KLUBBJAZZ . MÄLARJAZZ SKIVNYHETER JAZZBÖCKER PORTRÄTT PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKARJan Olsson är bland annat jazzkrönikör och nöjesskribent i Skånska Dagbladet.
Göran Olson skriver även om jazzmusik i Gefle Dagblad och Orkesterjournalen.
Peter Bornemar är fristående skribent med bl a jazz, improvisationsmusik och country
som specialitet. Skriver även för Eskilstuna-Kuriren.
Claes Olson är redaktör för Musikindustrin och medverkar som frilansskribent
regelbundet även i andra tidningar, magasin, radio och tv.
Thord Ehnberg är också jazzkrönikar i Ljusnan.
Betyg: 1 DIG= Besvikelse, 2 DIG=OK, 3 DIG=Bra, 4 DIG=Utsökt, 5 DIG=Mästerlig
Jazznytt
på skiva
med DIG-betyg
Här finns ännu fler skivrecensioner:
Svensk jazz 2011-12 Internationell jazz Jazzsång Storband
Jazzhistoria/Återutgivningar
Diggat Lars Gullin Diggat Miles Davis Jazz på dvd
Fler skivnyheter på Jazzsång
DIG Jazz
Innehåll:
Sigurd Flosason, Kjell
Lauritsen m fl
Lee Konitz-Dave
Liebman.Richie Beirach
Göran Strandberg &
Sebastian Voegler
Jan Garbarek-Egberto
Gismonti-Charlie Haden
Fler skivnyheter på
Årets jazz på skiva
samklang med raffinerat pianospel
Paavo
The Third Song of the Peacock
På det svenska jazzträdet har gruppen Paavo sedan tidigare hittat en udda gren där ledarparet Cecilia Persson och Sofia Jernberg utvecklat en synnerligen särpräglad musik som öppnat dörrarna på vid gavel för såväl improvisation som konst- och folkmusik.
Om hjärnan i deras musik utgörs av de fantasifulla kompositionerna och de delikat intrikata arrangemang som dessa bäddats in i är hjärnan den endräkt som råder både dem emellan och de musiker de omger sig med.The Third Songs of the Peacock utgörs av dels en cd med Paavo som en trio med Cecilia Persson och Sofia Jernberg tillsammans med saxofonisten Fredrik Ljungkvist, dels en förträffligt producerad dvd inspelad live utan publik i Rättvik, där antalet musiker i gruppen växlar mellan tre och nio.
Trioinspelningen är gjord i studio i oktober och december 2012 och omfattar åtta låtar av vilka alla utom två egenarrangerade kompositioner av Per Henrik Wallin, Fånerier nr 8 och Tattis Bounce, är skrivna av Sofia Jernberg och Cecilia Persson. Röstfenomenet Sofia Jernberg står också för alla texter och arrangemang där hennes vokala insatser når fulländning i samklang med Cecilia Perssons extremt raffinerade pianospel och Fredrik Ljungkvists ömsom försiktigt väsande, ömsom rått rytande spel på klarinett och tenorsax.
Trion med Jernberg, Persson och Ljungkvist dyker även på i två av de tio låtarna som finns på dvd:n med inspelningar gjorda i och utanför ett gammalt ö
vergivet trähus i Övre Gärdsjö nära Rättvik i maj 2011. Dels i The Idiom Song, som också finns i en version på cd:n, dels i den utomhus inspelade Bubblor, som är den låt som mest erinrar om folkmusik.På de övriga inspelningarna på dvd:n har Paavo utökats med musikerna Claes Lassbo på bas, Gustav Nahlin på trummor och xylofon, Nils Berg, på basklarinett och tenorsax, Thomas Backman på barytonsax, basklarinett och klarinett, Marcelo Gabard Pazos på barytonsax och altsax och Emil Strandberg på trumpet.
Musiken här är mer robust, och mer direkt tilltalande, även om den förvisso är lika äventyrligt formad och formulerad som på inspelningarna med trion. Att noter endast dyker upp i de extremt knixiga låtarna Ouvertyr och Lilla är därför minst sagt häpnadsväckande.
Ouvertyr och Lilla, skrivna av Jernberg respektive Persson, är också de låtar här som mest påtagligt karaktäriserar Paavos (och ännu mer Cecilia Perssons och Sofia Jernbergs) originalitet. Tillsammans med den ösiga Imma, där tre frustande barytonsaxar från Pazos, Backman och Ljungkvist har bärande roller, är de också de bästa låtarna på den här utmärkta utgåvan.
Peter Bornemar
|
Övriga sidor; |
| Aktuella evenemang Festivaler, turnéer |
| Klubbjazz |
| Mälarkalender |
| Aktuellt |
| Nyhter på CD |
| Diggat på DVD |
| Nya jazzböcker |
| Jazzporträtt |
| Jazzens prisvinnare |
| Klassiska skivomslag |
| Länkar |
| Jazz på skiva
Mer än 500 cd-recensioner |
| Senaste nyheterna |
| Svensk jazz |
| Jazzsång |
| Storband |
| Internationell jazz |
| Jazzhistoria/ |
| Diggat.Lars Gullin |
| Diggat.Miles Davis |
| Diggat.Bengt Hallberg |
| Diggat.Lars Jansson |
| Diggat.Jan Lundgren |
|
|
med ett imponerande omfång
Cathrine Legardh- Brian Kellock 
Love Still Wears A Smile
(Storyville/plugged)
Danska sångerskan Cathrine Legardh, skolad i USA av bland andra Sheila Jordan, begår i och med “Love Still Wears A Smile” sitt fjärde album på Storyville-etiketten. Hon gör det tillsammans med den skotske pianisten Brian Kellock, som också fanns med på Cathrines första platta, ”Gorgeous Creature”. Skillnaden den här gången är att nu är de båda på tu man hand: sång och piano alltså – inget mer. Och det går alldeles utmärkt.
Cathrine har en vacker, uttrycksfull röst med ett imponerande omfång och hon behärskar det som så många av hennes kolleger dessvärre ofta saknar: konsten att frasera och att göra en bra text full rättvisa. Här har hon valt elva sånger hämtade ur såväl jazzrepertoaren som den amerikanska sångboken. Till den förra kategorin hör inledande ”First Song”, komponerad av Charlie Haden och tillägnad hans hustru Ruth. Den har fått en utsökt text av Abbey Lincoln, som också framför den på sitt smått klassiska album ”The World is Falling Down”. Cathrines version är nästan i samma division. Annat högklassigt på denna danska produktion, producerad av en islänning, saxofonisten Sigurdur Flosason, är - till exempel - en frejdig och festligt arrangerad ”No Moon at All”, en originell version av Horace Silvers vackra ”Peace” och en skön ”The Party is Over”, som mycket passande sätter punkt för övningarna.
Internationellt välrenommerade Brian Kellocks pianospel - tekniskt fullödigt, fyndigt, festligt, fantasifullt och ytterst lyhört – passar Legardh som hand i handske. De bägge är uppenbarligen samma andas barn.
Någonstans har jag sett att man har liknat Cathrine Legardh med ”vår egen” Monica Zetterlund. Ja, varför inte?
Jan Olsson
men låter mer Giuffre än Adderley
Jesper Lundgaard Trio
Walk Tall – The Adderley Project
(Storyville/Naxos)
Bröderna Julian (”Cannonball”) och Nat Adderleys betydelse för jazzmusiken efter Charlie Parker kan knappast överskattas. Sedan debuten i New York, i mitten av 50-talet, och fram till storebror Julians bortgång 1975 fungerade de, var för sig men framför allt tillsammans, både som frejdiga trendsättare och omotståndliga vitamininjektioner. Den gospel- och bebopbaserade soul- och funkjazzen, som bredde ut sig under 60-talet, hade aldrig blivit vad blev utan de bägge brorsornas medverkan.
Danske Jesper Lundgaard, en av jazzvärldens mest mångsidiga och uppskattade basister - bland annat bröderna Thad och Hank Jones specielle favorit - har tidigare hyllat Cornelis Vreeswijk och Jimmy Giuffre. Den här gången tyckte han, att bröderna Adderley stod på tur. Tillsammans med sina likasinnade triokamrater sedan 2004, saxofonisten Hans Ulrik och gitarristen Niclas Knudsen, begår han härmed sitt femte album med samma manskap. Cornelis-plattan var utsökt och Jimmy Giuffres 50-talsrepertoar passade naturligtvis gruppen som hand i handske. Inte minst med tanke på sättningen. Men nu, liksom då, har man drygat ut låtarsenalen med ett antal egna ”passande” kompositioner.
Av Adderley-albumets elva nummer är sju sådana som har blivit mer eller mindre förknippat med brorsorna och resten hemstöpt. Kalaset börjar med Joe Zawinuls ”Walk Tall” och slutar drygt 50 minuter senare med Cannonballs ”Sack O´Woe”. Däremellan får vi höra Lundgaards och hans kamraters versioner av ”Stars Fell on Alabama”, som Julian brukade dra till med på konserterna som sitt eget featurenummer, ”Nippon Soul”, ”A Sleepin´ Bee”, som många kanske minns från det klassiska Capitol-albumet med Nancy Wilson och Cannonball-kvintetten, ”This Here”, som inte alls är skrivet av Cannonball, som det påstås, utan av Bobby Timmons, och Joao Donatos ”Minha Saudades”, som fanns med på det sorgligt förbigångna albumet ”Cannonball´s Bossa Nova” (Capitol).
Det något m
ärkliga med detta nya album är att det faktiskt låter mer Giuffre än Adderley om det. Och det var väl inte riktigt meningen? Hans Ulrik har inte särskilt mycket gemensamt med sin kollega Cannonball, varken i temperament eller frasering. Hans spel är mer ”intellektuellt” är fysiskt. Den som tveklöste hade passat bäst samman med bröderna Adderley är Lundgaard. Fast han passar å andra sidan in ungefär överallt med sin fantastiska ton, rytmiska säkerhet och lysande teknik. Även Jespers lite gospelbetonade komposition ”The Reverend” hade säkert suttit fint i de bägge Florida-grabbarnas repertoar. Knudsens ytterst begåvade ”Funny Games”, däremot, hade förmodligen platsat bättre hos Konitz och Tristano än hos de frejdiga Adderley-pojkarna. Niclas Knudsen är förresten inte bara en lite annorlunda och fin kompositör. Han är en superb gitarrist också, frisk, tekniskt fullfjädrad och en oemotståndlig svängglädje.
Visst, ”Walk Tall” är förstås en utmärkt platta. Trion är väl sammansvetsad och som solister tillhör de tre medlemmarna i Jesper Lundgaards trio den högsta europeiska divisionen. Men ändå… Det känns som man har jobbat lite väl snabbt den här gången och som om de tre vännerna själva inte riktigt har trott på sitt projekt.
Jan Olsson (även foto Jesper Lundgaard)
och kreativt pianospel
Maria Kvist
Superficial
(Wela Records/Plugged)
Maria Kvist, kommer från Jämtland där hon tillbringade sin uppväxt och började sjunga redan i tidig ålder tillsammans med sin dragspelande far. Under gymnasietiden var hon med i ett lokalt band och intresset för jazz kom när hennes pianolärare presenterade musik av Oscar Peterson och Gershwin.
Sina första musikstudier genomgick Maria vid Birka folkhögskola där hon studerade klassiks musik och jazzensemble och därefter med studier vid Berklee College of Music i Boston i ett år. Åter i Sverige vidareutbildade hon sig i jazzpiano vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Spelat och sjungit med band ledda av Svante Thuresson, Cecilia Wennerström, Karin Hammar, Peter Johannesson och hans Sixtus för att nämna några. Hon har turnerat runt om i Sverige och under 2011 genomförde Maria Kvist en turné i Hong Kong och Kina med sin kvartett.
En kvartett Maria bildade 2007, som i sin nuvarande utformning har förutom hon själv, piano och sång men även tar sig ton på både mellotron och trumpet. Linus Kåse spelar sopran och altsaxofon, Kristian Lind kontrabas och Isak Andersson trummor. Fem titlar skrivna av Maria får vi bland skivans nio, som är hennes tredje utgåva. Och "startspåret", Marias komposition Superficial, som helt rätt fått bli cd;ns titelspår, efterföljande, även de kompositioner av henne, Symphonic och Disco girl, samt Steve Kuhns Chicken Feather, är alla något av skivhöjdare med tryck och intensitet i ensemblespelet. Med bra solospel från Maria på pianot och rapp sång, med i ett parti ordlöst, synkront med pianot i Chicken Fether.
Och alla får visa upp sitt kunnande solistiskt i många av spåren. Vernon Dukes välkända Autumn in New York, höjdaren bland ballader där Kåse spelar altsax i obligat och rufsigt friskt solo, vilket han för övrigt gör i flera av skivans nio spår. Kåses komposition, Mellotron waltz, städat vacker där skickligt pianospel tillsammans med Linus altsax solo är läckert. I Wood/Mellins mediumgungande My One and Only Love, gör Maria Kvist sin bästa sångprestation i skivan och tillika, åter igen, bra pianosolo. Maria Kvist med kvartett är ett rent nöje att lyssna till där hennes nyansrikt smakfulla sång och flyhänt kreativa pianospel är ren njutning.
Thord Ehnberg
välutvecklade jazznerver
Trio Legacy
Plays Richard Rodgers
(PB7/Plugged)
Sättningen piano, gitarr och bas var en vanligt förekommande kombination under fyrtio och femtiotalet. Mest känd var pianisten och sångaren Nat King Coles trea som var en guldklimp för skivbolaget Capitol.
Den här mjukspelande trions musiker är pianisten Stefan Gustafson, gitarristen Gustav Lundgren och basisten Patrik Boman. De ger Richard Rodgers vackra melodier intima tolkningar där gitarren oftast är melodipresentatör. Man undviker att göra alltför söta tolkningar av melodierna vilket sättningen kan inbjuda till. Men musikernas välutvecklade jazznerver undanröjer faran. Tilltalande är It Never Entered My Mind som får ett spirituellt utförande med soloprestationer på hög nivå. Bland de niohundra melodier som Rodgers skrev har man vaskat fram den sällan hörda I like To Recognize The Tune som gitarristen Tal Farlow hade på repertoaren. Andra inslag är Manhattan, Bewitched, There´s A Small Hotel och You Are Too Beautiful.
Gustav är en driven musiker som elegant lägger sina improviserade slingor runt de ackord som lämnar pianot. När han tillsammans med Patrik spelar stilriktig kompgitarr bakom pianosolona är han rytmiskt lätt och flexibel. I den snabba The Lady Is A Tramp är han mycket till sin fördel vilket också gäller hans soloinsats. Att han sedan länge är en av landets ledande strängspelare är lätt att konstatera.
För den sångintresserade finns texterna till skivans tio melodier med i texthäftet.
Göran Olson
helgjuten och alldeles färdig.
Charles Lloyd-Jason Moran
Hagar´s Song
(ECM/Naxos)
”Hagar´s Song” är 75-årige Charles Lloyds sextonde album på ECM-etiketten (om jag har räknat rätt). Jag tycker dessutom att det är hans allra bästa platta sedan debuten 1989 på det tyska skivmärket. I klass med legendariska ”Forest Flower” på Atlantic från 1966 alltså.
Lloyds enda sällskap i studion på ”Hagar´s Song” är hans pianist sedan sex år tillbaka, Jason Moran, som tidigare har förgyllt ytterligare tre album tillsammans med den egensinnige saxofonisten från Memphis. Och man förundrar sig storligen över Charles fantastiska näsa för just pianister. Det började 
med Keith Jarrett för snart ett halvsekel sedan, fortsatte så småningom, efter diverse mer eller mindre märkliga utflykter, med Michel Petrucciani, Bobo Stenson och Brad Mehldau. Innan Moran gjorde entré, 2007 alltså, 32 år gammal.
