollani, med enbart amerikanska kollegor, bland dem trumslagaren Paul Motian. Den här gången, på ”Tribe”, som spelades in i oktober förra året, presenterar han sin ordinarie, italienska kvintett, i vilken hans ”gamle” (född 1975) vapendragare, trombonisten Gianluca Petrella ingår. Samme Petrella som också återfanns vid hans sida i Köpenhamn 2002, då han tilldelades det årets Jazzpar-pris. I övrigt består gruppen av unga italienska fantomer, av vilka endast trumslagaren Fabrizio Sferra är känd utanför den trängre vänkretsen. Basisten lystrar till namnet Gabriele Evangelista och pianisten heter Giovanni Guidi. Men den sistnämnde kommer inte att vara okänd särskilt länge till. I likhet med ovan nämnde Stefano Bollani är han redan mogen för ungefär hur stora uppgifter som helst. Han spelar mycket personligt, med en utpräglad känsla för melodisk skönhet och han har ett anslag som borde få de flesta av hans kollegor att blekna av avund. Dessutom passar han, med sitt återhållna, eftertänksamma sätt att uttrycka sig på, Rava som hand i handske.

Av albumets tolv nummer står Enrico Rava som upphovsman till elva. Det tolfte är en kollektiv historia. Nästan allt är ballader och somligt har vi hört tidigare i andra tolkningar. Och som vanligt spelar Rava precis så vackert som han brukar. Skirt och lyriskt, ja nästan lite melankoliskt mellan varven och med smak av Miles, klassisk impressionism och italiensk folkmusik, ömsom strukturerat och ömsom fritt. Ytterst hörvärt!

Är det någon musikant på jorden som jag skulle vilja höra som gäst i Tolvan Big Band, så är det Enrico Rava. Vad säger du om det, Helge Albin?

Jan Olsson

Ovanlig grupp med såväl

romantik som djärva uttryck

Trinity

Get Out

(Do Music Records/Plugged)

Trinity är en ovanlig grupp. Inte enbart genom en okonventionell sättning, som inte har så många motsvarigheter här i landet. Trumpet, hammondorgel och trummor är en sällsynt instrumentation. Karl Olandersson är trumpetare, Andreas Hellkvist sköter orgeln och Ali Djeridi spelar trummor.

En titt på den udda repertoaren visar att gruppen har ett brett spektra. Den slitna Sweet Georgia Brown har till exempel fått en uppfräschad behandling. Don Redmans alltför sällan spelade Cherry har också letats fram. Att Erik Franks Novelty Accordeon platsar visar att man inte drar sig för att presentera en i jazzsammanhang inte alltför sönderspelad repertoar. Bjärta kontraster finns i Sonny Stitts The Eternal Triangle och varför inte i den mjuka The Shadow Of Your Smile. Tre melodier har också skrivits av gruppens musiker. Det ingår såväl romantik som djärvare uttryck i bagaget.

I Karl Olandersson har Trinity en solist av internationellt snitt som kan spela swing och hardbop när så behövs. Att han är ett hett namn på dagens jazzklubbar är välmotiverat. Han visar respekt för äldre musikstilar både som lyriker och när han går till väders i eldiga välformade slingor. Hans register har ett mycket stort omfång som han utnyttjar till fullo. Andreas Hellkvist som är en relativt ny bekantskap i jazzvärlden är en smakfull musiker som inte går fram som en tornado över sitt instrument. Hans återhållsamhet ger gruppen ett sound som inte är alltför vanligt i hammondkretsar. Mycket välanpassad och stilfull

är Ali Djeridi vars spel bidrar till gruppens eleganta uttryck.

Göran Olson

Swing med hög solistisk klass

och strålande ensemblespel

Stockholm Swing All Stars

Take Two

(Lundgren Music/Plugged)

Stockholm Swing All Stars som varit ute på jazzmarknaden i tio år har verkligen slagit an på den swingpubliken. De har en repertoar där man bland annat finner melodier från den tidiga Ellington-eran som överraskande mixats samman med nummer från bebopstuket. Dit hör Night In Tunisia, Tin Tin Deo, Salt Peanuts och Monks Mood. Som extra krydda fogas några melodier in från tenoristen Fredrik Lindborg och pianisten Daniel Tilling.

Arrangerat har de också gjort. Men flitigaste arrangör är altsaxofonisten/klarinettisten Klas Lindqvist. Allt i en genuin swingstil där gamla teman också fått ny fräschör Ellingtons snabba sällan spelade Rubber Bottom blir en jazzrysare. Caravan, med gitarren i fokus, visar bandets flexibilitet. Adderat till de starka soloprestationerna får man nyckeln till bandets styrka.

Gustav Lundgren är en lysande gitarrist i stilen. Tillsammans med Göran Linds autentiska basspel får musiken en regelrätt bärig botten. Det är därifrån musiken byggs upp. Gustav gör också en ädel version av Django Reinhardts melankoliska Nauges. Trumslagaren Mattias Puttonen är som skuren för sin roll, mångsidig och stilriktig i agerandet. Daniel Tilling är en ovärdelig tillgång i rytmsektionen som högintressant solist och sammanhållande länk.

Bandets fyra blåsare håller hög solistiskt klass och ensemblepartierna

görs strålande med precision och en elegant frasering. Kul att höra unga musiker som även kan anamma en äldre typ av ensemblespel som användes för rätt många decennier sedan. Kontrast fås när bebopmelodierna spelas. Klas Lindqvist har ett härligt sound i ensemblepartierna som passar båda stilinriktningarna. Fredrik Lindborgs tenorsax är alltid positivt medryckande. Det hörs att han har kul när han spelar vilket även smittar av sig på lyssnare.

Med en trumpetare som Karl Olandersson i ledet går alltid musiken hem. Han är en av dagens främsta inhemska exponenter på instrumentet. Karls härliga lead när han har den positionen visar klass och som solist är han minst sagt respektingivande. Personlig sång lockar han med i April In Paris. Magnus Wiklunds trombon ger färg och stämning. Han är en av de få av dagens trombonister som kan tränga sig in stilriktigt i en äldre jazzstil om så behövs.

Göran Olson

Stort utrymme för fri dialog

och oförmodade infall

Wennerström Larsson Explicity

Tussilago
(Wela Records/Plugged)

Saxofonisten Cecilia Wennerströms meritförteckning inkluderar bland annat spel med Gugge Hedrenius och Rune Carlssons storband, med egna gruppen Salamander och trion SNOW. Dessutom spelade hon i slutet av 80-talet barytonsax i Kurt Olssons Damorkester.

Tillsammans med maken och (bas-)trombonisten Sven Larsson, som efter att på 60-talet ha börjat spela hos Rolf Ericson haft en stol vikt åt sig i de flesta svenska storbandssammanhang, ligger hon bakom såväl skivetiketten Wela som den duo vilken på den här skivan utvidgats till en kvartett med Filip Augustson på bas och Henrik Wartel på trummor och didgeridoo.

Musiken är genomgående lågmäld och återhållsam, vilket också understryks av inpassen på altflöjt från Cecilia Wennerström och didgeridoo, som även Sven Larsson dubblerar på.

Även om de tio kompositionerna, samtliga originalnummer, är tydligt strukturerade lämnar de stort utrymme åt spel präglat av fri dialog och oförmodade infall. Starkast intryck ger kvartetten i Second Opening, som är ett av de snabbaste numren på skivan.
Peter Bornemar

Intressant tillskott till organistskaran

Andreas Pålsson Trio

Scrabble

(Gorilla Deluxe)

Det här är organisten Andreas Pålssons trios första skiva. Andreas som kommer från Helsingborg är till vardags slagverkare i stadens symfoniorkester. I gruppen ingår gitarristen Staffan William-Olsson och trumslagaren Lennart Gruvstedt. I den Osloinspelade skivan utökas trion i fyra nummer med de norska musikerna trumpetaren Kåre Nymark och trombonisten Even Kruse Skatrud. All musik frånsett I Got Rhythm är komponerad av Andreas. Sättningen inbjuder till besök på bluesens fält och det görs i Blues For T.E. Där lämnar Gruvstedts cymbaler ifrån sig ett sound som lyfter fram solisterna. Här slår det gnistror om speciellt Skatruds trombon.

