Jan Olsson är bl a jazzkrönikör i Skånska Dagbladet.
Göran Olson skriver även om jazz i Gefle Dagblad och Orkesterjournalen.
Stefan Wistrand är bl a improvisatör (saxofon/basklarinett) och musikbibliotekarie.
Betyg: 1 DIG= Besvikelse, 2 DIG=Sådär, 3 DIG=Bra, 4 DIG=Utsökt, 5 DIG=Mästerlig
Här finns ännu fler skivrecensioner:
Svensk jazz 
Internationell jazz Sång Jazzhistoria/Återutgivningar Diggat Lars Gullin Diggat Miles Davis Jazz på DVD
| DIG Jazz! |
 |
| Startsidan med jazznyheter |
| Aktuella evenemang Jazzfestivaler, turnéer mm. |
| Klubbjazz |
| Mälarkalender |
| Aktuellt |
| Nytt om band |
| Diggat på DVD |
| Jazzporträtt |
| Jazzens prisvinnare |
| Jazznytt i tryck |
| Jazzklippet |
| Jazz i bild |
| Klassiska skivomslag |
| Jazzlänkar |
En hisnande och äventyrlig njutning
Rigmor Gustafsson 
radio,string,quartet,vienna
Calling You
(ACT/Bonnier Amigo)
Sedan ”Close to You” för drygt fem år sedan har det varit lite ”på stället marsch” för Rigmor Gustafsson. Men nu har hon tagit ett rejält skutt framåt-uppåt igen och antagit nya utmaningar. En av dessa utmaningar, och den största, är givetvis samarbetet med radio.string.quartet.vienna (ja, det ska skrivas och stavas så), som på papperet kan se minst sagt marigt ut, men som i realiteten fungerar alldeles utomordentligt.
Stilbrott? Javisst, och härliga sådana dessutom.
Samarbetet med den wienska stråkkvartetten är förmodligen en utmaning både för musikanterna och för Rigmor. Det är det som gör att det känns så spännande. Nästan lite som när Anja Pärson nyligen gav sig utför backen i OS. Kommer det att hålla, eller ska hon stå på nosen?
Rigmor står inte på nosen (vilket Anja gjorde), och det märks tydligt att hon njuter av färden, även när den är som mest halsbrytande i sina både rytmiskt och harmoniskt intrikata stråkarrangemang. Med sitt mod och kunnande, sin noggrannhet och sitt aldrig svikande omdöme kombinerad med oförfalskad leklust gör hon den till en både hisnande och äventyrlig njutning. Såväl för lyssnaren som för henne själv, verkar det som.
Fyra hemsnickrade alster, en gammal standard (”Makin´ Whoopee”), lite Bacharach, Paul Simon, Stevie Wonder och Richard Bona har Rigmor och r.s.q.v. samsats om plus Charles Mingus och Joni Mitchells ”The Dry Cleaner from Des Moines”, Bob Telsons magiska ”Calling You”, från Oscars-nominerade filmen Bagdad Café. Samt på sluttampen ”Ack Värmeland du sköna”.
Om det är jazz eller inte som Rigmor Gustafsson och hennes österrikiska vänner hänger sig åt på ”Calling You”har jag ingen aning om. Och det kan förresten kvitta.
Jan Olsson
Recensioner av
senaste nyheterna:
Mer än 350 cd-recensioner |
| Senaste nyheterna |
| Svensk jazz |
| Jazzsång |
| Internationell jazz |
| Jazzhistoria/ |
| Diggat.Lars Gullin |
| Diggat.Miles Davis |
Diggat på DV
Oddjob
Clint
[ACT /Bonnier Amig)
Vid sidan av e.s.t. har Oddjob ända sedan sin grammisbelönade begynnelse i början av förra decenniet tillhört den kreativa svenska jazzscenens mest innovativa och nyskapande grupper. "There is currently no other band that sounds like Oddjob" konstateras det i omslagstexten på gruppens nu aktuella femte album "
Clint" och det är de facto en sanning utan modifikation.
Efter att på sina tidigare album ˆ parallellt med egna originalkompositioner ˆ ha nytolkat Jimi Hendrix, avantgarderockarna King Crimson och de tyska elektronmusikpionjärerna Kraftwerk går Oddjob nu vidare med en samling radikala omarbetningar av filmmusik, signerade bl.a Ennio Morricone och Lalo Schifrin. Alla teman har en sak gemensamt ˆ de är kända från filmer med Clint Eastwood i huvudrollen. Den jazzfrälste skådespelaren själv har för övrigt komponerat avslutningsspåre Let´s do it , som första gången hördes i hans gripande filmdrama Grace Is Gone (2007).
Clint är Oddjobs bredaste och mest varierade album hittills i karriären och bjuder på flera överraskningar. Kontrasterna mellan spåren är stora och gruppens förmåga att arrangera sina klanger på nya överraskande sätt är till synes outsinlig. I det välkända öppningstemat The Good, The Bad and The Ugly (Den gode, den onde, den fule) knyter man t.ex an till sin tidigare Kraftwerk-ådra och presenterar en på rak trummaskinsrytmik baserad synth-produktion, som mycket väl skulle kunna ha varit hämtat från något av det tyska bandets retrofuturistiska tidiga 70-talsalbum. I nästa spår sköljer stora varma och rentav Gil Evans-inspirerade klanger över lyssnaren. I tredje spårets Pale Rider-tema skapas extra spänning av Johan Lindström (känd från
Dan Berglund‚s Tonbruket m.m.) som färgar den iskalla stämningen med pedal steel guitar. Och i andra spår läggs grunden med Per"Ruskträsk" Johanssons minimalistiska linjer på basklarinett och över alltihopa svävar Goran Kajfes personliga, men djupt Miles Davis-influerade trumpetslingor.
Daniel Karlssons klaviaturer är en starkt bidragande faktor till de rika klangbilderna. Ingen färg är för märklig för den musikaliska målarduken. Utan den intelligenta rytmsektionen med Peter Forss (bas) och Janne Robertson (trummor) vore förstås inte heller varken den här musiken, skivproduktionen eller gruppen möjlig. Nu är den det och i flera spår på Clint bevisar Oddjob att nästan ingenting är omöjligt, bara man har de rätta idéerna, kunnandet och verktygen/instrumenten.
Tillsammans med Sigge Lochs tyska skivbolag ACT och Thiessen Konzertagentur i Hamburg tar man nu sikte på världen ˆ via Tyskland, där man kommer att turnera i april-maj.
Claes Olson
Lisa Ullén & Nina de Heney
Carve
(LJ Records/Naxos)
Både pianisten Lisa Ullén och basisten Nina de Heney hör till det samtida avantgardet inom den svenska improvisationsmusiken. Var för sig kan de höras i en mängd olika sammanhang och formationer - tillsammans skapar de musik likt tvillingsjälar, och skulpterar i grundmaterial som ständigt förändras i de pågående processerna.
Carve är ett dubbelalbum där Lisa Ullén har preparerat sitt piano för att kunna utforska instrumentets alla klangbottnar, och gör det i förträfflig samstämmighet med Nina de Heneys omfångsrika och dynamiska spel på bas.
Det är musik som är fri av naturen och vågar ta sina egna vägar, men som också är bärare av en abstraktionism som i varje sekund kräver djup koncentration.
Skivornas sammanlagt 18 stycken har egna identiteter, vidöppna för Ulléns och de Heneys lika nyfikna som lyhörda samspel, och utvecklas till egenartade musikaliska områden där det expressiva möter det småskaliga i mönster som går att efterlikna lika litet som att ta på.
Peter Bornemar
|
Mer än 350 cd-recensioner |
| Senaste nyheterna |
| Svensk jazz |
| Jazzsång |
| Internationell jazz |
| Jazzhistoria/ |
| Diggat.Lars Gullin |
| Diggat.Miles Davis |
Diggat på DVD
-tillsammans är de grymma!
Paul Motian
Chris Potter, Jason Moran
Lost in a Dream
(ECM/Naxos)
Paul Motian fyller 80 nästa år! Men år är, som bekant, ett ytterst dåligt mått på ålder. Det innebär i sin tur att både Pauls spelglädje och hans musikaliska nyfikenhet fortfarande är helt obrutna. Ända sedan tiden hos Bill Evans, för ett halvt sekel sedan, har han förgyllt jazzen med ett trumspel som ständigt har lyft medmusikanterna till höjder de kanske aldrig annars hade nått. Och som en Kenny Clarke eller Roy Haynes har han alltid varit en musikant som har ägnat sig mer åt att höras än att synas.
På ”Lost in a Dream”, som spelades in på The Village Vanguard i New York för ett år sedan, omger sig Motian med tenorsaxofonisten Chris Potter och pianisten Jason Moran. Potter och Motian kan varandra sedan åtskilliga år tillbaka, medan Moran är en tämligen ny medlem av familjen. Ändå – eller kanske just därför - är albumet i hög grad Morans. Mer sammanhållet, skärpt, sparsmakat – och vackert - har jag aldrig hört honom spela tidigare. Och arvet efter Monk förföljer honom förstås fortfarande som en skugga. Dessutom är han, precis som altmeister Motian, en i allra högsta grad lyssnande medspelare.
Även Chris Potter spelar ytterst koncentrerat och inspirerat i de tio ballader som Motian valt att servera i detta album, som kanske är hans allra bästa någonsin. Vilket sannerligen inte, om så är fallet, säger litet! Nio av plattans nummer är skrivna av Paul, och några av dem känner vi igen sedan tidigare. Till exempel den oerhört vackra ”Birdsong”. Ett par andra gamla skivbekanta är ”Drum Music” och ”Abacus”, som någon möjligen minns från albumet Le Voyage, även det på ECM-etiketten, som kom för mer än 30 år sedan.
Enligt uppgift var trion Motian-Potter-Moran hopplockad enbart för den vecka man tillbringade på The Village Vanguard. Men man får innerligt hoppas att den kan hållas samman eller åtminstone återuppstå lite då och då. Var för sig är trions medlemmar storartade, men tillsammans är de grymma!
Jan Olsson
Paul Motian i helfigur
visar sin musikaliska storhet
Paul Motian, född 1931 och uppväxt i Philadelphia, är en av jazzens mest innovativa trumslagare. Han uppmärksammades först när han spelade en period med Thelonious Monk. Genombrottet kom i Bill Evans trio där han var med i fem år. Därefter kom han att spela med pianisterna Paul Bley och
Keith Jarrett. Längre fram följde spel med Carla Bley, Charlie Haden och Don Cherry vilket förlänger hans flexibilitet och variationsförmåga. Bland hans egna grupper kan nämnas The Electric Bebop Bands som gjorde skivan Monk And Powell inspelad på Winter & Winter-etiketten. Bland de musiker som han idag varit lierad med kan nämnas Joe Lovano, Bill Frisell, Dave Holland, Steve Swallow, Marc Johnson och Bill Evans.
Med på Lost In A Dream är tenoristen Chris Potter, som spelat med Motian i ett antal projekt, samt pianisten Jason Moran. Livekonserten har en harmonisk stämning som är förföriskt i sin rena enkelhet. Motians solo i Abacus visar hans musikaliska storhet i helfigur. Han har även en häftig intensiv duell med Potter i Drum Music. Där blandar sig även den okonventionelle Moran i leken. Motian ger genom hela tiden de betydligt yngre medspelarna inspirerande impulser. All musik har han komponerat frånsett det överraskande inslaget Irving Berlins Be Careful It´s My Heart som skrevs för Bing Crosby 1942.
Första gången jag hörde Potter var när han ingick i Red Rodneys kvintett i början av nittiotalet på Skeppsholmsfestivalen, då lovande, idag lysande. Här finns en innerlig medvetenhet som sänder tankar till Coltrane. Speciellt i den vemodiga Casino och Lost In A Dream är Potter auktoritär och tydlig som i den stores anda. Morans ”udda” följsamhet ger den harmoniska stämningen ytterligare kulör. Han är en av dagens mest personliga pianister med ett eget tonspråk som biter sig fast. Totalt sett en avstressad skiva med många toppar.
Göran Olson
Välkommet nytillskott -inget traditionellt orgelröj
Trinity
Paris Eyes
(Do Music Records/Plugged))
Stockholmsbandet Trinity är ett nytillskott i vår svenska täta småbandsdjungel. Bandet har en mycket ovanlig besättning med Karl Olandersson trumpet, Andreas Hellkvist Hammondorgel och trumslagaren Ali Djeridi. Tror mig inte ha hört en sådan instrumentation på svensk mark tidigare. Embryot till Trinity skedde hösten 2003 då Ali Djeridi dök upp på olika små arenor i Stockholm tillsammans med organisten Andreas Hellkvist. Ibland utökade till trio med någon tillfällig insittare. När man beslöt att permanent utöka med en man var trumpetaren Karl Olandersson given.
Trinity inleder överraskande med Irving Berlins Puttin´ On The Ritz där spelet vittnar om känsla och respekt för musik som förknippas med Fred Astaire. I uppföljningen kommer en varierad kost i form av Just Friends och Old Folks. Jazzoriginal från organisterna Larry Young och Joe DeFrancesco, pianisterna Herbie Hancock och Horace Silver och gitarristen Grant Greenfinns med. Överraskning nummer två blir Povel Ramels Underbart Är Kort. Andreas Hällkvist skjuter så till sin Strange Mood i den brokiga menyn.