Jason Moran kompletterar Lloyd perfekt. Lyhört, ofta originellt med lite smak av Monk emellanåt. Moran är också den som svarar för de flesta ”jazzmusikaliska” inslagen. Han använder sina soloutrymmen för högst personliga, välformulerade improvisationer och tycks vara ungefär lika hemma i traditionellt jazzpianospel av Pete Johnson-modell som i full såväl rytmisk som harmonisk frihet. Lloyd, däremot, nöjer sig oftast med att presentera de melodier han har valt att bjuda på. Givetvis med diverse utsökta ornamenteringar men utan att bege sig särskilt långt från grundmaterialet. Men sin ton i tenorsaxofonen, den speciella och tunna högt upp i registret, har han givetvis i behåll. Och sällan har den passat så väl och känts så innerlig och vacker som här.
Repertoaren på ”Hagar´s Song”är lika överraskande som välvald. Övningarna inleds med den vackra ”Pretty Girl” (även kallad ”Star-Crossed Lovers”) ur Ellington-Strayhorns svit Such Sweet Thunder. Sedan undfägnas vi med mer Ellington, en skvätt Gershwin, Carl Fishers ”You ´ve Changed”, Earl Hines ”Rosetta”, Bob Dylans ”I Shall Be Relased”, tillägnad minnet av Levon Helm, sångare och trummis i The Band, Joe Greens ”All About Ronnie”, som Chris Connor brukade sjunga, och Brian Wilsons mest kända sång för Beach Boys, som Lloyd samarbetade med på 70-talet, ”God Only Knows”. Nästan bara vackra ballader alltså. Det enda nummer som ”sticker ut” en aning är Lloyds helt fria ”Pictogram”, i vilket han trakterar altsaxofon.
Men huvudnumret på ”Hagar´s Song” är förstås ändå den nära halvtimmeslånga ”Hagar Suite”, en svit i fem satser i vilken Lloyd kärleksfullt hyllar sin ”grand grandmother” – om det är farmors eller mormors mor framgår inte. Denna dam, som såldes som slav vid tio års ålder, hade av lättförståeliga skäl ett hårt liv och hennes historia har uppenbarligen satt djupa spår hos barnbarnsbarnet Charles. Det är en fascinerande resa han bjuder in oss till, från ”färden uppför floden” fram till den avslutande vaggvisan, ”Hagar´s Lullaby”. Lloyd spelar omväxlande tenor- och altsax, men även bas- och altflöjt mellan varven, och Moran trakterar förutom piano också tamburin här och var.
Charles Lloyd begick sin skivdebut, med Chico Hamilton, för mer än 50 år sedan. Han spelade med Cannonball Adderley i mitten av 60-talet, innan han bildade sin första egna grupp. Han har inget kvar att bevisa. Och det känns att han inser det. Det här är mogen musik, helgjuten och alldeles färdig.
Jan Olsson
kontrasterar och skiftar i nyanser
Fredrik Ljungkvist
Yun Kan 10
Ten
(Hoob Records/Border)
Det började i Stockholm med Yun Kan 3, som utgjordes av Ljungkvist, basisten Mattias Wel
in och trumslagaren Jon Fält. Genom utökning med Klas Nevrin på piano och Per-Åke Holmlander på tuba omformades gruppen till Yun Kan 5, som spelade in albumet Yun Kan 12345 (Caprice), ett resultat av att Fredrik Ljungkvist utsetts 2004 års Jazz i Sverige-artist.Samma konstellation spelade 2006 in albumet Badaling (Caprice), varefter Ljungkvist utökade kvintetten till en tentett, Yun Kan 10, som gav möjlighet till en ännu bredare musikalisk palett.
På nya albumet Ten, som utgörs av tio kompositioner skrivna av Ljungkvist fördelade på två cd, har instrumenten från ”femmans” uppsättning utökats med trombon (Mats Äleklint), Hammondorgel, ARP och Moog (Mattias Risberg), ytterligare en trumslagare (Raymond Strid), violin (Katt Hernandez) och röst (Sofia Jernberg).
Ur ett jazzperspektiv är Ten den minst ortodoxa av de skivor Ljungkvist och Yun Kans skivor. Tonspråket håller sig betydligt närmare konst- och improvisationsmusiken, vilket inte minst de två inledande spåren Lackritz och How to Break a Fever vittnar om. Den efterföljande Hold on to Your Hat! är dock något helt annat, en poplåt som mycket väl kunde fungera som signatur till vilket folkligt TV-program som helst. Kontrasten mot den därefter kommande Fighter, uppbyggd kring puttrande elektronik, röst och cymbalvispar är ännu större.
Och så rullar det på, med musik som hela tiden kontrasterar och skiftar i nyanser, och där Sofia Jernbergs röst har en lika framträdande roll som Ljungkvists spel på sopran-, tenor- och barytonsax.
Den konstmusikaliska och improvisatoriska ådran i musiken till trots finns på Ten ett teatraliskt, nästan kabaretaktigt drag som för tankarna till den engelske pianisten och kompositören Mike Westbrooks musik, vilket förstås är ett gott betyg.
Peter Bornemar
Stark musik. Inte volymmässigt
men väl innehållsmässigt.
David´s Angels
What it seems
(Kopasetic/Plugged Music)
David´s Angels, en grupp som bildades när medlemmarna träffades under ett jam i Malmö 2009. De släpper nu sin andra cd, betitlad What it Seems. Debutalbumet Substar, kom 2010 och singeln Go, året därefter.
David´s Angels består av Sofie Norling, vars sångkonst är speciell och nyansrikt tilltalande, som dominerar tillsammans med pianist Maggi Olin gruppens ljudbild. Och de två står också för texter och musik i skivan. En musik som har många infallsvinklar där man kan till en del spåra påverkan från avantgardemusiken. Och det är stark musik som bjuds. Inte volymmässigt men väl innehållsmässigt. Den avskalat och tungt mollbetonade inledningen av titellåten What it Seems, som dock luckras upp och får ljust hoppfullare och kraftigare innebörd en bit in. Sofie Norling är helt klart en stark sångerska med känslofull nerv i sitt uttryck i det hon gör röstmässigt, vare sig det gäller textat eller ordlöst. Skall vi göra jämförelse med hennes sång så har den vissa drag av vad norska Radka Toneff hade på sin tid.
Maggi Olins piano sparsmakat avskalat spel till en början av titellåten men fortsättningsvis och i efterföljande nio titlar, mer rörligt broderande. Merparten av musiken har dock smått återhållen eggande karaktär även om lätt yviga partier finns. Som bäst för min del i den rytmiskt tilltalande Rid of You och tangobetonade When it Starts. Med häftig sång till rytmiskt drivet spel från Michala Østergaard-Nielsen trummor och David Carlsson bas, likaväl som korta partier mjukt vacker sång till enbart Olins piano i förstnämnda medan det är lyriskt vacker melodisk musik med gungande rytmik i den senare.
Även melodiska Visions, med Sofias ljust vackra röst med Maggis rhodes-klaviaturer runt om och med tempoökning mot slutet, har mitt gillande. Magica ödesmättat stark i avskalat vacker inledningen med Olins klaviaturer i bra solo följt av dominerande slagverk och tillsammans med basen, får stor del av ljudbilden. Go, ödesmättad á capella sång ett långt stycke i inledning innan övriga kommer in och ger musiken kraft och styrka, hör också den bland det bättre i skivan. Den och Risking Hearts, med sång till enbart allvarligt pianospel är höjdarna bland ballader.
Thord Ehnberg
tonslingor och superb teknik
Chris Potter
The Sirens
(ECM/Naxos)
Saxofonist Chris Potter räknas till de nya intressanta musiker som gjort sig hörd i större sammanhang de senaste två årtiondena med drygt femton skivor inspelade under eget namn. Den första, Presenting Chris Potter, kom 1994 och nu den nyligen utkomma, The Sirens, är daterad september 2011. Och vi kan höra hans saxofoner, tenor och sopransaxofon, på många andras inspelningar. Dave Holland, Paul Motian, Mike Stern är bara några.
The Sirens, den första för ECM under eget namn, med melodier inspirerad av Homeros Odyssey i både dess episka atmosfär och tidlöshet. Virtuost spel av Potter på tenor, sopransaxofon och basklarinett. Han är lyrikern med sångbart melodiska tonslingor i sitt spel och han har en superb teknik. I tätt, både intensivt likaväl som sökande fåtonigt spel tillsammans med Craig Taborn piano, David Virelles preparerat piano, celeste och harmonium, Larry Grenadier kontrabas samt Eric Harland trummor.
Både virilt kraftfull och lyriskt vackert spel på tenor som bäst i öppningslåten Wine Dark Sea, en läcker Kalypso samt Stranger at the Gate, där även medspelare får sin beskärda del att visa upp sitt skickliga solospel, förutom Virelles som inte märks mycket i övrigt i tonbilden. Tilltalande lyrisk balladspel bjuds med Dawn, samt titellåt The Sirens, där även basklarinetten finns med. I sirligt sparsmakat vacker spel rakt genom båda. Flödande kreativ sopran finner vi i Penelope medan det är fråga om långsamt sökande framtoning i Nausikaa, med bra pianosolo och i broderande tonslingor bakom sopranen.
Thord Ehnberg
musiker som har mycket att berätta
Lasse Lundström & Ed Epstein
Deep Conversations
(Berno Records/Plugged)
“Deep Conversations” – “Djupa konversationer”… Tja, djupa kanske, men inte alltid särskilt djupsinniga. Och framför allt inte allvarliga heller hela tiden. Ett litet skämt här och var är i allra högsta grad tillåtet.
Lasse Lundström är basist med en imponerande meritlista. Han har spelat, live och på skiva, med storheter som Chet Baker, Johnny Griffin, Herb Geller, Mel Lewis, Lee Konitz och Monica Zetterlund och varit fast medlem i, bland annat, några av Bernt Rosengrens olika formationer, Lasse Sjöstens kvartett och Gugge Hedrenius Big Blues Band. Numera bor han i Malmö, där han är en vital och populär kugge i det skånska jaz
zmaskineriet. Ed Epstein trakterar alla slags saxofoner - på ”Deep Conversations” – med ett enda undantag – dock bara barytonsax. Han kom till Sverige från Texas i början av 70-talet, spelade med Björn Alke, Fredrik Noren Band, Hot Salsa och Sabu Martinez i Stockholm, innan han bosatte sig i Lund. Numera återfinns han i diverse grupper på bägge sidor Öresund, ofta egna, och, liksom Lasse, i Roger Berg Big Band.
Innehållet på ”Deep Conversations” består av åtta mer eller mindre upprymda samtal på det språk Lasse och Ed har gemensamt: musik. Att de båda har olika bakgrund och erfarenheter märks ganska tydligt, och det är det som kryddar anrättningen. Småländske Lasse är den jovialiske, svängglade och ibland skämtsamme av de två. Ed är mer eftertänksam och allvarlig. Men bägge har åtskilligt att säga, både till varandra och till lyssnaren. De är också kapabla att framföra sina åsikter och berättelser på ett 
sätt som gör att man ibland känner sig smått manad att delta i konversationen.
Av de åtta nummer duon framför, och har som utgångspunkt för sina meningsutbyten, är två hämtade ur Charlie Parkers repertoar: ”Confirmation” och ”Dexterity”, ett lånat av Charles Mingus, ”So Long, Eric”, ett av Yusef Lateef, ”Water Pistol”, som en del kanske minns från 60-talsalbumet ”Into Something”, och ett av Lasses gamle polare Christer Boustedt, ”Nån”. Ed har bidragit med en låt, den vackra balladen ”Heartwave”, som faktiskt har en liten bismak av Gullin och på vilken Lasse spelar imponerande arco-bas. Lasse har bidragit med sin fina ”Vindarna på Ribersborg”, som han även har framfört i andra sammanhang. Tillsammans har de åstadkommit det fascinerande titelnumret, en fri historia i vilken var och en får säga sitt, alldeles på egen hand, innan de förenas på sluttampen.
En annorlunda skiva med musik som, med tanke på kombinationen kontrabas-barytonsaxofon, skulle kunna tänkas vara svår att ta till sig och kännas lite enformig i längden. Men så är inte alls fallet. Snarare tvärt om.
Jan Olsson
PS. Bilden på konvolutets framsida är målad av Lasse Lundström.
genomsyrar den luftiga musiken
Moz Trio
Sparkling Water, Please
(Oh Yeah Records/Plugged)
Vid sidan av arbetet med Martina Almgren Group och Oh Yeah Orchestra utgör trumslagaren Martina Almgren och elbasisten Owe Almgren sedan en tid tillbaka också delar av Moz Trio tillsammans med den brittiska/bengaliska pianisten Zoe Rahman, som bland annat spelat med den drum n’ bass-fokuserade saxofonisten Courtney Pine.
Fröet till samarbetet såddes på Edinburgh Jazz Festival sommaren 2010, då Martina Almgren och Rahman spelade tillsammans i storbandet Band of Eden. Efter en del spelningar tillsammans valde trion att i november 2012 i en studio i London göra de inspelningar som dyker upp på den här debutskivan.
Musiken utgörs av luftig, eterisk jazz med en stark lyrisk känsla fördelad på elva låtar varav Martina Almgren och Zoe Rahman står för fyra var och Owe Almgren svarat för tre. Mest tilltalande av dessa är Rahmans vackra Crystal Clear, där låtens inneboende kraft och styrka tillåter hennes pianospel våga vara mer återhållsamt. Att låtens namn skickar associationer till Chick Corea är förmodligen ingen tillfällighet.
Vad som genomsyrar musiken, även de låtar som har tempo och puls mer markerat, är den lyhördhet som präglar samspelet musikerna emellan. I detta har inte minst Owe Almgren en bärande funktion genom att hans bas fungerar som soloinstrument i lika hög grad som ackompanjemang.
Peter Bornemar
jämtländska jazzhänder
Peter Knudsen Kvartett
Peterson-Berger Revisited
(Home/Netverks)
Peterson-Bergers musik har då och då spelats av jazzmusiker. Kompositörens Sommarsång ur sviten Frösöblomster kunde man höra i olika orkestreringar på femtiotalet när den så kallade fäbodjazzen gjorde sitt inträde. Nationalromantikerns ljusa melodiska melodier kan i rätta händer mycket väl fogas in i jazzen. När saxofonisten Joakim Milder smeker fram melodier från Frösöblomster omväxlande med tenor och sopransax får musiken en air av kontemplation. Knudsen har gjort arrangemangen där man också möter Peterson-Berger i en franskinspirerad impressionistisk anda. Att inspelningen gjorts i hans hem Sommarhagen förstärker musikens närhet.
Nämnas skall att Knudsen ofta framträtt med musik från Ravel och Debussy vilket passar hans skira spel och välavvägda anslag. Han växte upp i Östersund och är bosatt i Stockholm samt undervisar vid musikhögskolan i Örebro. Det varsamma närmandet till originalet inger respekt. Nyligen släppte han även en skiva med sin grupp Peter Knudsen Eight.
Milders saxofoner ger musiken en sval intim karaktär som bär med sig
all den inneboende substans som Peterson-Berger kreerat. Jag har svårt att tänka mig en mer lämpad rörblåsare i sammanhanget. Han förmedlar tydligt de känslor som upphovsmannen ville få fram. Även om Peterson-Berger använde andra instrumentationer är det här mötet inbjudande.Till Rosorna och Lawn Tennis är melodierna jag fattar tycke för.