I den drygt tio minuter långa Rotunda bjuds stora ytor för lyriska soloinsatser. Den snabba Vinkelvolten visar att Andreas är ett intressant nytillskott i den svenska organistskaran. Staffans gitarr är som sig förväntas en begivenhet av stort mått. Vilken backning han får av kompisarna! Här får också Gruvstedt blomma ut i ett solo som slår an. Hans fina vispkomp kommer fram i den lätt svängande Bengt In The Basement. De norska spelarna kommer tillbaka i Back To Town. Här skapar Staffan ett kärnfullt solo vilket också smittar av sig på Skatruds och Andreas spel.

Studiobesöket i Oslo mynnar ut i den skönt klingande Britas Birthday. Där har Staffan inledningsvis huvudrollen vilket han gör på ett

innerligt sätt. Innan han avslutar temat har också Andreas dragit sina strån till den romantiska tolkningen.

Göran Olson

Groovig orgeljazz -men rätt anonymt

Le Systéme

Can We Still Be Friends?
(Hoob Records/Border)

Efter inspiration från en konsert med ett japanskt band i New York bestämde sig pianisten Fabian Kallerdahl och trumslagaren Michael Edlund, som utgör två tredjedelar av bandet MusicMusicMusic!, för att göra något liknande. Det vill säga att göra musik där en Korg-synt med tangentbas har en bärande roll.

Resultatet blev hobbybandet Le Systéme och ett album med musik som håller sig någonstans mitt emellan ordinär groovig orgeljazz och den litet mer frejdiga musik som duon Hansson & Karlsson ägnade sig åt åt. Trots oklanderliga gästspel i några låtar från saxofonisterna Nils Berg och Björn Almgren samt slagverkaren Finn Björnulfsson ger musiken ett tämligen anonymt, för att inte säga likgiltigt, intryck. Att de vid sidan om det egna materialet väljer att göra en cover på en låt av tråkmånsen Todd Rundgren gör sannerligen inte det hela bättre.

Peter Bornemar

Mäktig musikeruppsättning.

Jazzmusik ur ett brett perspektiv

Per Tjernberg

Music is My Salvation
(Country & Eastern/Naxos)

Även om jag alltid haft ett mycket gott öra till den fenomenale slagverkaren Per Tjernberg har de skivor han gjort i eget namn tidigare varit för ojämna för att lämna något större helhetsintryck. Det är nästan så att jag hellre vänder tillbaka till de proggskivor han en gång i tiden gjorde med Archimedes Badkar, Peps Blodsband och Dag Vag.

Den uppsättning av musiker han har med sig på Music is My Salvation, hans tolfte album, signalerar en ambitionsnivå av en grad som ofta resulterar i överarbetning. Här finns bland flera andra Jonas Kullhammar, Ulf Adåker, Dror Feiler, Bengt Berger, Mats Öberg och den bortgångne Kjell Westling med på den mäktiga musikerlistan, som för övrigt även vittnar också om att det rör sig om jazzmusik ut ett brett perspektiv.

Men det grandiosa upplägget till trots är det ett synnerligen hörvärt album, där jazz förenas med kammarmusik, Stravinskij, soul, Frank Zappa, funk och Pharoah Sanders på ett väldigt tilltalande sätt.

Efter den försiktiga inledningen under första delen av den dryga 18 minuter långa The Pythagoras Suite övergår sviten i en ursnygg Zappa-pastisch där Mattias Ståhls spel på marimba hämtar referenser direkt från Ruth Underwood.

Även Vertical Horizons anspelar på Zappa, medan The Gardens of Obatalá är voodoo-funk, Portrait of Malin doftar popsoul och Miniature lyfter fram Kjell Westling på flöjter, klarinetter och sopransax i musik komponerad av Stravinskij.

Den avslutande Rejoice Be Thankful Rejoice Make a Joyful Noise lånar stoff från både Pharoah Sanders och Keith Jarrett, och lämnar utrymme för Dror Feilers, Jonas Kullhammars och Jörgen Adolfssons saxofoner att idka fri jubelsång ackompanjerade av bland annat Stina Hellbergs regnbågsspel på harpa.

Som en självlysande tråd genom den mångfald av musik som speglas på albumet löper förstås Per Tjernbergs spel på sin väldiga arsenal av slagverksinstrument.
Peter Bornemar

Äkta gladjazz med rötterna i bopen!

Hot Four East

Driftin

(info@hotfoureast.com)

Den unga gruppen Hot Four East håller sig med förkärlek till jazz a´la fyrtiotalet och några årtionden framåt i tiden. Bebop och hardbop är en attraktiv magnet. Då ingår naturligtvis Charlie Parker och Dizzy Gillespie bland kompositörerna. Parkers Segment och hans och Gillespies klassiska tema Shaw Nuff finns på plats. Trumpetaren Booker Littles Rounder´s Mood är ett annat bidrag. Sonny Rollins No Moe och Airegin, har också fått utrymme. Pianisten Herbie Hancocks Driftin inleder collaget som överraskande avslutas med What A Wonderful World. Även Neal Heftis Cute är ett oväntat inslag från de hörvärda och ambitiösa spelarna.

I gruppen ingår de båda rörblåsarna Björn Jansson och Andreas Gidlund utrustade med olika rörblåsinstrument, saxofoner, klarinetter och flöjter. Basist är Robert Erlandsson och trummor spelar Kristian Fredmark.

Det alerta saxofonistparet är verkligen inspirerande att lyssna till. Den flexibilitet de uppvisar och deras sätt att variera klangen genom att använda sig av olika rörblåsinstrument är också ett plus. Det är inget effektsökeri som kommer till tals, allt sker på ett naturligt sätt med lockande stämförningar. Solistiskt är båda medryckande och intressanta. Som gruppen i övrigt har de kul när de lirar. Att de spelar pianolöst verkar inte vara hämmande på något vis. Här kan man tala om äkta gladjazz. Hot Four East rekommenderas varmt.

Göran Olson

Musiken är spängfylld av styrka

IPA

It’s a Delicate Thing
(Bolage/Naxos)

IPA är en kvartett som till tre fjärdedelar är norskflaggad i form av tenorsaxofonisten Atle Nymo, basisten Ingebrigt Håker Flaten och trumslagaren Håkon Mjåset Johansen. Den återstående fjärdedelen utgörs av svenske trumpetaren Magnus Broo.

För två år sedan kom IPA med debutalbumet Lorena, som var en krispig frijazzexplosion i en melodiös anda som erinrade om 60-talets amerikanska avantagardejazz. Fundamentet för nya albumet It’s a Delicate Thing är ungefär detsamma, men här är referenserna inte lika tydligt amerikanskt färgade.

De fint balanserade men på samma gång furiöst exalterade dialogerna mellan Broo och Nymo, som emellanåt även spelar basklarinett, skickar dock vid fler än ett tillfälle tankarna till samspråket mellan Don Cherry och Ornette Coleman, och någon gång även till de andliga urladdningar som utmynnade från Albert Ayler i par med Donald Ayler.

I de flesta av albumets sju låtar, fyra skrivna av Broo och tre av Nymo, är musiken sprängfylld av styrka, vilken i hög grad genereras av Håker Flatens ursinniga basspel och Mjåset Johansens synnerligen distinkta trummor. Och även när det inte ryker för fullt, som i den kontemplativa Tredjemann, finns en kraft som bara väntar på att förlösas.
Peter Bornemar

Ett omaka par som lyckas

skapa en fruktbar symbios

Roland Keijser & Raymond Strid
Yellow Bell

(Unlaut/Plugged)

Drygt tre timmar och tre kvart tar det att ta sig igenom den här lådan omfattande tre cd med två av de mest rutinerade svenska jazzmusikerna i modern tid. Mäktigt givetvis, men också synnerligen närande - och kolossalt varierat.