Trumpeten rör sig stilriktigt i mixen såväl melodiskt som i improvisationerna. När Karl går för fullt känns en energi i spelet som har paralleller till Clifford Brown och andra femtiotalshjältar från en av jazzens fruktsammaste epoker. Old Folks är ett höjdarnummer. I Silvers The Preacher är Karl schvungfull till max.
Organisten Andreas Hellkvist är en bekantskap som ger mersmak. Det är inte ett traditionellt orgelröj som växer fram. Trots kraften i orgeln finns det en balans i agerandet som håller samman gruppen. Han spelar avvägt under teman och lyhört bakom Karls solon. Andreas blir ett välkommet nytillskott i det numera magra svenska orgelstallet. Ali Djeridi är en förträfflig rytmisk motor som på ett superbt sätt följer musikens växlande karaktär. Han spelar mycket bra utan sticka ut för mycket vilket är lätt gjort med en hammond vid sidan.
Göran Olson
Prylf
Kind of Green
(Boogie Post Recordings/
www.boogiepost.com)
Sällan har en ung svensk grupp visat upp sådan attityd som svenska Prylf gör på debutskivan Kind of Green. Det är huggtänderna på redan från början, och ibland når musiken en sådan speedad nivå att rodelbanan i Vancouver blir som pulkabacken vid förskolan i jämförelse. Understundom är ljudbilden närmast brutal, för att i nästa stund bli lekfull och sprallig.
Om det är jazz eller inte går naturligtvis att spekulera kring, men eftersom jazz är genren med högst i tak och den enda som vågar öppna sina dörrar på vid gavel för nyfikenhet och improvisation hör Prylfs musik på ett naturligt sätt hemma här - i en subgenre vi kan kalla hjärnskrynklarjazz.
Bakom gruppnamnet döljer sig sångerskan Linnea Henriksson, gitarristen Anton Toorell, vibrafonisten Felix Martinz, basisten Patrik Grundström och trumslagaren Raeel Raissi. Alla med bakgrund från musiklinjer på folkhögskolor i Skåne.
Det mest fascinerande, för att inte säga frapperande, med Kind of Green är låtmaterialet, som till övervägande del (sju av nio låtar) utgörs av jazzstandards. Men aldrig, aldrig har vi hört Autumn Leaves, All of Me, My Funny Valentine, Lullaby of Birdland och Somewhere Over the Rainbow så här. Omstöpta till oigenkännlighet på ett högst egenartat sätt. Inte minst Linnea Henriksson, som emellanåt låter som en pånyttfödd Björk, bidrar till att slaktarglädjen resulterar i att den ofta sönderspelade menyn får nytt friskt liv. Liksom den nya svenska jazzmusiken.
Peter Bornemar
Henry Threadgill Zooid
This Brings Us To (Vol. 1)
(Pi Recordings(Forsyte)
Saxofonisten Henry Threadgill har en bakgrund som en av ursprungsmedlemmarna av Chicagobaserade musikerkollektivet AACM (The Association for the Advancement of Creative Musicians). Kunskaper i avancerad komposition skaffade han sig genom konservatoriestudier i slutet av 1960-talet och från 1970-talets början har han lett en mängd egna grupper. Nu vid fyllda sextiosex vilar han inte på några gamla lagrar utan presenterar fräsch nyskapande musik med sin grupp Zooid. Mina tidigare intryck av Threadgills musik som svårgenomtränglig får sig en törn, för här öppnar den upp sig på ett mycket tilltalande sätt, är mer syresatt. Som solist på huvudinstrumentet altsaxen känns han igen med en helt egen stil, bestående av korthuggna, distinkta fraser, som driver musiken framåt.
I sin strävan efter att ständigt gå vidare har han på den här skivan skapat ett komplicerat musikaliskt system att bygga sina kompositioner kring. Byggmaterialet består av intervaller i serier inom varje komposition som styr det musikaliska språket och därmed improvisationerna. Allt för att få musikerna att gå utanför sina invanda spelsätt. Och det låter verkligen annorlunda om den här kvintetten, som redan i instrumenteringen - trombone/tuba, flöjt/altsax, gitarr, bas och trummor – har en egen klang. Det kollektiva musicerandet som blir resultatet av Threadgills konstruktion innebär att de olika instrumenten agerar självständigt, polyfoniskt. Gruppnamnet är en ledtråd till musiken, beteckningen ”Zooid” är namnet på en cell som rör sig oberoen
de av den större enhet som den tillhör.
Skivan innehåller sex stycken. På de tre första spelar Threadgill flöjt och på de resterande altsax. Jose Davila har en självklar pondus på trombonen, vilket han visar på ”To Undertake My Corners Open”, och på tuba hamnar han i ett intressant mellanläge av solist och medlem av rytmsektionen. Akustiska gitarristen Liberty Ellman spelar inga slitna fraser och det är mycket spännande att följa hans ”klättrande” mellan de olika intervallserierna. Men mest av allt är det fråga om ett subtilt gruppspel, där inte minst rytmsektionen, bestående av Stomu Takeishi (elbas) och Elliot Humberto Kavee (trummor), är lika goda medspelare.
För den oförvägne, som består utmaningen av det fri impro-liknande öppningsspåret, väntar här en musikupplevelse utöver det vanliga! Mitt favoritspår är ”Sap”, som innehåller det där typiskt vassa altsaxsolot som är kapellmästarens signum. Plus dessutom för en mycket njutbar inspelning där instrumenten klingar på ett naturligt sätt.
Stefan Wistrand
Ambitiös satsning -ger resultat på sikt
Anneli Evaldson
Just In Case
(Stockholm Jazz Records/Border)
Det unga skivbolaget Stockholm Jazz Records är ett aktivt nytillskott i den turbulenta grammofonbranschen. Bolaget presenterar genomgående unga musiker som håller en hög nivå eller är på väg upp. Till sistnämnda kategori hör sångerskan Anneli Evaldson. I sin skivdebut väljer hon med ett par undantag melodier från den helgjutna amerikanska sångboken vilket inte är att förakta. Undantagen är hennes egna melodier Just In Case samt Sweet Cherry Lips. Resultatet har blivit lättsmält och rätt svängig "standardjazz".
Annelis stämma känns emellanåt en aning vass och gäll för det material som valts. Måste tyvärr säga att hon i likhet med många sångerskor gör sin skiventré lite för tidigt. Varför så bråttom? Men Annelis ambitiösa satsning kommer säkert att ge resultat på sikt.
Kompgruppen med pianisten Daniel Tilling, gitarristen Erik Söderlund, basisten Lars Ekman och trumslagaren Moussa Fadera gör ett förväntat bra intryck. Arrangemangen, bland annat för en liten stråksektion, har basisten Lars Ekman skrivit.
Göran Olson
Håller countrybluesens fana högt
Eric Bibb
Booker´s Guitar
(Telarc/Naxos)
Och visst, Bibb är definitivt en värdig representant för den akustiska folkblues som föddes för drygt 100 år sedan och gjorts odödlig av giganter som Big Bill Broonzy, John Lee Hooker, Lightnin´ Hopkins och Muddy Waters.
Men för min personliga del känns Bibbs tolkningar av både egna och andras skapelser lite väl glättade och lättviktiga för att nå ända in till hjärtat. Emellanåt påminner han faktiskt om den på sin tid i Sverige så populäre Josh White. Till sin hjälp har Bibb, på ”Booker´s Guitar”, hjälp av sin uttrycksfulla röst, sina gitarrer – som han hanterar mästerligt – och munspelaren Grant Dermody.
Jan Olsson
Verkliga pärlor av begåvad, mångsidig gitarrist
Jon Larsen
A Portrait of Jon Larsen
(Hot Club Records)
Den norske gitarristen Jon Larsen är en av Skandinaviens mest mångsidiga och begåvade jazzmusikanter. Redan som mycket ung förutspåddes han en lysande framtid som målare i Salvador Dalis anda, men som 20-åring bestämde sig istället för att satsa på musiken. Tillsammans med två av sina vänner, Per Frydenlund, gitarrist även han, och basisten Svein Aarbostad bildade han Hot Club de Norvège, en trio som nästan helt ägnade sig åt arvet efter Django Reinhardt. Några år senare anslöt sig även munspelaren Finn Hauge till gänget och tillsammans har de sedan dess, med stor framgång, dragit land och rike kring och gjort en mängd uppmärksammade och uppskattade skivinspelningar.
Jon, som förra året fyllde 50, ägnar sig dock även åt andra genrer än den som herrar Reinhardt och Grappelli en gång skämde bort oss med och som fortfarande känns lika levande och aktuella som någonsin. Själv påstår han att bland andra Frank Zappa och Astor Piazzolla har bidragit med åtskillig inspiration.
I detta förnämliga samlingsalbum, med inspelningar gjorda mellan 1993 och 2007, får vi ta del av en stor del av Larsens breda kunnande. Givetvis får vi höra HCdN i flera av plattans 20 spår, men här finns också musik i vilken Jons akustiska gitarr dyker upp med både stråkkvartett och symfoniorkester. Plus, förstås, en mängd kollegor från när och fjärran. Bland dem ”vår egen” Ulf Wakenius, Djangos gitarrspelande son Babik och den utmärkte pianisten Egil Kapstad. I ett par nummer släpper Jon också fram den sensationellt fina sångerskan Hilde Hefte.
Att Jon Larsen är en ypperlig gitarrist visste vi förut, men här få vi också en rejäl påminnelse om vilken osedvanligt fin och personlig kompositör han är. Samtliga 20 nummer på cd:n är skrivna av Jon och några av dem är verkliga pärlor!
Jan Olsson
Paavo
Cançó del Paó
(Found You Recordings/Plugged)
Gruppen Paavos självbetitlade debutskiva, som gavs ut på Apart Records 2007, var en underbar hästspark i skrevet på alla som på förhand hade dragit upp riktlinjerna för hur jazz i allmänhet och svensk sådan i synnerhet skulle kunna utvecklas – och låta.
I stället för att basera sig på klichéer och schabloner lät Paavo sin musik utgå från själva kärnsubstansen i all jazz (och alla andra former av musik) – originalitet – och lyckades på ett raffinerat sätt kombinera synnerligen intrikata arrangemang med en uppsluppen ostyrighet som vände upp och ned på det mesta. Att Paavo året efter debuten fick Sveriges Radios pris Jazzkatten i kategorin ”Årets grupp” förvånade ingen som hade hört gruppen.
Med skiva nummer två, Cançó del Paó (som betyder påfågelsång på katalanska), fortsätter Paavo förbluffa och hänföra sina lyssnare. Som tidigare är det bandets två ledare, röstkonstnären Sofia Jernberg och pianisten Cecilia Persson, so
m ligger bakom de täta och kolossalt varierade kompositionerna. Undantaget då stycket O virgo, miserere mei, som har medeltida ursprung.
Bidragande till Paavos kalejdoskopiska musik är i högsta grad också de tre rörblåsarna Nils Berg, Thomas Backman och Marcelo Gabard Pazos, liksom basisten Clas Lassbo och trummisen Gustav Nahlin. Den sistnämnde hanterar även xylofon och glockenspiel, som tillsammans med klarinett och röst präglar många av ljudbilderna här. Som extra krydda finns här också tre namnkunniga gästspelare: Emil Strandberg på trumpet, Fredrik Ljungkvist på barytonsax och Alberto Pinton på flöjt och basklarinett. Tillsammans uträttar de något fullständigt unikt, något som garanterat ger en upplevelse utöver det vanliga.
Peter Bornemar
Seriöst upplägg, trombonspel som inger respekt
Thomas Hultén
Slide Side
(Tierra Music/
www.thomashulten.com)
För de flesta av dagens jazzlyssnare är trombonisten Thomas Hultén ett diffust namn sin skicklighet till trots. Han är född i Katrineholm och varit verksam som solist inom Frälsningsarmén. 1997 flyttade han till Houston efter att varit anställd vid länsmusiken i i Västerås. Innan hade han hörts i Göteborgsområdet och där spelat med Bohuslän Big Band.
I Houston är han synnerligen aktiv och har medverkat i orkestrar som gästats av solister som Dave Brubeck, Ray Charles, Natalie Cole och Patti Austin. Han ingår också i The Houston Symphony och är stämledare i Houston Grand Opera.
Thomas är en ypperlig instrumentalist som elegant för sig i instrumentets register och improvisationerna håller högsta klass. Han har komponerat merparten av skivans nummer men han har lånat in Eric Norströms Two och Nisse Sandströms Karin. Två standardmelodier, If I Had You och Skylark finns med så och Toots Thielemans Blusette. Arrangemangen har Thomas skrivit med undantag av stråkinslagen som Daniel Kramlich gjort. Skivan genomsyras av ett seriöst upplägg och Thomas spel inger respekt oavsett spelstil.
Vore roligt om han även kunde höras i sitt gamla hemland någon gång. Medspelare kommer inte att saknas, det vet jag.
Göran Olson
Utåtriktat, inspirerat och formsäkert
Cecilia Wennerström
Fafner
(WELA Records/Plugged)
Gruppen Fafner, som tidigare hette Wennerström-Sedgwick Quintet, har de bägge saxofonisterna Cecilia Wennerström och Amanda Sedgwick i frontlinjen. Cecilia, som tidigare varit medlem i Salamander och Gugge Hedrenius Big Blues Band, har vi lärt känna som en utomordentlig barytonsaxofonist, men i Fafner spelar hon enbart tenor. Hon har också egenhändigt komponerat sex av albumets sju nummer. Det sjunde, som är plattans höjdpunkt, har hon lånat av kollegan Bernt Rosengren.