Knudsen och Milder sekunderas av jämtlänningarna Lars Ericsson bas och trumslagaren Tomas Nyqvist. I Spelman tillkommer producenten och flygelhornisten Gustav Hylén. Produktionen är ett samarbete med kulturorganisationen Estrad Norr.
Göran Olson
Solospel och kompositioner visar
på osviklig känsla för jazzen
Alberto Pinton Nascent
Nascent
(Red Horn Records/Naxos)
Oavsett det är barytonsax, basklarinett eller flöjt han spelar på lyckas Alberto Pinton i sitt spel alltid hitta en väl avvägd balans mellan frispråkighet och stringens. Dessutom vittnar hans kompositioner om en sprudlande kreativitet i kombination med en osviklig känsla för jazzen som en konstform med starka kulturella rötter.
Med sin åtminstone för mig nya kvartett Nascent, som i övrigt utgörs av gitarristen
Peter Nylander, basisten Christian Spering och trumslagaren Peter Danemo, åstadkommer Pinton musik som bokstavligen svänger rejält. Och därtill är klart mer varierad än den jazz han tidigare spelat med exempelvis egna gruppen Clear Now och med Dog Out.
Förutom det färgstarka materialet, tio låtar som alla skrivits av Pinton 
själv, är en bidragande orsak till att musiken klingar så friskt, på ett annorlunda sätt, Peter Nylanders påtagliga närvaro i framför allt ensemblespelet. Lika ledigt som Pinton växlar mellan grovkornig baryton, kluckande basklarinett och luftig flöjt skiftar Nylander närmast oavbrutet klangen i sitt gitarrspel beroende på låtarnas stämningsläge och karaktär. Ibland spelar han så försiktigt att gitarren bara anas, ibland får den en ton som gör att jag utsiktslöst letar efter en Fender Rhodes eller rent av en cembalo i förteckningen över vem som spelar vad på skivan.
Även om också Spering och Danemo är utmärkta i sina roller, vilket knappast lär förvåna någon, råder det dock inga som helst tvivel om att det är Alberto Pinton som har huvudrollen här, där hans skicklighet när det gäller att hantera allehanda element inom saxofon- och träblåsfamiljerna lyser lika klart och starkt som hans förmåga att skapa musik med särmärke.
Peter Bornemar
En genuin jazzsångerska,
men främst en imponerande basist!
Kristin Korb
What´s You Story?
(Double K Music)
På nya plattan, fylld med mer eller mindre välkända standards, har Kristin sällskap av gitarristen Bruce Forman, som många minns från samarbetet med Richie Cole, och trumslagaren Jeff Hamilton. Ett sämre umgänge kan man ju tänka sig.
Kristin är tveklöst en genuin ”jazzsångerska”. Hon besitter en imponerande teknik, intonerar oklanderligt, textar väl och kan tack vare sina harmoniska kunskaper bekymmersfritt ge sig ut på djupt vatten. Även hennes ordlösa improvisationer visar, att hon vet exakt vad hon sysslar med. Det hon möjligen saknar en aning är den värme och personliga utstrålning som gör balladerna riktigt trovärdiga. Kanske är Kristin rent av alltför duktig och alltför välskolad?
Om jag då och då – och trots allt - är lite tveksam till Kristin Korbs sång, så är jag helt såld på hennes basspel. Umgänget med Ray Brown har satt djupa spår. Det svänger alltså riktigt ordentligt och här kommer tekniken och den harmoniska bildningen vä
l till pass. Den melodiska fantasin flödar i Kristins solospel och de gungande basgångarna bakom Bruce Formans eleganta gitarrutflykter är mycket effektiva. Man anar oupphörligt Ray Browns ande i bakgrunden.
Forman, ja. Han är sedan länge en pålitlig jazztjänsteman, som förgyller de flesta seanser han dyker upp i. Liksom Korb verkar kan knappast ha några tekniska problem och han formulerar sig snyggt och prydligt i en stil som har sina rötter i 40- och 50-talens bebop. Inte särskilt upphetsande kanske, men intelligent och snyggt på alla vis. Minst sagt intelligent och snyggt är också Jeff Hamiltons insatser bakom trummorna. Dessutom rasande effektivt. Vispspelet är av yppersta världsklass.
Att Kristin Korb kommer att bli en vitamininjektion och en stor tillgång för jazzlivet i Skandinavien är ställt utom allt tvivel. Hoppas hon stannar länge!
Jan Olsson ( även foto Kristin Korb)
om utrymme för egna utspel.
Goran Kajfes Subtropic Arkestra
The Reason Why, Vol. 1
(Headspin Recordings/Playground Music)
Det blåser en psykedelisk vind genom trumpetaren Goran Kajfe? nya album efter X/Y, som tilldelades Nordic Music Prize för bästa album 2011. Och det är ingen vind som stör det minsta, snarare tvärtom.
Efter att ha djupdykt i sin egen skivsamling kom Kajfes upp med åtta låtar som blev föremål för en genomlysning med ett litet jazzigare mikroskop runt vilket ytterligare nio musiker samlades. Eftersom alla utom två hade medverkat under namnet Subtropic Arkestra på albumet X/Y fanns ingen rimlig anledning att ändra på den honnören till Sun Ra.
De åtta spåren har ett mycket eklektiskt ursprung: låtar av den turkiske garagepsykedelikern Edip Akbayram, den brasilianske folkjazz-kompositören Arthur Verocai, tyska krautrockarna Cluster, engelska Canteburyrockarna Soft Machine, nigerianska highlife-gitarristen och sångaren Celestine Ukwu, de neopsykedliska australiensarna Tame Impala, svenska proggarna Archimedes Badkar samt den svenske organisttrollkarlen Bo Hansson.
Och uj vilken dansant groove Kajfe? och kompani får till av detta material. Trots att alla låtar utom Desire Be, Desire Go av Tame Impala har sitt ursprung i 70-talet infinner sig ingen retro-känsla, istället andas musiken pånyttfödelse.
Jonas Kullhammar och Per ”Ruskträsk” Johansson (saxofoner, flöjter), Jesper Nordenström och Robert Östlund (orgel, syntar, cembalo), Mats Äleklint (trombon), Andreas Söderström (gitarr), Johan Berthling (bas), Lars Skoglund och Andreas Werliin (slagverk) samt Kajfe? själv (trumpet, kornett) jobbar kollektivt ihop lika stringent som vore de Arbeiter i Metropolis regisserade av Fritz Lang, men där de riffstarka arrangemangen ger var och en gott om utrymme för egna utspel.
Mest svänger det hela i inledande Yakar Inceden Inceden av Edap Akbayram med sina slingrande mellanösternspiraler och i Storstad, den inledande sviten från Bo Hanssons Ur Trollkarlens hatt, som med stadigvarande puls låter sig växa ut dess de musikaliska färgerna närmast exploderar.
Här finns egentligen inget att kritisera, även om framställningen av Soft Machines The Nodder inte kan göra så värst mycket åt den enformighet som präglar själva råvaran.
Peter Bornemar
Den här musiken handlar
inte om teknik, utan om känsla.
Magnus Öström
Searching For Jupiter
[ACT / Naxos]
Läs hela Claes Olsons recension
melodisk harmoni och skönhet
Tingvall Trio In Concert
(Skip/Plugged Music )
Tingvall Trio, det vill säga Martin Tingvall piano, Omar Rodriguez Galvo kontrabas och Jürgen Spiegel trummor och percussion, utger sin första liveinspelning. Detta som ett tack till lyssnare för att de röstat fram gruppen som bästa "live act of the year" 2012 i Tyskland.
Liveinspelningar som gruppen gjort på turné under hösten 2012 i titlar vi fått stifta bekantskap med i gruppens tidigare fyra utgivna studioinspelningar, som också prisats i Tyskland. Ett Tyskland, Hamburg närmare bestämt, som Martin Tingvall har valt att ha som ort för sin internationella trio. Tingvall själv från Sverige, Rodriguez Galvo från Kuba och Spiegel från Tyskland. All musik är också skriven av Martin Tingvall, där han i hemorten Snårestad, i sydligaste Skåne, funnit arbetsro i sitt komponerande och arrangerande.
Och han har åstadkommit bra musik. Melodiskt i harmoni och skönhet i samtliga 13 på svenska betitlade melodierna. Här finns också tyngd i kreativt engagemang. Både till kompositioner och i spel. Trion kollektivt i sammansvetsad harmonisk gemenskap som den sedan många år samspelta trio de är och var för sig idéfyllt skickligt solospel.
Redan från första spåret, Hjälten, finns engagemang i gnistrande spel från de tre aktörerna och ger höga förväntningar fortsättningsvis. Och jag blir inte besviken. Ett kreativt spel i glad melodiskt harmoni likaväl som allvar och smått dramatisk tyngd. Tingvalls piano påjagad av sina medspelare i aktivt drivet spel från bas och trummor. Som i efterföljande, smått hetsiga Nu djävlar och Hajskraj. Här finns sirligt vacker ballad, Avsked och de tre synnerligen allvarliga, Utsikt, Efter livet och Vägen. Ändå finns där en öm skir skönhet. Rodriguez Calvo bas med kreativt intro i lekfulla Mustach och skickligt solospel i Mjau och i Valsang, är det han som svarar för den så speciella valsången. Hela tiden med känslofullt precist pådrivande trummor/percussions från Spiegel, som även får visa sitt kunnande i solospel i Trolldans-monster.
En strålande livekonsert förmedlad i skivform. Jag deltar i applådåskorna efter varje stycke som spelas.
Thord Ehnberg
Kompositioner och improvisationer
är ytterst raffinerade och personliga
Filip Jers Quartet
(Fojablue Records/Plugged)
Filip Jers är unik! Han är den ende munspelare någonsin, som har utexaminerats från Musikhögskolan i Stockholm. Idag far han jorden runt och gläder sin publik på jazzklubbar, konserthus och festivaler. Ena dagen är det portugisisk fado, eller annan folkmusik, som gäller och dagen därpå är det dags för kammarjazz av ädlaste märke. Och precis som sin belgiske kollega och inspiratör Toots Thielemans trakterar Filip, framför allt och åtminstone i jazzsammanhang, kromatiskt munspel, även om han då och då också plockar upp ett diaktoniskt spel ur byxfickan.
På Jers nya platta är det jazzmusik och inget annat som gäller. Tillsammans med sina ordinarie kvartettkamrater, gitarristen Henrik Hallberg, basisten Johan Lindbo
m och trumslagaren Niclas Lindström river han av sju egna kompositioner plus Ellingtons ”Sophisticated Lady”, Harold Arlens ”It´s Only a Paper Moon” och en traditionell polska efter en gammal lirare vid namn J Bruun. Den sistnämnda låten förekommer också, i en annorlunda version, på albumet ”Aurora” med en annan av de grupper Filips arbetar med, Stockholm Lisboa Project.
Tekniskt tycks inte Jers ha några som helst begränsningar. Det innebär tack och lov inte att han onödigtvis briljerar. Istället använder han sina unika färdigheter för att förverkliga alla de idéer som tycks stå i kö i hans huvud. Han har också en utomordentlig harmonisk begåvning, vilket medför att hans kompositioner och improvisationer för det mesta är ytterst raffinerade och personliga. Men precis som Thielemans musicerar han på ett sätt som hela tiden låter alldeles naturligt och till och med självklart.
Kvartetten är samspelt och Jers delar generöst med sig av soloutrymmet. Framför allt till Hallberg, som åter bevisar vilken utmärkt gitarrist han är. En lyhörd finsnickare av absolut högsta klass. Det demonstrerar han inte minst i ”It´s Only a Paper Moon”, som avverkas i en kul och mycket tilltalande duoversion – endast munspel och gitarr alltså.
Förmodligen är Filip Jers trött på den ständiga jämförelsen med Toots Thielemans. Men den är ofrånkomlig. Det finns massor av paralleller. Inte bara det faktum att bägge spelar munspel. Humorn och den instinktiva känslan för form, till exempel, och förmågan att överraska. Med ålderns rätt har Toots, precis som påven Benedictus, mer eller mindre dragit sig tillbaka idag. Han kan göra det i den fasta förvissningen att hans arv förs vidare med bravur. Av 26-årige Filip Jers från skånska Höör!
Jan Olsson
och personligt färgat solospel
Naoko Sakata Trio
Flower Clouds
(Atelier Sawano/Plugged Music)
Pianisten Naoko Sakata fascinerades redan hemma i Japan av nordisk jazzmusik. Flyttade 2008 till Sverige och Göteborg för fortsatta musikstudier. Bildade trion hon har i dag tillsammans med Anton Blomgren bas och Johan Birgenius trummor. En grupp som turnerat i Europa och Japan och vunnit uppskattning som en av de mest intressanta unga grupper inom improvisations och jazzmusik i dag.
Dagens skiva är gruppens andra. Debutskivan Kaleidioscope, kom 2010. Städat allvarlig musik likaväl som i vissa sekvenser lättjefullt lekfull och kreativ musik som jag associerar till Bobo Stensons sätt att uttrycka sig i sin musik. Ändå lätt personifierad som grupp med variationsrikt tätt sammansvetsat samspel och personligt färgat solospel.
Smått dramatisk början i If I Could See You, som dock övergår i lyrik och fortsättningsvis variationsrikt intressant spel. Här finns kluriga Monte Carlo och Prescence, spe
lad med pondus och lätt attack. Allvarliga Bucharest, lyrisk skönhet i Snow Covered the Machine Field som dock har partier med intensitet, samt högtidligt allvarlig melankoli i Måne och Gräsänklingen.
Bra solospel finns av alla tre medverkande. Som mest har pianot huvudrollen i skivans tio titlar. Alla tolv kompositionerna i är tillkomna inom gruppen. Merparten dock skrivna av Naoko Sakata. I några står alla tre som kompositörer, där jag förmodar musiken tillkommit i den stund den spelats. Kompositioner som alla fått symboler i stället för namn. Rund ring, Fyrkant, Liggande åtta och Trekant, med den fria improvisationens prägel till innehåll.
Thord Ehnberg
Vackra teman, mångskiftande innehåll
och geniala improvisationer
Jan Lundgren Piano Solo
Man In The Fog
(Bee Jazz Records/Naxos)
Läs hela recensionen på Diggat.Jan Lundgren
Scott Hamilton på svenska blir
tidlös jazzmusik av ädlaste märke
Scott Hamilton
Swedish Ballads…& More
(Stunt/Naxos)
Läs hela recensionen på Diggat. Jan Lundgren
och en uppsjö av starka solister
Jukkis Uotila &
Stockholm Jazz Orchestra
The Music Of Jukkis Uotila
( KS Jazz/www.jukkis.com)
Den här skivan är ett enda stort utropstecken. Sällan får man möta ett storband med så många starka solister plussat med energiladdat ensemblespel. Genom Jukkis Uotilas kompositioner och arrangemang har SJO förvissat sig om en personlig touch som danades när de plockade in pianisten Göran Strandbergs alster i repertoaren. Tidigare var det förnämligt tolkad musik av bland annat mästarskrivare som Thad Jones, Bob Brookmeyer, Jimmy McNeely och Bob Mintzer som utgjorde basfödan. Nu är det Jukkis material som puffar på profilbyggandet. Han är också bandets suveräne trumslagare och han är även en mycket hörvärd pianist i flera nummer. Daniel Tilling intar hans plats i tre av melodierna.