Egentligen är det två rätt udda själar som möts. Roland Keijser, som fyllde pluspensionär i somras, har en bakgrund i den svenska proggrörelsen på 70-talet, då han spelade med grupper som Arbete & Fritid och Blå Tåget. På första skivan (Forsens låt från 1975) spelade han folkmusik på sopransax tillsammans med fiolspelmannen Anders Rosén. Förutom till svensk folkmusik har Keijser i sitt ofta rikt ornamenterade och melodiska sätt att spela också haft ett gott öra till musik från bland annat Nordafrika, Indien, Kina och Turkiet.

Slagverkaren Raymond Strids kopp te har framför allt varit frijazz och improvisationsmusik, där han med största sannolikhet är den främste i sitt slag i Sverige. Strid kan bland annat höras i konstellationer som Beam stone, BGNO, The Electrics, Gush, LSB, Trespass Trio och YunKan 10. En annan, rätt viktig, skillnad mellan de två är att Strid inte alls är van att spela melodier.

Hur omaka de än kan tyckas vara blir resultatet här, där Roland Keijsers bollar Strids slagverk med spel på altsax, tenorsax, klarinett, flöjt och någon enstaka gång även piano, en fruktbar symbios baserad på två fulländade musikers hanterande av egna låtfragment, spelmanslåtar i form av brudmarscher, polskor och hallingar och brottstycken hämtade från utomeuropeiska folkmusiktraditioner.

Musiken är hämtad från fyra konserter från Glenn Miller Café i Stockholm 2008 och 2009 och ljudupptagningen är utmärkt och präglad av närhet till både musiken och musikerna. Hur aktningsvärd Roland Keijser än är hade resultatet dock inte blivit lika spännande utan den fantastiske Raymond Strids omedelbara närvaro.
Peter Bornemar

Läs intervju med Raymond Strid

Melodisk och rytmisk finess-

och samma finurliga upptäckarglädje

Bengt Hallberg

Live at Jazzens Museum

(Four Leaf Records/Plugged)

Sedan sin lysande comeback i slutet av förra året har Bengt Hallberg gjort en rad bejublade solokonserter runt om i landet. Hans uppvisning på Jazzens Museums utomhusscen i västmanländska Strömsholm i somras var uppenbarligen inget undantag. Samma härligt finurliga upptäckarglädje som för drygt ett halvt sekel sedan, samma läckra anslag och samma rytmiska och melodiska finess.

Den som har haft förmånen att få höra Bengt alldeles livs levande på sistone känner igen sig. Repertoaren är ungefär densamma varje gång: ”Tea for Two”, ”But Not For Me”, ”Autumn Leaves” och en och annan svensk gammal schlager. Den här gången blev det bland annat Jules Sylvains ”En stilla flirt” och Alvar Krafts ”Jag har bott vid en landsväg”. Men som den sanne jazzmusikant Bengt är, smyger han naturligtvis in diverse alldeles nya vändningar när man minst anar det.

Den musik som serveras är alltså helt OK, även om man hade önskat sig att Hallberg hade fått en riktig flygel att spela på. Man kunde ju ha gjort inspelningen i någon av alla de konserthallar Bengt har besökt på sistone – eller köpt Sveriges Radios upptagning från jazzfestivalen i Ystad, där man ställde upp med ett instrument som verkligen var värdigt en mästare.

Men, som sagt (skrivet), det låter faktiskt oväntat bra med tanke på omständigheterna.

Jan Olsson

Snygg och prydlig kärleksförklaring till Herbie

Viktoria Tolstoy

Letters to Herbie

(ACT/Naxos)

Herbie Hancock har, sedan debuten 1962 med Blue Note-plattan ”Takin´ Off”, gjort ytterligare ett femtital album i eget namn, många av dem storsäljare. Han har en nära nog oslagbar meritlista och har glatt kastat sig mellan bebop, pop och funk, akustiskt och elektriskt. Så Viktoria Tolstoy måste ha haft ett omfattande jobb att välja material för sin hyllning till idag 71-årige ikonen. Försiktigtvis har hon undvikit Herbies mest slitna slagdängor, som ”Watermelon Man”, ”Maiden Voyage”, ”Cantaloupe Island” och ”Chameleon”. Det enda ”flaggskeppet” hon har givit sig på är ”Butterfly” från 1974-albumet ”Thrust”.

Det är alltså förhållandevis okända kompositioner av Hancock, som Tolstoy, har valt. De flesta hämtade från det funkiga 70- och 80-talet. Där det inte tidigare fanns texter har uppdraget gått till Anna Alerstedt, som har gjort ett mycket gott jobb och har undvikit de mest triviala rimmen. Fast tre nummer, av plattans totalt tretton, har andra upphovsmän än Hancock: John Coltranes och Jon Hendricks ”Naima”, Jaco Pastorius och Bob Herzogs ”Come On, Come Over” och ”Letter to Herbie”, som Viktoria själv har totat ihop tillsammans med Magnus Lindgren och skivans producent Nils Landgren.

Sin vana trogen sjunger Viktoria såväl säkert som elegant och klockrent. Helt oantastligt alltså. Men det verkar inte riktigt som hon har hjärtat med. Det är faktiskt betydligt roligare att ta del av hennes uppbackning, Jacob Karlzon, Krister Jonsson, Mattias Svensson och Rasmus Kihlberg, alla numera med Malmö som huvudsaklig hemmaplan. Karlzon strör sin vana trogen pärlor omkring sig och Jonsson, denne alldeles för sällan omtalade mästargitarrist, är magnifik i ”Textures” och ”Come On, Come Over”. Producent Landgren gör ett välkommet inhopp i ”Give It All Your Heart” med trombonen i högsta hugg. Men han kunde gärna ha struntat i att också kliva fram till sångmikrofonen i samma nummer. Lite omväxling i konfekten åstadkommer då och då en stråksektion under Filip Runessons ledning och ett par blåsarrangemang signerade Magnus Lindgren, som också är solist i ”Naima”.

”Letter to Herbie” är ett snyggt och prydligt album. Men det känns dessvärre också något slätstruket. Kanske var det rent av ingen vidare idé att ge sig på Herbie Hancocks låtar utan upphovsmannen själv vid rodret? Det skulle förvåna om Herbie faller pladask för Viktorias kärleksförklaring, hur ärligt menad den än är…

Jan Olsson

Tidlös, lite annorlunda,

ytterst begåvad och hörvärd jazzmusik

Tolvan Big Band

Tarantula Suite

Music by Cennet Jönsson

(Kopasetic/Naxos)

Efter uruppförandet av Cennet Jönssons åttasatsiga ”Tarantula Suite” på Victoriateatern i Malmö i april 2009 skrev jag bland annat följande i Skånska Dagbladet: ”Det är, kort sagt, ett fullständigt makalöst stycke musik Jönsson har skapat. Fullt av färgsprakande överraskningar och häftiga vändningar… roligt, lekfullt och mycket vackert mellan varven och – vilket inte är minst viktigt – ett perfekt material för Tolvan Big Band att ta sig an”.

Jag kan inte annat än hålla med mig själv, nu när musiken äntligen har letat sig ut på skiva och det finns möjlighet att skärskåda den noggrannare. Och helt egoistiskt fortsätter jag att citera mig själv: ”Tolvan av idag är tveklöst vårt lands mest spännande storband, en 18 man stark organisation, som under Helge Albins ledning ständigt tycks vara i stånd att uträtta stordåd. Man ägnar sig uteslutande åt hemmaskrivet material och har därför fått en helt egen profil. I dagens laguppställning finns inte en enda svag länk. Komplicerat ensemblespel avverkas med en förbluffande lätthet och solister av hög internationell klass finns i varje sektion.”

