Ny DIG-sida:
Klassiska
skivomslag
Mer än 200
Arne Domnérus har avlidit
En av våra allra största musikprofiler
Altsaxofonisten, klarinettisten och orkesterledaren Arne Domnérus har gått bort efter en längre tids sjukdom.”Dompan” har allt sedan sitt genombrott i mitten av 40-talet varit en av våra mest betydande musikprofiler, som med sitt personliga spel och unika ledaregenskaper även nått stort internationellt erkännande.
Arne Domnérus föddes 2o december 1924 och avled 2 september 2008. Han blev alltså 83 år.
Det var tillsammans med den svenska så kallade Parisorkestern som Arne Domnérus först lät tala om sig utanför landets jazzgränser. Inför en stor internationell jazzfestival i Paris våren 1949 hade plockats samman en svensk elitorkester, som förutom ”Dompan” även innehöll Alice Babs, Putte Wickman, Gösta Törner, Reinhold Svensson med flera. I konkurrens med storheter som Charlie Parker, Miles Davis och Sidney Bechet gjorde det svenska bandet stor succé och därmed också bästa tänkbara reklam för svensk jazz.
Dompan var då 25 år, men hade redan skapat sig ett rykte i Sverige som en av våra allra främsta jazzsolister. Redan 1942, som 17-åring, spelade han med Ove Kjells orkester på Nalen och fyra år senare var han ledande solist i Lulle Ellboys Orkester, vårt då bästa storband.
Bara någon månad efter Parisframträdandet spelade Arne Domnérus in sina första egna skivor, som då var en 78-varvs stenkakor. På några spår deltar den gästande tenorsaxofonisten James Moody och en annan intressant medlem i Arne Domnérus Favourite Group var vibrafonnisten Ulf Linde. På de här tidiga inspelningarna kan man höra att Dompan redan var en utsökt klarinettist.
I slutet av 1950 inträffade en jazzhändelse som fick stor betydelse för Dompan och som för alltid kommer att vara inristad i den svenska jazzhistorien. Altsaxofonisten och boprevolutionärern Charlie Parker kom på besök, dock utan medmusikanter, vilket innebar att han fick göra ett antal konserter tillsammans med bland annat Arne Domnérus och trumpetaren Roffe Ericson.
Året därpå formade Arne ett band som väl kan anses vara den svenska jazzens första ”supergrupp”. I bandet ingick Roffe Ericson, barytonsaxofonisten Lars Gullin, tenorsaxofonisten Rolf Blomqvist, pianisten Gunnar Svensson, basisten Yngve Åkerberg och trumslagaren Jack Norén. Bandet engagerades direkt av Topsy Lindblom till danspalatset Nalen där Dompan, med varierade sättningar, ledde husbandet till mitten på 60-talet!
Även fortsättningsvis såg Arne Domnerus till att hans band rymde landets bästa jazzsolister, några som kom att ingå i hans konstellationer kan nämnas trumpetaren Bengt-Arne Wallin, trombonisten Åke ”Kometen” Persson, gitarristen Rune Gustafsson, pianisterna Bengt Hallberg och Jan Johansson, basisten Georg Riedel och trumslagaren Egil Johansen.
Ett uppmärksammat gästspel gjorde Lionel Hampton 1953. Den populäre showmannen och vibrafonisten hade nämligen skrapat ihop en orkester med en rad unga och sensationellt bra solister. Så alerta svenska skivbolaget Metronome lyckades locka trumpetarna Clifford Brown, Art Farmer och Quincy Jones ( också arrangör och kompositör) att göra inspelningar med våra svenska jazzstorheter, däribland förstås Dompan. Quincy´s Stockholm Sweetnin´ är ett utsökt exempel från de inspelningarna.
Quincy trivdes så bra med de svenska jazzvännerna att han 1958 kom tillbaka för att repetera och leda Harry Arnold och The Swedish Radio Orchestra. Bland annat skrev han specialnumret A Midnight Sun Never Sets för Arne och det har sedan dess varit en svensk klassiker och för alltid varit förknippad med hans underbart vackra altsaxspel.
Under åren kom också Arne att spela in en rad skivor, som välförtjänt hyllades av såväl publik som kritiker. 1955 tilldelades han exempelvis Orkesterjournalens Gyllene Skiva för Rockin´ Chair. 1967 var det dags igen för LPn Mobil, som 1978 följdes av Duets for Duke med Arne och Bengt Hallberg. Och så sent som 1999 tog han hem en fjärde Gyllene Skiva och det tillsammans med Bernt Rosengren i cdn Face to Face.
En annan betydelsefull roll hade Arne Domnerus mellan 1964-81 då han ledde Radiojazzgruppen, som spelade specialskriven musik av framför allt kompositörerna och arrangörerna Jan Johansson och Georg Riedel. Några av de ledande solisterna, förutom Dompan själv, var Jan, saxofonisten Lennart Åberg, trumpetaren Bertil Lövgren och gitarristen Rune Gustafsson. Mycket gavs ut på LP och något har även återutgivits på cd.
Massor av gånger har det kommit nya pressningar av Jazz at the Pawnshop. Arne Domnérus, Lars Erstrand, Bengt Hallberg, Georg Riedel och Egil Johansen spelade några minnesvärda och sällsynt svängglada kvällar på Stampen i december 1976, vilket lyckligtvis fångades upp av ljudteknikern Gert Palmcrantz. Det lär vara landets särklassigt mest sålda jazzskiva, med en total världsupplaga kring en kvarts miljon!
Under den senaste årtiondena hittade Dompan nya spelkamrater som han inspirerades av och som också i högsta grad uppskattade att få spela denne alerte jazzlegendar. En är pianisten Jan Lundgren, som aldrig missar tillfället att poängtera att det var Dompan som upptäckte honom och gav honom chansen att visa upp sig för en större publik. Att de två trivdes alldeles förträffligt tillsammans är cdn Dompan! (Fresh Sound), som spelades in i Hollywood år 2000. ett utsökt exempel på.
I samband med 80-årsdagen 20 december 2004 instiftades stipendiet Dompans Guldsax, som han tillsammans med 75 000 kronor kunnat dela ut till de fyra unga musikerna Magnus Lindgren, Klas Lindquist, Jonas Kullhammar och Mathias Algotsson.
Arne Domnérus har under åren hyllats i många andra sammanhang. Bland alla utmärkelser kan nämnas den kungliga guldmedaljen Illis Quorum, som han fick ta emot 1994 och Django d´Or "Master of Jazz" 1999.
Text och foto: Gunnar Holmberg
Svensk
Jazzhistoria
Övriga artiklar;
Artiklar om
musiker och grupper:
Fredrik Ljungkvist
Fredrik Norén
Lars Erstrand
Lars-Göran Ulander
Magnus Broo
Magnus Lindgren
Magnus Öström
Raymond Strid
Rigmor Gustafsson