Det är sällan man som här får uppleva ett storband med en sådan uppsjö av starka solister. Till de svenska spelarna skall läggas välmeriterade ledsaxen Dick Oatts vars alt och sopransaxspel verkligen ger musiken karaktär såväl solistiskt som i ensemblepartierna. Rörsektionen är mycket välkomponerad . Där finns också altsaxofonisten Magnus Blom, tenoristerna Karl-Martin Almqvist och Robert Nordmark vilka lämnar från sig flera starka soloinsatser som i den inledande omtumlande Avenida. Här piskar Jukkis fram bandet med sitt vassa spel och inte bara här. Gäller också hans delikata pianosolo. Barytonsaxen tillhör Fredrik Lundborg som hörs som basklarinettist i Chorale. Vilken röravdelning!
Trumpetsektionen är något extra där ledaren Fredrik Norén omgärdas av Karl Olandersson, Gustavo Bergalli och Magnus Broo. Samtliga solister av högsta dignitet. Lyfter gärna fram Gustavo för spelet i No Regrets där man också kan njuta av Daniel Tillings njutbara fraser. Trombonister är leadern Bertil Strandberg som är solist i Loopy Loop.
Karin Hammar har samma position i Isla De Angeles. Magnus Wiklund gör en förnämlig insats i Out In Left Field. Han är verkligen på väg till ett stort genombrott. Bastrombonen hanteras tryggt av den rutinerade Anders Wiborg
I orkesterns välsnidade komp ingår förutom Jukkis och Tilling basisten Martin Sjöstedt som levererar starka insatser i Chorale och i den vackert arrangerade Quiet Authority. Tilläggas skall att Rafael Sida är percussionist i två inslag.
För mig blev Jukkis skräddarsydda kostym till SJO en av de senaste årens största upplevelse inom den modernare storbandsgenren. Skivan tål att jämföras med många av de storbandsproduktioner som korsat Atlanten.
Göran Olson
bara blir bättre och bättre
Nina Ramsby Ludvig Berghe Trio
Varsågoda och tack
(Moserobie/Plugged)
Vis- och jazzsångerskan Nina Ramsby, som fick genombrott i just de fakulteterna genom samarbetet med Martin Hederos på skivorna Visorna (2004) och Jazzen (2006), strålade samman med pianisten Ludvig Berghe och hans trio 2007, med vilka hon året därpå gjorde det kritikerhyllade albumet Du har blivit stor nu (en kamp!) (Moserobie) där Berghe stod för musiken och Ramsby för texterna.
Uppföljaren Varsågoda och tack är en naturlig fortsättning på samarbetet, som återigen visar hur väl föreningen dem emellan slagit ut. Ramsbys okonstlade, och påtagligt närvarande röst i texter med vardagsnära ämnen rimmar perfekt ihop med den musik som mejslas fram av den fyndigt spelande och som alltid magnifike Berghe, trumslagaren Daniel Fredriksson och basisten Kenji Rabson.
Ramsby spelar även klarinett och gitarr här och där på albumet, men det är förstås hennes sångröst, på många sätt uttryckande en sinnlighet som för tankarna till Monica Zetterlund, som väcker störst beundran. Och att Ramsby sjunger på svenska faller sig både naturligt och självklart.
I kraft av starkare och mer omedelbart tilltalande melodier höjer sig hälften av de åtta sångerna här över de övriga. Dit hör de närmast sakralt klingande visorna Som en vän, Upp till den höjd, Det jag vet och Vi samlas kring hopp.
Varsågoda och tack bjuder på musik som växer och bara blir bättre för varje gång man hör den.
Peter Bornemar
melodier ömt och innerligt
Sigurdur Flosason, Kjeld Lauritsen
Jacob Fischer, Kristian Leht
Night Fall
(Storyville/Plugged)
Den här Köpenhamninspelade skivan innehåller idel kända melodier från den aldrig sinande amerikanska sångboken. Altsax spelar isländaren Sigurdur Flosason, hammondorganist är Kjeld Lauritsen, Jacob Fischer spelar gitarr som en gud och Kristian Leht är den smakfulle trumslagaren.
Skivan har en behaglig tillbakalutad karaktär där de tio melodierna vårdas ömt och med innerlighet. Lauritsens varsamma behandling av orgeln ger en avslappnad inbjudande atmosfär. Det är inte alltid för givet när det stora instrumentet får fria tyglar. Fischers gitarr ligger i den absoluta världstoppen både solistiskt och som harmonisk kolorist.
Flosasons altsax är sparsmakad med en spröd ton som faktiskt kan appellera till Paul Desmond och Lee Konitz. När den i balladerna får ett större sound och vibrato kan jag inte undgå att tänka på Benny Carter och Arne Domnérus vilket skall ses som ett stort beröm. These Foolish Things är ett av flera exempel.
Kristian Leht, som under hösten skall på turné med Scott Hamilton och Jan Lundgren, har ett stort öra som reflekterar snabbt på
kollegernas intentioner. Det märks bland annat i Harry Warrens I Only Have Eyes For You.
I den guldkantade repertoaren ingår de sparsamt förkommande titlarna Gershwins For You, For Me, For Evermore, Matt Dennis Angels Eyes, Cy Colemans Why Try To Change Me som Sinatra hade i sin sångbok. Mer förekommande titlar är Tea For Two, Skylark och The Touch Of Your Lips.
Göran Olson
Fräscht, fräckt och rytmiskt vitalt
Pierre Swärd
Organ Jazz´n Soul Group
Slow but Fast
(Prophone/Naxos)
Borlänge kan ståta med åtminstone fem rejäla bidrag till vår svenska musikkultur: Johan Olof Wallin, Jussi Björling, Putte Wickman, Meta Roos och – Pierre Swärd! Den sistnämnde har nyligen utkommit med ytterligare ett eget album, vilket naturligtvis är en glädjande händelse för alla som gillar orgeljazz med lite blues och funk i botten.
I den alltid lika svängglade hammondorganistens Jazz ´n´ Soul Group ingår sedan länge gitarristen Janne Ottesen och trumslagaren Jocke Ekberg, ett väl samspelt par som passar Swärd som hand i handske. Och innehållet på den nya plattan har förstås, inte alldeles oväntat, blivit en högst trivsam anrättning. Men lite ojämn – eller kanske snarare lite för jämn - kan man tycka. Det är svårt att variera sig med den gamla klassiska hammondtriosättningen, som salig Jimmy Smith lärde oss att uppskatta ungefär samtidigt som Pierre Swärd fortfarande låt i vaggan där uppe i Dalom för snar 60 år sen.
Svänger gör det i alla fall rakt igenom. Och lite funkigt är det också för det allra mesta. Dessutom ordentligt genomarbetat. Inte minst kan man glädja sig åt en förträfflig v
ersion av John Coltranes ”Mr Syms”, som tillsammans med titelnumret, Pierres egen ”Slow but Fast”, är skivans höjdpunkt. Inte bara för det fina arrangemanget utan också för det mycket täta samspelet. Pierre har förresten skrivit sex av plattans tio nummer, och förutom ”Slow but Fast” kommer man gärna ihåg den alldeles utsökta ”A Waltz in the Park”. Och givetvis Hoagy Carmichaels odödliga ”Georgia on My Mind”, som Pierre tvingas riva av under varje liveframträdande, vilket han vill eller inte.
Solistiskt lyser Pierre Swärd själv med fräscht, fräckt, tekniskt fullödigt och rytmiskt vitalt spel. Men även Ottesen visar då och då upp sig i helfigur med den äran. I Pierres ”Chicago Swing” och ”Stuffin´” till exempel. Och lyhörde Jocke Ekberg är genomgående ypperlig. Dessutom varierar han sitt spel på ett utomordentligt sätt och bidrar därmOd att skapa mesta möjliga omväxling i konfekten.
Jan Olsson (även foto Pierre Swärd)
mark inom improvisationsmusiken
Lisa Ullén-Nina de Heney duo
feat. Okkyung Lee
Look Right
(LJ Records/Naxos)
feat. Mariam Wallentin
More
(Disorder/Plugged)
Pianisten Lisa Ullén och basisten Nina de Heney har arbetat tillsammans sedan 2008, och har såväl var en på sin kant som tillsammans positionerat sig i den absoluta frontlinjen när det gäller utvecklingen av den fria svenska improvisationsmusiken. Samarbetet dem emellan fick ett magnifikt genomslag genom 2009 års dubbelalbum Carve, som bröt ny mark genom att korsbefrukta jazzens fria improvisationsådra med nutida konstmusik på ett icke-abstrakt, för att inte säga sinnligt sätt.
Att se och höra dem live ger en extra dimension åt musiken, vilket också kommer att intygas av de som har möjlighet att göra nedslag på någon av de orter där deras miniturné drar fram under mars månad. Det vill säga i Härnösand, Halmstad, Malmö, Kristianstad och Eskilstuna.
På skiva är duon aktuell dels som trio med den sydkoreanska cellisten Okkying Lee, dels som trio med sångerskan Mariam Wallentin från Wildbirds & Peacedrums.
Okkying Lee är den tredje hörnstenen på albumet Look Right, som är en liveinspelning från Nefertiti i Göteborg hösten 2011. Musiken här, sju originalkompositioner mellan fem och drygt nio minuter långa, präglas av en tät interaktion där spänningar och motstånd ger sig lika tydligt tillkänna som endräkt. Om än i lågmäld form är intensiteten hela tiden så påtaglig att den går att ta på, och musiken så pass kompakt och närvarande i rummet att den kräver full koncentration av den som lyssnar, där för övrigt användande av hörlurar rekommenderas för att fånga upp alla nyanser.
Skivan More är något helt annat, inte bara till formatet, där det handlar om en vinyl-EP med två låtar per sida. Tillsammans med sångerskan Mariam Wallentin, som också medverkar på den aktuella turnén, utverkar Ullén och de Heney här musik som i lika hög grad knyter an till artrock, nydanande balladpop och experimentell funk som till fri improvisation, samtidigt som ljudbilden hela tiden rör sig utanför eller mellan konventionerna. Bilden av att musiken återspeglar drömsekvenser i vilka oväntade saker hela tiden dyker upp är inte helt orimlig, och infinner sig utan större ansträngning.
Samtidigt som vi av flera orsaker gläds åt vinylskivans närmast triumfartade återkomst fungerar ett album med endast fyra låtar mest som en aptitretare, en spänningshöjare inför något vi förhoppningsvis inte ska behöva vänta så länge på. Men det går ju förstås att höra dem live också.
Peter Bornemar
Storslagen återblick på storband
som sjuder av jordnära jazz
Bernt Rosengren Big Band
With Horace Parlan piano,
Doug Raney guitar
(Caprice/Naxos)
Att Bernt Rosengren är en eminent musiker, kompositör/arrangör har aldrig ifrågasatts sedan han gjorde sin debut på den svenska jazzscenen i mitten av 1950-talet. Bernt kom in som efterlängtad ung vitaliserande vårvind där tenorsaxofonen var hans flitigaste verktyg. Otaliga är de inhemska tenorister som tagit Bernt till sin hjärtekammare. Han är fortfarande prototypen för en genuin jazzmusiker med sitt bett och de genuina fraser han hela tiden framkallar. Skivan spelades in på LP 1980 och jag vågar påstå att den håller fortfarande med den äkta vara som strömmar ut.
Solistiska viktiga roller vid sidan av Bernt har pianisten Horace Parlan och gitarristen Doug Raney. Samtliga aktörer bidrar till att skivan får en luftig och smidig karaktär vilket också Bernts arrangemang och kompositioner lagt grunden till. I den vackra balladen New Life kommer Lars Färnlöfs sordinerade trumpet in i handlingen. Han följs upp av Bernts hudnära altsax som är en delikatess i sin naturliga auktoritet. Mer attraherande altsax blir det i How Deep Is The Ocean och Sad Waltz. Känslig flöjtsolist är han i Joe And Eye där Raneys smekande obligater ingår i det stämningsfulla scenario som målas upp. I The Humming Bees serverar Bernt ett makalöst fränt tenorspel som kräver en plats i den svenska jazzens historiebok. Det får också gälla för den myndiga Naima. Här lockar också Parlans viljestarka spel och Raneys underfundiga tonval.
Mäktiga saxpartier har Bernt knåpat ihop i den avslutande snabba Blues Nerves där bandets spelstyrka visas upp. Allt som allt en storslagen återblick på en storbandsskiva som sjuder av jordnära jazz.
Göran Olson
Välproducerad, värdefull dokumentation
av den europeiska jazzmusiken
Jazz on Disques Vogue
– The Perfect Collection
(Vogue, 20-cd-box/Sony)
Franska Vogue var under andra halvan av 40- och en bra bit in på 50-talet ett av Europas mest betydelsefulla skivbolag när det gäller jazzmusik. Det grundades 1947 av Léon Cabat, Charles Delaunay och Albert Ferreri, tre svängglada skivsamlare, som hade som mål att förse fransmännen med amerikansk jazz, något som under kriget, av naturliga skäl, hade varit en bristvara. Under den nazistiska ockupationen var jazzen till och med förbjuden i landet. Men det spelades givetvis ändå, inte minst på Hot Club de France på Rue Chaptal i Paris, där Ferreri, som var en duktig saxofonist, och Delaunay hade träffats redan i mitten av 30-talet och där de så s
mått hade börjat smida planer för sin framtida verksamhet.
Men det fanns faktiskt redan tidigare ett annat skivbolag i Frankrike som hade jazzmusik som specialitet: Swing. Det hade startats 1937 av den då 25-årige entusiasten Hugues Panassié och den ett år äldre Charles Delaunay. Pressning och distribution sköttes av Pathé Marconi och bland de artister man hade förevigat på stenkakor fanns storheter som Benny Carter, Coleman Hawkins och – givetvis – Franska Hotkvintetten. Av praktiska skäl, och med anledning av att Delaunay var verksam i såväl Swing som Vogue, slogs de bägge etiketterna ihop 1951. Man skaffade sig också rättigheter att ge ut en del material inspelat på amerikanska småbolag som King och Coral. En del av detta kom ut på märket Jazz Selection.
Från slutet av 50-talet ägnade sig Vogue, som nu hade fått andra och mindre jazzintresserade krafter i ledningen, mest åt att – med stor framgång - producera skivor med visor, pop- och r&b-artister. I slutet av 80-talet övertog BMG bolaget och numera ägs det av Sony Music.
På de 20 cd-skivor som man finner i boxen ”Jazz on Disques Vogue”, förutom en liten bok, har man samlat musiken från 35 gamla originalalbum, inspelade mellan 1947 och 1957 En del av innehållet är givetvis ”gamla skivbekanta” för många. Till exempel Dizzy Gillespies Salle Pleyel-konsert från 1948, Gigi Gryces och Clifford Browns möte med franska kollegor från 1953, Thelonious Monks soloinspelningar från 1954 och Gerry Mulligans legendariska kvartettkonsert från samma år. Många har säkert också hört en del av Sidney Bechets inspelningar med Claude Luter och hans mannar och Lionel Hamptons frejdiga övningar tillsammans med sina Paris All Stars. Django Reinhardts fantastiska inspelningar med Franska Hotkvintetten från 1947 med Franska Hotkvintetten tillhör också sådant som de allra flesta känner till. På dessa medverkade dock inte Stephane Grappelli. Han hade under kriget ”flytt” till England och hade ännu inte återvänt till sitt forna hemland.