I skivversionen av ”Tarantula Suite” har Peter Asplund, som medverkade i Malmö, ersatts av den engelske, i Danmark bosatte, trumpetaren Gerard Precenser. Denne Precenser är lysande, bland annat i svitens femte sats, den oerhört svängiga ”Forza”, i vilken också Lennart Gruvstedt påminner om vilken formidabel och personlig trumspelare han är. Andra utmärkta solister är altsaxofonisterna Helge Albin och Ulf Holmström, tenorsaxofonisten Inge Petersson, trumpetaren Fredrik Davidsson, trombonisterna Vincent Nilsson och Ola Åkerman, pianisten Jörgen Emborg och – inte minst – basisten Patrik Albin. Patrik tar hand om ”leadet” i svitens allra vackraste sats, ”Silenzio”. Imponerande!

Slutligen är förstås Jönsson, precis som vanligt, mycket hörvärd när han med sin sopransaxofon tar plats vid solistmikrofonen och vänder upp-och-ner på de flesta begrepp. Det gör han bland annat med besked i finalen, den ljusa och melodiskt sköna ”Speranza”. Men framför allt är Jönsson, den här gången, kompositör och arrangör. Att han har skapat en stunds tidlös, lite annorlunda, ytterst begåvad och i allra högsta grad hörvärd jazzmusik av bestående värde är odiskutabelt.

Jan Olsson

Tony Bennett, 85:

Utstrålning, sångglädje och osviklig jazzkänsla

Tony Bennett

Duets II

(Columbia/Sony. Finns även på dubbel-LP)

Tony Bennett, ”den siste croonern”, håller stilen. Även om rösten är lite skrovligare idag än den var för snart 50 år sen, när han sjöng in ”I Left My Heart in San Francisco”, vet han fortfarande, bättre än de flesta, hur en slipsten ska dras. Absolut ingen serverar en evergreen med större finess sedan Sinatra kastade in handduken. Och trots att han nyligen har fyllt 85, har Tony kvar all sin utstrålning, sångglädje och osvikliga jazzkänsla.

För fem år sedan gjorde Bennett sitt första ”Duets”-album. Den gången gästades han av bland andra Diana Krall, Sting, Barbra Streisand, k.d. lang (jodå, hon stavar med litet ”l”) och Stevie Wonder. Ett så starkt startfält har han inte tillnärmelsevis lyckats ragga upp till ”Duets II”. Kvar sedan senast är dock lang och Michael Bublé. Annars är det tämligen illa ställt på gästlistan. En del verkar faktiskt ha kommit med av misstag. Till exempel Andrea Bocelli och Mariah Carey, som inte ens når Bennett till knävecken. Av de nya ”gästerna” tycker jag bara att det är Norah Jones, Natalie Cole, Willie Nelson och – hör och häpna! – Lady Gaga, som lyckas ge Tony en rejäl match.

Det som gör att man, trots en del minst sagt tvivelaktiga insatser av ”gästerna”, kanske ändå bör reflektera över att införskaffa ”Duets II” är naturligtvis Tony själv, en massa sköna pärlor ur den amerikanska sångskatten plus en riktigt fint storband. Det anförs av Marion Evans som också har skrivit de effektiva arrangemangen. Och längst bak sitter Bennetts ordinarie farthållare med den fine gitarristen Gary Sargent och gamle Basie-trummisen Harold Jones.

Jan Olsson

Gediget och absolut hörvärt

och ingen tvekan om materialets ursprung

LED

The Ocean
(Kopasetic/Naxos)

Idén att göra jazztolkningar av Led Zeppelin-låtar är inte helt ny. Lennart Åberg och Peter Erskine gjorde 2007 en version av Kashmir på albumet Free Spirit. Samma låt tolkades 2009 av Archie Shepp på Phat Jam in Milano. Slagverkaren Cyro Baptista gjorde The Immigrant Song på skivan Love the Donkey, och det franska tiomannabandet Orchestre National de Jazz ägnade hela albumet Close to You från 2006 åt att spela låtar av Led Zeppelin.

Nu är det trumslagaren Peter Danemo som tar sig an uppgiften, tillsammans med Nils Jansson på trumpet, Thomas Backman på altsax och klarinett, Mats Äleklint på trombon, Alberto Pinton på barytonsax och flöjter, Per-Åke Holmlander på tuba samt, på gästspel i en låt, basisten Dan Berglund. Ett namntungt manskap, med andra ord.

Konceptet är mer naturligt än svindlande eftersom Danemo växte upp med rockmusik från grupper som Cream, Deep Purple och Led Zeppelin ringande i öronen. Hans egna arrangemang tar sig å ena sidan tämligen stora friheter med låtar som Dazed and Confused, Black Mountain Side och Kashmir. Å andra sidan råder det aldrig några tvivel om materialets ursprung.

Med två av mina personliga favoriter bland svenska jazzmusiker på plats, Alberto Pinton och Per-Åke Holmlander, hade jag dock förväntat mig att musiken skulle brinna med en starkare låga och varit mer full i fan. Nu är det som om arrangemangen tämjer spelarna snarare än ger dem anledning till de utbrott jag sitter och väntar på.

Detta till trots är The Ocean utan tvekan ett gediget och absolut hörvärt album präglat av både personlighet och kreativitet.
Peter Bornemar

Lars Jansson väcker känslor

med stor och proffsig orkester

Forsvarets Musikkorps Nord-Norge

Tanti Saluti… Best Regards…

Solister. Lars Jansson.

Gabriele Mirabassi, , Helge Sveen.

Conductor Arild Stav

(Turn Left/ Naxos)

Det förbryllande orkesternamnet, orkestern kommer från Harstad i norra Norge, kan inge reservationer från många lyssnare. Men lugn det handlar inte om militärmusik. Bland dem som arbetat med orkestern finns Tim Hagans, Nils Landgren och Jim McNeely. Det som tonar fram är välskriven musik med en stor professionell orkester vars breda instrumentation utnyttjas av skivans skrivare. Solisterna, den italienska klarinettisten Gabriele Mirabassi, pianisten Lars Jansson och sopransaxofonsiten Helge Sveen har alla varit delaktiga i musiken där stora ytor lämnats för improvisationer. Minutiöst har den stora orkesterns klangmöjligheter utnyttjats i arrangemangen både i jazzform och som konstmusik. Rörblåsarna ger verkligen ifrån sig en färg som fångar. Brassets samklang håller också hög klass.

Nyupptäckt för mig är Mirabassi vars rena vackra ton attraherar. Han låter som en blandning av Paquitio D´Riviera och Putte Wickman i temapresentationerna med sin genuina träklang i instrumentet. Han passar perfekt in i Lars kompositioner A Rare Italian Bird, Hilda och den eftertänksamma Hope som arrangerats av Frode Thingnaes.

Solistiskt är Lars en stämningsfull arkitekt med sitt intima spel där det vackra anslaget väcker känslor. Han är en musiker som verkligen skall lyftas fram när man diskuterar pianister. Hans kompositioner är innerliga och berör. I den dynamiska Harstad By Night bjuder han på magnifikt spel. Helge Sveens skrivkonst visas i Phone You When I Get There där han är lyckad solist. Han har även arrangerat Struzzi Cadenti med Mirabassi och Lars som storslagna solister. Mirabassi är ensam solist i Sveens tolv minuter långa Tanti Saluti. I Sveens L´Eschimese Latino imponerar trumpetaren Marius Haltli som är vass och tuff på latinovis.