Musiken är genomgående av betryggande 60-talsmodell – kraftfull och utåtriktad hardbop alltså – och både Wennerström och Sedgwick spelar inspirerat och formsäkert. Ibland gör Cecilias sätt att uttrycka sig på att tankarna går till både Hank Mobley och Dexter Gordon. Ypperlig uppbackning svarar pianisten Carl Bagge, basisten Kenji Rabson och, inte minst, trummisen Moussa Fadera för.
Jan Olsson
Rejält sväng som man blir glad av
Kjeld Lauritsen
Hammond Time!
(Music Mecca)
Kjeld Lauritsen är Danmarks egen Kjell Öhman. En hejare på hammondorgel alltså, men kanske lite bluesigare än Öhman. För tio år sedan drog Kjeld, tillsammans med saxofonisten Bob Rockwell, igång den internationellt välkända gruppen Organizers, och han har länge varit en mycket populär attraktion på välkända jazzklubben La Fontaine i Köpehamn. På hitsidan Sundet har han samarbetat en del med Fredrik Kronkvist.
”Hammond Time!” är en härlig platta som man bara blir glad av. Det svänger rejält emellanåt, och Kjeld förvaltar arvet efter storheter som Jimmy McGriff på ett suveränt sätt. Mycket bra är också den lauritsenska trions gitarrist Per Gade, ett före detta pop- och rocksnöre som kommit på bättre tankar. Gade är också en utmärkt kompositör. Hans ballad ”Peace (please)” är en av albumets många höjdpunkter.
Jan Olsson
Circulasione Totale Orchestra
Bandwidth
(Rune Grammofon/Border, 3 cd)
Mannen bakom det här frijazzstorbandet är norske saxofonisten Frode Gjerstad. Länge en solitär inom sin genre i hemlandet, ja så pass att han fick söka sig medspelare utomlands. Så i början av 80-talet började han spela med den engelske friimprovisationspionjären John Stevens, ett samarbete som varade fram till dennes död vid mitten av 90-talet.
Under de senaste femton åren har situationen i Gjerstads hemland radikalt förändrats och en mängd unga norska improvisatörer har kommit fram i kretsen kring klubben Blå i Oslo. På de här liveinspelade tre skivorna har han samlat flera av dessa plus medlemmar från de egna internationella smågrupperna. Inalles är fjorton musiker involverade och mellan äldste och yngste medlem skiljer det ungefär femtio år i ålder. Här samsas kända namn inom frijazzen med mindre kända. Ska man nämna några av de mer namnkunniga så finner vi här trumslagarna Louis Moholo-Moholo, Paal Nilssen-Love, Hamid Drake, trumpetaren Bobby Bradford, saxofonisten Sabir Mateen och basisten Ingebrigt Håker Flaten.
De två tydligaste influenserna till den här musiken är 60-talsikonerna Eric Dolphy och Albert Ayler, något som ständigt skiner igenom och som gör att storbandet står stadigt i frijazztraditionen. Saxofonisterna spräcker gärna upp i de övre registren à la Ayler och den som framförallt sätter den ”Dolphyska” färgen är vibrafonisten Kevin Norton. Hans spel ger harmoniskt underlag till de ibland yviga improvisationerna. Hjälp med stadgandet har han också av Bobby Bradford, som med stor lyhördhet samlar ihop och sammanfattar efter de friare utflykterna.
Några av de intressantaste partierna på albumet svarar elektronikspelaren Lasse Marhaug för när han släpper loss sin oljudsorkan, där känner man att det verkligen uppstår något nytt i sammanhanget. Även Anders Hanas Sonny Sharrock-liknande utbrott på gitarren sätter en extra krydda på anrättningen.
Nära tre timmars liveinspelad frijazz kan vara i mastigaste laget, men ett mindre intag då och då kan vara rikligt belönande.
Stefan Wistrand
-som bara börjat!
Dan Berglunds Tonbruket
Tonbruket
(ACT/Bonnier Amigo Music)
De lyssnare som närmar sig den tidigare e.s.t.-basisten Dan Berglunds nya projekt Tonbruket med en förväntan om att få höra "jazz" blir förmodligen en aning fundersamma av den skummande häxbrygd som introduceras redan i öppningsspåret Sister Sad, som snarast låter som ett möte mellan Pink Floyd 1969 och Bo Hanssons tonsättning av Sagan om ringen. De som närmar sig gruppens debutalbum med öppna öron har däremot mycket att se fram emot.
Tonbruket är ett sant grupprojekt. Samtliga musiker är krediterade som kompositörer och bidrar utifrån sina respektive utgångspunkter alla lika mycket till den mångfasetterade helheten.
Gitarristen Johan Lindström färgar med flera olika stränginstrument de rikt varierade spåren, så att varje melodi och ackordföljd tillvaratas på bästa sätt. I sitt eget avslutande stycke Waltz For Matilda adderar han dessutom lyhört pianotoner under sina stillsamt stigande och omväxlande fallande gitarrslingor. Hans finstämda gitarrspel för på en och samma gång tankarna till Bill Frisell, Ry Cooder och David Gilmour.
Pianisten Martin Hederos , som de senaste åren har hörts spela både visor och jazz med Nina Ramsby samt tungt elektrifierad rock med The Soundtrack Of Our Lives, överraskar med att i gripande stämningsfulla och oemotståndligt vackra Song For E nästan spela mer Esbjörn Svenssonskt än Esbjörn själv. Med tramporgel, dragspel och violin är förstås även han starkt bidragande till de variationsrikt skiftande ljudbilder som hela tiden är i böljande rörelse och förändring.
Trummisen och slagverkaren Andreas Werlin är som enda instrumentalist i egna bandet Wildbirds & Peacedrums van att skifta mellan kraftslag och tystnad, en egenskap som kommer väl till pass här. Lika lyhört som supereffektivt understödjer han dynamiskt sina medmusiker.
För varje e.s.t.-produktion under 90- och 00-talet tog Dan Berglund orädd och beslutsam nya steg mot att bli den gränslösa kontrabasist han är idag. Sedan flera år tillbaka är han ett unikum, vars register inte liknar någon annans. Hans basspel rymmer såväl de mest fingerfärdiga löpningar som de djupast mullrande tordönsdån som överhuvudtaget existerar på den här sidan doom metal. Med sina fingrar och effektpedaler kan han få de fyra bassträngarna att sjunga, viska, klaga och ryta precis som han vill. Tillsammans med Tonbruket levererar han såväl lyrisk kammarjazz som elektriskt hårdslående crescendon inspirerade av Black Sabbath.
Redan på sitt debutalbum tar Tonbruket med lyssnarna på en resa genom flera olika världar. Från Pink Floyds psykedeliska mosslandskap, via lustiga Stethoscopes spöklikt svajande harmonik och märkligt skruvade tempon (ett spår där såväl banbrytande experimentella Nine Inch Nails som grungerockande Nirvana och Alice In Chains fungerar som referenser), till lekfullt rakt smalspårspumpande G Hop och vackert drömsk kammarmusik. Från mörker till ljus. Från klarhet till klarhet.
Att de många olikfärgade musikaliska ingredienserna inte känns det minst splittrade är ett oerhört gott betyg åt gruppen och under den i mars, april och maj rullande premiärturnén kommer musiken säkerligen att växa ytterligare.
Det bästa med albumet är att Tonbrukets resa precis bara har börjat.
Claes Olson
Magnus Nyström Trio
Bad Habits
(Imogena/Border)
Gitarristen Magnus Nyström och hans trio med basisten Johannes Lundberg och trumslagaren Per Anders Skytt följer upp 2007 års Good Habits med en skiva som är mer mångbottnad, dissonant och introvert i anslaget.
Någon tillbakalutad musik handlar således det inte om, snarare kräver den närmast tåspetsläge och koncentration både från huvudpersonernas sida och från den som lyssnar. Tankarna hos den sistnämnde går förmodligen i riktning mot det John McLaughlin ägnade sig åt under sina tidiga år, liksom åt John Scofield.
Ändå är Martin Nyström naturligtvis sig själv närmast. Vissa låtar har ett underliggande sväng, medan andra har en mer frispråkig och närmast improvisatorisk attityd. Helhetsintrycket blir dock tämligen ljummet, inte minst då frånvaron av humor och självdistans är så påtaglig.
Peter Bornemar
Kul. trallvänligt och "osvårt" av Gossen Ruda
Triple Bass Fantasy
A Secret Sign
(Kopasetic/Naxos)
Jag har tidigare kallat saxofonisten Cennet Jönsson för Jazzens Gossen Ruda. Det stämmer fortfarande. Han slutar aldrig att förvåna och gör mig nästan alltid lika glad.
Nu har han skrivit musik för sig själv, tre basister och en slagverkare, i tur och ordning Mattias Hjorth, Hans Andersson Johnny Åman och Lisbeth Diers. Och det är jönssonsk gladjazz för nästan hela slanten: utmärkta melodier och sprittande sväng. Kul, trallvänligt och osvårt, som det heter i Norrland. Fast ibland lite sakralt, här och var spetsat med en lätt österländsk touch och minsann också lite nordiskt vemod mellan varven.
Tretton stycken har det blivit, en del komponerat för unison sax och Diers röst. Och så dessa arco- och pizzicatobasar i för- eller bakgrunden. Varför har ingen tänkt på att skriva här så förr?
Jan Olsson
Begåvat, vackert och sparsmakat pianospel
Carollne Leander
Under My Heart
(dB Productions/Naxos)
Efter att ha ägnat de senaste åren åt franskinspirerat musicerande tillsammans med Ann-Marie Teinturier i duon ”Prunes” är nu Caroline Leander tillbaka i jazzen igen. Kanske är ordet jazzpop en bättre benämning, om man nödvändigtvis måste ha en etikett.
Tolv sånger har hon snickrat till, de flesta självutlämnande(?) och med svek, trassliga relationer, krossade drömmar och annat elände som gemensam nämnare. Bara vid ett par tillfällen tittar solen fram. Som i det underbara och synnerligen originella titelspåret och avslutande ”Forgiveness”.
Men allt är synnerligen begåvat och välgjort och melodierna, oftast ballader, vackra och tydliga. Och Carolines sparsmakade pianospel är som vanligt en lisa för öronen. Varför lägga pengar på lättviktare som Norah Jones? Caroline är mycket bättre! Dessutom är det ju inne att satsa på närproducerat.
Jan Olsson
Smak, humor och elegans. Allt i skön förening.
Jan Lundgren-Jacob Fischer
We Like Previn
(Volenza/Naxos)
André Previn är en av den moderna musikhistoriens mest mångbegåvade personer. Han är en utmärkt jazzpianist, vilket han har visat på en rad skivor på Contemporary- och Telarc-etiketterna genom åren, han är en gudabenådad tolkare av de stora, klassiska mästarna både som exekutör och dirigent, och han är en kompositör och arrangör av högsta dignitet inom alla tänkbara områden. Han har, till exempel, när han inte har spelat jazz med Ray Brown och pojkarna, verkat som chefsdirigent för London Symphony Orchestra, skrivit musiken till en rad Hollywoodfilmer och Broadwaymusikaler med stjärnor som Fred Astaire, Gene Kelly, Katherine Hepburn, Natalie Wood och Shirley McLaine. Att dra till med adjektivet ”komplett” känns sannerligen inte som någon större överdrift.
Stockholmstandläkaren Torgil Rosenberg har under många år fascinerats av Previn och hans musik och har därför, på eget initiativ, låtit spela in ”We Like Previn”. Han har också handplockat den kvartett som han tyckte bäst kunde tolka några av det Berlin-födda geniets kompositioner. Valet föll på Jan Lundgren och fyra av hans vänner: gitarristen Jacob Fischer, basisten Hans Backenroth, trumslagaren Johan Löfcrantz Ramsey och sångerskan Vivian Buczek. Ett bättre val kunde Rosenberg knappast ha gjort.
Lundgren har arrangerat hela kalaset, det vill säga14 Previn-låtar och, hör och häpna, en hyllningskomposition av producenten själv, alltså Torgil Rosenberg. Och att Jan gillade utmaningen att botanisera i The André Previn Songbook är uppenbart. Med massor av respekt, smak och kärlek har han arbetat med Previns ofta originellt uppbyggda kompositioner, många av dem redan från begynnelsen avsedda för jazzbruk, men andra ämnade för annan användning.
Till den förra kategorien hör kanske bluesen ”Saturday”, men det faktum att den är uppbyggd enligt mönstret 12-12-8-12 gör det ju lite knepigare. Vilket inte tycks ha bekymrat någon i kvartetten det ringaste. En annan blues, av mer konventionellt slag, ”Blues for Georgia” som inleder övningarna, är annars ett helt fantastiskt nummer, som verkligen visar vad gänget går för. Lundgren broderar lite lagom avigt, faktiskt en del på Bengt Hallberg-vis, och Fischer är som vanligt makalös. Den mannen tycks lekande lätt kunna sätta sig in i nästan vilket sammanhang som helst.