Bland allt som kanske är något mindre bekant bland oss skandinaver är pianisten Martial Solals utsökta trioskivor. I boxen får vi stifta bekantskap med innehållet på två av hans 25-cm-LP plus några bonusnummer. Likaså får vi ta del av några utmärkta inspelningar med den mycket underskattade tenorsaxofonisten Bobby Jaspar. Vi påminns också om pianisten Henri Renaud, som vi får höra med ett amerikanskt ”dreamteam” med J.J. Johnson, Al Cohn och Milt Jackson i några av huvudrollerna, och den egensinnige kompositören och arrangören André Hodeir. Annat godis i den spännande kompotten är, till exempel, en rad utsökta upptagningar med Roy Eldridge, Mary Lou Williams, Lee Konitz, Jimmy Raney, Oscar Pettiford, Roy Haynes, Barney Wilen och Lalo Schifrin. I de flesta fall inspelade i Frankrike och tillsammans med såväl franska som amerikanska kollegor. Total speltid för de 20 cd-skivorna är nära 18 och en halv timme.
Innehållet i den mycket välproducerade boxen utgör en värdefull och mycket intressant dokumentation av den europeiska jazzen i allmänhet och den franska i synnerhet under efterkrigsåren. Den visar också att standarden på våra europeiska musiker var mycket hög och att de väl kunde mäta sig med sina mer berömda amerikanska kollegor.
Jan Olsson
mångfald av fantasifulla idéer
Mats Öberg Trio
Only Live
(Moserobie/Plugged)
Klaverfenomenet Mats Öberg har sedan mitten av 90-talet kunnat höras I många olika sammanhang. Under februari månad kom två album med honom i centrum av händelserna. Dels Alla drömmars sång (Country & Eastern) där han spelar tillsammans med Lena Willemark och Jonas Knutsson, dels detta album i eget namn där han har med sig basisten Filip Augustson och trumslagaren Sebastian Voegler.
Only Live, som följer upp efter 2010 års album So Very Mats (också på Moserobie) med samma triokonstellation, är en liveinspelning från Glenn Miller Café i Stockholm sommaren 2011 och utgör ett smarrigt smörgåsbord baserat på åtskilliga av de musikaliska trådar Öberg använt sig av i sitt eklektiska skrädderi.
Vid sidan av två tolkningar, den mollmättade They Won’t Go When I Go, skriven av Stevie Wonder och Yvonne Lowrence Wright, och Little Church, som Hermeto Pascoal skrev för Miles Davis till albumet Live-Evil, står Öberg själv bakom de övriga fem låtarna.
Det är också de egna låtarna som har bäst potens - uttryckt bland annat genom snabba taktväxlingar, oväntade harmonibyten och präglade av en mångfald av fantasifulla idéer som närmast skriker efter att få komma ut. Låten Storpotäten är ett prima exempel på när allt detta sammanträffar samtidigt.
Med en sådan ombytlig skeppare som Mats Öberg vid rodret är det en utmaning att hänga med i alla svängningar och krängningar, men Augustson och Voegler klarar det hela galant.
Peter Bornemar
samspel och smakfullt solospel
Pär-Ola Landin
Vestige
(Found You Recordings/Plugged Music)
Lågmäld "finstilt" jazz möter oss i Landins debut-cd. Till en del påminnande om vad vi hörde Jimmy Giuffre trio framtona under mitten av femtiotalet. Och instrumenteringen är även den densamma. Med Pär-Olas syster, Maja Simonsson som spelar en försiktigt återhållen klarinett i just den cool stil Giuffre hade i sitt klarinettspel. Maja känner vi som mycket ung i hemstaden när hon spelade swingfylld klarinett med briljans för sin ålder då. Och vi kan faktiskt höra henne från mitten av nittiotalet i tre spår i en samlingsskiva från Caprice CD.
Trions tredje medlem, Mattias Windemo, den perfekte tredje medlemmen i trion med mjukt vacker ton i sin gitarr. Sparsmakat spel skivan genom där i vissa stunder försiktigheten i framtoningen kunnat varit något mindre återhållen. Ändå tätt, för att inte säga mycket nära samspel med smakfullt solospel integrerat i den avskalat vackra tonbilden i inledande Awkward, där det även finns ett parti med attack. Halla Pelle och den avslutande Köpenhamn, som tonas mot slutet, synnerligen vackra. Andrea, har fria improvisationens lyhörda samspel mellan bas och klarinett och samma sak gäller i efterföljande Sigill, där gitarren även finns med. Enda titel bland skivans tolv som inte bär Pär-Ola Landins signatur är Earl Zindars valsgungande How My Heart Sings.
Thord Ehnberg
musiker som trivs tillsammans
Fessor and His Jazz Kings
For Bunchy
(Olufsen Record)
Trombonisten Ole "Fessor" Lindgreen tillhör sedan drygt 50 år de ledande danska tradjazzmusikerna. På en nyutkommen CD, som spelades in i maj förra året, har han samlat en kompetent grupp musikerkollegor bland sina jazzvänner. De bjuder på skönt sväng i en blandning av gamla jazz- och bluesklassiker samt två av Fessors egna kompositioner.
Rent stilmässigt bjuder de sju musikerna på en bred variation precis som om man kan uppleva vid en rundvandring en kväll bland olika lokaler i tradjazzens hemort New Orleans.
Två New Orleans-jazzklassiker bjuder de också på i Spencer Williams Shimme-Sha-Wabble och Sam Morgans Bogalusa Strut.
Det är till exempel tät bluesstämning i Fessors låt For "Bunchy", en hyllning till trumslagaren Bernard "Bunchy" Johnson. Även i de gamla bluesklassikerna Trouble In Mind och Some Cold, Rainy Day är det fin och tät stämning och härligt samspel mellan musikerna. En svängig mainstream-influerad version av bluessångaren Leadbellys When The Boys Were Out On The Western Plains hör till skivans svägigaste låtar.
Solistiskt är det sju jämngoda musiker och det vore lite orättvist att framhålla någon före de andra. Det hörs tydligt att de trivs att musicera tillsammans.
Björn Bärnheim
Lättsamt. lättlyssnat och örontillvänt
Bobby Hutcherson
Somewhere in the night
(Kind of Blue/Naxos)
Vibrafonens spröda kristallklara klang ställd mot en brusande vårflod från en hammond B3 orgel. Javisst, helhetsintrycket blir läckert. Åtminstone när det gäller vibrafon och marimba spelande Bobby Hutcherson tillsammans med organist Joey DeFrancesco Trio i en liveupptagning från Dizzy´s Club Coca-cola på Lincoln Center i New York oktober 2009.
Hutcherson håller sig dock till spel på sin vibrafon denna gång. En musiker som förekommit i många av jazzens stilriktningar och medverkar på skiva med musiker som saxofonisterna Eric Dolphy, Joe Henderson, Jackie McLean med flera och från mitten av sextiotalet kom de första egna inspelningar i några Blue Note LP.
Numera i mer renodlad femtio/sextiotalets hardbops swingfyllda andan med melodiskt vackert lagda harmonier som ger liknande tonbild vi hört i numera bortgångna instrumentkollega Milt Jackson´s spel. Hutchersons vibrafon möter förutom Joe DeFrancesco´s skickligt spelande sin orgel, Peter Bernstein gitarr och Byron Landham trummor i elegant samspel.
Välkända titlar plus två inledande Hutcherson original. En snabb Teddy samt Little B´s Poem, hans kanske mest kända komposition, som här i applådåskor övergår i Milt Jackson´s Skj, med friskt solospel av samtliga. Bästa spår, Duke Ellingtons Take the Coltrane, följt av den vackra Wise One, från just John Coltranes penna. Mycket snabbt tempo i förstnämnda med "taggat" spel från samtliga inklusive trumsolo, medan den senare är innerligt vackert balladspel i mycket långsamt tempo. Allt avslutas med George Gershwin klassikern S´Wonderful.
Thord Ehnberg
kompositionerna djup och glans
Åke Johansson Tribute Constellation
med bl a Bernt Rosengren
A Tribute to Åke Johansson
(Imogena/Border)
Åke Johansson (1937-2011) var unik. Inte bara som människa utan också som musiker. Hans pianospel, med Powell, Monk och de stora bebopgiganterna någonstans i botten, var högst personligt. Och hans många utmärkta kompositioner födde inte sällan associationer till mästare på området som Tadd Dameron, Gigi Gryce och Benny Golson: skenbart enkla, melodiska, genomarbetade och tacksamma för improvisatoriska utflykter. Om Åke inte hade varit blind, och om han hade bott i Stockholm eller New York istället för i Borås, hade han utan tvivel blivit betydligt mer bekant för den stora jazzallmänheten än vad som var fallet. Men bland musiker, inte bara i Sverige utan runt om i jazzvärlden, var han förstås välkänd och synnerligen aktad. Att James Moody och Dexter Gordon, till exempel, gärna ville ha Åke som spelkamrat under sina Sverigeturnéer var ingen tillfällighet.
På ”A Tribute to Åke Johansson” har Bernt Rosengren samlat sju av Åkes gamla, och lite nyare, göteborgs-vänner kring sig och arrangerat tio av hans kompositioner. Några av dem, ”Besvikelse”, ”Molde –75”, ”Déjà Vu”, ”Dex” ”One For Billy” och ”Ramnasvägen 55” (där Åke bodde under många år), känner vi igen sedan tidigare. Att få ta del av dem igen i Bernts fina oktettarrangemang har givit dem ytterligare djup och glans.
För de mest hörvärda soloinsatserna i bandet står inte oväntat Bernt själv. Men även Samuel Olssons trumpetspel är något utöver det vanliga och passar perfekt in i de johanssonska kompositionerna. I ”Déjà vu” och ”Molde –75” är han magnifik.
Allt som allt är ”A Tribute to Åke Johansson” en värdig hyllning en till en stor och omtyckt musikant. Och Rolf Ohlsons omslagsfoto är bara det värt nästan hela inköpspriset. Men tyvärr har man, i det i övrigt läsvärda albumhäftet, missat Åkes sista(?) skivinspelningar i den diskografi som bifogats på sluttampen. Innehållet i solo/trio/kvartett-albumet ”The Spinning Top” (Dragon) från 1997 har tyvärr ”glömts” bort.
Jan Olsson
behandla jazzens språk
Peter Getz
with Stockholm Jazz Trio
Getz Together
(Riverside Records/Border)
Det är inte alltför ofta det kommer skivor med manliga svenska jazzsångare. Men här kommer en sångare som kan behandla jazzens språk, Peter Getz. Att generna från pappa Stan finns med är ingen överraskning. Men Peter behöver inte ta till referenser från denne gudabenådade saxofonist. Han har en egen identitet som är värd att uppskattas. Hans charmiga sångsätt och repertoarval bäddar för detta. Med Daniel Tilling piano, basisten Jan Adefelt och trumslagaren Jesper Kviberg får sången en uppbackning som verkligen slår an. Deras homogena spel bakom sången håller en mäkta imponerande klass. De svarar också för starka soloinsatser.
Materialet är sannerligen av högsta klass där givetvis den amerikanska sångboken tullas på många melodier. Några bossanovor har också plockats in. De flesta arrangemangen har skrivits av Jan Adefelt frånsett att Getz har kompletterat med tre. Bland de femton vattentäta sångerna som exponeras ingår East Of The Sun, Too Close To Comfort, I Concentrate On You, Skylark, End Of A Love Affair, Lulu´s Back In Town och bossorna Girl From Ipanema och How Insensitive.
Den här skivan fick mig att tina upp i den extremt kalla vintern. Speciellt värmde Michael Legrands vackra ballad What Are You Doing The Rest Of Your Life?
Göran Olson
sprängfylld av beat och groove
Fire! Orchestra
Exit
(Rune Grammofon/Border)
För drygt tre år sedan kom trion Fire, det vill säga saxofonisten Mats Gustafsson, basisten Johan Berthling och trumslagaren Andreas Werliin ut med ett album som på många sätt skakade om förutfattade meningar om frijazz och improvisationsmusik. Albumet hette You Liked Me Five Minutes Ago, och blandade i mina öron förbehållslöst samman frijazz och rock med prefixen garage, kraut, noise och avant utan att det kändes det minsta konstigt.
Fire! fortsatte på den inslagna vägen 2011 med ett album med gitarristen Jim O’Rourke från Sonic Youth som förstärkning och året därpå med albumet In the Mouth a Hand där även den australiensiske gitarristen Oren Ambarchi medverkade.
Detta var dock ingenting i jämförelse med vad som skulle mynna ut ur den spektakulära spelning på Fylkingen som Fire! gjorde i januari 2012, då utökade till en orkester som räknade in 28 av de allra mest kända namnen på den svenska experimentjazz- och improvisationsscenen.
Vad som från början gav intrycket av en engångsföreteelse visade sig vara så fruktbärande att Fire! Orchestra (som namnet blev) i början av detta år genomfört konserter för fulla hus i Stockholm, Göteborg och Malmö.
Dessutom har inspelningen från Fylkingen kommit ut på ett album som bränner fett på ett sätt som inget annat svenskt album ens varit i närheten av tidigare.
Materialet utgörs av två längre stycken, på 20 respektive 25 minuter, där det första genomsyras av en monotont mässande basgång som kläds på och av med ingrepp från alla möjliga håll utan att släppa sitt grepp. Som om det vore frågan om en lunkande funk eller bast
ant blues snarare än jazz, fri eller ofri. Det andra stycket är mer varierat, och håller sig närmare frijazzidiomet, även om musiken också knyter an till artrock.
Musiken är sprängfylld av beat och groove, och är omtumlande utan att någonsin bli komplex eller hamna i upplösningstillstånd. Skulle jag under tortyr tvingas jämföra musiken med något annat hade en blandning av Sun Ras Arkestra och tyska Can ligga nära till hands som svar.
Förutom kärnan med Gustafsson, Berthling och Werliin medverkar här musiker som Jonas Kullhammar, Per Åke Holmlander, David Stackenäs, Mats Äleklint, Christer Bothén, Magnus Broo, Sten Sandell, Raymond Strid och Elin Larsson. Samt sångarna Miriam Wallentin, Emil Svanängen och Sofia Jernberg, vilka alla får minst lika stort utrymme som musikerna i denna i ordets rätta bemärkelse kollektivt alstrade musik.
Peter Bornemar
som ändå har skärpa och spets.
Lee Konitz - Dave Liebman - Richie Beirach
KnowingLee
(Out Note Rec/Naxos)
Lee Konitz, alt och sopransaxofon, Dave Liebman tenor och sopransaxofon samt Richie Berirach piano, tre herrar i musikaliskt samarbete med sammansvetsat spel där man kan tala om själarnas förening.
Lee Konitz hörde vi för övrigt tillsammans med en tenorist, Warne Marsh, i den första egna kvartettinspelningen han gjorde för New Jazz Records 1949. Precis som då, inte högljutt påträngande musik utan moget övervägt lågmält med små medel som ändå har både skärpa och spets. För mig litet svår musik, men intressant spännande. Efter några genomspelningar för att förstå så uppskattar jag det jag får höra. Samma kriterier gäller i dag, eller maj 2010 då cd:n spelades in. Skönjbar grundmelodi som hela tiden finns där, även i de vida utflykter på obanade stigar i musikdjungeln de beträder. Här finns eget skrivet material likaväl som välkända melodier vi hört i över sextio/sjuttio år vid det här laget.
För att börja med en klassiker, Body and Soul, som Coleman Hawkins gjorde en berömd inspelning av 1939. Här på duo, alt och tenorsaxofon i en mycket känslofull och fin tolkning som i mitt tycke är höjdaren i denna inspelning. Och det finns ett återhållet tilltalande "gung" i låten. Konitz är ju en av skaparan av den "coola" skolan som bröt radikalt mot den i slutet av fyrtiotalet rådande bop-musiken anförda av Dizzy Gillespie och Charlie Parker med flera.