Göran Olson

Djangohyllning som låter

mer Fischer än Reinhardt

Jacob Fischer

Django

(Gateway)

Det sägs att den danske gitarristen Jacob Fischer, som vi i Sverige kanske mest känner som mångårig medlem i Svend Asmussens kvartett, medverkar på ungefär 150 skivor. Men märkligt nog är ”Django” bara Jacobs tredje egna alster. Precis som på sitt första album omger han sig med sina två ”ordinarie” spelkamrater, basisten Hugo Rasmussen och trumslagaren Janus Templeton. Och liksom på platta nummer ett har han bjudit in en gäst. Förra gången var det Svend Asmussen och den här gången heter importen Francesco Cali, en numera i Danmark verksam dragspelare från Sicilien. Dessutom har han förstärkt det bakre ledet med en kompgitarrist, Regin Fuhlendorf.

Som framgår av skivtiteln är ”Django” en hyllning till zigenarjazzens okrönte kung Django Reinhardt, en av Fischers många favoriter. Andra är, säger han själv, Wes Montgomery och B.B. King. Men ändå låter musiken sällan som den som i decennier, gång på gång, har påtvingats oss av mer eller mindre begåvade ”Hot Club-formationer” från bägge sidor Atlanten. Visst finns det tydliga spår av Django i Jacobs snabba, akustiska löpningar och glissandi. Men framför allt låter det Fischer. Hans fantasifulla, harmoniskt och melodiskt raffinerade musicerande är hans eget liksom hans smått fenomenala ackordspel.

Av albumets 15 nummer har Jacob själv komponerat sju. Samtliga väl genomarbetade och ”lagom” arrangerade. Av dem gillar jag särskilt den svängiga samban ”Sonho Carioca” och den vackra ”Metabolic Age”. Men topparna är faktiskt ändå några nummer som lånats in utifrån. John Lewis ”Django”, komponerad för The Modern Jazz Quartet 1953 - samma år som Django Reinhardt avled, är, precis som MJQ:s originalversion, ett mästerstycke med superba och formsäkra soloutflykter. En annan höjdare är de två sammanflätade styckena av Nino Rota ur Federico Fellinis Oscarsbelönade och oförglömliga film ”Amarcord”. Ytterligare en höjdpunkt på ”Django” är Jacobs soloversion av den gamla slagdängan ”Brother, Can You Spare a Dime”, som Jay Gorney ursprungligen skrev för musikalen ”Americana”, som gick på Broadway under depressionsåret 1932 och blev en landsplåga i Bing Crosbys version. ”Theme for Ernie”, Fred Laceys hyllning till altsaxofonisten Ernie Henry och som förekom på John Coltranes 1958-album ”Soultrane”, tar man också gärna till sitt hjärta.

Pianodragspelaren Francesco Cali bidrar till att ge musiken en skön smak av såväl Sydamerika som Frankrike och Italien. Även om han, precis som alla sina instrumentkollegor världen över, inte är någon Galliano, bidrar han på ett ypperligt sätt till att få musiken att kännas både lite annorlunda och konsekvent - trots diverse stilmässiga skutt. Och Hugo Rasmussen, Ben Websters gamle favoritbasist, gör förstås ingen besviken. Säkerheten och tryggheten själv!

”Django” är utan tvekan Jacob Fischers bästa album. Hittills! Det lär komma fler framöver.

Jan Olsson

Miles "Second Great Quintet"

ett MÅSTE -och fortsättning följer

Miles Davis Quintet

Live in Europe 1967

(Columbia Legacy/Sony – 3 cd + 1 dvd)

Läs hela recensionen på Diggat.Miles Davis

Här finns fler
skivrecensioner:

Svensk jazz

Internationell jazz

Jazzsång

Storband
Jazzhistoria/

Jan Johansson. En traditionalist

som också var han sann avantgardist

Jan Johansson

in Hamburg with Georg Riedel

(ACT/Naxos)

En ”ny” platta med Jan Johansson är förstås en smärre sensation. Trots att det är hela 43 år sedan Jan förolyckades - i en bilolycka på väg till en spelning - endast 37 år gammal känns hans musik fortfarande fräsch som en försommarmorgon.

Denna ACT-utgåva innehåller inspelningar gjorda av Norddeutscher Rundfunk i Hamburg mellan 1964 och 1968 med lite olika laguppställningar. I de flesta numren får vi höra duon Jan Johansson-Georg Riedel, här och var diskret uppbackade av ett studioband. Dessutom bjuds det på musik med en ”förstärkt” blågul orkester, i huvudsak rekryterad i Arne Domnérus 60-talsband. Som slutkläm ger trion Domnérus-Riedel-Rune Gustafsson sin gamle kompis en hyllning, i en upptagning gjord så sent som 1973, bestående av Jans kanske mest kända komposition, ”Här kommer Pippi Långstrump”.

Materialet till småbandsinspelningarna har i de flesta fall hämtats ur klassikern ”Jazz på svenska” och låter precis lika bra och övertygande som ”originalen”. Man kan också glatt konstatera att Jans pianoutfärder inte är identiska med dem han bjöd på när man först hörde dem. Att spela exakt likadant två gånger ingick knappast i den johanssonska filosofin. Ändå är det låtarna (i Jan Johanssons fall kan man väl tala om låtar?) med de större besättningarna som är roligast att ta del av. Där känner Jan sig uppenbarligen i hög grad hemma och tar ut svängarna ordentligt. Jerome Kerns ”Yesterdays” är i Johanssons och Riedels gemensamma arrangemang ett mästerverk med lysande solospel inte bara av Jan själv utan även av Rune Gustafsson. Den kluriga och minst sagt halsbrytande ”3,2,1 – Go!”, som en del av oss minns från Megafon-LP:n ”Innertrio”, är också en klart gnistrande pärla. Här får vi inte bara höra utsökt och minst sagt originellt pianospel av Jan utan även trombonisten Eje Thelin – även han alldeles för tidigt bortgången - när han var som allra bäst.

Jan Johansson var en av svensk jazzmusiks mest egensinniga musikanter. Han kombinerade på något märkligt och högst personligt sätt allvar och humor. Samtidigt som han var en traditionalist var han också en sann avantgardist. Därför känns varje nytt album med Jan just nytt. Och det faktum att materialet på dessa Hamburg-upptagningar är hämtat från flera inspelningstillfällen borde kunna innebära att det finns mer att hämta. Hoppas ACT letar vidare!

Jan Olsson

Briljant spel och en omväxlande repertoar...

Stan Getz at Nalen

with Jan Johansson.

Live In The Swedish Harlem

(Riverside Jazz Label/Border)

Stan Getz spelade ofta i Sverige - speciellt på Nalen i Stockholm. Genom konferenciären Nalle Nilsons försorg ordnades en inspelning med Getz och hans musiker 1959. Något som Norman Granz, Getz producent, gav klartecken till. Efter att banden varit på avvägar i femtio år har nu upptagningar från två konserter återfunnits. Getz medspelare är pianisten Jan Johansson, basisten Daniel Jordan och trumslagaren William Schiöpffe. Att Jan dokumenterats med Getz är intressant. Han visar tydligt sin internationella klass gång efter annan, det skall man vara tacksam för. Att Jans medverkan tillför ett dragkraftigt bonus är helt klart.

Getz och Jan svarar som väntat för ett briljant spel i den omväxlande repertoaren. Coleman Hawkins Stuffy bildar ouvertyr till Nalenbesöket. Fortsättning följer med sällan spelade The Thrill Is Gone, Mulligans News From Blueport samt Catch As Catch Can. Ahmad Jamals A New Rhumba är en överraskande ingrediens. Samma med Al Cohns Ah-Moore. Till detta skall läggas evergreens eller likvärdiga som I Want To Be Happy, Get Happy, Younger Than Springtime, Gone With The Wind, Easy Living samt Summertime.

...men ljudet inte av bästa märke

Ljudåtergivningen är inte av bästa märke med en ojämn balans i kompet. Många justeringar har säkert gjorts innan skivan kom till. Trots anmärkningen är det en intressant blick i backspegeln. Men jag kan inte slita mig ifrån att Getz genomgående hade en mycket hög nivå på ljudåtergivningen på sina skivor. Inte bara de som gjordes i Danmark med Kenny Barron. Getz förknippas med ett vackert totalsound - det ingick i hans bild. Betyget hade blivit betydligt högre med en bättre ljudkvalité.