Att redogöra för innehållet på ”We Like Previn”, nummer för nummer, känns onödigt. Men låt oss ändå konstatera att samarbetet i kvartetten är helt perfekt. Ingen svensk basist har spelat stadigare och mer harmoniskt raffinerat än Hans Backenroth, ingen hade klarat trumspelet bättre och mer raffinerat än den smakfulle teknikern Johan Löfcrantz Ramsey och Jacob Fischer är – som redan sagts – fullständigt makalös. Ändå är det Jan Lundgren som drar det tyngsta lasset. Han har aldrig varit bättre på skiva! Hans numera personliga och raffinerade sätt att uttrycka sig på är en under av smak, humor och elegans. Allt i skön förening.
Till sist: i fyra nummer deltar även Vivian Buczek, som utan tvekan kommer att bli ett av våra riktigt stora namn på sångfronten inom kort. Hon sjunger rätt, rent och skönt med en oemotståndlig jazzkänsla. I ”Like Young”, som även Ella Fitzgerald gjort på skiva, är hon grandios. Om inte André Previn hoppar högt av glädje när han hör ”We Like Previn” bör han snarast uppsöka läkare.
Jan Olsson
Spänning. energi hos sammansvetsad "bjærv"
The Bjærv Encounters
Bjærv
(Imogena/Border)
Trots krympande speltillfällen för landets jazzmusiker ökar antalet grupper stadigt. Ett av de nyaste exemplen är Bjærv som består av tenorsaxoftonisterna Robert Nordmark och Karl-Martin Almqvist. Gitarr spelas av Peter Nylander. Basist är Martin Höper och Peter Danemo är trumslagaren, som nu blivit stockholmare efter flera år i Malmö. Det är med andra ord fem spelstarka musiker som slagit sig tillsammans i en grupp med två av landets intressantaste saxofonister i fronten. Repertoaren har skrivits av Nordmark, Almqvist och Danemo.
Att gruppen ej använder piano ger musiken en något okonventionell prägel. Bjaerv har ett personligt sammansvetsat uttryck som ger spänning och energi. Emellanåt kryddat med vackra och stundtals vemodiga klangpartier. Peter Nylanders skira sound tillför musiken ett vackert skimmer och ger gruppen en originell klang . Han är också en solist som verkligen bör lyftas fram ur det stim av gitarrgnidare som förgyller jazzmarknaden. Peter är rentutav den intressantaste med sitt sinnliga spel där det konstnärliga bidraget prioriteras framför virtuosa insatser.
De båda tenoristerna är flyhänta utan att det tekniska kunnandet förtar de konstnärliga idéerna. Roligt är att få höra Robert Nordmark i ett sammanhang där han får spela på egna villkor. Han är en idéspruta av format, vilket även gäller Karl-Martin. Inspirerande assistans får de av det effektivt arbetande paret Martin Höper och Peter Danemo som bidrar till skivans höga klass.
Göran Olson
Supersilent
9
(Rune Grammofon/ Border)
Den norska gruppen Supersilent bildades 1997 och var den första grupp som släppte en skiva på likaledes norska etiketten Rune Grammofon. Deras musik improviseras fram kollektivt och de träffas endast för scenframträdanden eller inspelningar. På sina tidigare skivor har man rört sig i gråzonerna mellan electronica, rock, jazz och konstmusik. Detta är deras sjunde album sedan debuten.
Inför inspelningen av ”9” slutade deras trumslagare och i det uppkomna läget, med helt nya förutsättningar, beslöt sig de kvarvarande medlemmarna för att lägga sina ordinarie instrument åt sidan och genomföra inspelningen på tre hammondorglar(!). Således spelar trumpetaren Arve Henriksen, synthesizerliraren Ståle Storlökken och elektronik- och gitarrspelaren Helge Sten på var sin hammondorgel genom hela plattan. Nu låter det allt annat än ensartat om orglarna, variation uppnår man genom att använda sig av diverse ljudförvrängande effekter.
Skivan utgörs av fyra improvisationer, alla med en ungefärlig speltid av 12-14 minuter var. Med den nya sättningen hamnar Supersilent i en mer tydlig ambient elektronisk ljudvärld och resultatet låter väldigt filmiskt. I mina öron som om de ljudsätter ett apokalyptiskt ödesdrama, där det är ”sent på jorden”. ”9.2” är det rytmiskt och klangmässigt mest händelserika stycket, de resterande domineras av en flytande karaktär.
Om man nu jämför med det ”gamla” Supersilent, så saknar jag i det här försöket till nyorientering Arve Henriksens lyriska trumpet, som tidigare tjänade som kontrast till den elektroniska ljudbilden, men framför allt avhoppade Jarle Vespestads sammanhållande trumspel, som gav organisk form till improvisationerna.
Stefan Wistrand
Värme och äkthet som går rakt till hjärtat
Katrine Madsen
Simple Life
(Stunt)
Danska Katrine Madsen tillhör sedan länge den allra yppersta, europeiska jazzsångerskeeliten. Hon är personlig utan att för den skull förfalla till effektsökeri. Och allt hon gör har en värme och äkthet som går rakt till hjärtat.
På ”Simple Life” sjunger Katrine nio ballader. Sex av dem, alla osedvanligt begåvade och hörvärda, är hon helt eller delvis själv upphovskvinna till och en är en standard. I den senare, ”I´ve Grown Accustomed to His Face” ur My Fair Lady, har Katrine endast sällskap av basisten Jesper Bodilsen. I de övriga bistår hennes egen trio, pianisten Henrik Gunde, Bodilsen och trumslagaren Jonas Johansen.
Här och var deltar även saxofonisten Joakim Milder med snyggt obligatspel och utsökta soloinsatser. Milder har också arrangerat ljuvligt för Göteborgs Symfoniorkester i några nummer.
Jan Olsson
Helgjutet! Trio som bjuder på svensk toppjazz!
Lars Jansson Trio
In Search Of Lost Time
(Spice Of Life)
Pianisten och kompositören Lars Jansson har sedan 1980-talet lett en av landets absolut intressantaste jazzgrupper. Redan 1981 gjorde hans trio skivdebut. Då var Anders Jormin basist och Anders Kjellberg spelade trummor. Jormin efterträddes några år senare av Lars Danielsson vars plats Christian Spering nu intagit. Trogen trion hela tiden har Anders Kjellberg varit.
Med åren har Lars musik även blivit mycket uppmärksammad i Japan, där han framträtt många gånger. Nu kan alla hans fans kan glädjas åt ännu en intressant utgåva med Lars kompositioner.
Gruppen är som väntat helgjuten och den intima och stämningsfyllda musiken har en hög lyster. Personligt helgjutet och med ett utvecklat kollektivt tänkande presenterar Lars trio svensk toppjazz oavsett inspelningsår. Få inhemska grupper har visat en så genomgående hög nivå under åren. För mig känns det onödigt att göra separata nerslag i repertoaren. Det är som förr Lars hela koncept och medspelarnas intentioner med en inbördes kommunikation som ger skivan dess höga status.
Göran Olson
Skivan kan beställas från: larsprof@gmail.com
-som fortfande håller yppersta klass
Phil Woods Quintet
The American Songbook 1
(Kind Of Blue Records)
Phil Woods Quintet
The American Songbook 2
(Kind Of Blue Records)
Altsaxofonisten och klarinettisten Phil Woods är idag en av jazzens verkligt stora veteraner. Efter sina år som klarinettstuderande vid Julliard School Of Music i New York kom han att spela med bebopdigniteter som pianisten George Wallington och trumpetarna Dizzy Gillespie och Fats Navarro. Senare blev han Quincy Jones favorit som altsaxofonist. Därefter kom han att starta egna grupper som den långlivade kvartetten med pianisten Hal Galper, basisten Steve Gilmore och trumslagaren Bill Goodwin. I tjugo år höll gruppen ihop. Sedan övertog Charlap pianostolen för drygt i tio år sedan. Med andra ord, Woods grupp består inte av hoppjerkor och det förväntade fina samspelet uteblir inte.
Den första botaniseringen i The American Songbook härrör sig från 2002 och då har trumpetaren Brian Lynch anslutit till gruppen. Bland tio välkända teman finns A Foggy Day, Every Time We Say Goodbye, I´ve Got You Under My skin och I Concentrate On You.
I sångbokens andra volym inspelad 2007 finns bland annat Last Night When We Were Young, I´ll Take Romance, Bewiched, Bothred And Bewildered, Night And Day och Michel Legrands Watch What Happens. I den här volmen har repertoaren en
romantisk form vilket passar musikernas lyriska sida.
Givetvis sätter Woods en stark prägel på skivorna, som balladtolkare är han fortfarande av yppersta klass på sin altsax. Hans anhängare får verkligen valuta med råge från en av jazzens stora saxofonister. Klarinetten är till sin fördel i arrangemangens stämmor men improvisationerna är inte i klass med det som görs med alten. Där har tonen inte samma skärpa
Lynchs trumpet är genomgående på en hög nivåtopp. Charlap imponerar i samma grad. Tyvärr har han kommit lite i skymundan bland sina idag mer iögonfallande kolleger. Skivan rekommenderas på det varmaste då Woods och hans grupp har massor att tillföra inom dagens jazz. med sina, skall vi kalla det konventionella jazzgrepp.
Göran Olson
|
Mer än 350 cd-recensioner |
| Senaste nyheterna |
| Svensk jazz |
| Internationell jazz |
| Jazzhistoria/ |
| Diggat.Lars Gullin |
| Diggat.Miles Davis |
Diggat på DVD
Färg och energi i okonventionella arrrangemang
Elin Larsson Group
Live and Alive
(Playing With Music/ Border)
Tenorsaxofonisten och kompositören Elin Larsson är säkert ett av de hetaste namnen när Swedish Jazz Celebrations jury skall kora Årets Nykomling.
Erkänner villigt att jag var avvaktande till skivan innan den hamnade i cd-spelaren. Det med tanke på den mycket höga standard som våra inhemska tenorister har och att hennes grupp innehåller för de flesta okända spelare. Trots att gruppen var med på Umeåfestivalen 2008 och medverkade vid Swedish Jazz Celebration i Göteborg 2009. Elin har också spelat med We Are Quartet, Free Peaces och Kristin Amparo Band.
Gruppens övriga spelare är trombonisten Kristian Persson, gitarristen Henrik Hallberg, basisten Niklas Wennström samt trumslagaren Johan Käck. Tillsammans bildar de en kompetent personlig enhet som ger färg och energi i Elins okonventionella och välskrivna arrangemang. Gruppens sättning ger även en intressant stämföring som attraherar.
Solistiskt hålls genomgående en hög klass även om Elins fräna utmanande tenorspel stjäl den största uppmärksamheten - det är hon väl värd. Gruppens frigjorda musik och känsloengagemang är ett bra incitament för att Ellen och gruppen kommer att få sitt definitiva genombrott jazzåret 2010.
Göran Olson
Det väser och pyser om Heinz Sauers sax
Heinz Sauer
If (Blue) Then (Blue)
(Act/Bonnier Amigo)
Den 77-årige tyske tenorsaxofonisten Heinz Sauer kan nog sägas vara relativt okänd i vårt land, men han har tunga meriter att falla tillbaka på bl.a. medlemskap i trombonisten Albert Mangelsdorffs frijazzgrupp under 1960- och 70-talen och vid samma tid medverkan i Alexander von Schlippenbachs avantgardistiska storband Globe Unity Orchestra.
Här framträder han i sexton föredömligt korta improviserade duetter med två stilmässigt olika pianister - Michael Wollny respektive Joachim Kühn. I Sauers spel och kärva sound hör man en tydlig återkoppling till äldre saxofonstorheter inom jazzen, en likhet han har med instrumentkollegor som Archie Shepp och Frank Lowe. Fast mest har åren gjort Sauer till sin egen. Det väser och pyser om hans sax, spelet är rakt på utan onödigt bjäfs och han väljer sina insatser med omsorg.
Den fyrtiosex år yngre Michael Wollny spelar med lätt anslag i en nutida flyhänt pianostil. Sauers och Wollnys duos är överlag lyriska och eftertänksamma. Kühn är kraftfullare och mer rastlös i sitt spel, med Cecil Taylor som andlig fader någonstans i bakgrunden. Deras möte blir ett mellan två jämbördiga storheter. Detta faktum tvingar Sauer att visa färg på ett annat sätt än i duetterna med Wollny och duon ger sig gärna ut i okända marker.
Det mesta av materialet på skivan består av spontana improvisationer, men så finns det några duetter som utgår från kända låtar ur jazzrepertoaren, tre från Miles Davis "Kind of Blue", två av Duke Ellington och så standarden "Lover Man". Det blir då fråga om en dekonstruering av materialet, där fragment av ursprungsmelodierna dyker upp i improvisationerna. Här lägger man speciellt märke till Sauers djupt inkännande spel i Ellingtons "Sophisticated Lady" och "In A Sentimental Mood".
Stefan Wistrand
Steve visar känsla för färg, form och skönhet
Steve Dobrogosz
Golden Slumbers
(Curling Legs/Naxos)
Den amerikanske pianisten Steve Dobrogosz, 53, kom invandrande till Sverige för drygt 30 år sedan. Nästan det första han gjorde var en skiva med norska sångerskan Radka Toneff, ”Fairytales” – en av de bästa plattor som någonsin spelats in på skandinavisk mark. Sedan dess har han försökt göra om bravaden med Berit Andersson och Anna Christoffersson vid sångmikrofonen. Dock utan att nå samma himmelska höjder.