Fler välkänd melodier här är In Your Own Sweet Way, en till inledning lekfullt betonad Solar, som utmynnar i elegant flyhänt spel där musikerna mestadels ligger rätt nära melodin och den avslutande snabbt flyktiga What is This Ting Called Love, nedtecknade med respektive Dave Brubeck, Miles Davis och Cole Porter´s pennor. Alla i personliga tolkningar där musikerna gett sina egna uppfattningar av de välkända melodierna.
Bland det egna materialet finns Konitz komposition Hi Beck, som han spelade in för första gången redan 1951. Här en lång stund på duo tillsammans med Beirach i mycket skickligt samspel innan Liebmans tenorsax kommer in som läcker unison stämma. Titellåt, Liebman/Beirach´s, KnowingLee, i vackert känslofullt balladspel på duo av kompositörerna som av mig en förmodad hyllning till Lee. Universal Lament, vacker allvarlig ballad och Thingin´/ All the Things That… i förunderligt taktfast swingfyllt spel från de tre.
Thord Ehnberg
med gäster som lyser
Luciano Mosetti & Anders Färdal
ELA
(Prophone/Naxos)
Luciano Mosetti är en italiensk trumpetare och munspelare, bosatt i Stockholm. Tillsammans med gitarristen Anders Färdal, som vi känner från hans samarbete med pianisten Birgit Lindberg, har han bjudit in en rad vänner för gemensamt jazzmusikaliskt meningsutbyte. Resultatet har blivit en stunds snäll och trevlig underhållning, opretentiös och tämligen enformig – trots alla gäster.
Isabella Lundgren, som sjunger i två av albumets 13 nummer, är lysande. Hennes ”You´ve Changed”, i vilken hon ackompanjeras av enbart Mosetti och Färdal, är albumets absoluta höjdpunkt. Även Claes Jansons version av Thore Swaneruds fina komposition ”Södermalm”, som fått svensk text av Björn Wigardt, tillhör topparna. Synd bara att Janson, liksom Lundgren, endast fått två nummer på sin lott. Även Magnus Lindgren, för dagen försedd med altflöjt, höjer temperaturen ett par gånger liksom pianisten Carl Orrje..
Annars är det tämligen jämntjockt. Färdal spelar vårdat och snyggt men tämligen anonymt och Mosetti är betydligt lustigare att höra när han spelar trumpet än när han ger sig ut på munspelsutflykter. När han trakterar det senare instrumentet ligger det tyvärr nära tillhands att jämföra honom med, till exempel, Filip Jers. Och den jämförelsen utfaller knappast till Mosettis fördel. Det är för ”gästernas” skull man köper plattan.
Jan Olsson
ha glädje och njuta av
Erik Lindeborg
Salonul Magic
(Stockholm Jazz Records/Plugged Music )
Erik Lindeborg har efter en resa till medeltida staden Sighisoara i Transylvanien skrivit Salonul Magic - den magiska salongen. En samling sånger om kärlek spelad av en kvintett bestående av honom själv keyboards och melodica, Magdalena Adeen, som använder sin röst ordlöst som ett instrument ingående i ensemblen. Steinar Aadnekvam spelar gitarr, Niklas Wennström bas och Robert Mehmet Ikiz percussion. Dessutom förekommer klockspel, rasslande nyckelknippor.
Tio spår innehåller cd:n med pianot hela tiden närvarande som en referenspunkt i musiken. Samtliga spår har titeln Salonul Magic, numrerade med romerska siffror, från ett till och med tio. Allt städat precist spelat med drag av visa i folkton där så gott som varje låt börjar sansat vackert i dur eller moll. Mjukt melodiskt och tonalt innerligt vackert med merparten i högtidligt allvar. En gnutta lekfullhet kan skönjas i något av spåren.
Svänger som mest "jazzriktigt" gör Part VIII, med ett parti med melodica i läckert solospel som lagts på bluesfylld boogie-woogie rytmik från pianot. Part IV och Part VII, vackra allvarliga solopiano stycken i mollstämd visform medan Part VI, är ballad med triojazzens som ingrediens. I valsgungande Part IX har melodican fått musettedragspelets omistliga färgning. Allt inramat av två stycken, början och slut, med innerligt vacker musik med rösten ridande på toppen av arrangemangen.
Här måste jag även kommentera det mycket annorlunda skivomslaget, som kan vikas upp till ett möblerat rum med golv och tre väggar. Klurigt uträknat, något som måste åstadkommit en hel del tankeverksamhet av rumänske konstnären Diana Butucariu. En skiva som många kan ha glädje och njuta av. Inte bara jazzentusiasten således.
Thord Ehnberg
och tämligen unikt i sitt slag
Neneh Cherry & The Thing
The Cherry Thing
(Smalltown Supersound/Border)
Det här är en i många stycken makalös kollaboration som inte letar efter några gränser att överskrida utan bara kör på så det ryker. Musiken är kraftfull och extremt pådrivande, där Neneh Cherrys pop- och r&b-rotade sångröst och Mats Gustafsson mäktigt frustande saxofon bildar en perfekt synergi som förstärks ytterligare genom de blytunga accenterna från basisten Ingebrigt Håker Flaten och trumslagaren Paal Nilssen-Love.
Neneh Cherry sjunger fantastiskt, och jag har nog aldrig tidigare hört trion The Thing uttrycka sig med sådan stabil grund som på The Cherry Thing, där även tubaisten Per-Åke Holmlander, multiinstrumentalisten Christer Bothén och trombonisten Mats Äleklint skjuter till rappa penseldrag i ljudbilden. Äleklint bidrar för övrigt också med väldigt snygga blåsarrangemang.
Materialet är en färgstark blandning av originallåtar och aningen udda tolkningar, där inledningen med Neneh Cherrys Cashback och den efterföljande åtta minuter långa versionen av Suicides Dream Baby Dream är suverän.
Mäktiga är även tolkningarna av rapparen MF Dooms låt Accordion och Too Tough to Die av den engelska singer-songwritern Martina Topley-Bird, liksom den själfulla versionen av Don Cherrys Golden Heart och Mats Gustafssons egna Sudden Moment.
Utan att på något sätt vara ordinära ger den hårdkokta framställningen av The Stooges Dirt och den anmärkningsvärt återhållsamma tolkningen av Ornette Colemans What Reason Could I Give inte lika starkt intryck.
Men det är randanmärkningar på ett förkrossande starkt album som dessutom är tämligen unikt i sitt slag.
Peter Bornemar
i inspirerande svensk omgivning
Thomas Fonnesbaek
Featuring Lars Jansson & Paul Svanberg
Sound Of My Colors
(Prophone/Naxos)
Läs hela recensionen på Diggat.Lars Jansson
inte gör något förutsägbart
Göran Strandberg & Sebastian Voegler
Emergence
(Residual Sounds/Plugged)
Ett överraskande inslag blir Nils Söderströms schlagerklassiker Dina Ögon Äro Eldar och Harold Arlens Somewhere Over The Rainbow. Den udda sättningen ställer krav på en lyhörd kommunikation mellan de två aktörerna så mötet inte blir ett spektakulärt objekt. Men Göran och Sebastian håller musiken vid liv utan att ge avkall på sina ömsesidiga intentioner. Den strikt konventionelle lyssnaren måste dock bredda sina öron betydligt för att tillgodogöra sig den mångfacetterade anrättningen.
Göran Olson
spel av intressant grupp
The Groove
A Tribute to Jimmy Garrison
(Imogena/Border Music)
Inte minst Kjell Jansson som här får gestalta skivtitelns Jimmy Garrison*. En Kjell Jansson som under många år spelade basen i Åke Johanssons trio, som bland mycket annat ackompanjerade Chet Baker och James Moody på Sverige turné under åttiotalet. Och det är Kjell om också arrangerat all musik här. Anders Kjellberg som alltid med innovativt spel redan från sin början av karriären med bland annat Mount Everest, Entra Camaleon, med flera grupper och mest känd som medspelare under många år med Lars Jansson trio. Björn Cedergren, den yngsta och minst kända i trion gör sig alltmer hörd i många sammanhang.
En intressant grupp där samtliga tre är skickliga solister som här samordnat sig i mycket spännande aktivt och kreativt lyhört spel. Ett spel som anknyter till Sonny Rollins och John Coltrane för över 50 år sedan.
Välkända melodier med Jimmy Garrisons båda verk, medium gungande Sweet Little Maia och drivet rörliga Sometimes Joie, med het bas och sopransax i huvudrollen till virvlande trummor. Åke Johanssons Train Trip, i heltaggat up-tempo med läckert parti bas/trummor som avbrott till den sopransaxen. John Coltranes melodisköna The Last Blues, med bra bassolo och härligt stortonat rund ton i tenoren där jag får mer associationer till Sonny Rollins än kompositör Coltrane. Något som även gäller inledande Broad Way blues. McCoy Tyners ballad, Oriental Flower med fint uppbyggd stämning av trummor och trolsk basklarinett. Och som avslutning trions egen "kortis" Fine.
Thord Ehnberg
*Basisten Jimmy Garrison (1934-76) spelade med bl a med Tony Scott, Stan Getz och Ornette Coleman innan han 1961 kom till John Coltrane Quartet, där han var medlem till 1966. Senare kom Jimmy Garrison även att spela med Archie Shepp. Alice Coltrane m fl.
sväng i småfräcka arrangemang
Jonas Holgersson 4003
(Prophone/Naxos)
Här bör alla gamla ärrade Blue Note-fans få sitt lystmäte! Öppna spjäll, en skvätt budskapsfeeling och massor av sväng alltså. Inga halvkvädna visor och inte särskilt många djupsinnigheter heller. Bara taktfast gladjazz av samma ädla märke som Art Blakey, Horace Silver, Hank Mobley, Kenny Dorham & Co brukade skämma bort oss med på 50- och 60-talet. Men tro för den skull inte att det låter dammigt. Nej då, det gör det sannerligen inte. Snarare tvärtom. Tack vare personliga solister, småfräcka arrangemang (några signerade Torbjörn Gulz) och den lysande, ständigt lyssnande och drivande farthållaren Jonas Holgersson blir hela anrättningen fräsch som en sommarmorgon, även om det förstås blåser en svag nostalgisk vind emellanåt.
Den holgerssonska frontlinjen består av den engelske trumpetaren och flygelhornisten Gerard Presencer, numera boendes i Köpenhamn, och den danske och ytterst mångsidige saxofonisten Hans Ulrik. Den förre är uppfostrad i Clifford Browns och hans efterföljares anda, inte minst Woody Shaws, och den andre i nästan alla andar som finns. Här botaniserar och röjer han dock i samma snårskog som Presencer, den som växte, grodde och grönskade under den gy
llene budskapseran. Dessutom trakterar han för ovanlighetens skull endast tenorsax. Resten av alla sina rörblåsinstrument har han alltså lämnat hemma. Och pianisten Mathias Landaeus, liksom Holgersson bosatt i Lundaregionen, är med sitt fantasifulla och rytmiskt ytterst vitala spel i såväl bak- som förgrund det perfekta komplementet. Lika perfekt är unge Jonny Åman, en av den nya generationens mest användbara basister, utbildad vid Musikhögskolan i Malmö.
Den repertoar som Holgersson och hans mannar har valt att undfägna oss med är nära nog helt och hållet plockad ur ”Blue Note-katalogen”. Hank Mobley är upphovsman till fyra av albumets tolv nummer och de övriga har komponerats av storheter på området som Blue Mitchell, Grant Green, Keith Jarrett, Joe Henderson, Clifford Jordan, Kenny Dorham och Herbie Hancock. Men plattans mest originella nummer, ”Sonnet for Caesar”, totade dock radarparet Duke Ellington-Billy Strayhorn ihop en gång i slutet av 50-talet för sviten ”Such Sweet Thunder”.
Inom kort beger sig Jonas Holgersson ut på turné med sin kvintett och sin nygamla, men ytterst vitaminspäckade och friska jazzmusik. Det bör kunna bli något alldeles extra. Går ni och lyssnar – och det tycker jag absolut ni ska göra – så glöm inte att fråga Jonas varför i hela friden han har döpt sin grupp till 4003!
Jan Olsson (även foto Gerard Presencer)
närmast fulländad briljans.
, ELG
Growing Up
(Playing With Music/Border)
Jag har skam till sägandes inte lyssnat på Elin Larsson Group tidigare. Trots att Elin Larsson haft sin grupp sedan 2005, fått en jazzkatt både 2010 (som årets nykomling) och 2011 (som årets grupp) och gjort två album som hyllats överallt (Live and Alive och Let You In).
Vilket jag naturligtvis borde ha gjort. Tredje albumet från kvintetten med den 28-åriga, i Gränna födda sa
xofonisten i spetsen är förträffligt. Fyllt av distinkta låtar skrivna av Elin Larsson själv och inramade av hennes geniala arrangemang. I bandet ingår Kristian Persson på trombon, Niklas Wennerström på bas, Johan Käck på trummor och Henrik Hallberg på gitarr. Även om alla är utmärkta i sina roller, inte minst en formidabelt spelande Hallberg, hamnar de ändå lite i skuggan av den fullkomligt lysande Elin Larsson själv, som hanterar hela saxofonfamiljen med otyglad nyfikenhet och närmast fulländad briljans.
Det finns kolossalt mycket att höra - och höra om - på det här albumet. Inte minst den maffiga gangsterjazz som utmynnar ur andra delen av låten Slowly slipping out of my hands.
Peter Bornemar
Äntligen finns Miles Davis "Third Great Quintet " på skiva.
Och naturligtvis är det
jazzhistoriskt mycket intressant!
Miles Davis Quintet
Live in Europe 1969/
The Bootleg Series vol. 2
(Columbia Legacy/Sony, 3 cd + 1 dvd)
Läs hela recensionen på Diggat. Miles Davis
Telepatiskt samspel och nästan
hjärtslitande vackert gitarrspel
Garbarek-Gismonti-Haden
Magico – Carta de Amor
(ECM/Naxos)
Trion Jan Garbarek-Egberto Gismonti-Charlie Haden var kortlivad. Den framträdde några gånger kring 1980 och gjorde två uppmärksammade album för ECM, ”Magico” och ”Folk Songs”. Sedan splittrades den. Det var under den era då det började bli inne att blanda olika musikkulturer – med varierande resultat. Norske saxofonisten Garbarek, brasilianske gitarristen och pianisten Gismonti och amerikanske basisten Haden tycktes i alla fall trivas utomordentligt tillsammans och åstadkom musik med åtskilliga gemensamma nämnare.
Nu har ECM ur sina gömmor grävt fram en konsertupptagning med trion, såsom den lät under en konsert i München en vårkväll 1981. Och man undrar i sitt stilla sinne, hur Manfred Eicher & Co har haft hjärta att undanhålla de tre giganternas beundrarskala så mycken underbar musik i drygt 30 år. Det borde givetvis vara straffbart.
Den allra största behållningen, förutom det oftast telepatiska samspelet och samförståndet de tre emellan, har jag haft av Gismontis nästan hjärtslitande vackra spel på sin åttasträngade gitarr. Det är också mer personligt än hans pianospel. Även hans kompositioner, bland dem titelnumret, ”Carta de Amor”, som i översättning till svenska betyder ”Kärleksbrev” och som både inleder och avslutar konserten, är en sann fröjd att ta del av. Hadens bidrag till repertoaren, inte minst hans ”La Pasionaria” (som också finns inspelad med Liberation Music Orchestra) bidrar också till den vällust och värme man känner som lyssnare.
Solistiskt är alltså Gismonti den som sätter de allra djupaste spåren vid sidan av det samlade resultatet. Men Haden och Garbarek gör förstås inte heller någon besviken. Garbarek har förresten sällan spelat vackrare än han gör här. Ändå är han totalt osentimental, vilket han ska ha åtskilliga extrapoäng för.