Göran Olson

Arrangemang och ensemblespel

bidrar till ambitiös personlig profil

The Quiet Nights Orchestra

Movin´

(Reach Up/Playground Music)

Det här är den unga gruppen Quiet Nights Orchestras andra skiva. Den första, Chapter One gav jag tre Diggar men den här år enligt mitt fömenande snäppet över. De solistiska presentationerna är mer övertygande här. Quiet Nights Orchestra är ett mycket personligt band där arrangemangen bidrar till en ambitiös personlig profil. Intressant är att höra det justa ensemblespelet som även ger inramning till de lyckade soloutflykter som presteras. Ibland får jag känslan av att det verkligen gått inflation i skivfloden och på jazzklubbarna där ett ensidigt kvartettformatet verkligen är dominant. Av ekonomiska skäl kan man fråga sig.

Musiken är komponerad och arrangerad av bandets medlemmar. Ledare är den begåvade trombonisten Peter Fredriksson. Trumpet spelar Jonne Bentlöv, tredje blåsare är rörblåsaren Magnus Dölerud. I kompet ingår pianisten och orgelspelaren Philip Neterowicz. Peder Waern spelar kontrabas, trumslagare är Carl Ottoson. Percussionist är Jacob Johannesson och Sofie Norling svarar för de vokala inslagen. Sammantaget utgör de ett av landets mest hörvärda unga band.

Medverkar gör även Majak String Quartet. Gitarristen Daniel Svensson ingår i två nummer, samma med rörblåsaren Magnus Lindgren. Roman Andrén medverkar med sång och Fender Rhodes också i två inslag. Vibrafonisten Feliz Martinz hörs i det dubbla antalet.

Göran Olson

Två mästerpianister

som har totalkoll på varandra

Bengt Hallberg-Jan Lundgren

Back to Back

(Volenza/Naxos)

Det är minsann inte bara trumpetare och saxofonister som har duellerat i jazzhistorien. En rad pianister har också drabbat samman genom åren, för det mesta helt vänskapligt. Några exempel: Albert Ammons-Pete Johnson, Herbie Hancock-Chick Corea, Cecil Taylor-Mary Lou Williams och John Lewis-Hank Jones. Såväl Bengt Hallberg som Jan Lundgren har också försökt sig på den svåra konsten. Bengt med sin norske kollega Kjell Baeckelund för 43 år sedan och Jan med Pete Jolly 33 år senare.

Att Hallberg och Lundgren förr eller senare skulle mötas bakom varsin flygel, både på estrad och skiva, var på något sätt ofrånkomligt - trots att Bengt är hela 34 år äldre Jan. För åldern är egentligen det enda som skiljer dem åt. I övrigt är de samma andas barn, samma excellenta ton-, sväng- och smakvårdare. Dessutom har bägge, förutom en solid klassisk skolning, också ett förflutet hos svensk jazzmusiks grand old man Arne Domnérus. En bättre uppfostringsanstalt är svårt att tänka sig.

”Back to Back”, samma skivtitel som en gång Duke Ellington och Johnny Hodges använde sig av, skulle lika gärna, eller kanske hellre, kunna heta ”Face to Face”. De båda mästerpianisterna har nämligen totalkoll på varandra, följer varandras intentioner och utbyter gång på gång idéer, oftast med ett roat leende kan man förmoda. Av albumets tolv kompositioner har Bengt komponerat tre och Jan två. Två nummer, ”Picasso Blues” och inledande ”All Things” har de totat ihop tillsammans. Det sistnämnda, i vilket de bägge kombattanterna bara använder sina högerhänder och byter två, fyra och åtta takter med varandra är en svindlande uppvisning. För mig är det skivans höjdpunkt. Och att man lånat Jerome Kerns ”All The Things You Are” som utgångsmaterial för sina övningar är inget som stör.

Resten av det klingande materialet är alltså lånat från diverse håll. Till exempel från Franz Schubert (”Ständchen”), Charles Trenet (”Menuett på Haga”) och Scott Joplin (”Maple Leaf Rag”). En rätt typisk Hallberg-kompott alltså.

Enligt det utmärkta texthäftet befinner sig Hallberg i den vänstra högtalaren och Lundgren i den högra. Så är det säkert, men gång på gång kommer jag på mig med att tro att det möjligen kan vara tvärt om. Så lika tänker och spelar de bägge duellanterna, vilket ska ses som ett ohöljt beröm. Och roligt verkar de ha också. Precis som vi som lyssnar.

Jan Olsson

Mjukt tillbakalutat,

men också spel med raka rör

Erik Söderlind

Happening

(Prophone/Naxos)

Under de senaste åren har den smakfulle gitarristen Erik Söderlind mer och mer låtit tala om sig. I egna grupper eller vid samspel med andra musiker. Han kan tolka ballader, när tempot stiger är han taggat medryckande. Här presenterar han sig i en orgeljazzmiljö där Kjell Öhmans B3 Hammond som sig bör presenterar jazz av klass. Det är glädjande att åter få höra Kjell på en maffig orgel. Få oavsett nationalitet har som han kramat ut så mycket substans ur det stora instrumentet.

Erik har påtagliga likheter med Wes Montgomery och George Benson vilket ger en mjuk tillbakalutad stämning som emellanåt övergår till spel med rakare rör.

Erik har komponerat huvuddelen av repertoaren men Kjell och basisten Kenji Rabson har varsitt bidrag med. Inlån kommer i form av Toots Thielemans Song For My Lady, Horace Silvers Sister Sadie sam Guy Woods ballad My One And Only Love. När Fredrik Lindborgs tenorsax tillstöter i Sister Sadie får musiken en mustigare karaktär. Trumslagare är den välanpassade Moussa Fadera som fint anpassar sig till gruppens intentioner.

Göran Olson

Ett musikaliskt kalejdoskop

–och allt faller på plats!

Lina Nyberg

Palaver
(Moserobie/Plugged)

Om nu någon skulle bry sig så har jag ärligt talat inte blivit så uppfylld av sångerskan Lina Nybergs tidigare skivor. Förvisso har de varit helt okej, men ingen av dem har till fullo visat på hennes egenart som sångerska och textförfattare.

Men hennes 14:e album Palaver är en helt annan historia. En samling sånger med koppling till personligheter Lina Nyberg mer eller mindre känner som formligen skummar av förlösande kreativitet. Musiken är ett kalejdoskop fyllt av sofistikerad jazzschlager, frijazz, brasiliansk tropicalia, swing och referenser till såväl Billie Holiday som Pharoah Sanders i en suverän blandning med synnerligen varierade arrangemang.

Lina Nybergs röst är lika unik som hennes förmåga att skriva underfundiga texter, och här faller allt på rätt plats i en musikalisk omgivning som inbegriper Cecilia Persson på piano, David Stackenäs på gitarr, Josef Kallerdahl på bas och Peter Danemo på trummor.

Två personliga favoriter på albumet är dels det luftigt framtuffande stycket Adrenalina med fantastisk growl-trumpet från gästspelande Emil Strandberg; dels den försiktigt smygande Federico Garcia, som tar vägen över en vådlig spräckfest där den likaledes gästspelande Fredrik Ljungkvist gör ett mäktigt inpass på barytonsax.
Peter Bornemar

Nils hyllar Esbjörn med måne och stjärnor

Nils Landgren

The Moon The Stars And You

(ACT/Naxos)

Trombonisten och sångaren Nils Landgren är en ytterst produktiv artist. Han är en flitig besökare i skivstudion och han turnerar regelbundet i olika formationer som med Bohuslän Big Band. Där han även en roll som konstnärlig ledare. Med sitt eget band Funk Unit spelar han en annan sorts musik, samma när han ansluter sig till Joe Samples Jazz Crusaders och annan aktivitet, som producent hos skivbolaget ACT.