Men på soloalbumet ”Golden Slumbers” visar Steve åter fullt ut sin känsla för form, färg och skönhet. Ett dussin inte alltför slitna ballader, samtliga hämtade ur The Lennon-McCartney Songbook, får utgöra underlag för hans eftertänksamma och vackra broderier. Sin vana trogen har han också försiktigt kryddat anrättningen med lite blues och gospel i botten. Mycket, mycket vackert och fenomenal ljudkvalitet!
Jan Olsson
Intressant skiva som ger nya upptäckter
Fredrik Nordström
Mayday!
(Found You Recordings)
Fredrik Nordströms pianolösa trio brukar här mestadels originalmaterial skrivet av honom och basisten Palle Danielsson. Det kompletteras med Kenny Wheelers Everybody´s Song But My Own Thelonius Monks Light Blue och Mal Waldrons Duquility.
Oavsett kompositör sätter Fredriks ljusa tenorsax en personlig prägel på kompositionerna. I Palles folktonsbetonade Mars är saxofonen sirligt vacker i sällskap med kontrabasens lekfulla vandringar i ryggen. Kraftfullare är saxofonen i Fredriks Walk The Walk där basens distinkta walking ger en kraftfull puls som lockar trumslagaren Fredrik Rundqvist att spela fritt och placera in accentuerade eggande virvlar. Januari Rain är en melodi jag gärna lyfter fram. Där imponerar Palles gigantiska bas.
Som helhetsintryck en mycket intressant skiva som ger nyupptäckta varianter i den svåra konsten att spela utan piano. Färgstarkare kan det knappast bli.
Göran Olson
Carla Bley
Carla´s Christmas Carols
With Steve Swallow and
the Partyka Brazz Quintet
(Watt/Naxos)
Carla Bley har sedan länge slutat att fira jul. Ingen julgran, inget julbord och inga julklappar. Hon och partnern Steve Swallow nöjer sig med ett gott glas vin, berättar hon i senaste numret av Down Beat.
Men lyckligtvis har hon inget emot att vi andra fortsätter med våra jultraditionet. Ja, med Carla´s Christmas Carols förser hon oss dessutom med en musikalisk stämningshöjare.
Det var för exakt ett år sedan som hon tillsammans med elbasisten Steve Swallow och The Partyka Brazz Quintet gav ett antal julkonserter och passade då på att spela in programmet i Passionskirche i Berlin. Bakom namnet Partyka döljer sig bastrombonisten och tubaspelaren Ed Partyka, som med sin verkligt skickliga brassensemble skapar en såväl skön som maffig klangbild. Vilket förstås på bästa tänkbara sätt tas tillvara av Carla, som ju är en mästerlig brass-skrivare.
Bland Carla´s tolv välvalda ”carols” ryms kända sånger som O Holy Night, Jingle Bells, O Tannerbaum och Mel Tormés The Christmas Song. Men här finns även egna Jesus Maria och lättsamt, svängiga Hell´s Bell. Kul är att det att höra hur Carla på sitt alldeles egna fantasifulla sätt hanterar slitna Jingle Bells.
Eftersom det saknas slagverk får Steve Swallow fungera som dubbel rytmklippa, vilket han förstås klarar alldeles utmärkt. Sin vackra elbaston och melodiska känsla visar han bland annat upp i samspelet med Carla i stämningsfulla Away in a Manger och O Holy Night-
Ser man på Carla Bleys mångåriga och omfattande produktion finns det mer äventyrliga och soliststarka exempel på hennes musik. Men hon har skapat en personlig och högst njutbar skiva, som har alla förutsättningar att bli en julklassiker.
Gunnar Holmberg
Musiken spretar åt många olika håll
Christian Wallumrød Ensemble
Fabula Suite Lugano
(ECM/Naxos)
Christian Wallumrød (f. 1971) är en norsk pianist vars ensemble har den något udda sättningen av trumpet, violin/hardingfela, cello, barockharpa och slagverk. Det här är första gången jag hör någon av hans skivor och detta är den femte i ordningen för ECM sedan 1998.
Det är verkligen ett album som förbryllar! Innehållet kan inte kallas jazzmusik, få antydningar finns av något släktskap och det är definitivt inte heller improvisationsbaserat. Det väger istället över till det genomkomponerade, en slags konstmusik med ambienta inslag, men där har musiken å andra sidan ett lite för "lätt" anslag. Kanske beskriver man musiken bäst om man tänker sig den som soundtracket i tablåer till en än så länge ej sedd film.
Det spretar i alla fall åt många olika håll - här finns programmusik (”Solemn Mosquitoes”, ”Snake”, ”Mosquito Curtain Call”), något som liknar ”processionsmusik” från tidig barock (”Jumpa”, ”Jumpa #2”), musik som för tankarna till tonsättare som John Cage och Olivier Messiaen (”Pling”) Penderecki (”Glissando”), fri improvisationsmusik (”Duo”) etc.
Skickliga musiker, stundtals intressant musik, men man saknar en tydlig färdriktning.
Stefan Wistrand
Pelle Trazan Jonasson
Copenhagen Connection
with Jan Lundgren
Jesper Lundgaard
Nisse Sandström
(Gazell)
Måste på direkten erkänna att jag inte har någon större kännedom om trumslagaren Pelle "Trazan" Jonassons musikaliska förehavanden. Jag vet att han varit verksam i X-L Big Band men inte så mycket mera. När han nu debuterar på cd i eget namn gör han det med buller och bång. I inledningsnumret Secret Love ligger han långt fram i ljudbilden och exponerar sitt tekniska kunnande. Sedan inlemmas han i gruppen på ett kollektivt plan där han får visa sin anpassningsförmåga plus några soloinsatser.
Tillsammans med sina betydligt mer kända medspelare, tenoristen Nisse Sandström, pianisten Jan Lundgren och basisten Jesper Lundgaard har han organiserat en skiva med tydlig hardboptyp som golvade mig på direkten, även efter åtskilliga avlyssningar. Nisse Sandström visar med eftertryck vilken stor jazzmusiker och improvisatör han är. Tycker mig finna att han stundtals har paralleller till en idag avglömd tenorhjälte, Hank Mobley. Två melodier, Nothing Special och Backgammon, har han också bidragit med. Klassiska jazzmelodier som Charlie Parkers Little Willie Leaps, Tadd Damerons If You Could See Me Now och Our Delight ingår också i det välkomponerade körschemat. Star Eyes är även en klassiker som inte slits av tidens tand.
Jan Lundgrens pianospel gör mig alldeles lyrisk. Det är så här jag vill höra honom. Naket, ärligt utan sidoblickar. Har knappast hört honom lyckosammare på en hög internationell nivå. En partner av samma klass har han i basjätten Jesper Lundgaard som hör hemma bland instrumentets breda grabbar, som medspelare och intressant solist. Och vilken drive han har!
Skivan är inspelad en dag i Köpenhamn 2006. Varför har den inte släpps tidigare kan man undra? Men musiken är tidlös oavsett inspelningsår- och dessutom rolig.
Göran Olson
Bra spelat av Gus och alla solister
Gus Dahlberg
Gus- live
(True Track Production)
leifgusdahlberg@msn.com
Trumslagaren Gus Dahlberg har i många år varit en av de flitigaste och färgstarkaste trumslagarna i det svenska swingidiomet. Men han har aldrig givit ut någon skiva under eget namn. Nu har den bristen botats rejält då Gus plockat loss tretton melodier från inspelningar som han medverkat i under 1989-2009. Allt är inspelat live. Sju nummer har inte varit utgivna tidigare. Att det dyker upp några ljudmissar förlåts av den ärliga attityd och spontanitet som präglar skivan. Swing var´e här!
Det är välkända och välrenommerade musiker som ingår i collaget. Amerikanska musiker som trumpetaren Conte Candoli, tenorsaxofonisterna Scott Hamilton och Ken Peplowski finns med. Andra tenorspelare är finländaren Joonathan Rautio samt Gunnar Larsén. Altsax spelar Arne Domnérus i What Am I Here For? Trumpetspel av klass levereras av Warren Vaché, Jan Allan, Lars Samuelsson och Conte Candoli. Den sistnämnde hörs i Darn That Dream från en konsert med pianisten Kjell Fernströms homogena trio. Vibrafonisten Lars Erstrand ger kraftig färg i flera nummer. Hans yngre kollega Dominik Buskowski medverkar i två nummer.
En stor roll har den enorme Kjell Öhman som dubblerar mellan piano och Hammond B3. Orgelspelet i Swinghouse och Cherokee är mer än svettigt. En rökare i traditionell swingtappning är Ring Dem Bells där Peplowkis klarinett firar triumfer och Frank Vignolas ger prov på gitarrspel a´la Django Reinhardt.
Gus spel skall också applåderas. Hans vispkomp håller en mycket hög nivå som bidrar till skivans fina betyg. Sångarna Claes Janson och Georgie Fame hörs i Bye Bye Blackbird respektive On A Misty Night. Basister är Hans Backenroth, Sture Åkerberg, Lars Pettersson Tommy Johnson och Pjotor Lemanzyk. I Oscar Pettifords Laverne Walk har Backenroth huvudrollen sällskap med Öhman och Gus.
Bra spelat!
Göran Olson
Fyllig ton och melodiskt vackra slingor
Pat Wood Quartet
My Countryside
(Double High)
Pat Wood är en synonym för trumpetaren Patrik Skogh som här gör entré som bandledare på skiva, dessutom med en mindre grupp. Oftast har Patrik varit involverad i storband av olika karaktär. Dit hör Stockholm Jazz Orchestra, Magnus Lindgrens storband och Anders Berglunds band. Mer än en gång har han där presterat ett förnämligt lead-spel. Nu visar hans sig också vara en attraktion på det improviserade planet där han med en genuin fyllig ton gör melodiskt vackra slingor såväl i egna kompositioner som i Paul Anka-melodin My Way och i balladen I fall In Love Too Easily.
Man får hoppas att Patrik även i fortsättningen visar upp sig i mindre grupper där hans trumpet får större frihet. Han har även tillgång till ypperlige saxofonisten Jonas Wall som gör starkt ifrån sig i de tre melodier han medverkar i. Kompet med pianisten Adam Forkelid, basisten Per-Ola Landin och trumslagaren Calle Rasmusson är också inspirerande
Göran Olson
Toppvasst band med celebra gäster
Count Basie Orchestra
Swinging, Singing, Playing
Salutes For The Masters
(Mack Avenue Records)
Det nuvarande Basiebandet, som jag hört live i New York är en överraskning. Mycket beroende på trombonisten Dennis Wilson utsökta arrangemang. Han var med i det fräscha band som leddes en period av Thad Jones.
Här har en skara kända gästsolister plockats in i en melodiös jazzmosaik som geralbumstiteln rättvisa. Bland de celebra gästerna finns sångerskorna Nnenna Freelon och Janis Siegel från Manhattan Transfer. Det vokala manliga inslaget utgörs av sångekvilibristerna Jon Hendrick och Jamie Cullum. Trumslagaren Butch Miles sitter också in på sin gamla arbetsplats, det gäller även trombonisten Curtis Fuller. Pianistsysslan delas av Geri Allen, Tony Suggs och Hank Jones. Den senare fortfarande vital och skapande vid nittioett år fyllda!
Bandet är toppvasst och dirigeras av Wilson som även ritat alla arrangemang frånsett Quincy Jones skira ”Jessicas Day”. Andra höjdare är ”Too Close For Comfort”, ”Blame It On My Youth” och ”Close Your Eyes” där bandets feeling och balans imponerar. Bland de instrumentala prestationerna skall nämnas trumpetaren Scotty Barnhart och trombonisten David Keim. Att de medverkande suveräna amerikanska trumslagarna i sedvanlig ordning är värda ett kapitel för sig behöver knappast påpekas.
Göran Olson
Fungerar åtskilligt bättre på scen
Carling Family
Hot Jazz
(Hep Town Records)
Att Gunhild Carling kan spela på det mesta vet vi sedan tidigare. Den som tvivlar bör lyssna på ”Hot Jazz”, för här trakterar hon trumpet, trombon, munspel, blockflöjt, harpa och förmodligen ytterligare ett antal instrument. Dessutom visslar hon och sjunger käckt på svenska, engelska och tyska i megafon. Det låter ansträngande, och det är det säkert också. Åtminstone att lyssna på. Förmodligen fungerar det mesta åtskilligt bättre på scen än på skiva.
På pluskanten kan nämnas Gunhilds trombonspel, pappa Hans mycket smakfulla trumpet och även brorsan Max klarinett. Kompet, däremot, är i fyrkantigaste laget och låter alltför ofta stressat i överkant. Samtliga 22 låtar på plattan är av ”stenkakelängd”, alltså runt tre minuter, vilket nog är tur. Intrången i Jules Sylvains och Harry Brandelius repertoarer kunde till och med gärna fått vara ännu kortare.
Jan Olsson
Ralph Towner-Paolo Fresu
Chiaroscuro
(ECM/Naxos)
Två ytterst personliga musiker och individualister, amerikanske gitarristen Ralph Towner (numera bosatt i Italien), som slog igenom i Weather Report för snart 30 år sedan, och italienske trumpetaren Paolo Fresu, möts i tio meditativa, ganska likartade och oftast modala stycken. Åtta av dem är signerade Towner, ett Fresu och ett, ”Blue in Green”, Miles Davis-Bill Evans. Towner växlar mellan klassisk och tolvsträngad gitarr och barytongitarr. Den senare är stämd fem tonsteg lägre än den klassiska, vilket ger Towner möjlighet att förse sig med eget ”baskomp”.