Kanske skulle albumet ha vunnit ytterligare på att man hade plockat bort ett par nummer. Fast man behöver förstås som åhörare till all grannlåt andas lite också mellan varven…
Jan Olsson
Tore Johansen Unity
Giving
(Inner Ear/Naxos)
Feat. Steve Swallow
I.S.
(Inner Ear/Naxos)
Läs hela recensionerna på Diggat.Lars Jansson
av meriterade instrumentalister.
Johannesson, Schultz & Berglund
featuring Jacob Karlzon
Cause and Effect
(Prophone/Naxos)
Fyra musiker som alla bjudit på bra spel i skivor under de senaste årtiondena. Peter Johannesson trummor med sin grupp Sixtus. Max Schultz gitarr i skivdebut i början av nittiotalet med trio och därefter i flertalet olika konstellationer. Dan Berglund bas med mångårigt samarbete i den så berömda gruppen e.s.t. och numera den egna gruppen Tonbruket. Jacob Karlzon vars pianospel bjudit på godbitar i skivform ända sedan start 1995, i stegrande skala med sin trio och Big 5.
En kvartett meriterade instrumentalister vid det här laget således, som bjuder på spännande innehållsrikt spel. Melodivalet egna verk av Max likaväl som samproducerade titlar i fyra fall. Plus John Coltranes så välkända och ofta spelade Naima, här som högtidligt sirlig och vördsam inledning. Jimi Hendrix bluesfyllda Third Stone fom the Sun, också den lika högtidlig som stillsamma smekande dyningar över strandstenarna en varm solig afton, där Schultz gitarr står för innerligt känslofullt spel. Och så finns här Igor Stravinskij´s Firebird, med Berglund i melodiskt basspel, medan stråken kommer förtjänstfullt till användning i inledningen av Björks vackra lätt folkvise betonade Isobel.
Skivans behållning för min del är Jacob Karlzon, som visar upp ett rent av bländande pianospel i samtliga titlar. Med idé, attack och smakfullhet i allt. I snabba Lennart & Katarina och tuffa Baretta likaväl som The Letter, som har lysande sirligt balladspel av samtliga. Mer bland det egna materialet tilltalar Blue Elephant, med blodfylld tyngd i rytmik och blues ös i varje ton och i eldigt flamenco influerade PJ´s Five, infinner sig gästande Peter Asplund med trumpet. En innehållsrik skiva som har det mesta som går att uttrycka i jazzform.
Thord Ehnberg
som knappast kan överskridas
Peter Brötzmann Chicago Tentet
Walk, Love, Sleep
(Smalltown Superjazzz/Border)
Tillsammans med sin multinationella konstellation Chicago Tentet har saxofonisten och friformsikonen Peter Brötzmann tagit totalmusiken till en nivå som vad gäller kraft och råhet knappast går att överskrida.
Om denna tentett, som ibland omfattar elva musiker, ibland tolv, därmed också nått zenit vad kreativiteten beträffar går förstås att diskutera, men är icke desto mindre en av de anledningar Brötzmann så sent som i november förra året framförde som för skäl för att lägga den nuvarande konstellationen i malpåse. Som mer avgörande orsaker angav han dock dels den tuffa ekonomiska situationen för en grupp av den här storleken - och med musiker spridda i både Europa (Sverige, Danmark, Tyskland) och i USA (Chicago, New York), dels att det blivit alltför mycket rutin i verksamheten.
Hur som helst med den saken är det en fröjd att ta sig 
igenom det här dubbelalbumet, som innehåller mäktig musik inspelad på Café Ada i Wuppertal i april 2011. Materialet utgörs av tre stycken (…to walk in, …to love in samt …to sleep in) på 45, 32 respektive 21 minuter som sinsemellan är mycket varierade vad gäller nyans och dynamik. Detta förstärks också av det faktum att tentetten oftare utgör en arena för olika kombinationer av de exceptionella musiker som ingår än bildar ett kompakt pumpande ”storband”, även om den sidan naturligtvis också lyfts fram.
Förutom Brötzmann själv, som vid sidan av tenor och altsax här också hanterar klarinett och taragot, medverkar Ken Vandermark på tenor, barytonsax och klarinett; Mats Gustafsson på tenor och barytonsax; Joe McPhee på altsax och pocket trumpet; Johannes Bauer och Jeb Bishop på trombon; Per Åke Holmlander på tuba och cimbasso; Fred Lonberg-Holm på cello och elektronik; Kent Kessler på bas samt Michael Zerang och Paal Nilssen-Love på trummor.
Ljudkvaliteten är suverän och exponerar såväl det bombastiska och behagligt brutala i musiken som detaljerna i de mer lågmälda passagerna på ett förträffligt sätt.
Peter Bornemar
drömmande och lågmält
Örjan Hultén Trio + Johan Berke
The Dead
(Artogrush/Plugged)
Med sin trio har saxofonisten Örjan Hultén tidigare gjort både renodlade jazzalbum (som In the City och In the Woods) och album som gränslat över flera genrer. När det gäller den senare kategorin har trion med Hultén, basisten Filip Augustson och trumslagaren Fredrik Rundqvist vid flera tillfällen sammanstrålat med bröderna Nassim och Salem Al Fakir samt oudspelaren Mats Karlsson, vilka under namnet H3FK gjort skivor (exe
mpelvis Ayoni och Nubiska nätter, båda utmärkta sådana) där doften av arabisk och turkisk musik varit högst påtaglig.
På albumet The Dead, där trion med Hultén, Augustson och Rundqvist utökats med gitarristen Johan Berke, tas musiken i en annan riktning. Mot en mer esoterisk, koncentrerad form av jazz där ljudbilden emellanåt, och inte särskilt fördelaktigt, interfolieras av elektronik (som hanteras av flera) och av recitation från den japanske musikern Yasuhito Mori.
Utan att vara särskilt svårtillgänglig ger den drömmande och lågmälda musiken dock ett splittrat intryck, och skickar signaler om den här färdvägen kanske inte var den bästa för Hultén och hans trio att välja.
Peter Bornemar
fin blandning up-tempo och ballad
The Beginners
Two Years Later
(Prophone/Naxos)
The Beginners - nybörjare? Nej glöm det. Här är det fråga om musiker vi hört åtminstone under hela senaste årtiondet med egna grupper och ingående i andra musikers konstellationer.
Underrubriken/skivtiteln ger kanske en liten vägledning när kvintetten började spela tillsammans och nu således är i begynnelsen av karriären som grupp och utger sin första skiva. De båda ansvariga, som även skrivit musiken i skivan, Erik Söderlind och Andreas Gidlund, gitarr respektive saxofoner är båda etablerade med egna grupper med cd:n utgivna tidigare. Och vem har inte hört kontrabasist Martin Sjöstedt, som här spelar pianot, tidigare ingående i någon grupp eller i egna skivor. Även Kristian Lind bas och Chris Montgomery trummor har vi kunnat stöta på här och var i olika sammanhang.
Musiken de spelar har sin förankring i den melodiskt sångbara tonskalan, som dock inte saknar bett där så krävs. Med ingredienserna swing, bop, soul, blues i fin blandning up-tempo och ballad. Början med själfullt spel i Skanstull Serenade, följt av lyriska Waltz for Maggie. Med bra solon från Gidlund saxar, tenor och sopran, som även kan bita till. Söderlind vacker ton i gitarren i smakfullt spel med idé. Sjöstedt en herre som inte visar någon begränsning utan spelar pianot i broderande melodislingor. Fint uppbackade av Lind/Montgomery i rythmsektionen som även de får komma till tals med solospel. Soda´s Dream skön tenorsax och bra bassolo. The Beginners, härligt driv i bas och trummor med sopran, gitarr och piano i personligt solospel. I Blues for Keith är det Montgomery´s tur att visa skicklighet med solo. Stillsamt vackra Deux ans Après, på duo, tenor och gitarr, bildar avslutning på en njutbar lyssnarstund vid stereon.
Thord Ehnberg
Här slår energi och kreativitet ut i blom
Beat Funktion
Moon Town
(Do Music Records/Plugged)
Klaviaturspelaren och producenten Daniel Lantz från Uppsala är en kreativ musiker som gärna vidgar sitt improvisationsrevir. I hans förra skiva var det musik som förknippas med James Bondfilmer. Nu har han gått in i funkfacket där han presenterar egna kompositioner frånsett Oliver Nelsons 125th Street And 7th Avenue och Coltranes Impressions. Det är verkligen en ambitiös skiva han lämnar från sig där energin och kreativiteten slår ut i blom.
Grundstommen i Beat Funktion består vid sidan av Daniel av trumpetaren Karl Olandersson, tenorsaxofonisten Olle Thunström, gitarristen Johan Öijen, elbasisten Pal Johnson samt trumslagaren Jon Eriksson. Till detta fogas en stråkkvartett och percussionister in i de välsnidare arrangemangen. Jag drar gärna, det gör jag ofta, en lans för Olanderssons häftiga spel. Sordinerat eller öppet engagerar han. När han spelar med harmonsordin är inte Miles långt borta. I ensemblepartierna är han en ledstjärna med kraft och intensitet. Ingen stilart verkar vara honom främmande.
Tungt lass drar naturligtvis Daniel bland sina klaviaturer som han skickligt utnyttjar. Hans eggande sound ger musiken en attraherande färg som biter sig kvar. Stark kulör ger också Öijens gitarr och det energiladdade kompet.
Göran Olson
övertygande klarinettspel
Sandviken Big Band & Krister Andersson
Plays Benny Goodman,
Artie Shaw among others
In Concert Vol 2
Sandviken Big Band med ledaren Åke Björänge hör hemma i swingtraditionen där de ofta hörs med någon välkänd solist i genren. Genom tenorsaxofonisten och klarinettisten Krister Anderssons flytt från Stockholm till Sandviken känns det naturligt att han gästar bandet i en livekonsert. Som solist med arrangemang från i huvudsak Benny Goodmans och Artie Shaws repertoarer. Kristers klarinett står mitt i rampljuset och är verkligen övertygande i agerandet. Han är en klarinettist som inger stark respekt. Det har han också gjort när han beträtt den klassiska musikens klarinettverk.
Bengt Hallbergs Clarinet Swing och Toots Thielemans Blusette som Bo Sylvén arrangerat är ett par undantag från de swingklassiker som spelas upp. Eddie Sauters The Maid With The Flaccid Air och Osvar Levants Blame It On My Youth ger menyn en lockande blandning. Magnus Lindgrens arrangemang av den sistnämnda är lysande. Här får klarinetten en utsökt vacker inramning. För mig blev numret ett starkt bevis på Kristers höga kompetens och lyriska begåvning.
Ystert lekfull är han i Lester Youngs Tickle Toe som Rob McConnell arrat. Ole Koch Hansens arrangemang av Like Someone In Love bjuder utöver fint klarinettspel även på läckert pianosolo av Thomas Jutterström och bassolo från Rasmus Diamant. Den mycket hörvärde trumpetaren
Joachim Tromark skall ha beröm för sitt lyriska solo i Bobby Shews Blue. Tycker att han borde lanseras mera i fortsättningen. Andra solister som gör väl ifrån sig är tenoristen Patric Lundstedt och altsaxofonisten Patrik Engelbert. Per Haglind levererar stompigt sordinerat trombonspel i Stealin´ Apples.
Shaw och Goodman har båda sina signaturmelodier med. Det
vill säga Nightmare och Goodbye. Nightmare är det inte ofta man får höra idag. Orkesterns ensemblespel skall i likhet med bandets stilsäkra kompsektion ges en stor eloge för sitt agerande.
Trumpetsektionenlyfter jag lite extra på hatten för. Nu väntar jag på en skiva där Kristers högoktaniga tenorsax också fokuseras inte enbart i covers.
Göran Olson
stora mått av spänning och kraft
Nicole Mitchell
Arc of O
(RogueArt/Forsyte)
Ojämn tributsamling för Albert Ayler
13 Miniatures for Albert Ayler
(RogueArt/Forsyte)
Flöjtisten Nicole Mitchell hör sedan början av 90-talet till de mest spännande jazz- och improvisationsmusikerna med bas i Chicago. Parallellt med en rad utmärkta album på etiketterna Dreamtime och Delmark med sin Black Earth Ensemble har hon även spelat in skivor för det franska skivbolaget RogueArt. Bland annat med Indigo Trio tillsammans med trumslagaren Hamid Drake och basisten Harrison Bank och som ledare för egna kvartetten Sonic Projections.
På albumet Arc of O, som är inspelad live i Poznan och Mitchells mest ambitiösa hittills, blandas improvisation, kammarmusik och elektronik till en mäkta tilltalande musik som rymmer både stora mått av spänning och kraft. Förutom henne själv på flöjter och elektronik medverkar Renée Baker på violin, Mwata Bowden på barytonsax och klarinetter, David Boykin på tenorsax samt polska An Arche New Music Ensemble, elva musiker utrustade med fioler, cello, trombon, trumpet, klarinett, oboe, piano, bas och slagverk.
Av en speltid på runt timmen utgörs tre fjärdedelar av den delikat intrikata sviten Arc of O och en fjärdedel av den märgfulla Afrika Rising. Båda styckena komponerade av Nicole Mitchell, vars originella ton- och klangvärld bär spår såväl av Anthony Braxton och Art Ensemble of Chicago som av de tolkningar Pierre Boulez och Kent Nagano gjort av Frank Zappas musik.
I december 2010, 40 år efter Albert Aylers bortgång, samlades ett antal friforms- och improvisationsmusiker för en tributkonsert i Fondation Cartier i Paris. Stora delar av konserten, som mestadels framfördes i solo- och i duoformationer, finns samlade på albumet 13 Miniatures for Albert Ayler.
Vid sidan av de franska musikerna, som utgör flertalet här, medverkar exempelvis även Evan Parker, Barre Phillips, Joe McPhee och John Tchicai. Det är ett ojämnt album, där vissa bidrag blir väldigt introverta medan andra får en prägel som ger betydligt starkare intryck. Till de senare hör de maffiga solonumren från Evan Parker respektive Joe McPhee, liksom den rappa improvisationen från trion med basisten Joëlle Léandre och saxofonisterna Urs Leimgruber och John Tchicai.
Peter Bornemar
Elegant, formsäker gitarrexport
värd att hålla ögon och öppna på
Tomas Janzon
Experiences
(Changes Music/Naxos)
Efter genomgången musikhögskoleutbildning i Stockholm hade gitarristen Tomas Janzon ofinheten att lämna Sverige för drygt tjugo år sen för att bosätta sig i Los Angeles. Där studerade han vidare för Joe Dorio, deltog flitigt i det myllrande jazzlivet men flyttade för en tid sen sina bopålar till New York, the city that never sleeps. Då och då har han dock återvänt till sitt gamla fosterland och glatt publiken på diverse klubbar och konsertestrader runt om i riket.
Sin senaste platta har Tomas spelat in i Pasadena ute på den amerikanska västkusten. Med ett enda litet undantag, en soloversion av vår vackra folkvisa ”Jag vet en dejlig rosa”, som har ”lånats” från en radiosändning från Fasching för tio år sen. På de tio återstående numren i albumet deltar tre av Tomas ordinarie lekkamrater på andra sidan Atlanten, pianisten/organisten Art Hillery, basisten Jeff Littleton och gamle Sverigebekantingen och trumslagaren Al ”Tootie” Heath. En ordentligt meriterad grupp alltså som också låter därefter.