Skivan som är dedikerad till Esbjörn Svensson är fylld av ballader. Där är Nils på sin mammas gata såväl instrumentalt som vokalt. Det visades redan på skivan Sentimental Journey för nio år sedan. Nils ramas här in av olika grupper. Från det lilla intima formatet med bland annat accordeonspelaren Richard Galliano samt NDR Big Band i Hamburg och Stockholms Filharmoniska Orkester. I den större omgivningen har ypperliga arrangemang skrivits av Vince Mendoza. Kärnan i Nils grupp är pianisten Michael Wollny, basisten Lars Danielsson och trumslagaren Rasmus Kihlberg. Meriterade special guests är pianisten Joe Sample, gitarristen och sångaren Joao Bosco, trumslagaren Steve Gadd samt sångerskan Caecilie Norby. Nils har producerat tillsammans med bolagets boss Siggi Loch.

I den omväxlande mjuka repertoaren ingår bland annat Cat Stevens Moonshadow, Jimmy van Heusens Oh You Crazy Moon, Henry Mancinis Moon River, Kurt Weils Lost In The Stars och Herbie Hancocks Stars In Your Eyes. Som albumstiteln anger har månen och stjärnorna en central position i sammanhanget.

Göran Olson

Jazz och opera går rätt bra

med Roger Svedberg vid tyglarna

Roger Svedberg

Pit Sounds

(Smot Records)

Skånebördige Roger Svedberg är, som en del säkert känner till, en av vårt lands mest hörvärda och personliga vibrafonister. Han är utbildad vid bland annat Berklee i Boston, där han hade Gary Burton som lärare. Att han kallar sitt färska album ”Pit Sounds” är kanske inte så märkligt. ”Pit” betyder nämligen ”orkesterdike” på engelska och inget annat. Och i ett sådant sitter Roger till vardags som slagverkare i Kungliga Hovkapellet. Detta innebär i sin tur att han har öronen fulla av bland annat den musik som de stora operakomponisterna en gång skapade. Herrar som Richard Wagner, Giuseppe Verdi och Giacomo Puccini tillhör alltså Rogers närmaste bekantskapskrets.

Bortsett från en prolog och en epilog, signerade Svedberg, har just Wagner, Verdi och Puccini fått släppa till material till ”Pit Sounds”. Ett kul grepp men inte alldeles originellt. Liknande ”experiment” har gjorts tidigare i jazzhistorien med blandat resultat. Svedbergs är onekligen ett av de mest lyckade, vilket säkerligen beror på att han inte rutinmässigt försökt göra ”foxtrot” av mer eller mindre välkända operaarior. Vad som också måste noteras på pluskanten är att Roger visar respekt för den melodiska, om än för ett jazzöra något ovana, skönhet som finns i exempelvis Wagners Tannhäuser och Lohengrin. ”Son andati? Fingevo di dormire”, den aria Mími bryter ut i just innan hon ger upp andan i sista akten av La Bohème, får också en så kärleks- och vördnadsfull behandling att den rent av borde ha glatt sin upphovsman.

De fyra musikanterna på ”Pit Sounds” förutom Svedberg, sopran- och tenorsaxofonisten Henrik Westerberg, basisten Hans Backenroth och trumslagaren Peter Danemo, samspelar med ett imponerande samförstånd. De solistiska insatserna är också av hög klass. Westerbergs sopransax i Desdemonas ”Ave Maria” ur Verdis Othello är magnifik liksom Svedbergs soloversion av ”Tu che di gel sei cinta”, en sång som slavflickan Liù får på sin lott i tredje akten av Puccinis Turandot.

Jazz och opera – går det att kombinera? Jodå, det går rätt bra. I alla fall om Roger Svedberg håller i tyglarna. Så nu ser vi fram emot ”Pit Sounds”, volym två. För en sådan kommer väl?

Jan Olsson

Samspelt trio bjuder på läckra melodier

- och Toots är fortfarande en skapande profil

Claes Crona Trio
Special Guest; Toots Thielemans

American Standards

(Crown Juwels)

Med ett dussin melodier från den amerikanska sångboken arrangerade av Claes och i ett fall av Hans Backenroth, Younger Than Springtime, radar Claes trio upp läckra melodier av klass. Det är en samspelt trea, inte undra på efter alla spelningar de gjort tillsammans med eller utan vokala gäster och instrumentalister. Claes pianospel är på topp hela tiden. Solonumret But Beautiful och Embraceable You avslöjar en klass som ger vibbar. Vibbar skapar också Johan Löfcrantz Ramsays trumspel.

Melodiupplägget har penetrerats noga vilket bygger på det delikata resultatet. Trion gör bland annat en annorlunda bossaversion av Carmichaels outslitliga Star Dust. Därtill i snabbare tempo än det gängse balladköret. En annan melodi som får ett ansiktslyft är Sweet Georgia Brown. Här ligger spelarna på G med schvungfullt utspel. Ett extra fokus skall riktas till Backenroths märgfyllda spel. Solistiskt är han också en attraktion.

Munspelaren Baron Toots Thielemans sitter in -I Can´t Get Started och One Note Samba. Toots är alltid en lisa för örat och i den här omgivningen visas verkligen hans storhet. Han är en jazzman som berör in i minsta detalj. Fortfarande är han en skapande profil trots sina åttionio år. Att han trivs med svenska pianister är ingen nyhet. Claes passar honom perfekt och även Jan Lundgren. Så gjorde också Gösta Rundqvist. Toots samspel med Reinhold Svensson i början av femtiotalet skall också nämnas.

Skivans konvolut skall också hyllas. Det kan tydas utan optiska hjälpmedel vilket inte är alltför vanligt inom dagens skivproduktion.

Göran Olson

Här utforskas jazzens mindre kända vrår

Amazonas

Above Your Head
(Soda/UNS)

Tenor- och sopransaxofonisten Thomas Gustafsson fortsätter utforska jazzens mindre kända vrår med gruppen Amazonas, där också basisten Annika Törnqvist, trumslagaren Anders Kjellberg och sångerskan Sarah Riedel ingår.

Precis som på förra albumet Freestyle (DIG-recension) är det, vid sidan av Gustafssons lysande spel, Sarah Riedels sång som både utmärker och lyfter musiken till en högre intressenivå.

Genomgående är tonbilden småskalig, en mix av konst- och kammarmusik där Riedels närmast viskande röst ibland glider in i tonerna från Gustafssons sopransax. Musiken är experimentell utan att vara improvisatorisk och har även klanginslag som är otvetydigt nordiska till sin karaktär.
Peter Bornemar

Klassiska

skivomslag

DIG Jazz presenterar

jazzomslag man

minns eller missat!.
Se mer än 200

Klassiska skivomslag

Lars Gullin Special

DIG Jazz presenterar 93

skivomslag med Lars Gullin.

Charlie Parker Special

John Coltrane Special

Andy Warhol Special

Brokigt jazzkalas en smått

magisk måndagskväll i Stockholm

Jazz at the Philharmonic

Complete Live in Stockholm 1960

(Solar Records/3 CD)

Under 1950- och 1960-talen kunde vi, inte bara en gång utan ibland två gånger om året, glädja oss åt besök av Norman Granz jazzcirkus JATP, alltså Jazz At The Philharmonic. Den 21 november 1960 gav man två konserter i Stockholm. Nästan allt - en eller ett par låtar plockades bort av kvalitetsskäl - gavs så småningom ut på fyra Verve-LP. Nu har hela kalaset blivit tillgängligt på nytt, för första gången på cd. Dessutom har man, som bonus, på platta nummer tre, klämt in sex nummer, ett komplett set, med Roy Eldridge, Stuff Smith och Oscar Petersons kvartett från 1957 – även det inspelat i Stockholms Konserthus och, såvitt jag vet, aldrig tidigare utgivet.