Samspelet mellan de bägge är känsligt, lyhört och vackert och man kan hoppas innerligt att samarbetet fortsätter.
Jan Olsson
Klabbes Bank
Je suis la mer
(Hoob Jazz/Border)
Pianisten och kompositören Klas-Henrik Hörngren, även kallad ”Klabbe”, har tidigare släppt två skivor med sin sextett Klabbes Bank.
Je suis la mer visar definitivt att han hör till den unga svenska jazz- och improvisationsmusikens personligaste och intressantaste profiler. Tillsammans med sina fem medspelare bjuder han på fräsch, fantasirik och klangskön musik, som helt baserars på ”Klabbes” kompositioner och arrangemang. Varje låt får en helt egen karaktär, från inledande, suggestiva Yngve till avslutande, och också mycket vackra, På natten i Norge nån gång. Däremellan bjuds det förstås också på en del mer uppsluppna inslag, som Cowboyhäst och Elg. Ja och så finns där även skönt svängiga titelmelodin Je suis la mer, för att nu plocka fram ytterligare ett av de tio hörvärda inslagen.
Med sättningen två mångsidiga rörblås ( Thomas Backman och Joel Wästberg), trombon ( Magnus Wiklund). klaviatur (Klabbe själv), bas, gitarr ( Tobias Sondén) och trummor, elektronik ( Martin Öhman) skapas en väl varierad klangbild. Det här är ju ”gränslösa” musiker man hör i många olika sammanhang, i den sammantagna meritlistan hittar man grupper som Paavo, Friends of the Tiger, 15,5, Seven Piece Orchestra, och Television Pickup. Ja, Magnus Wiklund hörs även i många mera traditionella jazzmiljöer som Stockholm Swing All Stars och Klas Lindquist Nonet. Alla tycks trivas i Klabbes Bank och med Klas-Henrik Hörngrens helt egna och måmgskiftande musik.
Gunnar Holmberg
| Andra sidor | ||
| Höstjazz 2009 Jazzfestivaler, turnéer mm.
|
| Aktuellt |
| Nytt om band |
| Diggat på DVD |
| Jazzporträtt |
| Jazzens prisvinnare |
| Jazznytt i tryck |
| Jazzklippet |
| Jazz i bild |
| Klassiska skivomslag |
| Jazzlänkar |
Miles Davis
The Complete Columbia
Album Collection
(Columbia/Legacy, 70 cd + 1 dvd)
Jan Olsson recension finns på Diggat.Miles Davis
Där är även samlat recensioner av tidigare utgivna cd, cd-boxar och dvd med Miles Davis.
Ungt, fräscht, rytmiskt - som man blir glad av
The Charleston Sisters 
and The Golden Boys
Celebrating Lambert, Hendricks & Ross
(Charleston Alley Records)
Man blir helt enkelt förbaskat glad av att höra gruppens tre sångerskor och kompmusiker när de oförväget botaniserar i legendariska Lambert, Hendricks & Ross alltid perenna rabatt.
Bakom det långa gruppnamnet döljer sig eller rättare sagt hörs vokalisterna Lisa Östergren, Carolina Wallin Pérez, Lena Swanberg, pianisten Joakim Simonsson, basisten Stefan Stenberg samt trumslagaren Anders Olsson. Alla i den yngre musikergenerationen men som redan nått uppmärksamhet. Bland annat framträdde de vid årets jazzfestival i Umeå. Lena Swanberg är nyutnämnd Monica Zetterlund-stipendiat och hörts på skiva med Ann-Sofi Söderqvist.
Gruppens sång är mycket bra med en fin intonation och rytmisk energi. Det här borde vara något för sommarens festivaler att sikta in sig på- ungt och fräscht. I den medryckande repertoaren finns klassiker som Charleston Alley, Cottontail, In A Mellow Tone, Centerpiece, från början kristnad till Keaster Parade och Oscar Pettifords Swingin´ Till The Girls Come Home.
Göran Olson
Skön platta -och full av "kulturkrockar"!
Jan Allan/Jack Wilkins Project
Artwork
Genom Rikskonserters försorg fick Jan Allan, för några år sedan, möjlighet att bjuda in de tre amerikanska musiker som förenar sig med lika många svenska på albumet ”Artwork”. De blågula deltagarna är, förutom Jan, basisten Hans Backenroth och trumslagaren Johan Löfcrantz Ramsey, bägge lika beprövade som välkända här hemma.
Från andra sidan Atlanten kom tenorsaxofonisten Jack Wilkins farande tillsammans med pianisten Per Danielsson och hans hustru, altsaxofonisten Tamara ”Tami”. Namnet Per Danielsson låter förstås ganska svenskt, vilket det också är. Per är nämligen född på Ekerö utanför Stockholm, men han ”utvandrade” för 25 år sedan och bor och verkar numera som professor i ”pianojazz” vid University of Central Florida. Saxofonspelande hustrun Tami har ett förflutet hos bland andra Ray Charles och Chick Corea. Jack Wilkins, slutligen, är ”jazzchef” vid det universitet där Per arbetar. Betryggande kunskaper på alla händer således.
”Artwork” har blivit en skön platta. Lite annorlunda kanske, och full av ”kulturkrockar”. Ibland, som till exempel i George Riedels ”Sommar adjö” och ”Pojke i dimma”, är den nordiska traditionen, med lite lagom mycket vemod och björksus, alldeles uppenbar. Och i Wilkins alster – han har komponerat fem av albumets 14 alster och arrangerat åtta – låter det genuin amerikansk hardbop för nästan hela slanten. Inte minst i titelnumret, som är en hyllning till Art Blakey och hans budskapsjazz.
Solistiskt är det Jan Allan och Jack Wilkins som står för det mesta och bästa. Jan låter som vi har vant oss vid och vill att han ska låta. Hans unika ton, harmoniska experimentlusta och skenbart svala och mycket melodiska sätt att uttrycka sig på firar således oupphörliga triumfer. Men även Wilkins är högst lyssnansvärd. Han är en friskus med rötter någonstans i samma trakter som Hank Mobley och Lucky Thompson brukade befinna sig.
Av Tami Danielssons spel hör vi inte alltför mycket, men det som bjuds är helt i sin ordning. Hon bidrar också till ett skönt ensemblesound, vilket även det är väsentligt. Per Danielsson spelar återhållsamt både i för- och bakgrund, nästan som John Lewis ibland, och har skrivit ett originellt och smakfullt arrangemang på Victor Youngs gamla ”Beautiful Love”. Och Backenroth och Löfcrantz gör förstås ingen besviken. Ett sådant backpar skulle till och med AIK kunna jubla över!
Jan Olsson
Efter lovande inledning tappar albumet styrfart
Tomasz Stanko
Dark Eyes
(ECM/Naxos)
Det här är den polske trumpetaren Tomasz Stankos nionde album för ECM. Det första, ”Balladyna”, kom redan 1976 och betraktas idag som en av den europeiska frijazzens klassiker. Med sig då hade han bl.a. sådana storheter som trumslagaren Edward Vesala och basisten Dave Holland. Här spelar han med en kvartett unga nordiska musiker, där speciellt finske pianisten Alexi Tuomarila går bra i tandem med Stanko. De övriga musikerna är mer tillbakadragna och anonyma.
”Dark Eyes” låter helt igenom som det typiska ECM-albumet: atmosfäriskt och impressionistiskt. Stankos melodier har färg av östeuropeisk folkmusik och ekon av flydda tiders restaurangmusik. Man igenkänner omedelbart hans sträva trumpetton och förkärlek för att helst hålla sig till instrumentets lägre register. Här finns många vackra partier och det börjar bra med de fyra första låtarna. På ”So Nice” och ”Terminal 7” nöjer sig Stanko med att endast vara stämningsläggare och hans första riktiga solo kommer i det tredje stycket ”The Dark Eyes of Martha Hirsch”. Något som är genomgående för skivan är just Stankos sparsamhet med solospelet, då låter han hellre Tuomarila vara den som får lägga ut texten.
Efter den lovande inledningen tappar albumet tyvärr i styrfart och det blir för många kompositioner med intron av melodier i fritt tempo, oftast unisont spelade av Tuomarila och Stanko, som låter till sammanblandning lika de inledande låtarna. Det blir helt enkelt lite stillastående och en brist på variation. Trenden bryts bara delvis av att Stanko i slutändan tagit med två fina kompositioner av sin gamle kapellmästare Krzysztof Komeda, ”Dirge for Europe” (med drag av Miles Davis Flamenco Sketches) och ”Etiuda Baletowa No. 3”.
Stefan Wistrand
En fantastisk röst -men ingen jazzsångerska
Margareta Bengtson
En gång i Stockholm
(MargArts/Bonnier Amigo)
Margareta Bengtson, en gång Margareta Jalkéus och en femtedel av The Real Group, har en fantastisk röst. Välskolad och vacker men tyvärr även tämligen kall och opersonlig. Hennes första egna album, ”I´m Old Fashioned”, kom för tre år sedan. Och då, liksom den här gången, omgav hon sig med en rad utmärkta, svenska jazzmusiker. Kanske är det där någonstans som felet ligger. För Margareta är ingen jazzsångerska. När hon, på sin nya platta ”En gång i Stockholm”, bland annat ger sig på några låtar i Monica Z:s repertoar fungerar ingenting. Det känns bara fel och hjärtlöst. Margareta är alltså Monicas raka motsats.
Men ibland går det ändå alldeles utmärkt, det måste erkännas. Som i Nils Lindbergs tonsättning av Pär Lagerkvists ”Nu löser solen sitt blonda hår”. Margaretas egna, festliga ”Å i åa ä e ö” (Frödings ordval), i vilken hon får hjälp av sina gamla kompisar i The Real Group, är också väl värd att ta del av. ”Varför ska ja va me?”, där Svante Thuresson dyker upp i studion, känns också helt okay. Kanske är det rent av Svantes förtjänst att Bengtson plötsligt, och lite oväntat, verkar glömma all perfektion och kontroll? I så fall borde han ha fått vara med lite till.
Bland alla fina jazzmusikanter som får visa upp sig vid solistmikrofonen kan nämnas Peter Asplund, Dicken Hedrenius, Peter Fredman och Joakim Milder. Den senare har också skrivit ett par av albumets utmärkta arrangemang.
Jan Olsson
Göran har på ett förträffligt sätt blandat konfekten
Stockholm Jazz Orchestra
The Ikaros Suite
by Göran Strandberg
(Sittel/Naxos)
Jag har ofta efterlyst ett personligt material när Stockholm Jazz Orchestra spelar. I många år höll de sig till amerikanska toppskrivare som Thad Jones, Bob Brookmeyer, Bob Mintzer och Jim McNeely. Men mönstret när dåvarande pianisten Göran Strandbergs skrivkunnande togs i besittning på skivorna Lakes och Sailing stärkte bandets profil. Vore konstigt annars med de skickliga musiker och solister som ryms i bandet. Göran är ej längre orkesterns pianist utan fungerar som SJO:s huvudarranggör och kompositör men han låter sig ändock höras i den avslutande Coda. Daniel Tilling är nu bandets pianist – ingen dålig ersättare.
Görans penna har format tio nummer som håller mycket hög klass. Trots att bandet är fyllt med bra solister har han blandat konfekten på ett förträffligt sätt där solisterna får ett stort utrymme i sina nummer.I Horisonter inleds exposén med Karl-Martin Almqvist tenorsax. Han kommer även igen i Solfjäder och Dans. Stafettpinnen går över till Johan Hörlén i Gnistet. Han har här bytt leadalten till sopransax som också lyfts fram i Ikaros. Hans altsax hörs i Snålblåst där även Karl Olandersson spelar trumpet. I Vingar delar trombonisten Magnus Wiklund och tenoristen Robert Nordmark huvudrollerna. Peter Asplunds trumpet ger färg i Mellanmarsch. Inne på trumpetsektionen är den verkligen imponerande med ypperligt lead av bandledaren Fredrik Norén.Med är också Nils Janson.
Trombonerna leds elegant av Bertil Strandberg som är solist i Rumi, Rumi. Magnus Wiklund är redan nämd de övriga är Magnus Svedberg och bastrombonisten - tubaisten Erik Eriksson. Utöver de redan uppmärksammade saxofonisterna ingår också altsaxofonisten Magnus Blom och barytonisten Neta Norén, båda dubblerar med klarinetter.
Det vältrimmade och flexibla kompet med Tilling, gitarristen Ola Bengtsson, basisten Martin Sjöstedt, trumslagaren Jukkis Uotila och percussionisten Ola Botzén håller en imponerande hög klass. Därmed bevisas att SJO förmodligen är landets intressantaste storband med jazz i fokuset. Synd bara att de inte har ett bättre ekonomisk stöd från landets kulturorganisationer.
Göran Olson
Frank Sinatra
Live at The Meadowlands
(Universal)
Frank Sinatra var 70 år när han konserterade i The Meadowlands Sports Complex i hemstaten New Jersey en marskväll 1986. Rösten var givetvis lite rostigare än under den makalösa Capitolepoken 30 år tidigare. Men bettet, swingkänslan och förmågan att få varje text att låta som om den var specialskriven för just honom fanns i allra högsta grad kvar.
Frankie var, kort sagt, på ett strålande humör den där kvällen. Och orkestern, anförd av ständige följeslagaren Bill Miller, svängde skönt i Nelson Riddles, Don Costas, Billy Mays och Quincy Jones mästerliga arrangemang.