Repertoaren på plattan består av jazzstandards uppblandade med några utmärkta originalkompositioner av Janzon, skenbart enkla och lätta att ta till sig. Dessutom ytterligare en version, denna gång på trio (ingen Hillery), av ”Jag vet en dejlig rosa” och Jimmy van Heusens evigt lika gröna som sköna ”Here´s That Rainy Day”, som får sig svängig omgång med en skvätt oktavspel á la Wes Montgomery. Tomas Janzons musikaliska släktskap med Montgomery är förresten märkbart för det mesta. Likaså hans blues- och svängkänsla och förmågan att få det komplicerade att låta enkelt. Det senare beror givetvis i hög grad på det faktum att han trakterar sin gitarr (en Gibson 1959 L7 ifall någon undrar) med samma elegans och enkelhet som Zlatan hanterar en fotboll.
Förutom Janzons melodiska och formsäkra utflykter bjuds vi mellan varven på skönt orgelspel i lite modifierad Jimmy Smith-anda av Art Hillery. Och att man har valt att spela Smiths ”Messin´ Around”, från dennes Blue Note-klassiker ”Home Cookin”, är förstås ingen tillfällighet. Inte heller att Wes Montgomerys ”Full House” och Bobby Timmons ”Moanin´”, som avverkas i ett oväntat snabbt, men mycket effektivt tempo, har plockats in i repertoaren.
Tomas Janzon är en av våra jazzexporter i västerled som det finns all anledning att hålla ögon och öron på.
Jan Olsson
vacker musik på en och samma gång!
Marc Johnson-Eliane Elias
”Swept Away”
(ECM/Naxos)
En del musik växer ju mer man lyssnar på den. Så har fallet varit med innehållet på Marc Johnson-Eliane Elias nya album ”Swept Away”, som har tillbringat åtskilliga timmar i min cd-spelare vid det här laget. De vackra balladerna, de flesta komponerade av Elias, några av Johnson och ett par av de bägge makarna tillsammans går rakt till hjärtat. Och en del av dem borde vara ”Gefundenes Fressen” för en begåvad textförfattare.
I fem av plattans elva nummer medverkar Joe Lovano, som för dagen har stoppat bomull i klockstycket på sin tenorsaxofon. Men han fraserar förstås som alltid med all den fantasi, värme och känsla för form, som har kännetecknat hans spel ända sedan han dök upp i Woody Hermans orkester i mitten av 70-talet. Dessutom har han ju en kameleonts förmåga att anpassa sig till omgivningen utan att för ett ögonblick radera ut sig själv.
Men huvudpersoner på ”Swept Away” är ändå Eliane Elias och Marc Johnson. Utan att leverera en enda sambasväng (något hon också behärskar till fulländning) har Elias lyckats förvalta den melodiska skönhet som kännetecknar musiken hon växt upp med i sitt fädernesland, Brasilien. Inga vassa hörn där inte! Och hennes klassiska skolning märks på såväl teknik som anslag. Att associationerna går åt Bill Evans håll, och kanske också i någon mån åt Keith Jarretts, är kanske inte så märkligt. Marc ingick ju i Evans sista trio, vilket har satt sina tydliga spår. Inte bara på Marc själv utan även, och i överförd bemärkelse, på Eliane. Johnson får förresten alldeles på egen hand ha hand om skivans avslutningsnummer, den gamla amerikanska folkvisan ”Shenandoah”. Det gör han med bravur och utan att för ett ögonblick försöka briljera – åtminstone inte med sitt tekniska kunnande.
Det var länge sen jag hörde så mycken vacker jazzmusik på en och samma gång. Men smetig, söt eller insmickrande blir den aldrig.
I mitten av februari hemsöker Marc Johnson och Eliane Elias Ystad, Stockholm och Köpenhamn med Joe La Barbera på trummor (det är Joey Baron på plattan). Det bör kunna bli något alldeles extra!
Jan Olsson
"Ack Värmeland Du Sköna" tar priset!
Stan Getz at Nalen
with Bengt Hallberg
(Riverside/Border 2-cd) *
Inspelad 1959
Stan Getz bodde åren kring 1960 i Danmark och skämde ofta bort publiken på bägge sidor Öresund med sitt ypperliga musicerande. Han gjorde också en rad utmärkta skivinspelningar, såväl i Sverige som i Danmark, under denna period. Vid några tillfällen dök han förstås upp på Nalen i Stockholm för att umgås med sina svenska vänner. Nyligen fick vi veta hur det lät när han lierade sig med Jan Johansson, Dan Jordan och William Schiöpffe i det legendariska danspalatset på Gata Regerings 74. Och nu får vi höra, på en dubbel-cd, vad som hände när han 1959 åter strålade samman med sin gamle polare från folkparksturnén åtta år tidigare, vår nationalklenod Bengt Hallberg.
Kort sagt och skrivet: det lät alldeles ljuvligt!
Nalle Nilson, som jobbade på Nalen på den tid det begav sig, tog upp några kvällsövningar med Getz, Hallberg, Jordan och Egil Johansen på sin Tandbergsbandspelare. Meningen var förstås aldrig att resultatet skulle ges ut på skiva, varför ljudkvalitén är ungefär som man kunde vänta sig. Inget vidare alltså, med moderna mått mätt. Men för oss som vuxit upp med Voice of America och AFN på kortvåg har inte sådana trivialiteter någon avgörande betydelse. Hellre bra musik och lite vissen ljudkvalitet än tvärtom – vilket sannerligen ofta är fallet.
Sammanlagt tretton nummer har Nilson vaskat fram. Av dem tycker jag de båda versionerna av ”All God´s Chillun Got Rhythm” är smått fantastiska – och dessutom olika. Såväl Stan som Bengt är i lysande form och idéerna, den ena mer magnifik än den andra, står som spön i backen. Men ändå tar nog den långa, nära en kvarts timme, ”Ack Värmeland du sköna” priset. Här är Stan på sitt allra bästa humör och spelar osannolikt vackert och sammanhållet. Den klassiska inspelningen från 1951 med samma par i huvudrollerna betraktas, med all rätt, som något av det bästa som någonsin har spelats in på skiva i jazzväg i vårt land. Men Nalen-versionen är – om möjligt - ännu bättre! Alla Getz-samlare MÅSTE bara skaffa den här plattan! Därmed basta.
*Att jag har satt två betyg beror på att jag, eftersom en del tycker att man bör göra så, har skiljt på den musikaliska och tekniska kvalitén.
Jan Olsson
en rad utmärkta kompositioner
Lars Jansson Trio
(Prophone/Naxos)
Läs hela recensionen på Diggat.Lars Jansson
Peoria Jazzband
Tell Me Your Dreams
(Imogena/www.peoriajazzband.com)
Peoria Jazzband of Sweden tillhör ett av de band i den traditionella stilen som kan räkna sig till veteranerna i Sverige. Det Göteborgsbaserade bandets senaste CD visar att de fortfrande efter 52 års musicerande har en härlig glöd och feeling för sin musik. Naturligtvis har det skett en del skiftningar bland musikerna under fem decennier, men från ursprungsbandet hittar vi fortfrande banjonisten, gitarristen och orkesterledaren Sture Svarén.
Dagens upplaga av Peoria har just släppt en ny CD. Det var från början tänkt att det skulle bli en jubileums-CD för två år sedan i samband med halvsekelfirandet av bandets tillkomst. Av olika orsaker så blev det inte så, men den som väntar på något gott brukar ju inte få vänta förgäves. Här är den nu och resultatet har blivit en CD som ger mersmak.
CD:n inledes med skivans titelmelodi fint sjungen av bandet vokalist Rosemarie Simonsen. Det är alltid glädjande att höra en voklaist som man hör texten hon/han sjunger och det lever Rosemarie upp till.
De 17 melodier som bandet framför på denna CD:n visar deras breda repertoar. Det är allt från klassiska New Orleans-låtar till swingepokens pärlor via karibiska rytmer. Det hörs tydligt att musikerna trivs tillsammans och inspirerar varnadra. Det svänger skönt under de drygt 73 minuter som CD:n bjuder på.
Björn Bärnheim
Och nu är tonläget ett snäpp friare.
Seval
2
(482 Music/Plugged)
Experimentell kammarmusik var den beskrivning jag försiktigt använde i min recension av gruppen Sevals debutalbum I Know You förra året. Jag kunde gott ha lagt till begreppet pop, eftersom musiken definitivt bar sådana karaktärsdrag.
När Seval nu återkommer med album 2, är tonläget ett snäpp friare, även om utgångspunkten för musiken fortfarande är Fred Lonberg-Holms lika vackra som intrikata musikstycken. Förutom den amerikanske cellisten Lonberg-Holm, mest känd för sitt spel med bland andra Peter Brötzmann och Ken Vandermark, utgörs Seval som tidigare av sångerskan Sofia Jernberg, gitarristen David Stackenäs, trumpetaren Emil Strandberg och basisten Patric Thorman.
Av det nya albumets åtta musikstycken har flertalet ett uttryck som formmässigt knyter an till en singer-songwritertradition, men där det spröda anslag som förstärks av Sofia Jernbergs fantastiska röst får välriktade knuffar mot något helt annorlunda. Emil Strandbergs trumpetspel är magnifikt i sammanhanget och Stackenäs gitarr har nog aldrig fått röra sig i så okonstlade banor som här.
Starkast särdrag på albumet har det enigmatiska stycket Boredom is Bliss, med text lånad från franske författaren Roland Barthes, vars drone-aktiga inledning dekorerad med Strandbergs sordinerade trumpet och Jernbergs röstimprovisation utgör en av albumets höjdpunkter.
Peter Bornemar
Allt från det folkloristiska till senare
tiders modernistiska tongångar
Bobo Stenson Trio
Indicum
(ECM/Naxos)
Bobo Stensons förra trioalbum för ECM, ”Cantando”, som kom för fyra år sen, var en tämligen livlig historia. Det senaste, ”Indicum”, inspelat i Lugano i december förra året, är betydligt lugnare. Åtminstone på ytan. Vackra ballader i långa banor alltså. Men den
Stensonska omväxlingen finns där förstås ändå - precis som vanligt. Förutom några fria, kollektiva utflykter, i vilka lyhördheten, spänningen och samförståndet firar triumfer i långa banor, får vi höra herrar Stenson, Anders Jormin och Jon Fält i alltifrån folkloristiska övningar till senare tiders mer modernistiska tongångar.
Till den förra kategorin hör den norska folkvisan ”Ave Maria”, Carl Nielsens vackra tonsättning av Bernhard Severin Ingemanns dikt ”Tit er jeg glad”, som varenda dansk unge kan utantill, och inte minst – den argentinske tonsättaren och pianisten Ariel Ramirez ”Peregrinación”. Till den senare kategorin hör den unge norske kompositören Ola Gjeilos ”Ubi Caritas” och två nummer för evigt förknippade med Bill Evans. Dels ”Event VI”, som utgör en del av Evans och George Russells gemensamma verk ”Living Time”, som nådde oss på skiva för exakt 40 år sen, och dels ”Your Story”, som Evans ofta spelade på konserter under sina sista år. I ”Your Story”, som också är en innerlig hälsning till Bobos nyligen bortgångne vän och spelkamrat, trumslagaren Paul Motian, har herrar Jormin och Fält fått kompledigt.
Ett par kompositioner signerade Jormin har man tack och lov också plockat med - genomarbetade, vackra och mycket personliga. Den gränslöse Anders framstår alltmer som en av de mest hörvärda och intressanta tonsättarna vi har i vår del av världen idag. Dessutom är han, som förmodligen de flesta vet, en utomordentlig basist, en tonväljare av samma dignitet som, till exempel, Charlie Haden. Och hans sköna flageoletter och arcospel är något som bara det är anledning att lyssna extra noga på den musik Bobo Stensons trio serverar. Trions återstående tredjedel, trumundret Jon Fält, får av ovan nämnda skäl ”hålla sig på mattan” i ”Indicum”. Inga våldsamma och överraskande utbrott alltså, men smakfullt, lyhört och ytterst nyanserat spel rakt igenom.
Jan Olsson
Läs mer om Bobo Stenson
ett nödvändigt tidsdokument
Don Cherry
Organic Music Society
(Caprice/Naxos)
Det har gått 40 år sedan Don Cherry (1936-1995) spelade in albumet Organic Music Society. Cherry hade då, 1971-1972, varit bosatt i Sverige ett antal år efter att ha blivit kvar efter en turné med Albert Aylers kvartett i mitten av 60-talet.
Uppenbart är att Don Cherry vid den här tiden var starkt fångad av tidens anda, vilket innebar en stark böjelse för musik där influenser och instrument från olika kulturer kunde blandas och samsas. Global musik hade blivit ett begrepp, och mer än en udda företeelse. Dessutom rimmade det synnerligen väl med Cherrys världstillvända och socialpolitiska läggning.
Av de 13 spåren på Organic Music Society, som ursprungligen var ett dubbelalbum och nu ges ut på cd för första gången, är endast fyra inspelade i studio (Decibel i Stockholm). Av de övriga är fem upptagningar från Moderna Museet, två är från Bollnäs, ett från Oskarshamn och ett från Köpenhamn.
Förutom Don Cherrys eget material, däribland hans kända Relativity Suite, innehåller albumet musik av Dollar Brand (Bra Joe from Kilimanjaro), Pharoah Sanders (The Creator has a Master Plan), Helson Calvacanti (North Brazilian Ceremonial Hymn), Hans Isgren (Manusha Raga Kamboji) och till och med Terry Riley (Terry’s Tune).
Bland de de musiker som medverkar märks Christer Bothén, Bengt Berger, slagverkaren Maffy Falay och den brasilianske berimbauspelaren Nana Vasconcelos, vilka alla flyter med i det organiska flöde som musiken formar. Don Cherry själv hanterar piano, slagverk, harmonium, flöjt och sjunger lika frekvent som han spelar trumpet, vilket bidrar till att göra albumet rätt udda i hans produktion.
Lyssnat på idag ger Organic Music Society emellertid inte alls den inspiration som albumet gjorde när det kom ut. Tiden har inte varit särskilt hygglig mot den här typen av musik. Som tidsdokument är dock albumet i det närmaste nödvändigt. Inte minst för att förstå hur det blev sen.
Peter Bornemar
Jazzfilm och jazz på film är inte samma sak. Det är det sistnämnda som serveras på cd-boxen "Jazz on Film...Film Noir” (Mocchin´ About/Naxos), som rymmer fem cd med musiken till sju filmthrillers. Den gemensamma nämnaren är att de som svarar för musiken är kompositörer och arrangörer med jazzrötter, däribland Duke Ellington, John Lewis, Shorty Rogers och Chico Hamilton.
Läs recension med alla film- och musikfakta
Black Saint och Soul Note
nu på fyra nya cd-boxar
Sedan några år har Black Saint och Soul Note tagits över av skivbolaget Cam med adress i London, och de har ambitionen att ge ut allt på nytt i CD-boxar och i ”remastrade” versioner. Varje box är till formen en smidig ask som är behändig till omfånget och varje skiva finns i ett tunt pappfodral med originalomslag. Ljudet är bra och priset förhållandevis lågt. I ett första skede släpptes 13 boxar och nu har ytterligare fyra givits ut och det med World Saxophone Quartet, Jimmy Giuffre, Mal Waldron och Don Pullen
Boxarna distribueras i Sverige av Naxos.
Läs om boxarna på Diggat Black Saint och Soul Note
Här finns ännu fler skivrecensioner:
Svensk jazz Internationell jazz Sång Storband
Jazzhistioria/återuttgivningar Diggat Lars Gullin Diggat Miles Davis