Laguppställningen den där smått magiska måndagskvällen gick inte av för hackor. Eller vad sägs om Dizzy Gillespie och Roy Eldridge trumpet, J.J. Johnson trombon, Cannonball Adderley, Benny Carter och Leo Wright altsax, Stan Getz, Coleman Hawkins och Don Byas tenorsax, Lalo Schifrin och Victor Feldman piano, Art Davis bas, Chuck Lampin, Louis Hayes och Jo Jones trummor och Candido Camero conga? Wright dubblade på flöjt och Feldman på vibrafon.

Nu stod inte, som tur var, alla på konserthusscenen samtidigt. Men då och då presenterades onekligen en och annan något omaka kombination. Till exempel Carter och Adderley, som tillsammans med Gillespie och Johnson klev fram till solistmikrofonen i ”Bernie´s Tune” och ”Swedish Jam”. Det lär vara enda gången de två har musicerat sida vid sida. Åtminstone på skiva. Allt var förstås inte guld, men trion Gillespie, Getz och Johnson var uppenbarligen på sitt allra bästa spelhumör under sitt Sverigebesök och radade upp godis i långa banor. Eldridge blandade och gav, men han visade i alla fall emellanåt lejonklon liksom Hawkins, som, precis som Getz, spelar makalöst fint i den tretton minuter långa ”All The Things You Are”.

I bonusspåren, med Stuff Smith, får vi dock möta en Roy Eldridge i absolut toppform. Och inte nog med att han spelar utsökt trumpet, han sjunger också, i sin gamla hit ”School Days”. Mycket trevligt är det också att lyssna på Jo Jones vitala, svängiga och mycket personliga trumspel. Inte ens som solist blir han tråkig.

Tre timmar och tjugo minuter tar det att spela igenom det brokiga kalaset, och det är kul och festligt nästan hela tiden. På den tid det begav sig, brukade vi ibland rynka på näsan åt Norman Granz och hans mastodontövningar. Men idag känns det som om det börjar bli dags för en omvärdering…

Jan Olsson

Lyhörd kvartett skapar många scenarior

Anders Hagberg Quartet

Stories Of Now

(Footprints Records/Naxos)

Rörblåsaren Anders Hagbergs grupp gör här cd-debut med musik skriven av Anders. För ovanlighetens skull har han valt att arbeta i kvartettformat av jazzmodell med piano, bas och trummor men med avvikelser i form av olika biinstrument. Det förtydligar han med att han vill poängtera sin identitet som improviserande jazzmusiker.

Pianisten Joona Toivanen, basisten Johannes Lundberg och trumslagaren Göran Kroon är de spelare som ramar in Anders vackert klingande flöjter och sopransaxen.

Joona Toivanen kommer från Finland men är bosatt i Göteborg sedan några år tillbaka. Johannes Lundberg har på meritlistan turnéspel med trumslagaren Billy Cobham. Göran Kroon är till vardags hemmahörande i Bohuslän Big Band.

Musiken har flera bottnar där Anders känsligt färgar och bygger upp stämningar med sina rörinstrument. Kontrabasflöjten ger en suggestiv atmosfär i Gentle Giant. Tillsammans med kontrabasen skapar han kulör i Hommage, då med den djupgående kontrabasflöjten.

Sammantaget är mixen lyckad och kännetecknas av en lyhörd inställning till materialet. Det kan vara meditativt men scenariot kan ändras när skiftande rytmiska markeringar förs in.

För den som spelar upp skivan via dator erbjuds bonusspåren den ystra Faller Regn samt lugnt svepande Soon.

Göran Olson

Lysande möte med två frispråkiga veteraner

Archie Shepp & Joachim Kühn

Wo!man

Harmonia Mundi/Naxos

Två av den moderna jazzens mer frispråkiga veteraner, den amerikanske 74-årige saxofonisten Archie Shepp och den tyske 67-årige pianisten Joachim Kühn, strålar här samman för första gången på väldigt många år, nära nog ett kvartssekel sedan.

Det är ett lysande möte i musik som blandar egna kompositioner med klassiker som Earle Hagen och Dick Rogers Harlem Nocturne, Ornette Colemans Lonely Woman och inte minst Duke Ellingtons Sophisticated Lady. Tolkningen av den sistnämnda hör för övrigt till en de mest blodfyllda som någonsin spelats in.

Även om båda herrarna har rötter i frijazzen är musiken här allt annat än frigjord eller trotsig till sin natur. Snarare blir Shepp, som fortfarande har en rejält fläskig ton i sin lur, här ett än tydligare eko från Ben Webster och Coleman Hawkins. En genklang som fungerar förträffligt tillsammans med Kühns kraftfulla ackordspel i kombination med hans i det närmaste romantiska men också synnerligen distinkta anslag. Det är stor och inspirerande musik sett ur alla upptänkliga perspektiv.
Peter Bornemar

Fantastisk musik som är

fylld av nyfikenhet och rejäl dos humor

Per Henrik Wallin

& Sven-Åke Johansson

1974-2004
(Umlaut Records/Plugged)

Mitt första minne av Sven-Åke Johansson är från en konsert i mitten av 70-talet, då jag såg honom spela dragspel med en backspegel påmonterad. Tio år tidigare hade slagverkaren från Mariestad valt att bosätta sig i Berlin, där han omgående blev en av de tongivande musikerna på den europeiska frijazz- och improvisationsscenen. Johansson spelade bland annat med Peter Brötzmann på de legendariska FMP-skivorna For Adolphe Sax (1967) och Machine Gun (1968), och gjorde även flera inspelningar med trumpetaren Manfred Schoof och pianisten Alexander von Schlippenbach.

Under senare år har den numera 68-årige, långt mer än bara slagverkaren Johansson satt sitt kufiska och synnerligen underhållande fritänkarsignum på projekt som traktorkonserten i Brösarp 2002, uvertyren ”MM schäumend“ för 15 brandsläckare, en konsert för kartonger och stråkar och soloframträdanden med exempelvis slanggurkor och telefonkataloger som tillhyggen.

Den här boxen med fyra cd innehåller inspelningar Sven-Åke Johansson gjorde mellan åren 1974 och 2004 med en annan gigant inom svensk frijazz och improvisationsmusik, pianisten Per Henrik Wallin, som gick bort 2005.
Det är fantastisk musik. Fylld av nyfikenhet, av otyglat leksinne, av längtan efter att spränga gränser och inte minst av en rejäl dos humor.

Boxens första cd innehåller de senaste inspelningarna, från Norrköping 2004, där Johansson (som här även sjunger) och Wallin får assistans av basisten Joe Williamson i ”En Vals” och en förtjusande hyllning till ”Sigge Fürst”.

De tidigaste inspelningarna finns på cd två, och utgörs av inspelningar gjorda i Hannover 1974 och på Quartier Latin i Berlin 1975 som är tydligt präglade av den mix av standards och militanta marscher som gärna florerade i den europeiska frijazzen vid den här tiden.

Det allra starkaste intrycket ger dock musiken på cd tre och fyra, inspelad i Berlin 1986, där Wallins explosiva piano möter Johanssons slagverk, dragspel och sång i sju omtumlande musikstycken sprängfyllda av idéer och uppslag. Under rubrikerna Magnetiska Hundar 1 respektive 2 ryms obetalbara spår som ”Ungmön…(die Eule)”, ”The Swinging Policeman” och för at inte tala om ”The Eel”, där musikens ramar tänjs ut till ytterlighet.

Som helhet utgör boxen en fulländad dokumentation av möten mellan två av Sveriges mest unika musiker någonsin.
Peter Bornemar

Här finns ännu fler skivrecensioner:

Svensk jazz I nternationell jazz Sång Storband
Jazzhistioria/återuttgivningar Diggat Lars Gullin Diggat Miles Davis

Jazz på DVD