Sångerna var förstås de gamla vanliga. Skåpmat alltså, men lika fräscht och tidlöst som någonsin. ”Nice and Easy”, ”Moonlight in Vermont”, ”I´ve Got You Under My Skin”, ”Someone to Watch over Me”, ”Mack the Knife” och ”New York, New York” är ju, precis som Mr Sinatra himself, av det odödliga slaget.
Jan Olsson
Öppet, oförutsägbart och ofta utan skyddsnät
MusicMusicMusic
In Technicolor
(Hoob Jazz)
Göteborgsbandet MusicMusicMusic är något av det mest annorlunda och intressefångade som poppat upp i landet under det pågående decenniet. Med ett idérikt upplägg skapar den lilla gruppen en stämning som både roar och ger konstnärlig behållning.
Öppet och oförutsägbart går de tillväga, ofta utan skyddsnät, i pianisten Fabian Kallerdahls snillrika kompositioner. Basisten Michael Englund och basisten Josef Kallerdahl inte bara assisterar Fabians kluriga spel, de ger även inspiration i mängd. Jag vill inte peta och penetrera i gruppens spontanitet men det är ovanligt att en så pass okonventionell grupp når ut så väl på platta. Man behöver inte lyssna på MusicMusicMusic live för att ryckas med- de klarar båda alternativen elegant.
Skivan låter hyperfräsch och intalande och plastaskens personligt utformade design förlänger även de glädjestunder som musikerna levererat. Till detta skall läggas Åke Lintons fina ljudupptagning.
Göran Olson
Fräscht, modernt utan att förlora respekten
Stockholm Swing All Stars
Play Ellington
(Imogena/Border)
På sin nya platta hyllar Stockholm Swing All Stars den store Duke Ellington på 110-årsdagen. Och helt logiskt har förstås de åtta grabbarna satt tänderna i ett knippe låtar som för evigt är förknippade, och i samtliga fall utom ett, Billy Strayhorns underbart vackra ”Lotus Blossom”, också är komponerade av The Duke.
Arrangemangen, de flesta signerade Klas Lindquist, känns fräscha och ganska moderna utan att för ett ögonblick förlora i respekt för sin geniala upphovsman. Vad som möjligen är lite trist är att man inte har valt åtminstone ett par mindre ”slitna” kompositioner. Det finns ju en ocean att ösa ur i The Ellington Song Book.
Solisterna, med trumpetaren Karl Olandersson, pianisten Daniel Tilling och saxofonisterna Klas Lindquist och Fredrik Lindborg i täten, är genomgående mycket hörvärda.
Jan Olsson
Hardbop av 50-talsmodell som lovar gott
Fredrik Norén Band
Inside Up
(Mirrors/Naxos)
Trumslagaren Fredrik Norén har under många år presenterat sina olika grupper på skiva, så och nu med hans nuvarande unga band. Som förr är det hardbop jazz av femtiotalsmodell som gäller. Trumpet spelar Niklas Barnö, tenorist är Magnus Dölerud. Fredriks medspelare i kompet är pianisten Erik Lindeborg och basisten Niklas Wennström.
Gruppen är inte helt färdig – än. Jämfört med tidigare starka Norénupplagor saknas profiler. Fredriks band har ju varit något av en plantskola för många av de musiker som idag är tongivande inom den svenska jazzen. Dit kommer säkert flera av gruppens medlemmar att nå med tiden. Erik Lindeborgs spel är redan en god bit på väg. Barnös trumpet har färg och känsla som lovar gott för framtiden. I likhet med Lindeborg är han en bra melodiskrivare. Alla nummer kommer från gruppen utom John Hicks Yemenja.
Vad jag saknar är ett mer flexibelt nytänkande från Fredriks sida när det gäller musikens inriktning och varianter som skapar spänning. Det nuvarande konceptet känns lite tungt och statiskt.
Göran Olson
En ny, övertygande stämma med feeling
Suss von Ahn
Walk Between The Raindrops
(Pyjama Records)
Måste erkänna att när jag fick den här skivan var sångerskan Suss von Ahn i stort totalt okänd för mig. Efter ett antal genomspelningar av skivan har jag en betydligt klarare bild av henne. Hon äger en bra stämma med feeling. Ett komp i botten med pianisten Mathias Algotsson, gitarristen Hasse Johnzon, basisten Martin Sjöstedt och trumslagaren Johan Löfcrantz Ramsay gör hon ett mycket övertygande intryck.
Gruppen ökas ut med blåsare i Walk Between The Raindrops och My Baby Just Cares For Me, Bewitched, Bothered And Bewilded, The Trolley Song samt A Nightingale Sang In Berkeley Square. I den senare titeln och Bewitched, Botrhered And Bewilded hörs också inbjudande violinklanger. Piano spelar Suss I Joni Mitchells Both Sides Now, A Nightingale Sang In Berkeley Square, For Once In My Life, Don´t Cry For Louise och i John Lennons Imagine.
Med andra ord en repertoar som söker sig till olika lyssnarkategorier men som för den sakens skull inte drar ned det goda helhetsintrycket.
Göran Olson
Stefano Bollani
”Stone in the Water”
(ECM/Naxos)
Den italienske pianisten Stefano Bollani mötte danskarna Jesper Bodilsen och Morten Lund, basist respektive trumspelare, vid JazzPar-utdelningen 2002. Tycke och ljuv musik uppstod, och ”Stone in the Water” är trions tredje album, det första på ECM-etiketten.
Trion grundar sitt samarbete på spontan och total demokrati. Det handlar lika litet om ”piano med komp” som det gjorde i Bill Evans klassiska Village Vanguard-trio i början av 60-talet. Alla tre lyssnar på varandra och bidrar var för sig till en konsekvent helhet. Bollani och Lund är ekvilibristerna, medan Bodilsen står för kontinuiteten, den rytmiska stadgan och det perfekta tonval som ger Bollani den frihet och den kick han behöver.
Musiken, original av Bollani och Bodilsen uppblandade med ett par brasilianska kompositioner och en skvätt Poulenc, ger samtidigt omväxling som den är konsekvent vald.
Kontrastrikt, raffinerat och stundtals mycket, mycket vackert!
Jan Olsson
Svensk musik med romantisk underton
Ellman Larsson Constellation
Consequences
(Four Leaf Records)
Bakom gruppnamnet Ellman Larsson Constellation döljer sig de kollektiva bandledarna kornettisten/ flygelhornspelaren Anders Ellman, bastrombonisten/arrangören Sven Larsson samt tenorsaxofonisten/flöjtisten Cecilia Wennerström. I den varierande rytmsektionen är det pianisten Maria Kvist, basisten Filip Augustson och trumslagaren Christopher Cantillo som är flitigast förekommande. Skivans material är hämtat från tre tillfällen bland annat från jazzklubb Fasching.
Melodierna har frånsett Bud Powells avslutande Buster Rides Again svenskt ursprung genom kompositioner från Lars Gullin, Lars Färnlöf, Bertil Löfgren och Rolf Ericson. Därmed har musiken fått en vacker romantisk underton som förstärks i de melankoliska arrangemangen. Detta i melodier som Fine Together, Danny´s Dream, Att Angöra En Brygga och Silhouette.
Solistiskt överraskar Sven Larsson som sällan låter sig höras i improvisationer. Han brukar oftast användas som en stabil botten i olika storbands sammanhang, men här tar han skadan igen. Hans personliga arrangemang skall också lyftas fram. De övrigas solon är vackert habila men inte alltför upphetsande eller utmanande.
Göran Olson
Saxofonist som kan gå in i flera skepnader
Fredrik Lindborg
The One
(Imogena/ Border Music)
Saxofonisten Fredrik Lindborg är en av de mest uppmärksammade yngre svenska musiker som kommit fram de senaste åren. Ofta har han hörts med Klas Lindquists Nonet. Bohuslän Big Band, Stockholm Swing All Stars och Lennart Åbergs stora grupp. Här spelar han tenorsax men han har också visat att han kan hantera barytonsaxen med glans. Frånsett Thelonius Monks Ask Me now, Jerome Kerns Dearly Beloved och Cole Porters I Concentrate On You har han skrivit plattans övriga nummer. Melodierna håller hög klass och ger ett bra solounderlag.
Fredrik kan gå in i flera skepnader både solistiskt som i melodivalet. I botten har han tonalt anknytning till den äldre tenorskolan där den voluminösa tonen är ett kännemärke. Herrar Dexter Gordon och Sonny Rollins har säkert påverkat, som i häftigt svängande Hot Foot. Tonen skiftar när han i Rush Hour närmar sig Tristanoskolans ljusare sound.
Gustav Lundgrens behagligt klingande gitarr är en lisa för örat. I vårt, på gitarrister, välsorterade land är han en av de intressantaste och personligaste. Han bidrar även till gruppens lätta sound. Spelet bakom Fredriks solon är även en detalj att lyfta fram. Kenji Robson bas och Moussa Fadera trummor ger en lätt smidig rytmisk botten som förstärker den homogenitet som gruppen utstrålar. I den latinbestänkta The One är Fadera effektivt inspirerande.
Göran Olson
Det glimmar till här och var –men lite jazz
Barbra Streisand
(Columbia/Sony)
I och med “Love is the Answer”, som finns att inhandla både som enkel- och dubbel-cd, har Barbra Streisand placerat sig på de amerikanska topplistorna i fem hela decennier! Rekord påstås det.
Meningen var att Miss Streisand i och med sitt nya album skulle bryta sig in på jazzmarknaden. Därför hade hon slagit sig samman med Diana Krall, som står för såväl producentskap som skön bakgrund med sin kvartett på den ena skivan. På den andra sjunger Barbra exakt samma låtar, fast med stor orkester och tämligen smetiga arrangemang signerade Johnny Mandel.
Så mycket jazz blir det tyvärr inte, vilket är att beklaga, eftersom Barbra säkert skulle kunna om hon bara ville – eller vågade. Och den tidigare så näktergalsklara rösten har faktiskt rostat lite med åren och tappat i omfång. Men visst glimmar det till här och var. Som i den underbara ”Here´s to Life”. Albumet är förstås givet på varje Streisand-fans inköpslista.
Jan Olsson
| DIG Jazz!
|
Fantasirikt trombonspel och med fin ton
Karin Hammar Quartet
Everyday Magic
(Skip/Border Muwic)
Det har kommit fram en kader av mycket bra trombonister i vårt land under det senaste årtiondet. Karin Hammar är en av dem och kan lite skämtsamt kallas för veteran - en ung sådan. Hon har rutin från storband och som medlem av syrran Mimmi och gemensamma gruppen Sliding Hammers.
Nu satsar hon på ett eget band som har alla chanser att hävda sig väl i dagens hårda inhemska konkurrens. Med sig har hon pianisten Jonas Östholm, holländske basisten Tony Overwater och trumslagaren Anders Kjellberg. På papperet en slagkraftig fyra vilket skivan bekräftar med ett visst eftertryck. Karin svarar för komponerandet.
Karin har ett fantasirikt spel där hon med fin ton gör sina turer över instrumentets register. Hos Karins melodier finns en genuin melodisk kärna som passar hennes sinnelag rent uttrycksmässigt. Jag ger extra poäng till det avspända känsliga balladspelet.
Bandmedlemmarna skall med fog också belysas. Pianisten Jonas Östholm är inte bara ett fynd längre. Hans spel vittnar om en stark musikalisk mognad som tål att jämföras med många av de lysande pianister vårt land har att visa upp, som i Only Time Will Tell. Basisten Tony Overwater och trumslagaren Ander Kjellberg är gruppens inspirerade dynamo som med drive och sinne för öppet spel ger impulser.
Göran Olson
Spretar från försiktig experimentalism till hardbop
Pawel Kaczmarczyk
Audiofeeling Band
Complexity in Simplicity
(Act/Amigo)
Den unge polske pianisten Pawel Kaczmarczyk har gjort sig ett namn i sitt hemland och hämtat hem en hel del utmärkelser. Nu har han fått chansen att göra ett album för en internationell publik på tyska etiketten Act. Man kan förstå att han därför försökt få med så mycket som möjligt av sin kapacitet på skivan. Det gör att den spretar i olika riktningar och blir en aning ojämn. Vi får lite försiktig experimentalism, lite genuin ”Polish Jazz” à la Komeda och så ren och skär bluenote-hardbop lagom fördelat över skivan. Bäst lyckas han i de två första genrerna, hardboplåtarna reduceras till rena stilövningar, som i någon mån räddas av enstaka inspirerade solistinsatser.
Till sin hjälp har han hela tio musiker, men aldrig alla på samma gång. Som mest använder han sig av en septett i hardbopnumren, med tre blåsare i frontlinjen. Kvartettsättningen med tenoristen och basklarinettisten Tomasz Grzegorski, basisten Wojciech Pulcyn och trummisen Lukasz Zyta tycker jag fungerar bäst och är den formation som förekommer i flest nummer.
Just saxofonisten Grzegorski är en profil som framträder tydligare än alla andra, han spelar aldrig förutsägbart. Låter gärna tonen få väsa lite för att förstärka känslan. Den fina valsen ”Fauchery” passar ttill exempel utmärkt till hans spelstil. En annan titel som drar till sig uppmärksamheten är ”Logan”, som har ett svängigt, ”knotigt” basostinato. Den har också ett utmärkt tenorsolo av ytterligare en intressant blåsare på plattan – Radek Nowicki och Kaczmarczyk får här till ett fint flyt i sitt solo. Måste också nämna stämningsfulla avslutande ”Fauchery – Resumption” med den tidigare nämnda kvartetten.
Så har då Pawel Kaczmarczyk presenterat sig och man kan hoppas att han till nästa gång hoppar över formaliteterna och går direkt på väsentligheterna!
Stefan Wistrand
Miriam Aïda
Letras do Brasil
(Connective)
Att Miram Aïda är en alldeles utmärkt bossatjej är ingen nyhet. Att hon är uppvuxen i Staffanstorp och inte i Rio kan däremot komma som en överraskning för somliga. Inte minst för alla som tog hennes album ”Meu Brasil” till sitt hjärta.
Men ”Letras do Brasil” är på sitt sätt ännu vassare. Framför allt för att alla tolv låtarna utom en är svenska! Till exempel Olrogs ”Violen från Flen”, Barbro Hörbergs ”Ögon känsliga för grönt” och Povel Ramels ”Den sista jäntan”. För att nu inte tala om Edvard Perssons gamla paradnummer ”Jag har bott vid en landsväg”!
Miriam sjunger det allra mesta på portugisiska (texterna signerade Guilem Rodrigues da Silva) och hon blir förstklassigt uppbackad av gitarristen Mats Andersson och slagverkaren Ola Bothzén. Här och var dyker även några gäster upp, bland dem trumpetaren Håkan Hardenberger. Fyndigt och fullständigt oemotståndligt!
Jan Olsson
Det här är musik som lever och andas!
Vijay Iyer Trio
Historicity
(Act/Amigo)
Albumet inleds vågat med den ganska fritt exekverade titellåten och den första tanke som dök upp i mitt huvud var: ”Det här är på riktigt!”. Jag blev fullständigt överrumplad av trions totala närvaro, för det här är musik som lever och andas! Idag när vi har skolade jazzmusiker på högre teknisk nivå än någonsin kan man ofta sakna just detta.
Gruppen strävar hela tiden att komma framåt och det med en iver och nyfikenhet som besegrar alla hinder. Inte heller hade jag väntat mig att något liknande detta skulle förekomma på den tyska etiketten Act, som inte precis gjort sig känd för att gå i bräschen för äventyrlig ny musik utanför jazzens mittfåra.
Formationen är amerikansk och ledare för trion är pianisten Vijay Iyer, som är självlärd på sitt instrument. ”Historicity” är Iyers tionde album sedan debuten med ”Memorophilia” 1995. Efter att ha hoppat av sina universitetsstudier vid mitten av 90-talet har han ägnat sig helt åt musiken och samarbetat med musiker som saxofonisten Steve Coleman, kornettisten och dirigenten Butch Morris och AACM-nestorerna Roscoe Mitchell och Wadada Leo Smith. Med all säkerhet nyttiga erfarenheter. Han har också lett en kvartett tillsammans med altsaxofonisten Rudresh Mahanthappa sedan tidigt 2000-tal.
Fyra av skivans tio titlar är komponerade av Iyer resten är inlånat material - bl.a. från popvärlden med alster av M.I.A. och Stevie Wonder - och jazzvärlden med dito av Andrew Hill och Julius Hemphill, men det gör ingen större skillnad för allt låter som gjutet i ett stycke. Vi får minnesvärda melodier och improvisationer att ständigt återvända till!
Iyer spelar långa fantasirikt flödande tonföljder med fullständig kontroll och pumpar ut svängiga riff. Pedalen trycks gärna i botten och han kan lägga ut blytunga ackord i vänsterhanden likt en ung McCoy Tyner.
En viktig iakttagelse är att rytmsektionen svänger lika mycket vare sig den spelar i fritt eller fast tempo. Trumslagaren Marcus Gilmores uppfinningsrika spel passar som hand i handske till Iyers kraftfulla pianospel och basisten Stephan Crump finns där hela tiden på de rätta ställena och kan t.o.m. spela ”funky” med stråke om så önskas!
Att nämna några titlar före någon annan känns meningslöst.
Skynda att lyssna för här har vi en blivande klassiker!
Stefan Wistrand
|
Mer än 350 cd-recensioner |
| Senaste nyheterna |
| Svensk jazz |
| Internationell jazz |
| Jazzhistoria/ |
| Diggat.Lars Gullin |
| Diggat.Miles Davis |
kryddade de friskt sin musik
e.s.t.
– the very best of e.s.t.
(ACT/Amigo)
Pianisten Esbjörn Svensson Trio, eller e.s.t., bildades hösten 1991 och spelade in sitt första egna album två år senare. Det blev sedan ytterligare elva, innan Esbjörn omkom i en drunkningsolycka sommaren 2008, 44 år gammal.
Förutom Esbjörn bestod e.s.t. av basisten Dan Berglund och trumspelaren Magnus Öström. Tillsammans skapade de tre ett gruppsamarbete som bitvis var revolutionerande. Utan slentrian och fördomar kryddade de friskt sin musik med intryck från alla möjliga stilar och genrer - jazz, pop, rock och så kallad europeisk konstmusik, allt på samma gång ibland. Med sin orädda attityd, spelglädje, helgjutna gruppkänsla och osvikliga känsla för färg och form erövrade de en stor publik över hela världen.
”Retrospective” är en samlingsplatta med material hämtat från e.s.t.:s skivproduktion mellan 1998 och 2007. Urvalet har gjorts av Berglund och Öström, som också berättar och kommenterar, givetvis initierat och intressant, i texthäftet om gruppens nästan sagolika levnad.
Jan Olsson
Öppen improviserad musik som alltid lever vidare
Gruppen e.s.t. existerar ej längre . Gruppens pianist och kompositör Esbjörn Svensson omkom tragiskt i en dykolycka förra sommaren.
Trions övriga medlemmar, basisten Dan Berglund och trumslagaren Magnus Öström, har här med genuin känsla och kunnande vaskat fram en skiva med högtidsstunder ur trions skivproduktion. Åter får man uppleva Esbjörns personliga spel och kompositioner. Dessutom ett texthäfte som detaljerat beskriver skivans innehåll med inspelningar hämtade från ACT-inspelningar. Albumen From Gagarins Point Of View, Good Morning Susie Soho, Behind The Yashmak, Seven Days Of Feeling, Viaticum, Goldwrap samt Leucocyte har lämnat från sig guldtackorna.
Det är svårt att inte ge tillbakablicken högsta betyg. e.s.t. är på en av de personligaste grupper som existerat i vårt land. Oavsett materialet presterade trion en öppen improviserad musik som alltid kommer att vara levande.
Göran Olsson
|
Mer än 350 cd-recensioner |
| Senaste nyheterna |
| Svensk jazz |
| Internationell jazz |
| Jazzhistoria/ |
| Diggat.Lars Gullin |
| Diggat.Miles Davis |
Trumpetare som behärskar det mesta
Enrico Rava
New York Days
(ECM/Naxos)
70-årige trumpetaren – och Jazzparvinnaren 2002 – Enrico Rava är sedan länge en av Italiens mest betydelsefulla jazzmusiker. Han behärskar det mesta, från bebop till friform, och har kamperat ihop med storheter som Gato Barbieri, Steve Lacy, John Abercrombie, Cecil Taylor, Gil Evans och Carla Bley. ”New York Days” är hans sjätte egna album på ECM-etiketten.
I Ravas grupp ingår ytterligare en italienare, den makalöse pianisten Stefano Bollani, och tre amerikaner, den på sistone mycket uppmärksammade tenorsaxofonisten Mark Turner, basisten Larry Grenadier och den alltid lika uppfinningsrike och överraskande trummisen Paul Motian. Nio ballader står på menyn, samtliga skrivna av Rava, plus två helt fria improvisationer. Rava, Bollani och Motian lyser, medan den ibland något blodfattige Turner är onödigt anonym.
Jan Olsson
Uppsluppet dansbart till Gullinskt stillsamt!
Louis Sclavis
Lost on the Way
(ECM/Naxos)
Den franske klarinettisten Louis Sclavis har valt Odysseus irrfärder som tema för sitt nya album. Kanske inte helt unikt som konstnärligt drag, men som tur är fungerar det musikaliska innehållet helt fristående. Gruppens stil med en förkärlek för udda taktarter för omedelbart tankarna till det tidiga 1970-talet då den progressiva rocken var ny och band som King Crimson gick i spetsen för innovationerna. Här finns också drag av jazzrocken från samma period.
Sclaviskvintettens grundsättning är basklarinett, saxofon, elgitarr, elbas och trummor. Användningen av elbas gör gruppens rytmsektion distinkt rockig och frontkombinationen av sax och klarinett ger en i sammanhanget ovanlig klang.
Flertalet av Sclavismeloditeman har en klassisk eller folkmusikalisk prägel. De kan närmast låta uppsluppet dansbara som i "De Charybde en Scylla" (skruvad barockmusik) och "Bain d'or" (folkmusik). Den stillsamma "L'heure des songes" låter överraskande som något som kunde vara hämtat ur Lars Gullins folkmusikinspirerade repertoar! Mer rockiga temanhar t.ex. titelspåret och "Des bruits à tisser".
Sclavis och saxofonisten Matthieu Metzgerhar det största soloutrymmet och är absolut hörvärda, men deras spel känns något hämmat av studions allvar, för kontrollerat, o
ch de kommer inte alltid i närheten av Sclavis programförklaring att syftet med skivan är att som Odysseus "förlora sig/gå vilse". Mest förlorar de sig i titellåten där det verkligen hettar till för båda. Utlevelsen där indikerar att bandet säkert har mer att ge live.
Då spetsar jag i stället mera öronen när gitarristen
MaximeDelpierre med ett personligt spel släpps lös i full frihet i tre av skivans tolv titlar. I t.ex. slutfasen av "Le sommeil des sirènes" breder han ut sig i ett allt intensivare solo till trummisen Francois Mervilles täta pukkomp och i "AboardUlysse's Boat" bygger han upp spelet kring ekoeffekter, medan Metzger och Sclavis snirklar kring meloditemat i bakgrunden. Delpierre är dessutom en utmärkt oortodox kompare i skivans övriga stycken.
Ett bra album, som dock hade vunnit på att våga lite mera i improvisationerna!
Stefan Wistrand
| DIG Jazz!
|
Improvisationskonst på hög nivå!
Evan Parker
Electro-Acoustic Ensemble
The Moment’s Energy
(ECM/Naxos)
Britten Evan Parker är sedan många år etablerad som en av den europeiska fria jazzens och improvisationsmusikens allra främsta företrädare. I betydelse inom sin musikform kan han bara jämföras med sin tyska generationskamrat och instrumentkollega Peter Brötzmann. Parker har sedan 1960-talet utvecklat och banat väg för en rad alternativa spelsätt på saxofonen, som sedan bildat skola för efterföljare i genren. Hans egna rötter omfattar såväl coolsaxofonister som Warne Marsh och Lee Konitz som den sene John Coltrane. Ett bra exempel på när dessa influenser flyter samman är de utmärkta inspelningar som Parker gjort för ECM tillsammans med den amerikanske pianisten Paul Bley.
Det här albumet med Parkers elektroakustiska kammarorkester är ensemblens femte i ordningen, men den första som når mina öron. Musiken kan närmast rubriceras som en slags fri improviserad konstmusik. Parker själv spelar uteslutande sopransax och framträder inte alls i någon solistisk roll utan låter sitt spel helt underordnas kollektivet.
Musiken är ett beställningsuppdrag för Parker från Huddersfield Contemporary Music Festival, vilket jag förmodar innebär att han lagt ut strukturer för det som spelas. Åtta akustiska och sex elektroniska musiker medverkar. Detta att blanda akustiska instrument och laptops har blivit allt vanligare förekommande inom improvisationsmusiken under de senaste tio åren, men då oftast i mindre ensembler. Laptopspelarna kan ha med sig egna ljud, men de kan också sampla och processa de ljud som uppstår under spelets gång och återanvända dessa i olika inverterade former.
Musiken på The Moment’s Energy kan förstås inte bedömas efter vanliga musikaliska parametrar utan är en ljudupplevelse utöver det vanliga, varför man måste kalibrera om sitt sätt att lyssna för att kunna tillgodogöra sig det hela. Av skivans ått
a titlar är två rent kollektiva improvisationer för hela ensemblen, vilka inleder respektive avslutar sviten The Moment’s Energy’s sju delar. Här uppstår sköna klanger i den elektroakustiska mixen! Det åttonde fristående spåret Incandescent Clouds kan närmast beskrivas som ett ljudkollage skapat av de elektroniska manipulatörerna.
Svitens mittersta delar har olika akustiska instrument i förgrunden: basklarinett (Ned Rothenberg), trumpet (Peter Evans), piano/slagverk (Agusti Fernández/Paul Lytton) och violin/kontrabas (Phillip Wachsmann/Barry Guy). I ”soliststyckena” kommer instrumenten fram rent akustiskt till att börja med, sedan processas de efterhand och snart vet man inte vad som spelas live och vad som blivit samplat. Den här uppbyggnaden är mycket spännande och resulterar i improvisationskonst på hög nivå!
Stefan Wistrand
Här finns ännu fler skivrecensioner:
Svensk jazz Internationell jazz Sång Jazzhistioria/återuttgivningar Diggat Lars Gullin Diggat Miles Davis Jazz på DVD